När normerna förändras, del 51: Kraftig ökning av våldsamma personrån

bild rån

Antalet våldsamma personrån har ökat kraftigt i Sverige de senaste åren, rapporterar TV4. Särskilt stor är ökningen bland unga brottsoffer, där man ser en fördubbling sedan 2015. TV4 konstaterar i sitt reportage att förövarna också ofta är unga. Dessutom har våldsutövningen ändrat karaktär och kommit att innehålla allt större inslag av förnedring. Under hot tvingas brottsoffren till kränkande handlingar, som att kyssa gärningsmännens fötter.

Ökningen av personrån är naturligtvis högst oroväckande i sig, men det förändrade tillvägagångssättet gör läget än mer alarmerande. Brotten handlar inte längre bara om att stjäla, utan även om att trampa på brottsoffrets värdighet. Förövarna vill manifestera sin dominans och tycks njuta av att kränka sina offer. Hela beteendet vittnar om en samhällsfrånvänd mentalitet som inte bara innefattar bristande respekt för andra, utan representerar en avhumaniserad syn på de människor man angriper.

Det här har vi tidigare varit tämligen förskonade från i Sverige. Men Sverige förändras snabbt nu.

 

Läs mer:

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/inrikes/v%c3%a5ldsamma-och-f%c3%b6rnedrande-personr%c3%a5n-mot-unga-har-f%c3%b6rdubblats/vi-AAJAuMS?ocid=iehp

Nordisk folktro, del 22: Häxor

bild påskkärring

Trollkunniga personer har funnits i den nordiska folktron sedan forntiden. Länge betraktades de med välvillighet och anlitades för att utöva läkekonst eller ge skydd mot olycka. I och med kristendomens införande blev trolldom förbjudet, men fram till 1600-talet var straffen milda. Med tiden blev dock synen på magi mer mörk och de trollkunniga kom att ses som onda. Under 1600-talet började ordet häxa användas för att beteckna en kvinna som gått i Satans tjänst i utbyte mot kunskap om svartkonst. Häxorna kunde nyttja sina övernaturliga krafter till att stjäla från andra eller orsaka skada. Exempelvis antogs de ligga bakom sjukdom, död, missväxt och barnlöshet.

Allmänt ansågs att häxorna regelbundet samlades på Blåkulla för möten och fester med djävulen. För transporten dit nyttjade de ofta en kvast eller ett djur, som de smörjt med salva från djävulens smörjhorn. I Blåkulla var allt omvänt och förvridet. Häxorna åt med ryggen vänd mot bordet och tog för sig med vänster hand. Grytorna hölls kokande genom att eldslågor från helvetet slog upp genom golvet. Djävulen delade ut fina gåvor (guldkedjor, silverkannor, mynt och vackra kläder), som när som helst kunde förvandlas till skräp och skarn. Barnen kvinnorna födde åt djävulen var paddor och ormar.

Särskilt aktiva antogs häxorna vara runt påsk, eftersom onda krafter frigjordes vid tidpunkten då Judas förrådde Jesus. Kvastar, ugnsrakor och annat som häxorna kunde tänkas vilja rida på måste därför gömmas undan. För att hålla häxorna borta var det vanligt att tända eldar, väsnas med grytlock eller avlossa skott. Ur denna sed uppstod traditionen med påsksmällare och påskeldar, som lever kvar än idag. Bruket att klä ut sig till häxa i form av påskkärring är av okänd ålder, men finns dokumenterat sedan 1800-talets början.

 

Häxprocesserna

 

Häxprocesserna, som kanske egentligen borde kallas trolldomsprocesser, grasserade i Sverige under 1660-talet. Sannolikt följde historier om häxeri med hemvändande soldater från olika delar av Europa, där häxbålen redan hade brunnit i ett par hundra år. I Sverige fann dessa föreställningar god grogrund: vidskepelsen var utbredd i alla samhällslager, tron på trolldom var redan förankrad och den svenska folktron innehöll ett stort antal väsen med magiska egenskaper. 1667 rådde dessutom missväxt. Många svalt, medan andra klarade sig bättre, vilket väckte misstankar om att vissa skyddat sig med magi.

Trolldomsepidemin började i Dalarna och Härjedalen, men fick snabbt spridning. Sin kulmen fick den i Ångermanland och Bohuslän. 1666-1676 avrättades uppemot 300 personer, varav nästan alla var kvinnor. De flesta av dem halshöggs för att sedan brännas. Anklagade och misstänkta fanns i tusental och bekännelser tvingades ofta fram under tortyr.

I många av fallen byggde rättegångarna på vittnesmål från barn, som berättade hur de förts till Blåkulla om nätterna. Det hände att barnen angav sina egna föräldrar, vilket sannolikt bidrog till att ge berättelserna trovärdig karaktär. Häxskräcken spreds från by till by och djävulen tycktes ständigt bli allt mer närvarande. På vissa håll ordnades vakstugor för att barnen skulle få sova under beskydd. Barn som ansågs särskilt skickliga på att peka ut häxor anlitades av präster för ändamålet.

När trolldomsmålen hela tiden blev allt fler tillsattes en kommission i Stockholm för att utreda frågan. En av kommissionens deltagare var läkaren Urban Hjärne, som utvecklade skepticism mot vittnesmålen. Barnen började ifrågasättas och 1676 erkände den 15-åriga Annika Thomsdotter att allt varit påhittat. Därefter började fler barn träda fram och berätta att deras historier var uppdiktade. Hysterin fick därmed ett abrupt slut. Det dröjde emellertid tills 1704 innan den sista dödsdomen för häxeri avkunnades. Svea hovrätt dömde då den 80-åriga Anna Eriksdotter för att med trolldom ha gjort en man sjuk.

1779 togs dödsstraffet för trolldom formellt bort ur lagstiftningen. Fällande domar, men med mildare straff, förekom dock till 1700-talets slut.

 

 

Tryckta källor:

Henrikson, Alf (red. 1981), Hexikon, Bra Böcker

Henrikson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers

Lindqvist, Herman (1995), Historien om Sverige: Storhet och fall, Norstedts

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif, Bohlin och Co.

Ohlmarks, Åke och Bæhrendtz, Nils Erik (1999), Svensk kulturhistoria: svenska krönikan, Forum

Schön, Ebbe (1998), Svensk Folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat. Prisma

Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och Kultur

 

Otryckta källor:

https://popularhistoria.se/sveriges-historia/den-grymma-haxjakten

https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4xa

https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4xprocesser_i_Sverige

Kulturhistoriska sevärdheter, del 30: Anundshög

20190928_161507

Vid Badelundaåsen utanför Västerås finns ett av Sveriges mest spännande fornlämningsområden. Under järnåldern (ca 500 f. Kr. – 1050 e. Kr.) var platsen ett kulturellt centrum och knutpunkt för handelsvägarna i Mälardalen. En av de imponerande lämningarna från denna tid är den mäktiga Anundshögen, som är Sveriges största gravhög. Där hölls ting ända in på medeltiden och kungens Eriksgata gick genom området.

Anundshög är 9 meter hög och 16 meter i diameter. Enligt traditionen är den gravplats åt sveakonungen Bröt-Anund, men några verkliga belägg för detta finns inte. Sannolikt har namnet hämtats från den runsten som står rest på platsen. Runstenens inskription lyder: ”Folkvid reste alla dessa stenar efter Heden, Anunds broder. Vred högg runorna.”

Det omgivande gravfältet innehåller flera stora skeppssättningar, varav två är byggda av mer än manshöga stenar. Det största skeppet är 53 meter långt. I området finns också flera mindre gravhögar. Vilka som blivit begravda där vet vi inte, men arkeologiska dateringar har gjort gällande att gravfältet varit i bruk under flera hundra år.

20190928_161809

2008 undersöktes området med georadar, vilket avslöjade en 200 meter lång rad av igenfyllda hål, som löpte in mot Anundshög från ett forntida vadställe. Sannolikt har det stått ett trettiotal stora stenar eller stolpar i hålen. Vägen upp mot högen var således mycket påkostad, vilket visar att platsen har haft stor betydelse. Av allt att döma har Anundshög ingått i ett starkt maktcentrum.

 

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Ohlmarks, Åke; Bæhrendtz, Åke (1999) Svensk kulturhistoria: svenska krönikan, Forum

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

 

Otryckta källor:

http://www.anundshog.se/

https://visitvasteras.se/aktor/anundshog/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Anundsh%C3%B6g

Är Beowulfkvädet en sannsaga?

bild-beowulf.jpg

Den som vill kan nu i dagarna gå in på svtplay.se och titta på ett intressant avsnitt av Vetenskapens Värld. Reportaget handlar om Beowulfkvädet, ett diktverk som nedtecknades i ett brittiskt kloster på 700-talet, men utspelar sig i Sverige och Danmark under 500-talet. Kvädet tillhör den äldsta bevarade litteraturen på fornengelska och räknas till den engelskspråkiga litteraturens storverk. Det ingår i gymnasieundervisningen i USA och betraktas som ett nationalepos i Storbritannien. Tolkien använde Beowulfkvädet som inspiration när han skrev Sagan om ringen och i mer modern tid har händelser och figurer ur berättelsen inlemmats i fantasyböcker och dataspel.

I kvädet beskrivs hur hjälten Beowulf reser med sina krigare till Danmark för att hjälpa kung Hrothgar att bekämpa vidundret Grendel. Han tvingas även gå i kamp med Grendels mor, som är ett ännu hemskare odjur. I svåra strider lyckas han döda dem och belönas rikligt. Han återvänder därefter till sina hemtrakter, där han blir kung över sitt folk, geaterna. Tyvärr attackeras hans land av en drake och Beowulf får ännu en gång dra ut i strid. Han dräper draken, men såras själv så illa att han sedan avlider. Infogat i handlingen finns även beskrivningar av ett antal olika krig.

Trots att historien utspelar sig i Skandinavien är Beowulfkvädet inte allmänt bekant här. Nu finns det arkeologer och forskare som menar att det finns anledning att ändra på det. Vissa omständigheter tyder på att kvädet, trots sitt dramatiken, bygger på verkliga händelser. Inte minst finns det platser och fornlämningar som stämmer väl överens med berättelsens innehåll. I kvädet beskrivs exempelvis hur krigarna passerar en kust med glimmande vita klippor, vilket skulle kunna vara de vita klipporna vid Stevns klint i Danmark.  På Själland har man hittat resterna av en stenlagd väg, som har likheter med en vägsträcka i kvädet. Dikten beskriver även ett antal krig med sveakungar som är kända från andra historiska källor. Fornborgar och lämningarna efter ett väldigt hus på Gotland överensstämmer med beskrivningar av Beowulfs hemtrakter.

Den pensionerade arkeologen Bo Gräslund har ägnat åtta år åt att studera Beowulfkvädet. Han menar att även om kvädet nedtecknades i Storbritannien, så måste det först ha diktats i Skandinavien; det innehåller många tidstypiska skandinaviska detaljer, som en brittisk poet på 700-talet knappast kan ha haft kännedom om. Exempelvis beskrivs smycken som är karakteristiska för skandinavisk folkvandringstid. Likaså nämns ringbrynjor, vilket inte fanns i England vid denna tidpunkt. De korrekta beskrivningarna av skandinaviska företeelser talar för att kvädet uppstått på nordisk mark och sedan förts till Storbritannien av en skald. Arkeologiska undersökningar har visat att länderna vid denna tid hade kontakt och att kulturutbyte skedde. Kopplingarna till verkliga förhållanden gör dessutom att Bo Gräslund vill betrakta kvädet som ett historiskt källmaterial snarare än en uppdiktad saga. Vidundret och draken kan ses som symboler för umbäranden och katastrofer som drabbade den dåtida befolkningen.

Så var Beowulf en svensk Odysseus eller rent av en verklig kung med säte på Gotland? Den som ser reportaget från Vetenskapens Värld blir lite bättre rustad att bilda sig en egen uppfattning. Om man så önskar kan man även fördjupa sig i Bo Gräslunds bok om Beowulfkvädet, där han utvecklar sina tolkningar.

Nedslag i nordisk mytologi, del 20: Völundskvädet

20191005_121152

Völundskvädet är en av de hjältedikter som ingår i den poetiska Eddan. Förmodligen tillhör den Eddans äldsta diktverk.

I kvädet berättas att Völund (som även kallas Volund eller Valand) var alvernas hövding och en mycket skicklig smed. När han inte ägnade sig åt smidesarbete hade han för vana att åka skidor med sina två bröder, Slagfinn och Egil. En morgon råkade de på tre kvinnor, som satt vid sjöstranden och spann lin. Kvinnorna visade sig vara valkyrior och tycke måste ha uppstått, för bröderna tog med sig dem hem och fick på så vis varsin maka. I sju vintrar stannade valkyriorna hos dem, men sedan blev längtan efter skogen för stark och de gav sig av. Völunds två bröder for iväg för att leta efter sina hustrur, men Völund valde att stanna hemma. I sin sorg efter den försvunna makan smidde han de allra vackraste smycken, medan han väntade på henne.

Efter en tid började rykten om Völunds konstfärdighet sprida sig och väcka uppmärksamhet. På inrådan av sin drottning lät kung Nidud tillfångata honom. Völund isolerades i en smedja på en holme, där han tvingades smida dyrgripar åt kungaparet. För att han inte skulle kunna fly skar man av senorna i hans knäveck.

En dag kom kungaparets båda söner till smedjan för att beundra Völunds konstverk. Völund såg då sin chans till hämnd och skar av deras huvuden. Huvudskålarna klädde han med silver och sände till kung Nidud som dryckesskålar och av ögonen tillverkade han juveler åt drottningen. Av brödernas tänder smidde han spännen, som han skänkte till kungaparets dotter, Bödvild. När Bödvild sedan sökte upp honom för att få hjälp att laga en sönderbruten ring berusade han henne med mjöd och förförde henne, så att hon blev gravid. Efter att ha lämnat besked till kungen om sina gärningar flydde han från fångenskapen med hjälp av vingar han själv tillverkat i smedjan.

 

Fotnot:

Fotografiet ovan visar en del av en bildsten från Ardre på Gotland. Stenen finns nu utställd på Historiska museet i Stockholm. I bildens övre del, något till höger om medellinjen, ses smedjan där Völund tvingades arbeta. Inuti smedjan finns hammare och tänger. Bakom byggnaden ligger två huvudlösa kroppar, som föreställer kungaparets halshuggna söner. Utanför går Bödvild, klädd i en lång klänning och med håret hängande ner på ryggen. Bakom hennes rygg flyger Völund iväg med hjälp av de vingar han tillverkat.

 

Tryckta källor:

Fritiof, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

Rydberg, Viktor (2014), Fädernas gudasaga, Mimer bokförlag.

 

Otryckta källor:

http://runeberg.org/eddan/se-14.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kv%C3%A4det_om_Volund

https://sv.wikisource.org/wiki/Kv%C3%A4det_om_Volund

Den svenska fikakulturen

20200628_181138

Att fika är en social tradition i Sverige. Med begreppet avses en paus för att dricka kaffe, té eller någon annan dryck, ofta i kombination med ”fikabröd” i form av söta bakverk. Vanliga inslag i svensk fikakultur är kanelbullen, sockerkakan och olika sorters småkakor. Ibland kan fikabrödet ersättas av en smörgås eller frukt.

Ordet ”fika” kommer från en äldre förvrängning av ordet kaffe. Benämningen uppkom på 1800-talet, då det var populärt att på skoj tala ”backslang”, ett slangspråk där stavelser kastades om. Kaffe, som dialektalt kallades kaffi, blev då fika. Därur har sedan ordet ”fik” uppkommit som alternativ benämning på konditori eller kafé.

Fika har blivit en väletablerad del av den svenska vardagskulturen, vilket bidragit till att svenskarnas kaffekonsumtion är bland de högsta i världen. Att fika tillsammans, antingen i någons hem eller på en servering, är en umgängesform där vänner kan samlas för samtal. Ofta serveras fika i samband med föreningsmöten och sammankomster. Fikapauser ses i allmänhet som självklara på svenska arbetsplatser, där det är vanligt att ha fikarast under både för- och eftermiddag. Fikat blir då ett sätt att vila och mötas, men även ett forum för diskussion och idéutbyte.

 

Tryckta källor:

Holm, Pelle (1976), Bevingade ord, Albert Bonniers förlag

 

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Fika

Fika

https://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/levande-traditioner—immateriella-kulturarv-/forteckningen/forslag-2014/2015-04-27-fika.html

Ett besök på Historiska museet

 

Det är en solig oktoberdag när jag tar tåget till Stockholm. Egentligen är det en sådan klar och vacker dag som man bör tillbringa utomhus, men jag har andra planer. Jag ser fram emot att under några timmar få försvinna in i den flykt från vardagen som bara ett välsorterat museum kan skänka: jag ska till Historiska museet och det är många år sedan jag var där. Förväntningarna är högt ställda.

Jag väljer att börja min museala upptäcktsresa i utställningen om svensk historia. Ganska snart finner jag mig själv stående framför en skylt med rubriken ”Vad är svenskt?” och grubbla över budskapet.

Under slutet av 1800-talet skapades en rad högtider utan direkt anknytning till kristendomen. Nya traditioner med flaggviftande, nationalsång och ritualer gav gamla festdagar en ny, nationell innebörd. Det är från denna tid som det moderna jul- midsommar- och påskfirandet härstammar.

Jag får lov att läsa flera gånger för att försöka förstå, men är inte säker på att jag lyckas. Att museet vill kommunicera att svenska högtider inte är särskilt djupgående tror jag mig begripa. Likaså tror jag mig kunna utläsa att några av våra största högtider skulle ha uppkommit ur nationalistiska strävanden vid 1800-talets slut. Någon röd tråd som leder fram till dessa slutsatser hittar jag emellertid inte. Vad har flaggviftande och nationalsång med jul, midsommar och påsk att göra? Och vad är det som får museet att betona just det sena 1800-talets bidrag till våra traditioner, när rottrådarna till många av högtidernas viktigaste attribut går att följa åtskilliga århundraden tillbaka?

Jag går vidare för att se resten av utställningen och konfronteras ännu en gång med samma märkliga perspektiv. ”Vår uppfattning om oss själva och vår nationella identitet har bara 100 år på nacken”, hävdas det på en skylt som beskriver hur välfärdssamhället vuxit fram, med hög medellivslängd, demokrati och semester. Jag känner mig allt mer förbryllad. Ska samma brist på djupare identitet anses gälla alla industrialiserade länder? Och varför skulle inte vår tidigare historia vara en del av vår identitet?

Något dämpad och med en olustig känsla i maggropen lämnar jag salen och fortsätter min färd genom museets lokaler. Mycket är vackert presenterat och förmedlar fakta med den neutrala ton man kan förvänta sig av en museiverksamhet, men det gäller inte riktigt allt. Vinklingar som känns avvikande på ett historiskt museum vävs med jämna mellanrum in i beskrivningarna av föremål och skeenden. Snarare än att förmedla fakta verkar syftet vara att styra besökarens tankar i en viss riktning. Kvarlevorna efter en kvinna kommenteras med texten: ”I vår tid säljs barn och unga kvinnor som illegal arbetskraft och sexslavar runt om i världen. Så var det kanske också förr. Kvarlevorna till höger i montern kommer från en kvinna som begravdes på Gotland för nästan 2000 år sedan. Hennes huvudbonad är österifrån, kanske från Baltikum. Kommer hon också därifrån?” Jag kan inte låta bli att undra vad den beskrivningen vill lära mig. Kort därefter konfronteras jag med en skylt som frågar mig om en pojkflicka är mer okej än en flickpojke. Jag läser vidare och förstår att jag tydligen ska ägna en del av mitt museibesök åt att ifrågasätta mina föreställningar om manligt och kvinnligt. Och nu börjar jag tröttna. Jag har ju trots allt gett mig iväg på en tågresa och dedikerat en ledig lördag åt att förkovra mig i ett av mina främsta intressen. Jag ville få beundra hantverket i museets guldsamling, känna tillfredsställelsen av att kunna identifiera forntida myter på bildstenar och foga in nya kunskapsfragment bland de redan befintliga. Kort sagt, jag ville ägna några timmar åt att försjunka i historiens värld. Istället känner jag mig utsatt för manipulation. Den upplevelse jag önskade mig kan jag omöjligen hitta; det är inte roligt att få politiska pekpinnar nerkörda i halsen. Jag kan inte frånhålla mig en växande aversion. Fattar de verkligen inte att museer inte kan fungera som politiska uppfostringsanstalter och att den bristande neutraliteten förtar deras trovärdighet?

Jag ger upp, lämnar byggnaden i vredesmod och börjar leta efter ett café där jag kan dämpa min besvikelse med en kopp kaffe. Jag hinner emellertid inte hitta något innan nya tankar letar sig in i mitt huvud. Jag saktar på stegen. Valde jag rätt? Vem vinner egentligen på att jag låter mig uppröras över situationen? Finns det över huvud taget någon som ser min ilska? Och vem är i grunden förloraren, när jag ger mig av utan att ha tittat färdigt? Jag må tycka att det är fullständigt åt skogen att museerna väljer moraliserande perspektiv före kunskapsförmedling, jag må bli provocerad över formuleringar som leder besökaren att tro att svensk kulturhistoria saknar djupare förankring och jag må vara fly förbannad över politikernas klåfingrighet, men om det får mig att vända kulturarvet ryggen är förlusten inte deras, utan min.

Jag går tillbaka. Jag besöker de utställningar jag inte hunnit med, återvänder till de montrar jag hastade förbi i avsmak och tar mig tid att upptäcka föremål jag missat. Det som vinklats och tillrättalagts väljer jag att bortse ifrån. Istället riktar jag uppmärksamheten mot det oförvanskade. Den här upplevelsen ska ingen få förstöra för mig. Även om museerna sviker sitt kunskapsideal, kan jag som individ välja att behålla det. Jag tänker inte låta motviljan mot propaganda hindra mig från att ta del av mitt kulturarv.

Fotnot:

Texten har även publicerats på bloggen Det Goda Samhället.

Ordspråk och talesätt, del 13: Kaka söker maka

20190924_191055

Kaka söker maka är ett mycket gammalt ordspråk, som uttrycker att likasinnade dras till varandra och ofta passar bra ihop. Det används närmast synonymt med lika barn leka bäst.

Formuleringen troddes tidigare vara en svensk förvanskning av det danska ordspråket ”krage søger mage”, d.v.s kråka söker make. Man antog då att uttrycket syftade på att kråkor ofta ses i flock. Denna teori omkullkastas emellertid av att uttrycket finns med i Peder Laales danska ordspråksbok från 1300-talet – och där står det inte ”krage”, utan ”kaghe”. Ordspråket förefaller således ha handlat om kakor redan från början. Sannolikt syftar det på traditionen att hänga upp hålkakor på tork, vilket varit en sed i delar av Skandinavien. Ofta hängdes de då parvis, en i vardera änden av ett snöre, som sedan lades över en trästång.  Kakor av likartad storlek behövde därför paras ihop för att balansera varandra, vilket blir en liknelse för det budskap ordspråket vill förmedla.

 

Tryckta källor:

Trasiga runstenar lär oss vara rädda om vårt kulturarv

20170526_111351Runorna är en fängslande del av vårt kulturarv. De uppstod i de germanska delarna av Europa århundradena efter Kristi födelse och fick sin största utbredning i Skandinavien. Sverige är det runrikaste landet av alla. Omkring 2800 runstenar och runhällar finns spridda innanför landets gränser, med den högsta koncentrationen i Mälardalen. De har förkunnat sina budskap genom århundraden och utgör en oskattbar källa till kunskap om vår historia. Runalfabetet är våra förfäders första skriftspråk och runstenarna våra äldsta bevarade originaldokument på svenska.

Runornas föregångare var hällristningarna. De är nog så fascinerande att studera, men när bildspråket ersattes av ett skriftspråk kom helt nya dimensioner in i de meddelanden våra förfäder lämnade efter sig. Innehåll av känslor, mystik och tankar kom till uttryck och bevarades för eftervärlden på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Ett av de främsta exemplen är Rökstenen utanför Ödeshög, som är försedd med världens längsta runskrift. Textslingorna innehåller hänvisningar till sedan länge bortglömda sägner, men även en dikt som måste sägas vara Sveriges äldsta bevarade lyrik.

Tillsammans berättar runstenarna för oss om bedrifter, platser och personer som människor velat att eftervärlden skulle minnas. Ibland skildras historiska händelser som vi annars inte skulle ha haft kännedom om och de lämnar värdefull information om dåtidens livsvillkor, mytologi, språk och ideal. I många fall är de dessutom att betrakta som konstverk, där textremsorna löper i sinnrika snirklar och kompletteras med bilddekorationer. De är inte bara förmedlare av någons röst, utan även uttryck för estetiska ambitioner.

Med tanke på runstenarnas betydelse kan det tyckas märkligt att de inte alltid har behandlats med den vördnad som borde ha varit självklar. Runt om i landet finns otaliga exempel på att de styckats och sönderdelats för att bli byggnadsmaterial i kyrkväggar, stenfötter och murar. Framför allt var detta vanligt under medeltiden; först på 1600-talet vaknade intresset för fornminnen och vi fick lagar som fridlyste gamla tiders lämningar. Några av de runstenar som offrades sitter ännu fastkilade i sina onaturliga sammanhang. Andra har frigjorts ur sina fängelser, brutits loss ur murverken och pusslats ihop. Försöken att återställa dem visar på en vilja att rätta till något som gick fel, men nästan alltid går något ändå förlorat. De ihopfogade stenarna saknar fragment och i skarvarna blir texten oläslig. De delar som omintetgjorts är borta för alltid – de går sällan att gissa sig till eller rekonstruera. Därför har dessa runstenar nu ett nytt budskap att förmedla – de säger oss något om hur skört vårt kulturella arv är och hur lätt det förstörs av oaktsamhet eller illvilja. Inte ens det som skrivits i sten får med säkerhet leva kvar och ge röst åt det förflutna. Det mer subtila, det som rör våra seder, myter, traditioner och livsmönster, är än mer bräckligt; det är lätt att förneka, omforma eller skriva om till att tjäna nya syften.

Idag hotas kulturarvet på andra sätt än under medeltiden. I vår tid, där självförnekelse blivit en politisk mönsterbild, är kulturförstörelsen främst intellektuell och själslig. Vi får lära oss att vår kultur är betydelselös, att den nästan inte finns och att svenskheten saknar unicitet. Det är naturligtvis inte sant, men det har upprepats så ofta att det för många blivit en sanning. Samtidigt förmedlas mycket lite kunskap om vårt kulturarv i svenska skolor. Det är en utveckling som banar väg för nya aspekter av omedveten kulturarvsförstörelse; det man inte vet något om kan man inte uppskatta och heller inte förstå vikten av att förvalta.

Kulturarvet innehåller en abstrakt dimension av särskilt värde. Det säger något om vilka vi är och varifrån vi kommit. Det värdet bör vi inte låta någon beröva varken oss eller framtiden, vilket syfte som än hävdas. Kulturarvets rätt att berätta sanningen om det förflutna övertrumfas inte av någon värdegrund.

Bland det viktigaste vi idag kan göra för att skydda vårt kulturarv är att vägra bli okunniga. Genom att ta del av kulturarvet bygger vi upp mentala skyddsvallar mot dess förstörelse. När vi berättar för våra vänner om en kulturhistorisk bok vi läst eller lägger upp en bild på Facebook av gravfältet vi besökt gör vi att kulturarvet syns, tillmäts betydelse och blir en del av våra liv. Därmed hjälper vi det att leva kvar. Det vi ser och förstår kan vi lättare försvara. Först när vi inser någots värde kan vi med trovärdighet höja rösten för dess bevarande.

Att förmedla äkta och oförvanskade bilder av vår kulturhistoria är i vår tid en angelägen uppgift om vi vill att våra efterkommande ska kunna ta del av den. Idag kan vi betrakta de trasiga runstenarna med en känsla av förlust och undra vad de ville berätta. Det kan hjälpa oss att inse att när vi skadar kulturarvet tar vi något från kommande generationer. Om vi inte förstår kulturarvets betydelse riskerar vi att slå sönder sammanhang som inte kan återskapas och skapa en situation där framtiden blickar tillbaka på våra handlingar med besvikelse. Låt oss därför försöka bli bevandrade nog att akta det arv som nu vilar i våra händer. Genom att göra utflykter till det förflutna kan vi bli medvetna om vilken kulturhistorisk grund våra fötter vilar på och lämna över den i ett så ofördärvat skick som möjligt. Om våra förfäder hade förstått vilka budskap runstenarna hade att förmedla, så skulle de inte ha hanterat dem som de gjorde. Nu är det upp till oss att inte upprepa samma misstag.

Fotnot: Bilden visar en detalj ur Sparlösastenen, som tidigare varit kluven i två delar och suttit inmurad i korväggen i Sparlösa kyrka. Skadorna har försvårat runtextens tolkning och den är ännu omtvistad.

Texten har även publicerats på bloggen Det Goda Samhället.

När normerna förändras, del 50: Danmark inför gränskontroller mot Sverige

bild dansk flagga

De skandinaviska länderna har en tradition av gemenskap, samarbete och samhörighetskänsla. De senaste åren har denna öppna inställning emellertid luckrats upp. Våra grannar har börjat ge uttryck för oro rörande den svenska samhällsutvecklingen och signalerat att det kanske blir nödvändigt att begränsa rörligheten mellan länderna. Nu gör Danmark slag i saken. Danskarna har tröttnat på att Sverige exporterar kriminalitet och från 12 november införs gränskontroller. Bakgrunden är de sprängningar och skjutningar som utförts på dansk mark av gärningsmän från Sverige. Vid en pressträff under gårdagen hänvisade den danska justitieministern Nick Hækkerup framför allt till explosionen vid Skattestyrelsens lokaler och mordet på två unga män utanför Köpenhamn tidigare i år.

– Det var händelser som gjorde intryck på oss allihop. Det är inget som ska bli vardag i Danmark, det är inte det Danmark vi känner, uttryckte han och fortsatte:

– Vi kan se att en utveckling i Sverige där man har sprängningar som kopplas till organiserad kriminalitet, och vill inte att det ska sprida sig till Danmark. Därför har vi beslutat att införa gränskontrollerna mot Sverige.

Gränskontrollerna sägs vara tillfälliga, men det finns anledning att ifrågasätta om de kommer att bli det. Den svenska våldsutvecklingen visar inga tecken till att vända och våra politiker ter sig oförmögna att återta kontrollen. Sverige håller på att bli ett land som har allt mindre gemensamt med sina grannländer.

 

Läs mer:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7318336