Kulturhistoriska personligheter, del 34: Stig Lindberg

Stig Lindberg och Lisa Larson 1967

Stig Lindberg var en svensk formgivare som arbetade vid Gustavsbergs porslinsfabrik under större delen av sitt yrkesverksamma liv. Det konstnärskap han lämnade efter sig innehåller designklassiker som många svenskar känner igen och kan knyta till personliga minnen. Hans livfulla stil förknippas starkt med med den svenska formgivningens guldålder och han betraktas ibland som folkhemmets främsta inredare.

Stig Lindberg föddes 1916 i Umeå som yngst av fem syskon. Fadern var bagare, modern lärarinna och hans äldre bröder blev ingenjörer. Vad det skulle bli av familjens minsting fanns dock länge skäl att undra. Han visade tidigt ett intresse för musik och lärde sig spela piano, men tankarna på en musikkarriär fick han ge upp efter att vid 14 års ålder ha sågat av sig ena tummen i samband med vedklyvning. Tummen syddes visserligen fast igen, men blev för kort och hade nedsatt rörlighet. Till råga på allt var det lite si och så med skolbetygen. Han fick gå om femte klass efter att ha blivit underkänd i engelska och franska och på gymnasiet nekades han att gå upp i andra ring på grund av undermåliga prestationer. Istället fick han flytta till Jönköping för att ta realskoleexamen.

Lindberg blev frikallad från militärtjänst och flyttade till Stockholm för att gå en konstindustriell utbildning vid Tekniska afton- och söndagsskolan. Under studietiden avled hans far och Lindberg sökte hjälp av fattigvården för att fortsätta studierna.

Efter två år ansåg sig Lindberg färdig med skolan och tog cykeln till porslinsfabriken Gustavsberg på Värmdö för att söka sommarjobb. Hans möte med direktör Hjalmar Olsson blev nedslående. Året var 1937 och ekonomisk depression präglade världsekonomin. Försäljningen gick trögt och det fanns inga jobb att erbjuda. Stig Lindberg lät sig emellertid inte avfärdas och förklarade morskt att han nog skulle skaffa jobb till fabriken om han bara blev anställd. Han skickades vidare till den konstnärlige chefen Wilhelm Kåge, som snart upptäckte att den unge nykomlingen var både ovanligt idérik och en duktig tecknare. Lindberg började måla porslinsmönster och utmejslades snabbt till Kåges partner. De båda kreatörerna började använda Gustavsbergs fabrik som en konstnärlig experimentverkstad och det dröjde inte länge förrän de gjorde en bejublad utställning ihop. Det blev början på en framgångssaga som med tiden gjorde Stig Lindberg till en av Sveriges mest kända formgivare.

Spisa Ribb tillhör Lindbergs mest kända mönster och finns idag i nyproduktion. (Bild: I, Holger.Ellgaard, CC BY-SA 3.0 http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/, via Wikimedia Commons)

Gustavsberg var sedan, med kortare avbrott, centrum för Stig Lindbergs skapande under flera decennier. Han hyste en obändig tilltro till sin förmåga och var livlig och entusiastisk i arbetet. Snart var han Gustavsbergs viktigaste designer och hans unika fajansvaser, skålar och fat, målade med prunkande färger och mönster, blev fabrikens signum. Men mitt all lekfullhet hyste Lindberg även en beundran för det ingenjörsmässigt rationella och satte tilltro till ny teknik. Hans tid vid Gustavsberg kom att präglas av effektivisering och rationalisering, där ingenjörer anställdes som arbetsledare och vetenskaplighet betonades i utvecklingsarbetet. Endast föremål som förenade det eleganta med det funktionella accepterades.

Ett av skälen till Lindbergs framgångar var att hans verk föll väl i tiden och kom att bli en del av den rådande samhällsandan. Han var en nyttokonstnär, som lade stort fokus på enkelhet och på att skapa ”den goda vardagsvaran”. Föremål skulle vara praktiska och lätta att använda, men samtidigt vackra. Folkhemstanken, som lanserades 1928 och sedan blev vägledande för den svenska politiken, smälte sömlöst samman med Stig Lindbergs visioner. Vackra saker skulle underlätta vardagslivet och göra svenskarna till bättre människor. Lindberg upptogs av vad han menade var svenska folkets dåliga smak och började skapa folkliga serviser och bruksföremål i en avskalad men tilltalande estetik. Hans produkter och mönster kom att bli ett uttryck för folkhemssveriges ideal.

Andra världskrigets utbrott 1939 fick stor påverkan på verksamheten på Gustavsberg. Poslinslera kunde inte importeras och man riktade därför in sig på stengods och fajans. Tjockväggiga skålar, vaser och tallrikar försågs med motiv av blommor, frukter, ansikten och dekorativa ränder. Medan mörkret bredde ut sig i omvärlden sprakade livfulla färger och figurer i 1940-talets Sverige. Utställningen Fajanser målade i vår 1942 blev legendarisk för sina prunkande mönster och ledde till Lindbergs stora publika genombrott.

Berså är ett av de mest älskade mönstren i Stig Lindbergs produktion.

1949 lämnade Kåge över fabrikens konstnärliga ledarskap till Stig. Det var en dynamisk tid då flera begåvade konstnärer sökte sig till Gustavsberg och Lindberg stod i händelsernas centrum. Hans nyfikenhet och begåvning bidrog till en banbrytande utveckling med fokus på sprakande motiv och han kom att omtalas som ”svensk konstindustris rolighetsminister”. Under 1950-talet formgav han de flesta av sina mest kända serviser. Vid den stora Hemutställningen H55 i Helsingborg presenterade han Spisa Ribb och det flamsäkra Terma-godset, som båda blev succéer. Andra porslinsserier vars mönster blivit svenska designklassiker är Prunus, Aster, Domino och Salix. Det mest ikoniska mönstret, Berså, vars stiliserade björklöv var en hyllning till födelsestaden Umeå, ritades egentligen av assistenten Krister Karlmark, men kom ändå att betraktas som typiskt för Lindbergs produktion. Många av hans verk blev storsäljare och på 1960-talet fanns vaser, askkoppar, skålar och fat av Stig Lindberg i nästan varje svenskt hem.

Men allt handlade inte om porslin. Vid Gustavsberg tillverkades även föremål av plast som Lindberg formgivit, inte minst termosen Termic och sparbössan Skotten. Dessutom designade Lindberg tygmönster åt NK. Tygtryck som Melodi, Fruktlåda, Herbarium och Pottery fick stort genomslag. Stig Lindberg fungerade också som bokillustratör, inte minst till Lennart Hellsings barnböcker om Krakel Spektakel.

Utställning med svenska tygtryck från 1900-talet på Textilmuseet i Borås. Bland de mönster som visas ses Stig Lindbergs Melodi och Herbarium i mitten.

Vid sidan av karriären utvecklades Stig Lindbergs familjeliv. Hustrun Gunnel träffade han redan under barndomen då han, förtrollad vid första anblicken, cyklade in i en björk. De gifte sig 1939. Gunnel var textilkonstnärinna, men läste sedan vidare till tandsköterska. Två år efter giftermålet drabbades hon av polio och förlorade förmågan att gå. Hon började därefter engagera sig i makens produktion, inte minst som smakråd och genom vävning av hans mönster. Mycket tyder på att hennes stöd var oumbärligt för Lindberg och han såg till att göra henne delaktig i skapandeprocessen. Vid en utställning på NK 1947 bar han runt henne i lokalerna för att hon skulle få se den och många produkter testades först i det egna hemmet innan de fick klartecken för försäljning. Under åren 1951-1961 föddes makarnas tre barn, två döttrar och en son.

1957 slutade Lindberg som konstnärlig ledare på Gustavsberg efter att ha blivit erbjuden en tjänst på Konstfack. Där blev han huvudlärare i keramik fram till 1972. Bland studenterna gjorde han sig känd för att leverera vassa omdömen, även om han också kunde också vara stöttande. Han undervisade med engagemang och humor och hade ett tankspritt drag, som ibland väckte munterhet. Samtidigt fortsatte han att formge bruksporslin för Gustavsberg, om än med långsammare produktionstakt. Han designade även glas åt Kosta glasbruk och var verksam som industridesigner. 1959 formgav han en TV-apparat med vridbar skärm för företaget Luma och senare en transistorradio för samma företag. Han var dessutom en eftertraktad konstnär för utsmyckning av offentliga miljöer: hotell, skolmatsalar, Domusvaruhus och torg pryddes med hans skapelser.

1970 tillägnades Lindberg titeln hedersprofessor. Två år senare lämnade han Konstfack och återvände till tjänsten som konstnärlig ledare på Gustavsberg. Där hade mycket förändrats. Produktionen var nu helautomatisk och maskiner målade porslinets dekorationer. Varorna skulle vara billiga och lätta att sälja. Lindberg anpassade sig och fortsatte utveckla nya produkter, men tiden då hans design stod på sin höjd var förbi.

Med stigande ålder började Lindbergs hälsa svikta. Han led sedan unga år av tarmkatarr och förblev tämligen magerlagd genom livet. 1967 drabbades han av en hjärtinfarkt och 1974 insjuknade han i lungcancer. På grund av cancern opererades den ena lungan bort, men Lindberg återhämtade sig och levde några aktiva år med sin enda lunga. De som stod honom nära vittnade om att han behöll sitt skälmska sinnelag och goda humör fram till livets slut. 1981 utförde han sitt sista större arbete, då han dekorerade två keramiska väggar på ett hotell i Bagdad. Året därpå avled han, vid 66 års ålder, och begravdes i Ingarö kyrka.

I dag är Gustavsberg Sveriges enda porslinsfabrik, efter att konkurrenten Rörstrand flyttat sin tillverkning till Asien. Stig Lindberg betraktas ännu som en av fabrikens frontfigurer och hans produktion är ett starkt kännemärke. Få svenska formgivare har varit lika mångsidiga och få har också blivit lika folkkära. Sedan slutet av 1930-talet har han varit närvarande i svenska hem och hans design tycks aldrig gå ur tiden. Idag är många av hans verk hett eftertraktade på auktioner och säljs för höga priser på samlarmässor. Han finns också representerad i museisamlingar, både i Sverige och internationellt. Serviser, tyger och tapeter med hans mönster nytillverkas nu, flera decennier efter hans död. Den virriga och påhittiga tusenkonstnären fortsätter därmed göra avtryck i svenska folkets vardag och många vill se honom som den främsta representanten för den svenska designens storhetstid. Kanske är han den mest inflytelserika formgivare Sverige har haft.

–

Tryckta källor:

Larsdotter, Anna (2014), Stig Lindberg. Människan. Formgivaren, Historiska media

Populär Historia nr 7, 2021

–

Otryckta källor:

https://www.expressen.se/kultur/konst/en-strang-ideolog-formgav-folkhemmet/

Gustavsbergs porslinsfabrik: Stig Lindberg

https://www.millesgarden.se/aktuella-utstallningar.aspx

Information har även inhämtats vid besök på textilmuseet i Borås.

Tänkvärt om kultur, del 110

Svenskar är generellt godtrogna och tror att det bor en liten svensk i alla. Det finns en utbredd föreställning om att de som kommer hit genast kommer att vilja anamma den svenska kulturen för att normen i Sverige är så demokratisk och bra. Men jämfört med kulturen och sedvänjorna i många andra länder är det den svenska liberala normen och ett liv i demokrati som är avvikande.

– Mustafa Panshiri

En intervju med Panshiri, där ovanstående citat ingår, finns att läsa i sin helhet här.

Kulturhistoriska sevärdheter, del 92: Strängnäs domkyrka

Vackert belägen vid Mälaren i Södermanland finns den lilla staden Strängnäs, som har en lång och rik historia. Stadsbilden präglas av den högt belägna domkyrkan, vars siluett tycks vaka över den övriga bebyggelsen. De historiska källorna förirrar sig in i legender, men kyrkan ska vara byggd på en tidigare hednisk offerplats. Enligt traditionen var det hit helgonet Sankt Eskil begav sig omkring år 1080 för att förkunna kristendomen i samband med en blotfest. Det slutade med att han bragdes om livet, men kristendomen fick fäste och på 1100-talet blev Strängnäs ett biskopssäte. På 1200-talet kom dominikanerna till Strängnäs och lät anlägga ett kloster på norra stadsberget, där Sankt Eskil lidit martyrdöden. Med munkarna följde konsten att använda tegel och när en kyrka sedan skulle uppföras byggdes den av tegelsten. 1334 stod kärnkyrkan klar.

Kyrkan kom att genomgå många om- och tillbyggnationer under medeltiden och anses idag vara den av våra domkyrkor som bäst bevarat den medeltida karaktären. Långhuset är treskeppigt och omges av en rad sidokapell. Kalkmålningarna i valven är från 1300-talet. Det polygonala högkoret med sitt stjärnvalv byggdes 1448-1462. Tornet, som även det är medeltida, mäter 75 meter. Den karakteristiska tornhuven tillkom på 1700-talet efter en eldsvåda. Av säkerhetsskäl hålls tornet stängt för besökare, men inuti kyrkan finns ett litet rum där man kan besöka tornet virtuellt för att titta på utsikten.

Utsikten från tornet går att uppleva virtuellt.

För dagens besökare går lager efter lager av historia att utläsa i byggnaden. Delar av den ursprungliga kärnkyrkans portal finns nu mellan torn och långhus. I Vårfrukoret (idag ”barnkor” med lekhörna) finns hagioskop, varifrån personer som av olika skäl inte fick komma in i kyrkan kunde följa gudstjänsterna. I högkoret står Karl IX:s ståtliga gravmonument, krönt av häst och ryttare med förgylld kopparrustning. Här finns också den ömsinta gravskulpturen av Johan III:s dotter, prinsessan Isabella, som föddes och dog i fångenskap på Gripsholms slott.

Prinsessan Isabellas grav.

I sakristian förvaras Karl IX:s och Kristina den äldres praktfulla begravningsregalier från 1600-talet. 2018 skedde ett spektakulärt brott, då några av guldföremålen (två kronor och ett riksäpple) stals ur en monter i domkyrkan. De hittades senare i bedrövligt skick i en soptunna på en parkeringsplats och 2019 dömdes två män för inblandning i stölden. Regalierna återställdes och går nu åter att se.

Begravningsregalierna

Runt domkyrkan finns idylliska kvarter med småskaliga gamla trähus. Upp till stigluckan leder en kullerstensgränd, Gyllenhjelmsgatan, som enligt poeten Bo Setterlind är ”Sveriges vackraste gata”. Den som vandrar här går bokstavligt talat i Gustav Vasas fotspår – det var i Strängnäs han utsågs till kung 6 juni 1523, en händelse som bidragit till att göra detta datum till Sveriges nationaldag.

–

Tryckta källor:

Bonnier, Ann Catherine; Sjöström, Ingrid (2013), Kyrkornas hemligheter, Medströms bokförlag

–

Otryckta källor:

https://www.svenskakyrkan.se/strangnas/domkyrkan

https://www.strangnas.se/uppleva-och-gora/turism/se-och-gora/sevardheter/sevardheter-i-strangnas

https://turistmal.se/?index=item&id=3715

Information har även inhämtats vid besök i Strängnäs.

Nedslag i nordisk mytologi, del 54: Siv

Siv vilar sig, medan Loke smyger i bakgrunden. Kanske är han ute efter att skära av hennes hår. Bild ur Legends of Norseland (1894) av Mara Louise Pratt-Chadwick

Siv (Sif) är en gudinna av okänd härkomst. Hon blir tidigt mor till guden Ull, vars far vi inte känner. Senare gifter hon sig med Tor och tillsammans får de sonen Mode och dottern Trud. I och med äktenskapet blir Tors son Magne hennes styvson. Tor ska enligt Snorre Sturlasson ha träffat Siv när han vandrade runt i världen för att lära känna alla dess delar.

Snorre beskriver Siv som den fagraste av alla kvinnor och hennes främsta kännemärke är det guldglänsande håret. Att hon är åtråvärd kan vi förstå av mytologins berättelser om jätten Rungner: när han en gång deltar i dryckeslag hos gudarna i Asgård blir han så betagen av både Siv och Freja att han hotar med att röva bort dem. Av detta blir Tor blev så uppretad att han utmanar Rungner i tvekamp och dräper honom.

Siv omnämns även i Loketrätan (Lokasenna), där Loke slänger ur sig förolämpningar mot de församlade gudarna. Siv försöker rädda sitt rykte genom att bära fram öl åt honom, samtidigt som hon ber honom att låta henne gå fri från förebråelser. Loke lyssnar emellertid inte på henne, utan svarar med att anklaga henne för otrohet. Sivs otro antyds också i Sången om Habard i den Poetiska Eddan.

Mytologin berättar att Loke vid ett tillfälle försöker spela Siv ett spratt genom att klippa av henne håret medan hon sover. Ställd inför Tors vrede ångrar han sig och vänder sig till de skickliga Ivaldesönerna för att be dem smida nytt hår åt Siv. Smederna tillverkar då hår av renaste guld, som dessutom är förtrollat, så att det genast växer fast på Sivs huvud.

Namnet Siv har olika tolkningar, men kopplas i regel till släktskap. Några av namnets föreslagna betydelser är brud, hustru, svägerska, fränka och svågerlag.

–

Tryckta källor:

Baeksted, Anders (1990), Nordiska gudar och hjältar, Forum

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi: Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

Ohlmarks, Åke (1983), Fornnordiskt lexikon, Tidens förlag

–

Otryckta källor:

https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-arets-namn-och-handelser/namn/siv

https://sv.wikipedia.org/wiki/Siv_(mytologi)

Nordisk folktro, del 56: Nycklar och nyckelhål

Nyckelhål i porten på Fröjels kyrka, Gotland.

Järn och stål ansågs förr i världen ha kraft att hålla onda väsen borta. Föremål av metall omgavs därför av skrockfulla föreställningar och kunde användas i magiskt syfte. Det gällde inte minst nycklar, som inom folktron hade stor inneboende kraft. Särskilt verksamma var nycklar som gått i arv eller tillverkats av likkistspik.

Att nycklar inte ska placeras på bordet är gammalt skrock som många känner till än idag. Föreställningen bottnar i att nycklar förr var förknippade med stort ansvar. Hushållets värdeföremål förvarades bakom låsta dörrar och i låsbara kistor och nyckelknippan bars av hustrun som ett tecken på att hon var aktad och betrodd. Bortslarvade eller stulna nycklar kunde få förödande konsekvenser och det var viktigt att ha nycklarna under uppsikt. Därför låg det nog viss sanning i föreställningen att nycklar på bordet drog träta till huset. Prosten Johan J. Törner skrev i Samling af Widskeppelser från 1700-talet: ”På bordet må man ej lägga någon nyckel. Då blir osämja mellan husbondefolket.” Ett gammalt talesätt hävdade till och med att om nycklar låg på bordet och barn i elden borde de förra tas bort först.

Kyrknyckeln, som ju var ovanligt stor och tung, var extra kraftfull och kunde användas till att bota sjukdom. Att dricka vatten ur eller genom en kyrknyckel sades exempelvis bota kikhosta. Ibland var det viktigt att kyrknyckeln lånades i smyg för att ritualen skulle få verkan och särskilt potent var nyckeln om den hade ett inristat kors.

Nyckelhål, däremot, kunde vara farliga; de var öppningar där oknytt kunde ta sig in i bostäder och ladugårdar. Nattetid kunde maran leta sig in genom nyckelhål för att rida på de sovande, så att de drabbades av mardrömmar. Även djävulen använde ibland nyckelhålet som ingångsport. Under medeltiden hände det att dörrbeslag försågs med drakar eller andra avskräckande figurer för att det onda skulle hålla sig borta. En sådan drake går än idag att se runt nyckelhålet på Vänge medeltidskyrka på Gotland.

Porten på Vänge kyrka har en skyddande drake runt nyckelhålet. Bild: Riksantikvarieämbetet via Wikimedia Commons.

Av äldre berättelser framgår att kyrkportens nyckelhål omgavs av särskilda magiska föreställningar. Enligt gamla uppteckningar skulle den som ägnade sig åt spådomstekniken årsgång blåsa i kyrkans nyckelhål för att få möjlighet att blicka in i framtiden. Kanske var det ett sätt att tillfälligt avsäga sig kristendomen och därmed göra sig tillgänglig för övernaturliga krafter. Även den som ville sälja sin själ till djävulen kunde vara tvungen att gå till väga på samma sätt. Andra uppteckningar beskriver att avtalet med djävulen skulle skrivas i blod, varpå lappen skulle stoppas in i nyckelhålet på en kyrka för att vinna giltighet.

–

Tryckta källor:

Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö, Prisma

–

Otryckta källor:

Förvaltningen för kulturutveckling VGR: Trollgubben från Undenäs

https://www.historicallocks.com/sv/site/historical-locks/artiklar/las-och-nycklar-i-folktron/det-skyddande-jarnet/

https://www.isof.se/lar-dig-mer/bloggar/sant-vi-bara-gor/inlagg/2019-06-04-nycklar-pa-bordet

Sagobygden: Årsgång

https://sagenkartan.isof.se/#/records/53193/search/nyckelh%C3%A5l/search_field/record/nordic/true

Unga fakta: Gloson

Svenska folksagor, del 57: Djuret som Skam aldrig hade sett

Nedanstående folksaga har hämtats ur boken Sveriges samtliga folksagor i ord och bild I, som sammanställts av Waldemar Liungman. Sagan nedtecknades i Hyssna socken i Västergötland av Johannes Börjesson. Berättare var nedtecknarens far, född 1826.

En gång för längre sedan vände sig en jägare till Hin Onde och bad honom om hjälp med god jaktlycka. Det lovade Skam (djävulen, min anm.) att skänka honom, men i gengäld begärde han att få komma och hämta jägarens själ på en bestämd dag. Enda sättet för jägaren att komma undan betalningen var att fälla ett djur som Skam aldrig förr hade sett. Det tänkte jägaren att han nog skulle kunna lösa och så kom de överens om saken.

Efter att avtalet slutits fick jägaren en sådan jaktlycka att han alltid kunde få vad han ville när han sköt. Alla i trakten avundades honom och i hans stuga saknades varken kött eller pengar.

Men när tiden närmade sig för Skam att komma och hämta honom blev jägaren illa till mods. Hur han än sökte i skogens mörkaste vrår kunde han aldrig hitta ett djur som var tillräckligt underligt. Då berättade han för sin fru hur det förhöll sig och hon började fundera på en lösning. Efter att ha tänkt en stund fick hon ett finurligt drag i ansiktet och sade:

— När den onde kommer för att ta dig, så ska jag klä av mig naken och du ska stryka tjära över mig, så stor jag är. Sedan rullar jag mig i hönsfjäder så att jag får en fin kostym. En sådan fågel har han nog aldrig sett.

Så fick det bli. På den utsatta dagen gav sig både jägaren och gumman av till mötesplatsen. Gumman ställde sig en bit bort i sin fjäderskrud och gick ner på alla fyra. Efter en stund dök Skam upp och jägaren sköt då ett skott mot kärringen, men utan att sikta, och när det smällde föll hon omkull på marken.

Då frågade Skam vad det var han hade skjutit.

— Jo, sa jägaren illistigt, se här ligger djuret. Ta nu och titta noga och se om du vet vad det är.

Skam granskade bytet över hela kroppen, men kunde omöjligt förstå vad han såg. Ett sådant djur, fick han erkänna, hade han aldrig sett förut. Han visste inte ens om det var fågel eller fisk eller något annat och så fick han gå därifrån utan att få någon själ med sig.

Sedan levde jägaren och gumman i lugn och frid i sin stuga, men den goda jaktlyckan fick jägaren aldrig mer tillbaka.

Låt oss inte glömma vilka som är skyldiga

De senaste veckorna har vi fått se de märkligaste kovändningar, smutskastningar och försök till historierevisionism inom svensk politik. När konsekvenserna av Sveriges huvudlösa migrationspolitik nu blir allt påtagligare vill ledande politiker helt enkelt inte kännas vid att de varit med och drivit den – och falskklingande ursäkter duggar tätt, samtidigt som man pekar finger åt varandra från både höger och vänster.

Den som trodde att socialdemokraternas integrationsrapport i november (den som fick partiets kulturpolitiska talesperson att uttala att S borde vara vara ”djupt självkritiska”) innebar någon sorts självinsikt kan nu känna sig besviken. Strax före jul hävdade Magdalena Andersson plötsligt i en intervju i Expressen att S alltid stått bakom ”en stram migrationspolitik”. Att den socialdemokratiska retoriken talat för motsatsen skyllde hon på ”tidsandan”. Sedan inleddes året med att S-topparna Anders Ygeman och Tobias Baudin kallade till pressträff för att meddela att Ulf Kristersson borde be om ursäkt för den stora invandringen.

Svaren har inte låtit vänta på sig och pajerna som kastas tillbaka från regeringspartierna är lika osmakliga – för de kommer inte från ett oskyldigt håll.

Skulden för Sveriges största katastrof i modern tid ligger hos politiska partier av alla färger. Om detta skrev jag en debattartikel redan 2018. (Ja, jag erkänner. Det var jag som skrev. På den tiden var jag tvungen att utrycka mina åsikter som spökskrivare för att inte riskera att förlora jobbet. Så inflammerad var migrationsfrågan och till denna tidsanda bidrog politiker från samtliga så kallade etablerade partier).

Orsaken till den skamlösa och smutsiga debatt som nu utspelar sig på högsta politiska nivå är enkel: Det mångkulturella samhället har blivit ett misslyckande av oöverskådliga proportioner och nu vill ingen vara medskyldig.

Nu gäller det att väljarkåren håller huvudet kallt och inte låter sig förvillas av dimridåer, omskrivningar och falsarier. Jag vill därför uppmana alla att dra sig till minnes (och noga memorera) vad som har utspelat sig på migrationspolitikens område. Glöm inte vilka som har varit naiva och vilka som inte såg det komma. Glöm inte heller vem som uppmanade till öppna hjärtan eller vem som storvulet ropade ut att Europa inte bygger några murar. Lägg noga på minnet vilken statsminister som försökte vilseleda opinionen genom att kalla migrationsflödet för ”kompetensregn”, men minns också vem som försökte införa förbud mot att diskutera ”volymer”. Vem var det som hävdade att Sverige borde ta emot fler migranter, eftersom han sett obebodda skogsområden från flygplanet? Vem hävdade att det inte fanns någon gräns för hur många Sverige kunde ta emot? Och vilka var det som drev på för att göra Sverige till en ”humanitär stormakt”?

Sverige kommer inte att kunna bli vad det varit. Det kommer fortsätta vara ett land fyllt av gängkriminalitet, hedersvåld, klansammandrabbningar, islamism, arbetslöshet, bidragsberoende, dåliga skolresultat och sönderslitande motsättningar. För detta bör de skyldiga bära ett ansvar. Vi får inte låta dem komma undan.

–

Läs mer:

https://www.dn.se/ledare/amanda-sokolnicki-politikernas-krav-pa-ursakter-borjar-likna-en-fetisch/

https://www.di.se/ledare/principlost-forsok-av-s-att-slippa-ansvar/

https://www.dn.se/sverige/podd-invandringspolitiken-en-akilleshal-for-socialdemokraterna-alskade-politik/

https://www.expressen.se/debatt/ms-invandringspolitik–knackte-nastan-sverige/ (Enklast är att googla fram texten genom rubriken som framgår av länken. Det är tyvärr inte möjligt att skapa en fungerande länk.)

https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/pQwBAj/oisin-cantwell-riktigt-allt-ar-kanske-inte-hogerns-fel

https://www.fokus.se/inrikes/denna-statsminister-vinner-sm-i-invandring/

Klenoder ur vårt kulturarv, del 37: Överarmsbenet från Varnhem

Bild: Ola Myrin, Historiska museet (CC BY 4.0)

Varnhem i Västergötland är en historierik plats, som blivit känd för sina vikingatida gravar och ruinerna efter ett av Sveriges första kloster. Vid utgrävningar har man kunnat se att avancerad sjuk- och tandvård bedrevs på platsen. Ett av de mest spektakulära fynden är ett överarmsben från medeltiden, som visar att armens ägare genomgått ett komplicerat kirurgiskt ingrepp.

Överarmsbenet, som påträffades vid utgrävningar 1928, kommer från en man som levde på 1100- eller 1200-talet. Runt benet sitter en bockad kopparplåt, som varit till för att stödja en fraktur. Framtill finns hål i plåten efter att den fixerats med nitar eller tråd. Troligen har mannens arm skadats av ett hugg med ett svärd eller en yxa. Benutväxter visar att mannen överlevt ingreppet och att benvävnaden läkt ganska bra.

Den som lagade mannens fraktur på detta sätt måste ha haft mycket goda medicinska kunskaper för sin tid. Att bocka en plåt så att den följer skelettet och nita ihop den för att göra den stadig är mycket komplicerat. Man kan inte annat än förundras över att den dåtida ortopeden lyckades med detta utan möjlighet till röntgen, narkosmedel och annan utrustning som dagens sjukvård har tillgång till. Valet av material talar dessutom för att man haft kännedom om kopparens antibakteriella egenskaper.

Vem som utförde ingreppet kan vi förstås inte veta, men det ligger nära till hands att tänka sig att det var någon med anknytning till Varnhems kloster. Klostren var under medeltiden kända för att odla medicinalväxter och fungerade som centra för medicinskt kunnande. Innanför klostermurarna fanns sjuksalar för klosterfolket och i anslutning låg sjukstugor för besökare. En läkekunnig infirmarius övervakade verksamheten.

Överarmsbenet, som i vetenskapliga sammanhang kallas Humerus varnhemiensis, är (så vitt Kulturminnet kunnat utröna) världens äldsta kända exempel på osteosyntes, det vill säga sammanfogning av brutna skelettdelar med hjälp av ett inopererat material.

–

Tryckta källor:

Dunér, David (2022), Svensk idéhistoria: forntid, medeltid renässans, Historiska Media

–

Otryckta källor:

Dan Axel Hallbäck: A Medevial (?) bone with a cupper plate support, indication an open surgical treatment

https://samlingar.shm.se/object/9F3C9F18-CD8D-4D6A-AAD6-2375E6815B24

Svensk historia: Benet från Varnhem

Information har även inhämtats vid besök på ortopediska kliniken på Skaraborgs sjukhus samt på klostermuseet i Varnhem.

Svenska sägner, del 29: Stavars skatt

”Stavars skatt” finns nu att se på Gotlands fornsal.

Gotland är ett landskap fullt av sägner, varav många kan kopplas till naturfenomen och fornminnen. En av de mest omtalade handlar om den mäktiga vikingahövdingen Stavar, som en gång ska ha levt på på södra Gotland. Inte bara ska han ha haft en storslagen gård, han ska dessutom ha varit ägare till en riklig skatt som han samlat under sina vikingatåg till fjärran länder.

Historien förtäljer att Stavar och hans män en gång blev angripna av en här med norska vikingar ute till havs. De lyckades rädda sig iland vid Stavars gård, nära Badlundviken, där norrmännen inte kunde navigera de steniga farvattnen. Men norrmännen var fast beslutna att söka upp Stavar och tog sig iland längre söderut för att vandra upp mot hans gård. När Stavar förstod att de var på väg grävde han hastigt ner sin skatt i närheten av vattenhålet Häffinds brya. I det avgörande slaget dödades Stavar och alla hans män. Skatten blev kvar i jorden och Stavar fortsatte efter sin död att vaka över den.

Berättelsen om Stavars skatt levde vidare bland lokalbefolkningen genom århundradena och i slutet av 1800-talet tog den en ny vändning. Sent en kväll var Häffindsbonden Göran Andersson på väg hem efter att ha firat barnsöl på granngården, när han plötsligt mötte en hästdragen vagn. Den åldrade mannen som körde vagnen erbjöd honom skjuts och eftersom bonden var både berusad och trött tackade han ja. Snart befann sig vagnen högt ovanför trädtopparna och kusken förklarade att han var Stavar den store. Nu orkade han inte längre vaka över sin skatt och hade bestämt sig för att hans ättlingar skulle få den. Bonden, som var av Stavarätt, blev förskrämd, men kunde inte göra annat än följa med. Snart sänkte sig vagnen ner i landskapet och Stavar visade honom sin fantastiska skatt, full av silver och guld. Bonden var emellertid för rädd för att ta emot skatten och uttryckte en önskan om att hans barnbarns barnbarn skulle få den istället. Bara några enstaka silvermynt stoppade han i fickan.

Hur han kom hem från mötet kunde bonden sedan inte minnas, men väl hemma berättade han för husfolket vad han varit med om. Först blev han inte trodd, men när han plockade fram mynten förstod de att han talade sanning. De gav sig ut med spadar och hackor för att gräva upp skatten, men lyckades inte finna den. Efter händelsen blev bonden förvirrad och dog en kort tid senare.

Nu slutar sägnerna och verkligheten tar vid. På våren 1975 var en grupp skolelever från Hemse ute i området runt Häffinds för att lära sig hur människor levde under brons- och järnåldern. I ett rabbishål (kaninbo) fann de en skatt med 1442 arabiska mynt och spiralringar av silver, som daterades till 900-talets senare hälft. Skatten, som förstås kallas ”Stavars skatt”, går idag att se på länsmuseet i Visby. Om det verkligen är den skatt som omtalas i sägnerna går naturligtvis inte att veta, men kanske finns ett uns av sanning i den folkliga traditionen. De isländska kungasagorna låter nämligen berätta att den norske vikingahövdingen Erik Jarl for till Gotland för att plundra. Var det månne honom och hans följe som Stavar mötte ute till havs?

–

Källor:

https://www.guteinfo.com/?id=3021

Länsstyrelsen: Stavars hus

https://visbybon.com/tag/stavars-skatt/

Information har även inhämtats vid besök på Gotlands fornsal

Hur skyddas kulturarvet i krig?

Blue shield-emblemet märker ut objekt som ska ges särskilt skydd i krig. (Bild: Elcunliffe, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons)

Rysslands attack på Ukraina för snart två år sedan blev en tankeställare för många länder, inklusive Sverige, som plötsligt insåg att fred inte är en självklarhet. Sedan dess har landets krigsberedskap successivt höjts inom flera områden. Nu inventeras våra kulturminnen av länsstyrelserna i syfte att avgöra vilka som ska betraktas som särskilt skyddsvärda i en väpnad konflikt.

I krig är det inte ovanligt att kulturarvet hamnar i skottlinjen eller utsätts för medvetna angrepp. Men även i krig finns lagar och några av dem är till för att skydda värdefulla kulturminnen. I Genèvekonventionernas andra tilläggsprotokoll från 1977 finns regler om skydd av kulturegendom. Där fastslås förbud mot att begå fientliga handlingar riktade mot minnesmärken och platser som tillhör folkens kulturella eller andliga arv, såsom historiska monument, konstverk eller lokaler för religionsutövning.

Ett annat viktigt fördrag är 1954 års Haagkonvention, som ger folkrättsligt skydd för den kulturegendom som ett land anser ska vara skyddad mot militära attacker. Skyddet kan gälla exempelvis fornlämningar, kulturhistoriskt värdefulla byggnader, arkiv, konst och vetenskapliga samlingar. Militär personal är skyldig att agera så att kulturegendom inte onödigtvis kommer till skada. Den som bryter mot konventionerna kan i efterhand lagföras för brott mot folkrätten.

Som ett led i Haagkonventionen märks värdefulla kulturmiljöer ut med ett särskilt emblem i form av en blåvit sköld. Det är det arbetet som nu utförs av länsstyrelserna i Sverige, under Riksantikvarieämbetets översyn. På Gotland är märkningen redan utförd och under 2024 kommer arbetet att fortsätta i Östergötland. Emblemet ska bidra till att underlätta identifiering av skyddade kulturminnen och stärka Haagkonventionens efterlevnad. 

Rökstenen, som bär på världens längsta runskrift, är ett av de kulturminnen som under 2024 kommer att märkas med den blå skölden.

Förutom de internationella konventionerna har Sverige egna lagar som behandlar kulturarvets skydd i krig, främst lag (1992:1402) och förordning (1993:243) om undanförsel och förstöring. Där stipuleras att varje myndighet ska ”planera hur egendom som huvudsakligen används inom myndighetens verksamhetsområde ska undanföras”. Det innebär att myndigheter som Statens historiska museer, Nationalmuseum, Kungliga biblioteket och Riksarkivet har en skyldighet att försöka förvara kulturarvsföremål så säkert som möjligt. Vid planläggningen ska de samråda med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Man kan förstås fråga sig hur långtgående skydd lagar och konventioner kan erbjuda i en krigssituation, där humanitär hänsyn brukar prioriteras lågt. Att ambitionen att försvara och bevara kulturarvet finns är dock ett viktigt första steg. De blå sköldarna kommer hädanefter att vara en vanlig syn för alla som besöker kulturhistoriska miljöer i Sverige. Förhoppningsvis behöver de aldrig fylla sin verkliga funktion, men de kan även tjäna som en påminnelse om kulturarvets skörhet och hjälpa oss att reflektera över dess värde.

Skada på ett folks kulturegendom oavsett vilket land den tillhör, är liktydigt med skada på hela mänsklighetens kulturarv.

Ur 1954 års Haagkonvention

Läs mer:

Riksantikvarieämbetet: Kulturarvet får inte förstöras i krig

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/sa-skyddas-kulturarvet-i-sverige-vid-ett-krig

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/varldens-langsta-runskrift-i-sten-ett-sjalvklart-val-att-skydda-i-krig