Stillsamhet, vill jag hävda, är ett svenskt karaktärsdrag. Svenskarna vill gärna ha lugn och ro. Lite glam och stoj kan undantagsvis kännas som ett lustigt avbrott, men det är inte så man vill leva sitt liv. Höga röster och yviga gester är inte svenskarnas melodi. Som folk söker svenskarna sig till stillsamheten, friden och det dämpade uttryckssättet. Livet ska vara välordnat och tillvarons hjul snurra på i väloljade banor. Utlevelser, dramatik och virrvarr hör inte hemma där svenskarna får råda. De föredrar det nedtonade, respektfulla och ordnade.
Internationella undersökningar visar att svenskarna är ett tålmodigt folk. Det behöver man vara för att friden ska upprätthållas. När svenskarna ska uttrycka missnöje väljer de helst ett stillsamt tillvägagångssätt. Att lösa konflikter med förhandlingar anses bra och på första maj traskar demonstrationstågens deltagare artigt runt med sina plakat i vädret. Över lag är svenskarna sparsamma med känslouttryck. Att gråta högt, ropa ut sin frustration eller på andra sätt leva ut sina affekter inför andra är inget för Svensson. Inte heller tycker Svensson om att hävda sig eller bråka. Svensson väljer att vara återhållsam och gå åt sidan. Det är lugnast så.
Vid arbetsdagens slut går de flesta svenskar hem och stänger dörren om sig för att få lite vila. När mörkret sänker sig dämpar man volymen och barnen hyschas — annars kan ju grannarna bli störda. Att vara ute i skog och mark tycker många svenskar om, men då vill man helst vara där naturens rofylldhet råder. När svenskarna går till badplatsen vill de höra plask, fågelsång och kanske några barnskratt. Högmälda röster och dånande musik kan få svenskar att vända.
Vi befinner oss nu i en tid där lugnet blir allt svårare att finna. Att skaffa bostad i ett fridfullt område kan kosta mycket pengar och föräldrar får ibland belåna sig högt för att barnen ska få en lugn skolgång. Att hitta utflyktsmål som känns tillräckligt ostörda är inte längre självklart. Det som tidigare var oaser för avkoppling (stränder, bibliotek, badhus, grillplatser) kan nu vara förvandlat till något livligare och stökigare.
I det nya samhälle som nu danas fram är lugnet inte givet. Fridfullheten finns sällan i mångkulturen. Mångkulturen är högljudd och oordnad. Den innehåller kulturer som är självhävdande och utåtagerande på ett sätt som svenskar inte är vana vid. Dessutom finns där kulturer med en helt annan syn på vilka störningsmoment omgivning och grannar bör tåla. Då får svensken svårt att trivas. Men svenskarna försöker sällan säga ifrån och hävda sin rätt till stillhet. Istället drar de sig undan och söker sig någon annanstans.
Hur kommer framtiden att se ut? Var ska svenskarna finna lugn och ro? Var kan de få bygga upp en stillsam vardag och var ska de hitta den frid där de känner sig hemma? Det är viktiga frågor, som handlar om hur man vill leva sitt liv. Svaren är inte självklara, men en sak tycks tydlig: det svenska lugnet har blivit sällsyntare och mycket talar för att det kommer fortsätta bli allt svårare att få.
Stora delar av svensk lagstiftning förutsätter ett rätt homogent samhälle med hyfsat stark social kontroll och en allmän dragning åt konformism. Det Sverige finns inte längre. Inte ens vår generösa yttrandefrihet är oberoende av det samhälle som den ska tillämpas i. Vi smickrar oss ofta med att tänka att vi har vår breda yttrandefrihet, därför att Sverige är ett så enastående vidsynt, modernt och principfast land. Men sanningen är antagligen att vi har den därför att svenskarna varit återhållsamma med sina åsiktsuttryck, jämfört med befolkningar i många andra länder. Svenskar är rätt dåliga på kravaller och revolutioner. I det nya Sverige är det inte så. Följden blir att de fina principerna får helt andra konsekvenser än de brukade få. Det är egentligen ganska enkelt: om den kulturella och sociala sammansättningen i ett land förändras snabbt och kraftigt får det långvariga och bestående konsekvenser.
Interiör från hembygdsgården i Segerstad, Västergötland.
Författaren Llewellyn Lloyd (1792-1876) var engelsman och född i en förnäm godsägarfamilj. Vid 31 års ålder gjorde han en resa till Sverige som kom att förändra hans liv. Han greps av stor kärlek till både naturen och folket och kom att tillbringa större delen av sin återstående livstid här, framför allt i Värmland och Västergötland. Vid sidan av ett passionerat intresse för jakt och fiske ägnade han sig åt att skriva detaljerade skildringar av sina upplevelser. Han gjorde omfattande anteckningar kring seder, högtider och folktro och nedtecknade gamla folksagor och sägner. Nedanstående beskrivning av allmogens bostäder har hämtats ut boken Svenska allmogens plägseder, som gavs ut 1871.
Allmogens hus äro ganska stora och beqväma, och innehålla vanligen åtminstone två boningsrum jemte kök, bagarestuga m. m. De äro byggda utaf fyrhuggna stockar, som på längden läggas på hvarandra, hvarvid mellanstycket drifves till tätning medelst mossa, och i husets hörn inhuggna i hvarandra. Taket göres allmänast af bräder, täckta med torf eller näfver. Tegeltak ser man sällan, åtminstone i de fattigare distrikterna. Stundom äro uthusen, lador, stall och fähus byggda särskildt, men på en del ställen utgöra de tre sidor af en fyrkant, då boningshuset utgör den fjerde sidan. Glasfönster, ofta ganska stora, finner man allmänt. Rummen, eller rättare sagt rummet – ty om vintern åtminstone bebor familjen sällan mer än ett rum – är varmt och beqvämt. Det förra beror hufvudsakligen af att man har spjell i rökgången. När brasan är nedbrunnen skjutes spjellet, och värmen, som då icke kan gå uppåt, strömmar in i rummet, der den länge bibehåller sig. I vissa delar af landet brännes torf, men stenkol ser man aldrig användas på landet.
Med läsarens tillåtelse skola vi kasta en blick på husets inre.
Då man kommer in – hvarvid man aldrig förut knackar på dörren – finner man först ett ganska stort rum, som tjenar till både spisning, arbete och sängkammare. Här ser man familjens alla medlemmar församlade. Om man är bekant, väntas det att man skall gifva ett handslag åt hvar och en af de närvarande, dock med iakttagande af företräden i afseende på rang och ålder. När det är gjordt, anmodas man att stiga fram och sätta sig. Om man då skulle sätta sig vid dörren, blir man, såsom en höflighetssak, nödgad att flytta sig till en mera hederlig plats vid öfre ändan af rummet.
Husgerådet består af ett stort träbord, och kanske en stol, en väfstol, en eller flera spinnrockar, lika många träsoffor, som, då trälocket aftages, innehålla ett sängställe, och som, då soffan utdrages har rum för tvänne sofvande. Husbondfolkets hviloplats är en riktig säng, ofta i ett slags alkov, som vanligtvis är försedd med gardiner. Ofvanfrån det starka sängtaket nedhänger något som man kan tro vara en klocksträng, men som är för de liggande att fatta i för att dermed hjälpa till att resa sig upp i sängen. En ljudligt knäppande klocka och en liten bokhylla saknas sällan i rummet. I taket ser man ett godt förråd af bröd, vanligtvis utbakade kakor med ett hål i midten, uppträdda på stänger som ligga långsåt under taket. Golfvet är beströdt med granris eller enris.
Vanligen har rummet en öppen eldstad, men någon gång en kakelugn. När skymningen inträdt blir hela rummet upplyst af stickor af fet tallved, hvarmed allmogen allmänt ersätter talg– eller andra ljus. Denna belysning skänker intrycket af treflighet, som är särdeles välkommen för en tröttad vandrare.
Innanför eller rättare sagt bakom det nu beskrifna rummet är ett annat, der familjens söndagskläder äro upphängda. Man kommer dit genom en dörr på sidan om den allmänna ingångsdörren. Det är också ett sängrum, men det eldas sällan om vintern. Det är mer heder än treflighet vid att der bli logerad.
Köket är vanligen litet, och ligger antingen emellan de nu nämnda rummen, eller vid ändan af huset.
Det må anmärkas att jag här talt om den mera välmående allmogens bostäder. De fattigares bostäder äro till största delen sämre. Men äfven dessa äro oändligt mycket bättre än de jordhybblen som man träffar i Skotands och Irlands vildtrakter.
Norrköping har en lång historia som framträdande industristad. Nu har maskinernas buller sedan länge tystnat, men det industriella arvet lever kvar i välbevarade byggnader med en unik arkitektur. De gamla fabrikerna har tagits tillvara och inkorporerats i den nya stadsmiljön utan att deras karaktär har fått ge vika. Resultatet är en egenartad och mycket sevärd miljö där historiens avtryck är närvarande.
Redan under medeltiden placerades vattendrivna kvarnar utmed forsar och fall i Motala ström på den plats där Norrköping skulle komma att växa fram. Under 1500-talet började vattenkraften användas till vapentillverkning och stångjärn skeppades ut från stadens hamn. På 1800-talet växte en omfattande textilindustri fram, vattenkraften kompletterades med ångmaskiner och Norrköping kom att kallas för ”Sveriges Manchester”. Under en period kom 80 procent av Sveriges ylleproduktion härifrån och tusentals arbetare var verksamma vid remdrivna vävstolar och spinnmaskiner. Staden växte ständigt och väldiga industribyggnader restes på holmar och stränder.
Under 1960-talet lades stora delar av den svenska textilindustrin ner. När verksamheten dog ut lämnades fabriker och andra industrilokaler öde. Vid 1970-talets början var området stängt och förfallet. Men istället för att riva byggnaderna beslutade kommunen att ge dem nytt liv; fabrikerna renoverades och stöptes om för att inrymma universitet, museer och kunskapsföretag. Fram växte ett nytt centrum där det gamla fick utgöra grund för det nya.
Strykjärnet är en sjukantig byggnad på Laxholmen i Motala ström.
De flesta av industrilandskapets byggnader uppfördes under perioden 1850-1920 och karakteriseras av rena linjer och stora fönster med smårutig spröjs. Färgtemat är tegel och ockra varvat med den gula nyans som kommit att kallas ”Norrköpingsgult”. Överallt forsar vattnet som är själva ursprunget till industristadens framväxt. Gångbroar, bryggor och avsatser gör det möjligt att utforska miljöerna ut olika perspektiv.
En av industrilandskapets mest kända byggnader är ”Strykjärnet” på Laxhomen. Byggnaden gjöts direkt på berget och fick följa holmens form, vilket gjort att den har ett mycket karakteristiskt utseende. Lokalerna, som tidigare fungerade som bomullsväveri, inhyser nu Arbetets museum, där arbetarnas historia skildras genom enskilda livsöden och fotodokumentation. På andra sidan vattnet ligger Norrköpings stadsmuseum, som berättar stadens historia från forntid till nutid.
Miljöerna i industrilandskapet är lätta att utforska tack vare gångbroar och överbyggnader.
Norrköpings industrilandskap visar hur ett nedslitet industrikomplex kan förvandlas till en sevärdhet med moderna funktioner. En stadsdel som en gång vittnade om nedgång och förfall sjuder nu av optimism och kreativitet. I industrilandskapet har Linköpings universitet etablerat Campus Norrköping med utbildningar inom teknik, naturvetenskap och humaniora. Här finns också restauranger och kontor för företag inom informationsteknik och kommunikation. Centralt i området ligger Visualiseringscenter C, där utställningar och 3D-filmer skildrar hur digital teknik kan användas till att förmedla information och upplevelser på nya sätt. En kort promenad därifrån finns Louis De Geer konsert & kongress, där en modern konserthall inrymts i en gammal pappersfabrik.
Den väl omhändertagna miljön i Norrköpings industrilandskap har erhållit många priser och erkännanden. Den betraktas som ett av Sveriges intressantaste industriminnen och besöks årligen av tusentals turister.
–
Tryckta källor:
Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia. En guide till historiska upplevelser i hela landet, Bonnier Fakta
Nedanstående saga fick jag höra berättas vid en guidad visning på Sagomuseet i Ljungby. Den har nedtecknats av Per Gustavsson och finns att läsa i boken När träden valde kung. Jag återger den fritt.
En gång för länge sedan fanns en trädgårdsmästare som hade en underbar trädgård att sköta. Trädgården var full av alla möjliga växter — blommor, buskar och träd — och han tog så väl hand om dem att de alla frodades.
Längst in i trädgårdens hörn fanns ett litet äppelträd. Det växte alldeles intill en stor tall, som för varje år sträckte sina grenar allt högre upp mot skyn. Hur mycket det lilla äppelträdet än kämpade kunde det aldrig växa ikapp och det kände sig allt mindre och sorgsnare när det såg hur stolt tallen växte. Grenarna började hänga, bladen slokade och alla kunde märka hur sorgset äppelträdet var.
Trädgårdsmästaren kunde inte förstå varför äppelträdet växte så dåligt. Hur han än vattnade, gödslade och skötte om det lilla trädet verkade ingenting hjälpa. En dag, när äppelträdet såg ledsnare ut än någonsin, gick han fram och frågade hur det var fatt.
— Jag ser ju att någonting är på tok, sade han, men jag förstår inte hur jag ska hjälpa dig.
— Ack, suckade äppelträdet, här står jag så oansenlig och ynklig. Aldrig kommer jag att kunna växa lika vackert som tallen bredvid mig. Den når ju snart ända upp till stjärnorna och dit kommer jag aldrig att kunna sträcka mig!
Trädgårdsmästaren funderade en stund.
— Får jag plocka ett av dina äpplen? frågade han. Jag vill visa dig någonting.
Äppelträdet svarade att det fick han gärna och trädgårdsmästaren tog det finaste äpplet han kunde hitta från en av trädets grenar. Sedan tog han loss en kniv ur sitt bälte och delade äpplet i två delar, tvärs igenom.
— Varför gör du så? undrade trädet.
— Jo, svarade trädgårdsmästaren och höll upp de båda äppelhalvorna så att kärnhuset syntes, jag vill visa dig att du inte alls behöver vara ledsen för att du inte växer lika högt som tallen bredvid. Upp till stjärnorna kommer du aldrig att nå, men du bär med dig stjärnor inuti.
Sigyn skyddar Loke genom att fånga upp ormens etter i en skål. Målning av konstnären Eskil Winge (1825-1896).
Sigyn framträder i den nordiska mytologin främst som den nyckfulle Lokes hustru. Tillsammans har de sönerna Narfe och Vale.
Av mytologins beskrivningar kan vi förstå att rollen som Lokes maka är svår. Hans impulsiva och svekfulla natur får honom att begå upprepade illdåd mot gudarna och han är far till några av mytologins hemskaste vidunder, som han avlat med jättinnan Angerboda. Sigyn förblir dock obrottsligt lojal mot sin man. Efter att han anstiftat Balders död låter gudarna fängsla honom i en bergshåla, där han fjättras med Narfes tarmar. Sigyn följer honom då i fångenskapen och tillbringar all sin tid vid hans sida. Ovanför hans huvud låter gudinnan Skade hänga upp en giftorm, som droppar etter ner över hans ansikte, men Sigyn skyddar honom genom att fånga upp giftet i en skål. Endast när skålen är full lämnar hon Loke för att tömma den och när Loke får etter i ögonen sliter han i sina bojor så att jordskalv uppstår.
–
Tryckta källor:
Baeksted, Anders (1990), Nordiska gudar och hjältar, Forum
Det har nu gått drygt sex år sedan jag publicerade mitt första inlägg på Kulturminnet. Under denna tid har jag hunnit besöka många platser med kulturhistorisk anknytning och beskriva ett stort antal kulturarrangemang och traditioner. Jag har också digitaliserat ett femtiotal folksagor och lagt upp äldre texter ur böcker med stort kulturhistoriskt värde. Mycket av detta hade jag kanske aldrig fått en chans att upptäcka fördjupa mig i om inte skrivandet drivit mig. Att samla in, dokumentera och synliggöra svenskt kulturarv har berikat mitt liv på ett sätt jag inte kunnat förutse.
Ju mer jag lär mig, desto mer imponerad blir jag av det vi har och de kulturhistoriska grundvalar vårt land vilar på. Det önskar jag att fler ska få en chans att upptäcka. Därför vill jag nu dela med mig av mina erfarenheter till alla som vill utforska det svenska kulturarvet och följa trådarna tillbaka i den väv som blivit Sverige.
Först och främst: Res i Sverige. Gör det till en vana att sätta av en del av semestern till att upptäcka spännande platser i vårt eget land. Planera också in stopp vid intressanta sevärdheter längs vägen under bilresor. Ofta är det en bra idé att kontakta besöksmålen i förväg. Fråga om det finns möjlighet att få komma in genom dörrar som normalt sett är låsta eller se museiföremål som för närvarande inte är utställda. Ibland blir svaret nej, men det händer att nycklar läggs ut eller engagerade guider möter upp. Skriv alltid tillbaka och tacka efteråt när någon hjälpt till att ordna något för dig — det banar väg för att fler ska kunna komma efter dig.
Att resa och besöka historiska platser är ett roligt sätt att få veta mer.
Läs på innan du åker iväg. Ju mer du vet om platsens historia, desto mer givande blir besöket. Informationen som finns på plats kan ibland vara ganska knapphändig och räcker inte alltid för att skapa förståelse för platsens historiska betydelse. Att själv kunna leta upp byggnadsdetaljer, inventarier eller andra historiska spår och sätta dem i ett sammanhang förstärker upplevelsen. För den som inte har möjlighet att ordna och planera egna utfärder kan det vara värt att ta del av resebolagens utbud. Många researrangörer erbjuder både dagsturer och längre resor till spännande besöksmål, där kunniga guider visar vägen.
När du kommer hem från en resa, sprid då information om de platser du besökt. Berätta för människor du känner vad du sett och gör inlägg på sociala medier. Då kan du engagera andra, få tips om liknande utflyktsmål och knyta kontakter med personer som har samma intressen. Detsamma gäller böcker du läst eller berättelser du fått till dig.
Skicka frågor till museer, myndigheter och hembygdsgårdar. Hembygdsföreningar brukar med glädje dela med sig av information eller försöka leta fram det du söker. Ibland kan en enkel fråga väcka deras engagemang, så att en särskild historisk händelse eller ett visst föremål uppmärksammas på ett nytt sätt. Inte sällan leder en fråga till att nytt material publiceras på deras hemsida och kommer fler till del. Det har vi alla glädje av i slutändan.
Sverige har en lång tradition av register, folkbokföring och arkiv. Ovan ses skisser över kakelugnar som nu finns sparade vid Rörstrands museum.
Med museer och myndigheter kan kontakten ibland vara lite trög. Om du inte får svar på ditt första mejl inom några veckor, så skicka ett till. Om du inte heller då får något svar, ring och ställ din fråga. Var alltid artig och använd ett vänligt tonfall — då ökar chanserna att personen i andra änden vill hjälpa dig. Acceptera inte att verksamheter som erhåller statlig finansiering ignorerar dig. De har en skyldighet att sköta sitt uppdrag gentemot allmänheten.
En betydande del av det svenska kulturarvet finns i våra kyrkor och ibland är det nödvändigt att kontakta församlingsexpeditioner, kyrkogårdsvaktmästare eller andra för att komma in i kyrkobyggnader eller få information om kyrkliga föremål. Svenska kyrkan innehåller dock, liksom alla andra stora institutioner, människor av alla sorter. Ibland kommer du i kontakt med någon som är tillmötesgående och vänlig, ibland blir du bemött på motsatt sätt utan någon synbar anledning. När det sistnämnda händer finns inte mycket att göra. Ta det med jämnmod och försök igen någon annan gång. Inte ens Dick Harrison kan räkna med att dörren öppnas när han samlar material till sina historiska böcker, men låt inte det avskräcka dig. Även om Svenska kyrkan förvaltar kyrkobyggnaderna och deras inventarier, så är kulturarvet en del av vår gemensamma historia. Vi bör inte godta att det monopoliseras av den kyrkliga förvaltningen.
Sök information i äldre källor. Om du vill veta något om 1800-talet, leta då efter beskrivningar som nedtecknats under denna tid, helst ögonvittnesskildringar. Ofta ger de en mer oförvanskad bild än sådant som beskrivits senare och färgats av den moderna tidens ideal och perspektiv. Antikvariat runt om i landet gömmer en äldre bokskatt som få intresserar sig för. Gå in och förklara vad du vill ha. Berätta att du vill läsa svenska sägner som nedtecknats för länge sedan, veta mer om bostäderna i allmogesamhället eller ha tag på läroböcker från den gamla folkskolan. Du kommer att häpna över vad bokhandlarna kan plocka fram ur sina gömmor. Fråga gärna efter böcker med våra gamla svenska folksagor. Inte bara innehåller de hisnande fantasi och humor, de ger dessutom inblick i dåtidens seder, tankemönster och föreställningar.
Välsorterade antikvariat är guldgruvor för den kulturarvsintresserade.
Ta vara på de kunskaper som finns hos människor omkring dig. Din egen familjs historia är en del av Sveriges och de enskilda perspektiven formar tillsammans de större. Prata med äldre släktingar, vänner, grannar och andra. Be dem berätta om platser, personer och vardagslivet i det förflutna. De som idag är pensionärer har varit med om en oerhört omvälvande tid och deras personliga minnen har mycket att säga oss.
Om du har möjlighet, så ta chansen att fördjupa dig lite extra i ett intressant ämnesområde genom att gå en kurs. Våra folkhögskolor gör en enorm insats för bevarandet av gamla hantverkskunskaper genom att erbjuda både längre och kortare kurser med inriktning mot textilslöjd, träslöjd, byggnadsvård och mycket annat. Kurser på högskolor och universitet, inklusive distanskurser, ger möjlighet till förkovran inom etnologi, arkeologi och historia.
Våra runstenar är en spännande del av kulturarvet och Sverige har fler runinskriptioner än något annat land. Lär dig läsa runor och lägg lite tid på att memorera några av de vanligaste orden i det fornnordiska språket. Det är lättare än man kan tro. Att själv kunna uttyda budskap som ristades för tusen år sedan är en säregen känsla och skapar en särskild kontakt med vår historia.
Tänk på att kulturarvet idag inte är okontroversiellt. När du hamnar i diskussion med någon som inte delar ditt synsätt eller tycker att du lyfter fram fel perspektiv, så håll god ton. Lyssna till de argument som framförs och ställ nyfikna frågor. Då kan du få lära dig väldigt många intressanta saker som du aldrig skulle ha fått höra om du gick i polemik.
Boningshuset på Hammarby har aldrig bebotts av andra än Linné och hans familj. Interiören är till stor del intakt.
Carl von Linné var inte bara en av väldens mest framstående botaniker. Han intresserade sig även för folklivsforskning och under sina långa resor i Sverige gjorde han omfattande anteckningar om traditioner och sedvänjor hos lokalbefolkningen. Flera av hans egna bostäder och trädgårdar har bevarats och fungerar nu som kulturminnen från den tid då Linné levde och verkade. Till de mest kända Linnéminnena hör gården Hammarby utanför Uppsala, som räknas som en av Sveriges bäst bevarade 1700-talsgårdar.
Det var 1758 som Linné lät köpa Hammarby som tillflykt åt sig själv och sin familj. Han ansåg att stadsmiljön kring professorsbostaden i Uppsala var osund och längtade efter ett hälsosamt liv på landet. Hammarby kom sedan att fungera som familjens sommarhem och fristad i många år. Linné var så belåten med köpet att han lät lät hugga in en runskrift i ett stenblock på egendomen till minne av händelsen.
Familjen första bostad på Hammarby var det som idag är den västra flygeln. Här bodde man i väntan på att en ny huvudbyggnad skulle bli färdig. Det nya boningshuset byggdes av trä i två våningar och stod klart 1762. Västra flygeln blev sedan arrendatorsbostad, medan östra flygeln användes som brygghus och bagarstuga.
Efter den stora branden i Uppsala 1766 vågade Linné inte längre förvara sina värdefulla naturalier i staden. På höjden bakom gården, med vidunderlig utsikt över omgivningarna, byggde han ett litet hus av sten, som fick fungera som museum. Där var samlingarna säkra för både brand och översvämningar. ”Mitt palats i himlen” kallade Linné den lilla byggnaden, där han tillbringade mycket tid och även bedrev undervisning.
Naturaliekabinettet uppe på höjden bakom bostadshuset byggde Linné för att skydda sina samlingar från eld och översvämningar.
I trädgården kring boningshuset odlade Linné växter av alla de slag, både inhemska och sådana som hämtats från olika delar av världen. Särskilt intresserad var han av att införa nytto- och prydnadsväxter som kunde vara härdiga i det svenska klimatet. På den steniga sluttningen upp mot naturaliekabinettet anlade han en ”sibirisk trädgård” med hjälp av frön som skickats av den ryska kejsarinnan Katarina II. Många sticklingar och fröer tog han också hem från akademiträdgården i Uppsala. Trädgården i Hammarby blev med tiden så omfattande att studenter kom för privatundervisning. Det berättas att den okonventionelle professorn ibland tog emot sina adepter i bara nattskjortan för att slippa spilla tid på att göra sig iordning.
Efter Linnés död 1777 bosatte sig hans änka Sara Lisa permanent på Hammarby och bodde kvar där fram till sin bortgång 1806. Gården var sedan kvar i familjens ägo tills 1879, då staten köpte Hammarby med Uppsala universitet som förvaltare. Byggnaderna restaurerades och iordningställdes till museum.
Inne i bostadshuset ser det idag ut ungefär som på Linnés tid. Väggarna i Linnés arbetsrum och sovrum är prydda av de blomsterplanscher han lät sätta upp istället för tapeter och runt om i huset finns föremål som tillhört familjen, inte minst husgeråd och kläder. Delar av den servis Linné lät beställa och skeppa hem från Kina, dekorerad med favoritblomman linnéa, finns kvar. I västra flygeln finns en utställning om Linné och hans liv.
Linnés sovrum är tapetserat med blomsterplancher. Bilden är tagen av fotograf Emma Schenson 1864. Idag råder fotoförbud inomhus.
I Hammarbys utomhusmiljöer frodas ännu många växter som levt kvar sedan Linnés dagar. På gårdsplanen växer två sibiriska äppelträd (Malusbaccata), som Linné själv var mycket förtjust i. Frukterna är små, men under blomningen i slutet av maj är träden översållade av vita blommor. Längs södra gårdsplanen finns en häck av lyckobladsbuske (Caragana frutex), som Linné frösådde på 1760-talet. Han var bekymrad över att så många unggranar gick åt till gärdsgårdsbyggen och ville hitta en häckväxt som kunde fungera som ersättning. I en nu vildvuxen del av trädgården finns rester av Linnés fruktodlingar, där de fyra döttrarna ska ha haft varsin plommonlund. Bland träden går det också att hitta flera blomsterarter som planterats av Linné, inte minst krollilja (Lilium martagon), hässleklocka (Campanula latifolia) och sockblomma (Epimedium alpinum).
Stora ansträngningar har lagts på att återskapa miljön från den tid då Linné levde på platsen. Tack vare att han lämnat efter sig skisser och växtlistor har rabatterna intill huvudbyggnaden kunnat rekonstrueras med växter han själv odlade. I den så kallade Upplandsträdgården visas vilka prydnadsväxter som var populära i uppländska trädgårdar på 1700-talet och i kålgården odlas grönsaker från samma tid.
År 2007 blev Hammarby med omgivande jordbruksmark och skog kulturreservat. Här finns ängar, åkrar och humlegård, som nu brukas enligt gamla metoder. Genom landskapet löper en kulturstig, som delvis följer den stig som Linné vandrade till söndagens mässa i Danmarks kyrka. Utmed stigen finns en soffa på den plats Linné enligt egen beskrivning ofta tog en vilopaus tillsammans med sin hund Pompe. Det berättas att söndagspromenaden till kyrkan var en så inarbetad rutin att om Linné var sjuk gick Pompe dit ensam.
Linnés Hammarby representerar idag världens största levande linnéanska växtsamling, vilket gör platsen till en botanisk skatt. Den bevarade bostaden och de vackra omgivningarna har också bidragit till att göra gården till ett populärt utflyktsmål. Kulturreservatet går att besöka året runt, medan bostadshuset är öppet vid guidade visningar under sommaren. Till Linnés Hammarby är det möjligt attvandra på Linnéstigen Danmarksvandringen, som startar inne i centrala Uppsala och följer ett av Linnés egna exkursionsstråk. Längs vägen passeras Linnés Sävja, som var en mindre lantegendom, där Linné avled efter att ha drabbats av ett slaganfall 1777.
Mer om Carl von Linné och hans gärningar kan du läsa här.
–
Tryckta källor:
Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia. En guide till historiska upplevelser i hela landet, Bonnier Fakta
De flesta av våra ordspråk har en lång historia och uppstod i en tid då livsvillkoren såg annorlunda ut. Ändå finns många som än idag har mycket att säga oss. Här har jag sammanställt några visdomsord som sällan används i nutida språkbruk, men kanske skulle kunna återupplivas.
Man tar ofta taggen ur en annans fot och sätter den i sin egen.
Lätt börda som en annan bär.
Ju högre apan klättrar, dess mer visar hon rumpan.
Man blir inte trött av att se andra arbeta.
Lär din son att arbeta, annars lär du honom att stjäla.
Har man inga bekymmer så gör man sig.
Ingen är så blind som den som inte vill se.
Den som bockar sig för djupt blir trampad på nacken.
Bokhyllan är den bästa stegen för den som vill upp.
Låna och borga gör många sorger.
När brunnen är torr vet man dess värde.
Den som gärna bär, lastar alla på.
Skulle gåsen ge en fjäder åt var och en, så frös hon själv ihjäl.
Den som gör sig själv till ett får blir uppäten av vargen.
Allt för god är den andres narr.
Man ska vara god men sig själv bäst.
Hastig gärning har ånger i följe.
Den som vill dränka en hund säger att han har rabies.
Tom pung är bättre än lånta pengar.
Alla kunna icke bli påve i Rom.
Den måste ha mycket mjöl, som vill stoppa i var mans mun.
Prat fyller ingen mage.
Ingen har fred längre än grannen vill.
Hycklaren är en dålig vän.
Fritt folk, fritt tal.
När våldet nalkas, får rätten linka bort på kryckor.
Sladder är halv lögn.
Man hänger de små tjuvarna, de stora få löpa.
Ungdom och vishet följs sällan åt.
Man skall icke söka lyckan alltför högt upp.
Advokater och målare kan göra vitt till svart och svart till vitt.
När herden och ulven äro ense, då är hjorden förlorad.
Lina Sandell var under sin livstid verksam som poet, teolog och psalmförfattare. Flera av de psalmer hon skrivit tillhör vårt lands mest sjungna och är återkommande inslag vid dop, begravningar och gudstjänster. Genom sina verk har hon skänkt oss ett kulturhistoriskt arv som sträcker sig över generationeroch är en del av många svenska familjers högtidsstunder.
Carolina Wilhelmina Sandell, som hon egentligen hette, föddes 3 oktober 1832 i Fröderyd i Småland. Tillnamnet Lina fick hon redan i barndomen och hon skrev oftast under signaturen ”L.S”. Som gift kallade hon sig Lina Berg i civila sammanhang. Något dubbelnamn använde hon aldrig själv, men hon har ofta kommit att omtalas som Lina Sandell-Berg.
Lina Sandells föräldrar var kyrkoherden Jonas Sandell och dennes fru Fredrika (född Engstrand). I familjen fanns även en bror och tre systrar. Familjen var starkt engagerad i väckelserörelsen och Lina beskrev i vuxen ålder att uppväxten var lycklig och gudfruktig. Sin utbildning fick hon i hemmet av fadern, som tidigt såg hennes konstnärliga begåvning och uppmuntrade den. Hon hade även fallenhet för språk och lärde sig tyska, engelska, latin, grekiska och hebreiska.
Som barn var Lina sjuklig. Vid tio års ålder drabbades hon av nervfeber och blev delvis förlamad. På sommaren 1843 föll hon i dvala och hennes närmaste trodde att hon skulle avlida. Hon återfick dock sitt medvetande, men förblev sängbunden under lång tid. 17 november 1844 vände tillståndet, enligt Lina Sandell själv i samband med att hon slog upp en bibeltext och läste om hur Jairos dotter väcktes upp från döden. Medan hon läste ska Guds röst plötsligt ha hörts i rummet och frågat henne om hon var beredd. Hon svarade:”Herre jag tror, hjälp min otro!”. I samma stund återfick hon sina krafter och när resten av familjen återvände hem efter ett kyrkobesök senare på dagen mötte hon dem påklädd vid dörren.Lina Sandell betraktade händelsen som ett andligt uppvaknande och firade därefter 17 november som en högtidsdag.
Redan i barndomen började Lina Sandell uttrycka sig i skrift och under tonårstiden intresserade hon sig för poesi. Under 1850-talet publicerade hon dikter i tidskrifter som Dufworösten, Budbäraren och Barnens Tidning. 1853 utkom hennes första diktsamling, Andeliga Vårblommor, och påföljande år vann hon andra pris i Evangeliska Traktatsällskapets novellpristävling med”Si, dörren är öppen”. Novellen gavs ut i bokform och såldes i över 60 000 exemplar.
Familjelivet kom under Linas Sandells vuxna liv att kantas av sorg och tragedier. 1858, då hon var 26 år, drunknade hennes far i Vättern under en sjöresa. Under de två påföljande åren miste hon sin mor och sina två äldre systrar. Förlusten innebar en försämrad ekonomisk och social situation för Lina, som under en tid flyttade runt som inneboende hos syskon och vänner. Vid 29 års ålder flyttade hon till Stockholm, där Evangeliska Fosterlandsstiftelsen hade inrättat en tjänst åt henne. Till hennes arbetsuppgifter hörde att författa andliga sånger och väckelseskrifter. Ett av hennes första uppdrag var att delta i redigeringen av den nya sångboken Pilgrimsharpan (1861), som blev en succé och gavs ut i mer än 65 000 exemplar. Av de totalt 200 psalmerna var 50 Lina Sandells egna.
1867, när Lina Sandell var 35 år, gifte hon sig med den sju år yngre grosshandlaren Oscar Berg. Makarna levde ett mycket engagerat liv med många åtaganden: de startade ett sjömanshem, drev en tidskrift och delade på arbetsuppgifter inom Svenska Nykterhetssällskapet. Lina Sandell var även verksam som redaktör vid makens bokförlag. Socialt rörde de sig i de inre kyrkliga kulturkretsarna och umgicks med bland andra Jenny Lind och prinsessan Eugénie.
Men makarnas liv kantades också av förluster. Året efter giftermålet fick de en dödfödd dotter. I bevarade brev och nedteckningar beskriver Lina sorg och oro, men ger samtidigt uttryck för tron att det var Guds vilja och därför bäst som skedde. På hösten 1868 skriver hon i ett brev till sin väninna Augusta Almqvist: ”Hade det varit hans goda vilja, nog hade det varit kärt om jag fått behålla den dyrbara gåfvan – men Han såg ju hvad som var nyttigast för henne och oss. Efteråt kännes väl en underlig tomhet, men det är godt att få böja sig för Guds vilja.”
Några fler egna barn fick makarna aldrig, men då Linas syster Mathilda avled valde de att ta hand om tre av hennes nio efterlämnade barn.
Sin starka gudstro gav Lina Sandell uttryck för även i andra sammanhang. Maken var under sin livstid en offentlig person med politiska åtaganden och under en tid var han riksdagsman. Hans affärsrörelser var dock mindre lyckade. I samband med en finanskris på 1870-talet hotades familjen av konkurs, men Lina Sandell uttryckte sig förtröstansfullt i ett brev till sin väninna: ”Den högsta och enda trygghet är att ha Gud till bolagsman”. De lyckades klara sig ur knipan den gången, men 1872 var konkursen ett faktum. Skulderna var stora och Oscar Berg dömdes till två månaders fängelse för bokföringsbrott. Vänner sa upp bekantskapen och paret häcklades offentligt i satirer och skämttidskrifter.
Lina fortsatte emellertid sitt värv med oförminskad energi. Inte minst gav hon ut Berättelser för söndagsskolan (1870–1874), och Samlade sånger (3 band, 1882–1892). Hon sammanställde dessutom söndagsskoletidningen Barnens vän och redigerade Evangeliska fosterlandsstiftelsens årskalender Korsblomman under mer än 30 år. För att få material till den omfattande utgivningen översatte hon texter från engelska och tyska. Bland de tyska diktarna återfanns främst George Frickert, bland de amerikanska Ellen Gates och Samuel Smith, och bland de brittiska Charlotte Elliot och Frances Havergal.
Lina Sandells produktion präglades av finstämdhet och ro. Flera av hennes populäraste verk handlar om trygghet och frid. Ofta vävde hon in profana liknelser i religiösa motiv. Hennes dikter och psalmer vann stor uppskattning i den svenska publiken, men fick också internationell spridning. Främst uppmärksammades de i Norden, men blev även omtyckta inslag i gudstjänsterna i amerikanska svenskbygder. Genom missionärer kom de att översättas till flera afrikanska språk. Några av hennes mest kända psalmer har fått engelska översättningar.
Sjukdom fortsatte att plåga Lina Sandell livet igenom. 1892 insjuknade hon i tyfoidfeber, vilket tog hårt på hennes krafter. Mot slutet av sitt liv drabbades hon av en demenssjukdom, som de sista åren berövade henne språket. 27 juli 1903 avled hon och begravdes på Solna kyrkogård. Vid begravningen sjöng en kör hennes sång ”Jag är en gäst och främling” i kyrkan, och ute vid graven stämde mer än tusen församlade personer in i psalmen ”Tryggare kan ingen vara”.
Efter sig lämnade Lina Sandell ett betydelsefullt kulturellt arv, som var resultatet av ett liv med stor litterär och musikalisk produktion. Totalt skrev hon runt 2000 dikter och sångtexter. I 1986 års psalmbok finns hon representerad med 15 originalverk, inklusive Verbums psalmbokstillägg (nummer 45, 81, 100, 184, 190, 196, 207, 248, 249, 250, 260, 276, 279, 322 och 722). Bland hennes psalmer finns några av Sveriges mest kända, inte minst ”Tryggare kan ingen vara”, ”Blott en dag,”, ”Bred dina vida vingar”,”Jag kan icke räkna dem alla” och ”Jesus för världen givit sitt liv”. Fem av hennes psalmer finns även med i Katolska kyrkans gudstjänstbok Cecilia från 2013 och hennes väckelsesånger har fått stor betydelse för frikyrkorörelsernas sångsamlingar.
Trots att mer än ett sekel förflutit sedan Lina Sandell gick ur tiden tycks hennes sånger inte förlora aktualitet, utan fortsätter älskas och sjungas. De psalmer hon skrivit tillhör idag de vanligaste vid barndop, begravningar och kyrkliga högtider. Genom sina psalmer har hon skapat en musikalisk skatt som många vill ha med sig vid några av livets största händelser.
Den som vill lära sig mer om Lina Sandell kan besöka hennes barndomshem, Fröderyds prästgård, där ett litet museum har inrättats med saker sparade från hennes liv. Utanför står en trehundraårig ask, under vilken hon ofta satt när hon diktade. I Fröderyds kyrka uppmärksammas Kristi förklarings dag (15 veckor efter påsk) varje år som Sandelldagen, med anledning av att det var då Lina Sandells far höll sin första predikan. Dagen firas med gudstjänst där psalmer av Lina Sandell ingår.
Bred dina vida vingar
Ett av Lina Sandells mest älskade verk är aftonpsalmen ”Bred dina vida vingar”, som skrevs 1860 och tonsattes med stöd av en gammal folkmelodi 1865. Den inledande raden lyder: ”Bred dina vida vingar, o Jesus, över mig”. Metaforen med vingar kan tyckas märklig, men bottnar i att Lina Sandell i sin diktning ibland skildrade Jesus som en beskyddande höna, som vaktar och vårdar sina kycklingar. Denna liknelse togs inte alltid väl emot och en mindre ändring gjordes därför i psalmen. Den nuvarande psalmradens avslutning lyder: ”och låt mig stilla vila i ve och väl hos dig”, men från början hette det: ”och låt din lilla kyckling få gömma sig i dig”.
1937 togs sången in i den svenska psalmboken.
Tryckta källor:
Aulin, Arne; Connor, Herbert (1974), Svensk musik. Från vallåt till Arnljot, Bonniers
Bonnier, Ann Catherine; Sjöström, Inger (2013), Kyrkornas hemligheter, Medströms bokförlag
Kulturminnet 