Polskan är den dominerande låtformen inom svensk folkmusik. Den förekommer över hela landet, men har särskild koppling till det gamla fäbodväsendets kultur. Enligt äldre källor är omkring 80% av de folkliga melodier som insamlats i Sverige polskor.
Utmärkande för polskan är att den går i tretakt (3/4-takt), men är mindre centrerad kring första taktslaget än valsen. Ofta läggs viss tyngd på tredje slaget. Det är också vanligt att taktdelarna har olika längd. Sitt namn har polskan fått av att den antas komma från Polen, varifrån den togs till Sverige under 1600-talet och inlemmades i folkmusiken. Sin storhetstid hade den under 1700- och 1800-talet.
Med tiden kom polskan att utvecklas i lokala varianter med karakteristiska skillnader. Äldre polskor har ofta influerats av vallåtsmusik, där de enkla instrumenten bidragit med ett begränsat tonomfång. I vissa fall har gamla psalmer fångats upp och vidareutvecklats inom polsktraditionen. Många traditionella visor och sånger är också polskor, inte minst Räven raskar över isen, Prästens lilla kråka, Hej tomtegubbar och Vårvindar friska.
Till musikformen hör en pardans med samma namn, som utvecklats till olika varianter i olika delar av landet. Från början dansades polskan på fläck och sådan ”fläckpolska” lever ännu kvar i södra och västra Sverige. Vanligast är dock den så kallade rundpolskan, där paren inbördes dansar medurs och samtidigt förflyttar sig moturs i en cirkel över dansgolvet. Utifrån olika sätt att uppföra dansen har beteckningar som högerpolska, bakmes, frammes, springpolska och slängpolska uppstått. En undergrupp till polskan är hambon. För polskedansare som vill få bekräftat att de behärskar tekniken enligt konstens regler finns möjlighet att dansa upp inför en kunnig jury för att erhålla ett polskmärke.
Fotnot: Den som vill lära sig dansa polska har många möjligheter. Det finns folkdanslag på ett stort antal orter och i samband med sommarens spelmansstämmor brukar danskurser anordnas. Ibland erbjuds danskurser av studieförbund.
Ett fint exempel på en västgötapolska, framförd av Skansens folkdanslag, hittar du här.
Tryckta källor:
Aulin, Arne; Connor, Herbert (1974), Svensk musik. Från vallåt till Arnljot, Bonniers
Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa
I Mosjö utanför Örebro ligger en grå stenkyrka vars rötter löper tillbaka till kristendomens tidigaste århundraden i Sverige. Från denna uråldriga kyrkobyggnad kommer en träskulptur av jungfru Maria, som blivit mycket omtalad för sitt säregna utseende. I folkmun har hon kommit att kallas Mosjömadonnan.
Under medeltiden var Sverige ett katolskt land och det finns ett stort antal bevarade Mariaskulpturer från denna tid. Bland dessa är Mosjömadonnan en av de allra äldsta. Skulpturen är 72 cm hög och tillverkades troligen vid 1100-talets mitt. Ursprungligen har den varit målad i starka färger, som med tiden nötts och bleknat. Historien bakom dess tillkomst och vem som gjort den är okänt, men av utformningen att döma har den skurits av en inhemsk träsnidare som inte riktigt varit bekant med Marias religiösa roll. I sin svenska version har Maria fått stirrande ögon och en mun som förvridits i en bitter grimas. Hon avbildas som en gammal kvinna, med hopsjunken hållning och insjunkna kinder. På huvudet har hon en mössa prydd av en fläta och hennes klädedräkt bär mönster av stora ekblad på bröstet. Hon påminner mer om en åldrad ”klok gumma” än om den blida jungfrugestalt som senare kom att ta plats i den religiösa konsten. Mosjöversionen av himmelrikets drottning är inte fullt så salig och strålande som man skulle kunna tänka sig.
Tidigare har det funnits ett Jesusbarn i Marias knä, men denna del av skulpturen har tyvärr försvunnit. Idag ses endast ett spikhål där Jesusbarnet varit fastsatt. Hur det barnet tog sig ut i sin bistra moders famn kan man undra.
Med sitt slående utseende har Mosjömadonnan i århundraden satt fantasin i rörelse hos betraktarna. Genom sin utformning berättar hon hur synen på andlighet förändrats genom tiderna och vittnar om en epok då uppfattningen om den kyrkliga konstens syften var mycket annorlunda. Idag är hon en av vårt lands mest kända kyrkoskulpturer.
1883 såldes Mosjömadonnan till Historiska museet, där hon nu finns utställd. I Mosjö kyrka finns en porträttlik kopia tillverkad av Bertil Nyström.
Tryckta källor:
Andersson, Aron; Jansson, Ingemar (1984), Klenoder ur äldre svensk historia, Gidlunds
Lindqvist, Herman (1993), En vandring genom den svenska historien, Förlags AB Wiken
De skrek och knuffade henne och det var grovt, förnedrande. De andra eleverna tyckte att det var jobbigt men de gjorde ingenting för att hjälpa henne. Så jag som rektor samlade ihop lärarna och mentorer och kallade på föräldrarna. Men det var hemskt, det var som att köra huvudet i väggen. Föräldrarna tyckte inte att barnen gjorde något fel, de lade Palestinas problem i knät på den här tjejen. De flyttade politiken från Mellanöstern rakt in i klassrummet här och tyckte att det var okej att göra så. De kände att jag inte förstod hur de hade det. Att den judiska flickan inte hade varit i Israel och familjen bott i Sverige i tre generationer, det tog de palestinska familjerna ingen hänsyn till.
Rektor beskriver mobbingen av en judisk flicka på en skola i Malmö
En rapport som beskriver problemen med antisemitism vid Malmös skolor finns att läsa här:
Läkaren Erik W Larsson har skrivit en mycket intressant artikel i nättidskriften Kvartal, där han beskriver hur vår tids trender försvårar för personer med autismspektrumstörning, som Aspergers syndrom.
Personer med Asperger fungerar ofta väl i samhället och kan uppvisa enastående begåvning inom ämnen som intresserar dem, men har svårigheter i det sociala samspelet. Utmärkande är att de tänker i konkreta termer och har svårt att läsa av subtila undermeningar i det som uttrycks. Därför förstår de inte alltid hur de uppfattas av andra och kan vara rättframt sakliga på ett sätt som ibland betraktas som olämpligt.
I vår tid, där ett stort antal samhällsfrågor har blivit minerad mark och dominerande politiska strömningar kräver förskönande omskrivningar eller tillrättalagda vinklingar i diskussionen av känsliga spörsmål, har det blivit allt svårare för personer med Aspergers syndrom att passa in. De bygger helt enkelt upp sina resonemang kring rena fakta, utan att anpassa bilden till vad som anses vara politiskt korrekt. Exempelvis klarar de inte att blunda för vetenskap som påvisar skillnader mellan män och kvinnor när genusfrågor ska diskuteras. Erik W Larsson formulerar det som ”ett slags kronisk uppriktighet och oförmåga till hyckleri”.
Erik W Larssons observationer är mycket träffande och kan skapa hög grad av igenkänning även för den som inte är diagnostiserad med något neuropsykiatriskt tillstånd. Hans artikel finns att läsa i sin helhet här:
I början av 1940-talet, mitt under ett brinnande världskrig, stod det unga paret Doris Wahlström (1922-2009) och Lars Hallberg (1917-1987) i begrepp att börja bygga upp ett liv tillsammans. Deras tillvaro som nybildad familj i en dramatisk tid skildras här med hjälp av fotografier ur ett privat fotoalbum.
År 1940 hade den 18-åriga Doris fått anställning som sekreterare och telefonist på Bofors i hemstaden Karlskoga. På samma företag arbetade radioteknikern Lars, som en tid dessförinnan flyttat dit från Eskilstuna. Deras första möte uppstod när Lars en dag hade ett ärende på kontoret där Doris skrev maskin. Han retades med henne genom att hålla handen för skrivmaskinens tangenter, varpå hon irriterat föste undan honom. Några dagar senare kom Lars tillbaka med handen i bandage – Doris avvärjning hade varit så våldsam att han brutit ett finger! Det avskräckte honom emellertid inte från att fortsätta stifta bekantskap med flickan på kontoret och med tiden blev de ett par.
Lars och Doris förlovade sig på senhösten 1941. Det rådde order om mörkläggning, så att alla fönster hölls övertäckta och gatlyktorna släckta. Därför var det mörkt och öde den kväll då Lars begav sig till guldsmeden för att hämta förlovningsringarna. Själva förlovningen ägde rum i Doris mors hus, där Doris fortfarande bodde kvar. Nedan ses Lars och Doris leta efter lysningsannonsen i tidningen. På bordet står gratulationsbuketter.
Det var inte en enkel tid att börja forma en framtid i; vardagen präglades av ransoneringskort, oroväckande världspolitik och hotfull nyhetsrapportering. Ändå tycktes livet le mot den unga Doris, som två veckor efter förlovningen blev vald till Karlskogas Lucia. Det var Lars som utan hennes vetskap hade nominerat henne.
Genom bevarade bilder går det att se att det trots tidens allvar fanns utrymme för glädje och lek. I albumen finns bilder från en livlig möhippa med en stor skara muntra damer. Det lilla livet fortgick, trots det mörker som tornade upp sig runtomkring.
Själva bröllopet dröjde dock. Lars blev inkallad till militärtjänstgöring och blev borta länge. I albumen finns ett stort antal fotografier från det militära livet, men sammanhang och platser går idag inte att utläsa.
Tillslut kunde emellertid den privata sfären ges utrymme igen. 11 november 1944 vigdes Lars och Doris i Karlskoga kyrka och blev så äntligen äkta makar. På fotografierna ses en högtidlig och vacker bröllopsfest, där prästen fått hedersplatsen vid brudparet. Brudens far saknas bland gästerna, vilket beror på att modern inte ville berätta vem han var. Den hemligheten valde hon att bevara för Doris livet ut.
1947 fick Lars och Doris sitt första barn, en pojke. Familjen hade då flyttat till Lidingö utanför Stockholm och bosatt sig på Torsvikssvängen. Lars arbetade med radioteknik på Centrum Radio och AB Gösta Bäckström, medan Doris nu blev hemmafru. Med i flytten från Karlskoga följde Doris mor, som kom att bo tillsammans med familjen fram till sin död många år senare.
Albumen vittnar också om ett rikt fritidsliv med många aktiviteter och sociala kontakter. Lars och Doris var engagerade i scoutrörelsen och ett flertal fotografier beskriver utfärder i skogen, övernattningar i tält och idylliska naturupplevelser.
Lars ägnade även en del av sin fritid åt radiotelegrafi och makarna deltog i möten med andra telegrafister och radioamatörer. På dessa sammankomster ter sig stämningen avslappnad. Det är svårt att föreställa sig att stora delar av Europa vid samma tid låg sönderbombade och kämpade för att resa sig ur ruinerna.
1948 fick Lars och Doris sitt andra barn. Året därpå hade krigets svallvågor sjunkit undan så pass mycket att de kunde åka på en försenad bröllopsresa – till Italien. Kort därefter gick 1940-talet över i ett nytt – och betydligt lugnare – decennium, som kom att bära med sig stora förändringar, både för den växande familjen och Sverige i stort.
Har du ett särskilt fotografi, en släktklenod eller en speciell historia som du skulle vilja dela med dig av? Skriv och berätta! Enklast hör du av dig till Kulturminnet genom att nyttja kontaktformuläret under rubriken ”Kontakt”.Genom att dela minnen, bilder och levnadsbeskrivningar kan vi hjälpas åt att förvalta berättelsen om Sverige.
Ragnarök är den nordiska mytologins beteckning på det händelseförlopp som leder till världens undergång. Själva ordet betyder ”gudarnas öde”, ”gudarnas mörker” eller ”makternas undergång” och syftar på att den långdragna kampen mellan gudar och jättar mynnar ut i en slutstrid, där de förgör varandra. Samtidigt inträffar en serie naturkatastrofer, som raserar världsalltet.
Huvudkällan till vår kunskap om Ragnarök är Völvans spådom (Völuspá) i den Poetiska Eddan, men undergången beskrivs även i Snorres Edda. Världskatastrofen förebådas av den långa och mörka Fimbulvintern, som varar i tre år. Under denna tid härjar is och kyla utan uppehåll, så att inga grödor gror. Till följd av missväxt och svält utbryter ett fasansfullt krig, där normer bryter samman och ersätts av laglöshet. I Völuspá beskrivs att bror slåss mot bror, sedeslöshet råder och våldet växer:
Bröder skola slåss och bliva varandras bane, barn utav systrar bryta mot seden, det är hårt i världen, hordom mycken, yxtid, knivtid, kluvna sköldar, stormtid, vargtid, förrn världen störtar ingen man skall den andre skona
Förloppet efter Fimbulvintern är mycket dramatiskt. Bergen rasar, så att både Loke och Fenrisulven frigörs ur sina bojor. Världsträdet Yggdrasil rister och skakar i sina grundvalar. Tre tuppar varslar med sitt galande om att slutet nalkas: Gyllenkamme hos asarna, Fjalar hos jättarna och den sotsvarta tuppen i dödsriket Hel. Hela världen grips av oro och Oden söker råd hos Mimer, men utvecklingen mot upplösning och sammanbrott går inte att hejda. Midgårdsormen reser sig ur havet och drar upp svallvågor som svämmar upp över världens bräddar. Österifrån kommer skeppet Nagelfar med Muspelheims jättar och från söder kommer jätten Surt med ett flammande svärd. Heimdall ser dem nalkas och blåser i sitt horn för att mana till kamp. Slutligen möts gudar och jättar till strid på fältet Vigrid.
I Eddan kan vi läsa att Frej står på slagfältet utan vapen och får bekämpa Surt med ett hjorthorn. Han driver hornet genom Surts öga, men blir i samma stund själv kluven av jättens svärd. När Surts svärd faller till marken sätts världen i brand. Loke och Heimdall dräper varandra med varsitt spjut. Fenrisulven slukar Oden, men dödas sedan själv av Odens son. Tor dräper Midgårdsormen, men anfräts av ormens etter, så att han sedan dör efter att ha gått nio steg. Himlen rämnar, stjärnorna störtar från himlavalvet och jorden sjunker i havet. Völuspa beskriver:
Solen svartnar, land segnar i havet, strålande stjärnor störtar från himlen; elden brusar mot flammande eld, högt leker hettan mot himlen själv.
Vid slutet av Ragnarök ligger världen öde. Kvar finns ett hav och ett mörker. Men i den Poetiska Eddan blickar völvan framåt och förutspår att undergången inte är slutgiltig: efter Ragnarök reser sig världen igen, de överlevande skapar ett nytt rike och en guldålder inleds.
Bild: Illustration av Ragnarök av den tyske konstnären Emil Doepler.
–
Tryckta källor:
Baeksted, Anders (1984), Nordiska gudar och hjältar, Forum förlag
Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag
Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi; gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren
Lönnroth, Lars (red. 2016), Den poetiska Eddan, Atlantis
I februari kan det hända att kylan och vintermörkret börjar förlora sin tjusning. Då känns det hoppfullt att blicka framåt och börja planera för den kommande sommaren. Ett sätt att ge sommartiden guldkant och samtidigt få med sig nya färdigheter är att delta i någon av folkhögskolornas sommarkurser. Nedan presenterar jag ett antal spännande kurser med inriktning mot kulturhistoria och traditionellt hantverk. Glädjande nog är utbudet både rikt och spännande, trots pandemins begränsningar.
Lunnevads folkhögskola erbjuder en kurs i byggnadsvård med fokus på äldre restaureringstekniker. Kursen lämpar sig för dig som vill renovera ditt hus eller torp på traditionellt sätt. Vill du sedan ha ett tjusigt staket, så kan du lära dig gärdsgårdsbygge vid Ädelfors folkhögskola i Småland. I Ädelfors kan du även förkovra dig i ullspinning, traditionell knyppling eller korgtillverkning. Dessutom kan du få tillverka dina egna skor med gamla skomakartekniker.
Biskop Arnö Nordens folkhögskola förmedlar kunskap om det folkloristiska perspektivet på växter i kursen ”Folktro och levande örtkunskap”. Att färga garn med växter går att lära sig vid Mora folkhögskola.
Handgjort papper kan den som vill få tillverka vid Billströmska folkhögskolan på Gotland. Samma folkhögskola erbjuder även den frestande kursen ”Gotländsk kyrkokonst”, där deltagarna får göra dagliga utflykter till Gotlands vackra medeltidskyrkor och ta del av deras konstskatter. Nästan lika spännande är kursen ”Vandra i historiska fotspår”, där Gotlands historia utforskas genom besök vid fornlämningar och historiska platser.
En riktigt fin nykomling finns vid Mora folkhögskola, där kursdeltagarna får prova att stampa vävda tyger i den vattendrivna vadmalsstampen vid Råbergs kvarn. Kursen innefattar även historik och vävkunskap. Vid samma folkhögskola går det att förkovra sig i folkligt allmogemåleri och kurbitsmålning. Väva trasmattor man man göra vid Grebbestads folkhögskola och den som letar efter en riktig utmaning kan få väva med varptyngd vävstol, precis som på vikingatiden.
Vid Sigtuna folkhögskola finns möjlighet att lära sig ”måla med kläde, nål och tråd” på kursen i yllebroderi. Är du mer sugen på skinn- och fällsömnad, så ska du söka dig till Mora folkhögskola. Fårskinnssömnad erbjuds även vid Nyköpings folkhögskola. Spinna och sticka går det att göra vid Billströmska folkhögskolan, liksom vid Högalids folkhögskola. Vid Biskop Arnö Nordens folkhögskola kan du fördjupa dig specifikt i svenska sticktraditioner.
Föredrar du hårdare material? Skurups folkhögskola arrangerar en kurs i att tälja med kniv och yxa. En kurs i järnsmide finns vid Malungs folkhögskola. Under samma vecka pågår en kurs i folkmusik, så underhållningen får du gratis. Till Malung ska du också bege dig om du vill lära dig kulning, lockrop och vallmusik. Kurser erbjuds på både grund- och fortsättningsnivå.
Kursen ”Sånger och danser kring gran och midsommarstång” vid Katrinebergs folkhögskola ger deltagarna möjlighet att ta del av våra traditionella danslekar. Folksång och folkmusik kan du fördjupa dig i vid Sjöviks folkhögskola. Vill du hellre spela folkmusik vid Ljusnan, så bege dig till Bäckedals folkhögskola.
Längtar du efter en jägarexamen? Birka folkhögskolas intensivkurs kan hjälpa dig.
Den som vill leta sig långt tillbaka i tiden har många möjligheter. Kurser i arkeologi finns vid Gotlands, Vimmerbys, Gamlestads och Holas folkhögskolor. I regel ingår praktiska moment, där deltagarna får delta i en utgrävning. En besläktad kurs ges vid Katrinebergs folkhögskola, där arkeologer från Hallands länsmuseer undervisar om Hallands historia från stenåldern till nutid.
Hoppas du hittar något riktigt lockande och lycka till!
Det kyrkliga kulturarvet är något som intresserar mig mycket och en alldeles särskild kärlek hyser jag till de fantastiska muralmålningar som gjorts av 1400-talskonstnären Albertus Pictor. De kyrkor han dekorerat är så detaljrika och sprudlande att det nästan är omöjligt för ögonen att se sig mätta, samtidigt som bilderna innehåller ovärderliga skildringar av den svenska medeltiden. De scener han målar upp spänner från religion till vardagsliv och innehåller såväl djupaste allvar som underfundig humor. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om hans målningar här på Kulturminnet och nu har jag fått möjlighet att fördjupa ämnet på kulturföreningen Allmogens webbplats. Min förhoppning är att fler ska inspireras till att upptäcka den fängslande bildskatt Pictor lämnat efter sig.
Texten om Albertus Pictor och hans konstnärskap hittar du här.
Härjedalen är något alldeles speciellt. Nedan följer ett förslag på en bilresa genom landskapet, med besök till några av de främsta kulturhistoriska sevärdheterna. Turen är tänkt som en sommarresa (vägen över Flatruet är ofta stängd vintertid) och kan göras på 3-4 dagar beroende på tidsåtgången vid de olika besöksmålen.
Vår resa börjar i landskapets östra ände, i det lilla samhället Älvros. Den färgstarkt inredda 1500-talskyrkan, med ett idylliskt läge vid älven Ljusnan, anses vara en av Sveriges finaste äldre träkyrkor. Interiören domineras av bygdemålaren Erich Wallins mustiga dekorationsmålningar från 1700-talet, men innehåller även ett stort antal snidade trädetaljer i bjärta färger. Utanför finns en ståtlig klockstapel.
På andra sidan vägen finns en fint bevarad 1700-talsgård, som förvaltas av Älvros hembygdsförening.
En kort bilfärd därifrån tar oss upp på Ytterberg, där vi hittar en by med samma namn. Byn har anor från 1500-talet, men de flesta bevarade byggnader är från 17- och 1800-talet. Husen är privatägda och hålls inte öppna för allmänheten, men det går bra att ta en promenad för att beundra det ålderdomliga byggnadsskicket från utsidan.
När vi sett oss mätta reser vi vidare mot den lilla staden Sveg. Samhället i sig är ganska oansenligt, men den omgivande naturen är säregen och väl värd att ta del av. Sommartid ger kvällsljuset grönskan utmed älven en särskild lyster.
Efter att ha lämnat Sveg gör vi åter en avstickare upp på höjderna, denna gång till Duvberg. Duvberg visar upp en av Härjedalens bäst bevarade äldre bymiljöer, men blicken glider gärna bort från de väderbitna trähusen mot de omgivande bergen och Ljusnans dalgång. Varför Duvberg kallas ”utsikternas by” är lätt att förstå.
Vi behöver inte åka långt innan vi når vårt nästa stopp. I Remmet, några kilometer väster om Duvberg, ligger Gammelremsgården, som är en till stora delar bevarad gårdsmiljö från 1700-talet. Enligt en lokal sägen har gården bebotts av en man kallad Stor-Remsen, som ska ha haft en makalös arbetsförmåga. Om ryktet talar sanning ska han vid ett tillfälle ha rest sju lador på en dag.
Gården utgörs av ett flertal trähus, som arrangerats i en fyrkant. Idag är den byggnadsminnesförklarad och betraktas som ett av de finaste exemplen på Härjedalens traditionella arkitektur. Mangårdsbyggnaden med sina vackra vägg- och takmålningar intar en särställning. Skulle gården vara stängd går delar av målningarna att se genom de krumma fönstren.
Vi fortsätter följa Ljusnan och färden bjuder ibland på hisnande utblickar mot Sånfjället. Till slut når vi samhället Hede, vars välskötta hembygdsgård ligger strategiskt placerad utmed genomfartsleden. Den pampiga Oppgårdsstugan med sin iögonfallande förstukvist är mycket sevärd. Sommartid finns servering för den som behöver en paus.
Härifrån väljer vi att lämna den stora vägen, för att köra vidare på en grusväg genom skogen mot Messlingen. Det gäller att vara uppmärksam, för här lever renar i stora skaror och så värst rädda för bilar är de inte.
Vid Messlingen viker vi av mot Ruvallens fäbod och kör ner på en privat väg, som vi får betala en liten slant för att använda. Där vägen tar slut finns parkeringsmöjligheter och därifrån kan vi börja vår vandring mot en av resans höjdpunkter – de 4000 år gamla hällmålningarna vid Ruändan. Leden går fram över hällar och spångförsedda våtmarker, ibland kantade av fält med ängsull, innan vi når den lodräta klippvägg som smyckats med figurer av järnockra och fett. Bland de avbildade djuren finns älg, ren och björn. Kanske finns också vildsvin eller bäver bland motiven, men helt säkra kan vi inte vara. Att färgen ätit sig in i berget och blivit kvar i tusentals år är hisnande att tänka sig. Arkeologiska utgrävningar har gjort fynd av eldstäder, där datering av kolet visat att människor återvänt under flera tusen år. Uppenbarligen har Ruändan haft stor betydelse och kanske har platsen nyttjats för kultutövning.
Efter vår vandringstur fortsätter vi bilfärden till Mittådalen, där vi kan ta del av samisk bebyggelse och kultur. Den som vill kan köpa hantverk och fällar. Här måste vi också göra ett vägval. Ett alternativ är att fara söderut, till Funäsdalen, för att titta på Härjedalens fjällmuseum och den intilliggande fornminnesparken. Efter lite tvekan väljer vi emellertid att fortsätta vår färd åt norr och resa över den vidsträckta kalfjällsplatån Flatruet. Nu befinner vi oss på Sveriges högst belägna bilväg och utsikten är vidunderlig åt alla håll.
På andra sidan når vi fjällbyn Ljungdalen. Här finns gravar som vittnar om mänsklig aktivitet under järnåldern och gruvhål som erinrar om 1700-talets malmbrytning. Det är också en vacker plats att stanna på för att göra vandringar ut till säregna naturupplevelser, inte minst i Helagsmassivet. Ljungdalen får därför bli sista anhalten på vår resa, innan vi kanske återvänder söderut eller tar oss vidare mot Jämtland.
Tryckta källor:
Erikson, Bo G ; Löfman, Carl O (1985), Sagan om Sverige, Natur och Kultur
Ottosson, Mats; Ottosson, Åsa (2008), Upplev Sverige, Bonnier Fakta
Thaning, Olof (red. 1980), Sverigeboken, Det Bästa
SJ har nyligen gått ut och påtalat att de snart kan tvingas köra förbi Kumla tågstation utan att stanna. Anledningen är det bråk som vid upprepade tillfällen förekommit vid stationen, inklusive misshandel och trakasserier av tågvärdar. Bland annat har en tågvärd slagits ner och en bombattrapp slängts ombord på ett tåg. Upprepade gånger har det också uppstått hotfulla situationer när personer, främst grupper av unga män, krävt att få åka med trots att de saknat färdbevis.
Problemen har eskalerat de senaste åren och bland Kumlaborna verkar det inte råda någon större tvekan om orsaken. ”Varför kan inte någon ta bladet från munnen och säga som det är att problemet består av att samhället inte har lyckats integrera ett antal unga män som företrädesvis har sitt ursprung från andra kulturer?”, undrar signaturen Luttrad Kumling i Sydnärkenytt. ”Ett stort misstag är att det inte finns polis stationerad i Kumla, som förhoppningsvis borde se vilka som inte lärt sig vad som är rätt och fel i Sverige”, skriver signaturen F.d. Kumlabo.
Bilden bekräftas när dagstidningen Bulletin reser dit för att göra ett reportage. En person som bevittnat en misshandel beskriver vad som hände när tågvärden försökte hindra två personer utan biljett från att gå ombord:
– Då började de sparka på henne och kalla henne rasist.
Flera personer beskriver även generella problem med ökad kriminalitet, droganvändning och otrygghet. En kvinna kopplar problemen till ensamkommande unga asylsökande, som inhystes på en vårdinstitution där hon tidigare var anställd:
– Det brukade pipa i dörren hela natten för de gick ut och in, säger hon. Ett par av dem gjorde senare praktik hos oss och var jättesnälla och respektfulla, så jag kan absolut inte säga att det gäller alla. Men stämningen har ändrats sedan de kom.
Bilden bekräftas även av den lokala ICA-handlaren, som sparat bilder av dem som begått stölder i hans affär. Nu orkar han inte längre anmäla allt, för då skulle han sitta i telefon hela dagarna.
Men när Bulletin kontaktar kommundirektören vill han inte kommentera saken. ”Nationalitet inte är relevant att diskutera”, konstaterar han.
Och samtidigt som detta pågår försöker regeringen driva igenom en ny migrationslagstiftning som ökar invandringen till Sverige.
Helhetsbilden är mycket symtomatisk och typisk för den svenska samtiden. De som möter mångkulturen i sin vardag ser att den inte fungerar. Integrationsskulden har vuxit sig ohanterlig och i den ena opinionsundersökningen efter den andra uttrycker majoriteten av svenskarna att invandringen måste minska – men de som sitter på politiska maktpositioner förnekar problemen och fortsätter driva fram ännu mer mångkultur.
Kulturminnet 