En välgjord blogg om vårt kulturarv

20180127_134957

Riksantikvarieämbetet är den myndighet i Sverige som ansvarar för frågor rörande kulturarv och kulturmiljöer. Det är också en myndighet som av allt att döma prioriterar sitt kärnuppdrag. Inom verksamheten finns flera utmärkta tjänster, som Fornsök, där man kan leta upp information om fornlämningar och få dem markerade på kartbilder, och Kringla, som gör det möjligt att söka i svenska museers samlingar. Idag vill jag emellertid slå ett slag för myndighetens blogg, K-blogg.

K-blogg sköts av Riksantikvarieämbetes tjänstemän och riktar sig till allmänheten. Texterna håller sig på en nivå som gör dem lättillgängliga, även för den som inte har djupare kunskaper inom området. De ämnen som tas upp kan handla både om kulturarvet i sig och om Riksantikvarieämbetets arbetsmetoder. En återkommande skribent som förtjänar att omnämnas är Magnus Källström, som bjuder på fascinerande inblickar i en runologs arbete. Ett annat spännande inslag är den nystartade serien ”Det rörliga kulturarvet”, som handlar om historiska transportmedel. Det första inlägget berättar om Heleneborgs båtklubbs arbete med att förvalta träbåtshistoria och äldre båtbyggartraditioner. Framgent utlovas fler reportage om ”det kulturarv som rullar, flyter, flyger och går på räls”.

Den som vill läsa mer och ta del av artiklar i bloggarkivet hittar K-blogg här:

http://www.k-blogg.se/

Klenoder ur vårt kulturarv, del 7: Söderalaflöjeln

Bild söderalaflöjeln

Söderalaflöjeln har fått sitt namn efter kyrkan (Söderala kyrka i Hälsingland) där den fram till 1700-talet var placerad på kyrktornet som vindflöjel. Flöjelns historia sträcker sig emellertid tillbaka till vikingatiden och dess utseende vittnar om att den en gång varit utsmyckning på ett vikingaskepp. Flöjlar av den typen är kända från fornnordiska kungasagor och gotländska bildstenar, men få har bevarats. Söderalaflöjelns fina skick och ypperliga konstsmide gör att den räknas som ett av våra främsta vikingatida föremål.

Av allt att döma tillverkades Söderalaflöjeln omkring år 1025 – 1050. Den är gjord av förgylld bronsplåt, som skurits ut och graverats. Mönstret utgörs av s.k. djurornamentik, som var en dominerande stilart inom nordisk konst under flera hundra år. Söderalaflöjelns  djurornamentik är i ringerikestil, vilken karakteriseras av att ett djur (ofta en drake) omges av dekorativa flikar och bårder i komplicerade mönster. Flöjeln har också en vackert ornamenterad kantplåt, som är genombruten av en rad små hål. Hålen visar tecken till slitage, vilket talar för att de varit fästpunkter för något som rört sig i vinden. Förmodligen har de smyckats med små vimplar eller dinglande metallbleck. Överst tronar en lejonliknande figur, som tycks blicka ut över omgivningen från sin höga position. Vi vet inte säkert om flöjeln ursprungligen har suttit i skeppets mast eller stäv, men den trubbiga vinkeln mot stången gör att en placering i stäven är troligast.

Hur flöjeln hamnade i kyrkans ägo är höljt i dunkel, men enligt lokala sägner ska ett vikingaskepp en gång ha råkat i sjönöd utanför kusten. Kaptenen lovade då att skänka den vackra flöjeln till närmaste kyrka om besättningen kom oskadd ur stormen. När stormen bedarrade höll han sitt löfte och så kom flöjeln att doneras till Söderala kyrka. Om det finns någon sanningshalt i historien vet vi inte, men däremot är det klarlagt att flöjeln fick sitta i kyrkans torn fram till slutet av 1700-talet, då församlingen beslutade ett ersätta den med ett kors. I samband med utbytet köptes flöjeln på auktion av en bonde och blev därefter kvar på bondgården under påföljande århundraden. 1916 kom en uppköpare för Norrlands kulturhistoriska museum till trakten i jakt på äldre föremål och blev då erbjuden att köpa flöjeln för 50 kronor.

Flöjeln bär spår av både skador och lagningar, vilket vittnar om att skeppet den suttit på har deltagit i strider. Bland annat har den skador som förefaller ha uppkommit genom pilskott. Det finns även uppgifter om att barn på bondgården ska ha använt flöjeln som leksak, vilket förstås kan ha bidragit till slitage och bucklor.

Söderalaflöjeln förvaras nu på Historiska museet i Stockholm och anses vara en av museets främsta dyrgripar. Kyrkan i Söderala har utrustats med en kopia och kopior finns även på Gamla Uppsala museum och vikingamuseet Haithabu i Tyskland.

Fotnot: En liknande skeppsflöjel, som dock inte når upp till Söderalaflöjelns konstnärliga kvalitet, råkade ut för ungefär samma öde och återanvändes som vindflöjel i tornet på Källunge kyrka på Gotland. Det kan du läsa mer om här.

 

Tryckta källor:

Andersson, Aron och Jansson, Ingmar (1984), Klenoder ur äldre svensk historia, Gidlunds

Sandström, Sven (red. 1991), Konsten i Sverige: Från forntid till 1800, Norstedts

Sandved, Kjell B. (red. 1985), Konstens värld: forntid – nutid från A till Ö, Björn Wennbergs Konsult AB

 

Otryckta källor:

https://artiklaronotiser.wordpress.com/2010/09/25/soderalaflojeln/

https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6deralafl%C3%B6jeln

https://www.svd.se/satt-soderalas-kyrkflojel-pa-ett-vikingaskepp

https://www.svenskakyrkan.se/soderala/soderala-kyrka

Alla kulturer ger inte människor goda livsvillkor

Jag sitter med det senaste numret av Läkartidningen och läser ett reportage om förlossningsvården i Jemen. En svensk läkare har nyligen varit där på ett uppdrag och delar med sig av sina erfarenheter. Hennes berättelse lyfter fram mycket att förundras (för att inte säga förfasas) över. Att sjukvården i ett fattigt och krigshärjat land har stora svårigheter är förväntat, men många av problemen, kan man utläsa, bottnar i landets kultur.

Reportaget innehåller flera fallbeskrivningar, som åskådliggör hur kulturella föreställningar slår mot kvinnorna som kommer till kliniken för att föda. En knappt femtonårig flicka har svåra förlossningssmärtor. Hon gifte sig när hon var tolv, vilket tydligen är vanligt. En kvinna som fött elva barn ber om att få bli steriliserad, men maken vägrar –  av de barn som överlevt är de flesta döttrar och han vill ha fler söner. Att kvinnans senaste graviditeter har medfört livshotande komplikationer verkar inte spela någon roll.

Av reportaget framgår även att vardagen på sjukhuset färgas av kulturuttryck som försvårar arbetet. Den svenska läkaren möts dagligen av krav från anhöriga på olika typer av insatser som saknar medicinsk betydelse, inte minst ultraljud för könsbestämning av fostret. All kvinnlig personal på sjukhuset arbetar med heltäckande klädsel, där bara en glipa framför ögonen lämnas öppen. Hur det påverkar arbetets utförande och hygieniska förhållanden är lätt att förstå.

Jag har många skäl att vara glad över att jag inte bor i Jemen. Inte minst är jag glad över att jag tillhör en kultur som är – jag tror faktiskt inte att det finns ett mer passande ord – bättre. Den svenska kulturen är bättre på att skapa hälsa, jämställdhet, välmående och förutsättningar för ett välfungerande liv. Den jemenitiska kulturen gör av allt att döma motsatsen och problemen i det jemenitiska samhället kommer inte att kunna åtgärdas utan en kulturförändring.

Men så står det förstås inte i reportaget.

Frågan om kulturens betydelse för ett lands utvecklingsnivå är ännu för känslig för att vidröras.

En färd runt Kinnekulle

20200620_123652

Kinnekulle vid Vänern är kanske främst känt för sin särpräglade natur. När Linné besökte platsen på 1700-talet blev han mycket imponerad och kallade berget för ”en plats bland de märkvärdigaste i riket”. Den stora mängden av sällsynta växter, som ramslök och olika orkidéarter, har gjort att Kinnekulle kallas ”det blommande berget”. Men även för den kulturhistoriskt intresserade har Kinnekulle mycket att erbjuda. Platsen har en lång och spännande historia och lämningarna efter människans aktiviteter är både många och fascinerande. Idag tar jag dig med på en kulturhistorisk rundtur på berget och dess omgivningar.

Vår resa börjar vid Kinnekulles fot, där vi besöker Kinne-Vedums kyrka. Det ålderdomliga utseendet är fantasieggande och vittnar om kyrkans ursprung i tidig medeltid. Analys av träbjälkar har visat att långhus, kor och absid byggdes på 1100-talet. Nästan lika gamla är dopfunten av sandsten och en madonna-skulptur av trä.

På den omgivande kyrkogården finns några fina exempel på de för Skaraborg karakteristiska liljestenarna. Liljestenar är stenhällar med slingriga och stiliserade växtmönster, som återfinns i anslutning till medeltidskyrkor. Deras exakta betydelse och varför de kom att tillverkas i sådan mängd i just denna del av Sverige vet vi inte, men sannolikt har de ursprungligen fungerat som gravhällar.

20200620_103709

Vårt andra stopp blir också en kyrka, närmare bestämt den säregna Forshems kyrka. Även den härstammar från 1100-talet, men de eleganta valvmålningarna är från tidigt 1600-tal. Mest känd är kyrkan för sina sju stenreliefer, som skildrar både bibliska motiv och händelser från tiden då kyrkan byggdes. De tros vara utförda av samma mästare som smyckat domkyrkan i Skara.

20200620_105437

I kyrkans kor finns två färgsprakande brudbänkar från 1700-talet. På dessa var det sed att brudparet skulle sitta under delar av vigselakten. Den ena har på baksidan av sitt ryggstöd en mycket sträng förmaning till de blivande äkta makarna.

I en separat byggnad på andra sidan vägen har trasiga men ändå vackra gravstenar och liljestenar samlats till ett ”stenmuseum”, som också är värt ett besök.

Vi far vidare och kommer efter bara några minuters färd till Falkängens hantverksby i Hällekis. Här finns hantverksbutiker inrymda i charmiga trähus och handgjorda varor visas upp i stånd utmed bygatan. I byn finns även några mindre ”museer” som ställer ut allt från fossiler till gamla vagnar.

När våra ögon sett sig mätta beger vi oss till Kinnekulles högsta punkt, där det finns ett utsiktstorn. Den som tar sig upp för de många trappstegen belönas med en vidunderlig utsikt ut över de omgivande skogarna och Vänern (bild överst). En disig dag är det svårt att se var Vänern slutar och himlen tar vid. Vid klart väder skymtar Läckö slott som en vit pärla i fjärran.

I närheten av utsiktstornet finns det oansenliga flygmonumentet till minne av det brittiska flygplan som 1944 störtade på Kinnekulles topp.

Nästa anhalt blir det anrika Hellekis säteri. Den imponerande huvudbyggnaden är idag privatbostad och inte öppen för allmänheten, men besökare välkomnas till restaurang, café och trädgård. I parken finns flera ovanliga lövträd, som valnöt och ginko.

20200620_130505

En kort bilfärd bort hittar vi Hällekis stensbrott, som är ett av Kinnekulles mest omtyckta besöksmål. Här bröts mer än 80 miljoner ton kalksten under åren 1892-1979. Resultatet har blivit en 40 meter djup krater, där de olika stenlagrens skikt och skiftningar tydligt går att urskilja. Den som vill kan promenera runt kraterkanten och titta ner på den sjö som bildats på botten. Vattnet skiftar i grönt mot de rödaktiga bergsväggarna. Utmed ena sjökanten finns en landremsa som är populär att campa på.

20200620_132757

Nu tar vi oss vidare ner till Vänerns strand för att besöka Råbäcks stenhuggeri. Under 1800-talet fanns flera mekaniska stenhuggerier på Kinnekulle, men av dessa är Råbäck det enda som bevarats i driftsdugligt skick. Här tillverkades bland annat golv, trappor, fönsterbänkar, portaler och gravstenar av röd och grå kalksten. 1970 lades stenhuggeriet ner, men lokala entusiaster bildade en förening för att bevara anläggningen. Den ursprungliga maskinutrustningen finns därför kvar, liksom ett flertal byggnader. Stenhuggeriet är nu byggnadsminnesförklarat och föreningens medlemmar arbetar med att visa upp verksamheten i både maskinell och hantverksmässig drift.

20200620_135456

20200620_142216

Vi svänger av inåt land igen för att ta oss till Västerplana kyrka, vars historia sträcker sig tillbaka till 1000-talet. På 1820-talet övergavs kyrkan och kom att stå övergiven i närmare hundra år. Enligt en kunglig befallning skulle kyrkan rivas, men ortsborna vägrade, vilket vi kan vara tacksamma över idag. Interiören vittnar om flera århundraden av aktivt kyrkoliv och bjuder besökarna på många upptäckter. De medeltida delarna av kyrkan (långhuset och koret) är mycket välbevarade. Vid korets stenaltare kan man se den gamla piscinan, där sköljvattnet från nattvardskärlen fick rinna ner i vigd jord. Till de riktigt gamla inventarierna hör också den ornamenterade dopfunten och en madonna-skulptur.

Även i Västerplana kyrka hittar vi förstås liljestenar, denna gång i kyrkans golv, men för många besökare är det nog taken som blir den stora behållningen. Bland de färgrika målningarna från 1700-talet finns bland annat en där de fyra elementen avbildas i varsitt hörn. I målningarnas bildvärld ingår även änglar, drakar och bibliska motiv.

20200620_142848

Vi far vidare och kommer lite längre söderut till Källby hallar, en järnåldersmiljö med gravfält och runstenar. Namnet kommer av de båda runstenar som tycks ha placerats mitt emot varandra för att bilda en portal. Den norra innehåller ett hedniskt motiv med en mansfigur, som ibland har tolkats som guden Tor med sitt styrkebälte. Den södra är istället försedd med ett kristet kors.

20200620_144751

20200620_144622

I skogen en bit därifrån hittar vi ett av Kinnekulles förunderligaste kulturminnen i form av Lasses grotta. På en plats där en del av berget bildar ett utskjutande tak lät Lasse Eriksson på 1880-talet bygga en stenvägg utåt, så att han fick en grotta att bo i. Bakgrunden var den rådande fattigdomen och svårigheten att införskaffa bostad. Grottan blev sedan hem åt Lasse och hans hustru Inga i nästan 30 år. Därinne murade Lasse upp eldstäder i form av spis och ugn. Under sin livstid fick han rykte om sig för sin jaktskicklighet och han betraktades också som trollkunnig. Inga arbetade med att sälja grönsaker, korgar och förkläden till traktens bönder. 1908 avled Inga och en tid därefter drabbades Lasse av en förkylning som han aldrig riktigt återhämtade sig ifrån. Tillslut flyttades han trots intensiva protester till fattighuset, där han sedan avled 1910, vid 82 års ålder. Grottan plundrades och slogs sönder, men har sedan återställts för att vittna om ett egensinnigt och ovanligt liv.

20200620_150535

På platsen finns idag skyltar som berättar om Lasses och Ingas levnadsöden och skildrar livet i den enkla bostaden.

20200620_150807

En av vår färds höjdpunkter blir det lilla samhället Husaby. Det var här Sverige officiellt blev ett kristet land i och med Olof Skötkonungs dop omkring år 1000. På platsen finns två källor och vilken av dem som använts för dopet är oklart, men en av dem har av tradition betraktats som den rätta och är försedd med en minnestavla.

20180422_134238

Intill dopkällan finns Husaby kyrka, som Olof Skötkonung gjorde till biskopskyrka. Detta kan alltså vara vår första domkyrka, vilket avspeglas av både storleken och prakten.

20180422_131643

Kyrkans torn förefaller vara dess äldsta del och har kanske tidigare ingått i en försvarsanläggning. Bland inventarierna utmärker sig en biskopsstol från 1200-talet, som är en av vårt lands äldsta bevarade möbler.

Utanför kyrkporten finns ålderstigna gravar, varav en brukar utpekas som Olof Skötkonungs grav. Förmodligen finns ingen sanning i detta, men gravarna är ändå spännande att utforska.

20180422_131555

En kort promenad ut i terrängen leder till ruinerna efter den överraskande stora Husaby biskopsborg, som sannolikt restes under 1400-talet. Det råder ingen tvekan om att Husaby måste ha varit en av det medeltida Sveriges mest betydelsefulla orter.

Några kilometer utanför Husaby samhälle kommer vi till Flyhovs hällristningsområde. Under bronsåldern försågs landskapets släta hällar med ett myller av bilder, som idag går ut beundra från långa trädäck. Mest känd är den så kallade yxguden.

20180422_135059

20200620_154626

Ristningarna är även omtalade för sina ”fågelhuvudmän” i form av mansfigurer med erigerad penis, som tycks vara iklädda en fågeldräkt med framskjutande näbb. Kanske skildrar de personer som haft kultledande funktioner.

Den övriga bildrikedomen bjuder på mer gängse ristningar i form av skepp, fotsulor och älvkvarnar. Över alltsammans lyser hjulkorsen som solar. Här kan den nyfikne tillbringa mycket tid med att låta fantasin utröna vad bilderna vill berätta.

20200620_154933

När vi så insupit något av Kinnekulles kulturhistoria är det kanske dags att ta del av allt annat som området har att erbjuda. Det är väl investerad tid att stanna några dagar för att vandra på någon av de sköna naturstigarna som löper över berget. Kinnekulle är också mycket cykelvänligt och har flera platser där det går bra att sätta upp tält eller parkera en husbil. Många väljer att besöka någon av Vänerns svalkande stränder för några dagars avkoppling. På behändigt avstånd finns flera förstklassiga besöksmål, som Läckö slott, Varnhems klosterkyrka, Hornborgasjöns Naturum, domkyrkan i Skara, Rörstrands porslinsmuseum, Hindens rev, Ekornavallen och Åsle tå.

Kinnekulle är ett gott val för den som vill upptäcka en vacker och spännande del av Sverige. Välkommen till Västergötland!

Tryckta källor:

Grenholm, Lennart; Wivall, Per (red. 1992), Värt att se i Sverige. En reseguide, Bonniers

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Johansson, Freddie (1997), Sevärdheter i Västergötland: Skaraborg, Cradle publishing

Ottosson, Mats; Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

Otryckta källor:

Home

Ett unikt industriminne

https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4sterplana_kyrka

https://www.lansstyrelsen.se/vastra-gotaland/besoksmal/kulturmiljoer/husaby-biskopsborg-och-sankt-sigfrids-kalla.html

https://www.lansstyrelsen.se/vastra-gotaland/besoksmal/kulturmiljoer/kallby-hallar.html

https://www.svenskakyrkan.se/gotene/forshems-kyrka

https://www.svenskakyrkan.se/gotene/vasterplana-kyrkan

http://vandrapakinnekulle.se/se/sevardheter/stenbrottet.html

https://www.vastsverige.com/lackokinnekulle/kinnekulle/

https://www.vastsverige.com/lackokinnekulle/produkter/lasses-grotta/

Information har även inhämtats vid besök på Kinnekulle och de informationsskyltar som finns uppställda.

Svensk allmogekultur, del 3: Traditioner och folktro runt midsommar

bild midsommar

I Sverige blir sommaren 2020 kanske första gången på ett halvt årtusende som midsommar inte kan firas med dans runt majstången. Det är förstås mycket sorgligt. För att ändå skapa lite midsommarkänsla och erinra om våra vackra midsommartraditioner väljer jag i år att uppmärksamma högtiden med en text hämtad ur boken Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning av etnologen Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete och seder hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet.

En fin midsommarafton önskar jag er alla!

Vid midsommar firades ånyo en fest, denna gång till det gröna löfvets ära. Allt skulle ”majas”. Linné omtalar från Skåne, att alla kyrkor majades vid pingst och midsommar d.v.s. utsirades med löf och blomster. I hemmen skulle också grönt fästas öfver ingången, och grönt strös på golfvet. Ute på åkern skulle sädesfälten majas, i det att kvistar isattes i fårorna. ”Det ger säkert god skörd”. Ibland nöjde man sig med att sätta löfkvistar i hörnen på åkrarna. Det var lika mycket för att förhindra mask som för att befrämja växten, som sådana majanden å åkern egde rum. Mittpunkten i allt var dock majstången, som alla i ett byalag hade gemensam. Linné såg en storartad sådan i Skanör. ”Ungdomen af drängar och pigor hade samlat sig på torget; drängarna hade framskaffat stänger och pigorna blomster; Stängerna blefvo ihoplänkade till form af den högsta mast, med sina tvärspjut, och inom några minuter var hela stången beklädd med blomster och kransar, som hängde på ändarna af spjuten; den således förfärdigade majstången, som var den vackraste och präktigaste, upprestes med skri och rop, omkring hvilken ungdomen dansade hela natten, fastän det regnade.”20190630_164039 En annan majstångsbeskrifning få vi af Lloyd: ”Den bestod af en rak och hög gran, ofta nedtill så tjock som en fullvuxen människas kropp. Stundom har man ringar eller tunnband, stundom endast träarmar korsvis, på vissa afstånd på stången. Andra åter äro försedda med bågar, föreställande så att säga, en man med armarna i sidan. Ända uppifrån och ned är ej allenast själfva stången, utan också dess ringar etc., klädda med löf och blommor, tygstycken af olika färg och ämne, färgade och förgyllda äggskal m.m., och öfverst är en tupp, eller stor vimpel eller flagga, vanligtvis röd eller hvit, hvarå man skrifvit antingen aposteln Johannes´eller kanske byns namn jämte datum”.

Tuppen i spetsen var särskildt byns stolthet, och det var inte utan att man ännu i sena tider kunde förmärka en viss vidskepelse med den. Byarna kunde därför ibland för att förarga varandra i ett obevakadt ögonblick taga tuppen bort. Det var en stor olycka för årsväxten och skörden att bli af med sin tupp.

I vissa nejder brukar man tända bål midsommarafton. Lloyd skrifver: ”I vissa delar av landet, isynnerhet Skåne och Bohuslän, samt de trakter, som gränsa till Norge, blir midsommaren firad med mycket skjutande med bössor, äfvensom har man stora eldar, fordom kallade ‘Balders bål’. Dessa eldar tänder man i skymningen, då de kasta ett klart ljus öfver det omgifvande landet. Det är märkvärdigt, att man ännu fortfar med seden att dansa omkring dessa eldar, samt att hoppa igenom eller öfver dem.”

Ett annat bruk vid midsommarfesten är offringen i källor eller drickandet ur källor för hälsans skull. Ej blott källornas vatten utan äfven daggen anses denna natt kunna bota sjukdomar. Om någon bland familjen är sjuk , lägger man ut lakan och linnen på kyrkogården för att låta dem uppsuga daggen. Dessa plagg lindas därefter omkring den sjukes kropp. Det ger säkert bot (Lloyd). Midsomarnatten upphämtas ock midsommardagg, som läges i degen vid brödbakning till skydd mot förgärning (Sdm.). Den som vill skada sin grannes skörd, skall med ett lakan taga bort daggen från hans åker.

Midsommaren är framför allt en tid, då man vill utspörja framtiden. Man går därför gärna årsgång vid denna tid, liksom vid midvintersfesten. Vi vilja beskrifva denna vandring längre fram i samband med julen. Många andra sätt har man att bedöma tillkommande ting. Man lyssnar på fåglarnas läten, hvilka händelser skola inträffa. Man lägger sig med ett lakan omkring sig ofvanpå husets tak, ”då många hemliga saker uppenbaras för den så liggande”.  Vill man veta, om sorgliga eller glada händelser förestå, går man på aftonen ut på ett sädesfält och utser där två sädesstånd, som äro lika långa. Det ena ombindes med ett rödt band; det andra med ett svart. ”Det stånd, som växer om det andra, antyder då hans blifvande öden” (Lloyd).

Ett annat utspörjande är skattuppsökandet. Det sker också bäst vid denna tid med tillhjälp af en slagruta. Den är gjord af fyra stickor, som vid ändarna äro infällda i hvarandra, så att de bilda en fyrkant. Stickorna skola vara af skilda träslag: rönn, asp, mistel och ännu ett slag, som meddelaren ej mindes (Lloyd). Skattsökaren nedlägger nu slagrutan på skilda ställen på marken. På ”rätta” stället börjar instrumentet röra sig af sig själf.

Slagruta användes äfven till att utspörja andra förborgade ting så t. ex. att uppsöka källådror. En slagruta för detta ändamål är ofta endast en i ena ändan klufven vidja. De båda delarna hållas i sär med händerna, och den odelade spetsen hålles utåt. Vid passerandet af källsprånget börjar spetsen röra sig af sig själf.

Ett annat ”redskap” att utspörja framtiden är blomsterkvasten af nio sorters blommor. Dessa skola plockas midsommarnatten under tystnad. Ibland upphängas två sådana kvastar i takbjelken, en är ”fars kvast” en ”mors”. Den hvars kvast först vissnar, dör först. Midsommarkvasten har också haft kraft att skydda för trollen, hvarför en sådan plägar upphängas i ladugården. Där får den i regel hänga till nästa midsommar, då den ombytes. Flickor, som vilja veta sin tillkommande, lägga kvasten under sin hufvudkudde midsommarnatten. Då drömma de om deras tillkommande.

Samma kraft att hjälpa mot onda makter, som midsommarkvasten har, äger också mistel, därför hänger man den lika gärna öfver ingången i taket såväl i boningshus som i stall. En annan märklig midsommarväxt är ormbunken. Den ansågs blomma  kl. 12-1 på midsommarnatten. Den som varit lycklig nog att plocka en dylik blomma, fick alla sina önskningar uppfyllda (Grip). Tibasten blommar också midsommarnatten (enligt annan folktro äfven skärtorsdag och valborgsmessoafton).

Många sätt finnes för den ensamma stackars flickan att utspörja sin tillkommande. Sätter hon sig midsommarafton på en sten och lyssnar uppmärksamt, så skall det första ljud hon då får höra, komma från det vädersträck, där hennes blifvande fästman bor. Mellan andra-gångsringningen och sammanringningen midsommardagen kan hon gå ut ensam på marken, gräfva upp en torfva och lägga några hårstrån där under. På tredje dagen ska hon då få se sin tillkommande, om hon tar upp hårstråna under torfvan (Uppl.). Hon kan också midsommarnatten svepa kring sig ett hvitt lakan och klifva upp på taket och där lägga sig med en tvättskål i ena handen och en handduk i den andra, så får hon se sin tillkommande tvätta sig. Ett annat sätt är att tillaga en särskild ”saltpannkaka”. För att den ska få kraft behöfver hon emellertid två ”medsystrar”. Alla tre skola gemensamt hålla vispen, då det hela (mjöl, ägg, mjölk och salt) skall omblandas, gemensamt vända den, gemensamt dela den i tre delar, äta hvar sin del och sedan omedelbart gå till sängs. Naturligtvis inställer sig snart törsten och ger karaktär åt drömmen. Den man, som i drömmen ger dem en dryck, blir deras tillkommande. I stället för saltpannkaka kan man också taga salt sill och förtära ostyckad. Då behöfver man ej vara tre om det.

Det kan emellertid också vara bra att få veta, huru länge man skall få vänta, innan man blir gift. Då kan man tillgripa ett liknande medel som det nyssnämnda med sädesaxen. Man utväljer midsommarafton tre bredvidstående rågstånd och klipper af axen i toppen, så att de blir lika långa. Sedan binder man en röd tråd om det ena axet, grön om det andra och svart om det tredje. På midsommardagsmorgonen se man efter, hvilket ax, som växt längst. Är det axet med den gröna tråden, betyder det kärlek, och hon blir då gift inom året, rödt betyder glädje, svart sorg.

Ett mejl till Bonniers och ett svar

Hej Bonnier Fakta!

Först och främst vill jag tacka för era fantastiskt fina guideböcker om Sverige. Upplev Sverige av Mats och Åsa Ottosson, Upplev Sveriges historia av Dick Harrison och Upplev Sveriges natur av Martin Emtenäs är mycket välgjorda böcker, som har hjälpt mig och min man att hitta till platser och upplevelser vi annars skulle ha missat.

Att jag nu skriver till er beror på att jag känner att det fattas en bok i serien: Upplev Sveriges kulturarv. I nuläget verkar det inte finnas någon bok som riktar in sig på att guida läsaren till värdefulla kulturmiljöer, eller i varje fall har jag inte lyckats hitta någon, trots idogt letande.

Det jag önskar mig är en bok som uppmärksammar och beskriver kulturhistoriskt intressanta platser, såsom kulturreservat, sevärda hembygdsgårdar, bruksmiljöer, fornlämningar och särpräglade odlingslandskap. Boken skulle också kunna uppmärksamma kulturarrangemang med historisk inriktning, som Gammelvala i Brunskog eller Medeltidsveckan i Visby. Likaså skulle den kunna rekommendera platser där besökaren kan få uppleva lokala varianter av våra nationella högtidsfiranden, exempelvis valborrarna i Dala-Floda vid Valborg eller det spektakulära midsommarfirandet i Leksand. Den skulle även kunna tipsa om möjligheter att ta del av traditioner med stark lokal förankring, såsom Mårtensafton i Skåne, surströmmingspremiären på Ulvön eller ålafisket på ålkusten. Runt om i landet finns också entusiaster, föreningar och kursgårdar som visar upp traditionellt hantverk eller äldre jordbruksmetoder, liksom näringsidkare som valt att rikta in sig mot beredning av traditionella maträtter – men de är ibland svåra att hitta.

Jag tror att det finns utrymme för en bok som samlar, listar och visar vägen till alla de kulturarvsupplevelser som står till buds. Nu lämnar jag denna idé till er och hoppas att fröet hamnar i god jord.

Vänliga hälsningar

Malin Kim

 

Hej Malin,

Tack för ditt mejl. Vad roligt att du gillar våra böcker. Vi har faktiskt gjort en bok om historiska sevärdheter, Upplev Sveriges historia, som Dick Harrison skrev för oss 2011. Den är tyvärr slut i lager. Tack för din idé. Vi får se hur vi ska förvalta den.

Jag önskar dig en fin sommar i dessa märkliga tider.

Vänligen

X X

Förläggare

Bonnier Fakta

Kulturhistoriska upplevelser i sommar

20180723_131226

I år blir det en sommar i Sverige för de alla flesta av oss. För några kommer det kanske att innebära oväntade möjligheter att upptäcka hur mycket vårt land har att bjuda på i form av vandringsleder, badsjöar, fjäll och kustlandskap. Andra kommer med liv och lust att utforska hällristningar, bygdegårdar och charmiga småstadsmiljöer. Men även i covid-tider finns möjlighet att ta del av särskilda kulturarrangemang. Nedan har jag listat några utvalda evenemang med kulturhistorisk inriktning, som kanske kan förgylla några semesterdagar och lämna vackra minnen.

Gråbrödraklostret i Ystad (Skåne) bjuder på en utställning om klostrets 750-åriga historia och de människor som format dess öde.

Läckö slott (Västergötland) ställer i år ut föremål från nationalmuseum som skildrar slottets storhetstid under 1600-talet.

Kulturen i Lund (Skåne) har byggt upp en barnvänlig utställning om Elsa Beskows sagovärld, där besökarna bland annat får baka i Tant Bruns kök och vara elever i Farbror Blås skola.

Vid de praktfulla Hällristningarna vid Nämforsen (Ångermanland) kan besökarna nu gå en guidad tur bland områdets 2600 bilder på egen hand med mobil eller surfplatta.

8 juli – 16 augusti förvandlas friluftsmuseet Jamtli (Jämtland) till Jamtli Historieland, då de gamla husen befolkas med människor från förr, som gärna berättar om sin vardag och visar upp sitt hantverkskunnande.

Mölndals stadsmuseum (Västergötland) bjuder på en utställning om matlagning och mattraditioner i Sverige under flera hundra år.

Ljungs slott (Östergötland) visar under sommaren en utställning om slottets tidigare ägare, släkten von Fersen.

Fram till 29/8 kan den som besöker Hälsinglands museum ta del av en utställning om linodlingens historia, som illustrerar hur linneproduktionen gjort avtryck i den folkliga dräkten.

Den mycket sevärda Eketorps borg (Öland) kommer i sommar att ställa ut och berätta om arkeologiska fynd från alla Ölands 15 fornborgar.

Tjolöholms slott (Halland) blickar 100 år tillbaka i tiden med en betagande vintage-samling från 1920-talet.

Kulturparken Småland visar i utställningen ”Orrefors skatter” upp ett urval av de mest unika verk som någonsin producerats vid Orrefors glasbruk.

Göteborgs stadsmuseum  plockar under sommaren fram sin innehållsrika samling av kläder från 1600-talet och framåt.

Årets säsongsutställning på Kalmar slott (Småland) handlar om Gustav Vasa och hur hans tid vid makten påverkat Sverige.

Upplandsmuseet har arrangerat en riktigt spännande utställning om religiös utvandring från Sverige till USA under 1840-talet, som återberättar fem ”erikjansares” personliga livsöden. I skrivande stund är det dock oklart om museet kommer att ha öppet – kontrollera aktuell information på hemsidan.

Halmens hus (Dalsland) är ett hantverkscenter för halmkonst. I sommar arrangerar man utställningen ”Tager du?” med fokus på halmkonst vid bröllop.

Sommaren på Regionmuseet Kristianstad (Skåne) går i 50-talets tecken, med utställningen ”Husmoderns tid”.

Sofiero Slott (Skåne) kan alla Josef Frank-fantaster få sitt lystmäte denna sommar, då formgivarens textilier visas upp i den vackra slottsmiljön.

Hjälp gärna till att fylla på listan med tips på intressanta kulturevenemang som trots covidpandemins begränsningar kan genomföras. En fin sommar önskar jag er alla!

Gotlands bildstenar – en förbisedd del av vårt kulturarv

bild Bildsten

De budskap som ristats i sten är en säregen del av det svenska kulturarvet. I Tanum har den ofattbara rikedomen av hällristningar klassats som världsarv och inget annat land är lika rikt på runstenar som Sverige. På Gotland finns en annan, mindre känd del av den fornnordiska stenkonsten: bildstenarna. Över 400 bildförsedda stenar har hittats på ön. Nästan samtliga är ristade i kalkstenshällar och tillverkade under yngre järnåldern (ca 400-1100 e. Kr.). Ursprungligen har de rests utmed färdvägar eller på gravfält. I enstaka fall är de försedda med runinskrifter och kanske har de tidigare varit bemålade med bjärta färger. De förefaller ha fungerat som både minnesmärken, gravstenar, territoriella markörer och illustrationer till sägner som förts vidare genom muntlig tradition. Av allt att döma har de haft en central betydelse i det gotländska samhället.

20191005_120911

I allmänhet utgörs bildstenarna av fristående stenblock, som getts en slät yta för bildframställning. Ibland har de formats för att få en särskild kontur. Utsmyckningarna håller hög kvalitet och detaljrikedomen gör dem till oskattbara källor om klädmode, vapen, fartyg och riter. Exempelvis är det tack vare bildstenarna vi känner till vikingaskeppens rutiga segel. I många fall är stenarna smyckade med motiv ur förkristen religion, som solhjul, drakormar och gudabilder. Kanterna är ofta markerade med komplicerade flätmönster.

20191005_123820

Vi vet inte mycket om de konstnärer som tillverkade bildstenarna. Den höga kvaliteten på hantverket talar dock för att de var specialiserade yrkesutövare. Om de var kringresande eller utövade sin profession i fasta verkstäder vet vi inte. Påtagliga likheter i bildframställning och teknik talar för att bildhuggarna verkade i grupp och lärde sig av varandra. Ibland användes mallar, så att samma figurer upprepades på flera stenar. Se exempelvis den åttbente Sleipner, ryttaren och den omgivande flätbandsornamentiken på dessa två stenar:

20191005_12111320191005_120920

Idag finns vissa bildstenar kvar på sina ursprungliga platser, medan andra sedan länge sitter inmurade i kyrkväggar. Några har förflyttats till museer, vilket skyddar dem från regn, vind och mossangrepp. Ett flertal bildstenar finns att beskåda på Gotlands museum i Visby och Historiska museet i Stockholm. De är väl värda att söka upp och studera. Att innehållet ofta går att härleda till berättelser ur den nordiska mytologin gör uttydningen spännande. Välbekanta motiv är valkyrior som välkomnar fallna krigare till Valhall, korparna Hugin och Munin och smeden Völunds flykt ur fångenskapen. Det är en sällsam upplevelse att upptäcka att det går att förstå vilka berättelser och gestalter som skildras i bilder som ristades för tusen år sedan. Om den isländska sagalitteraturen är den skriftliga nedteckningen av den nordiska mytologin, så är det här illustrationerna.

De gotländska bildstenarna är en ovärderlig kulturskatt, som förtjänar mer uppmärksamhet än vad de har fått. Detta sagt vill jag skicka en liten hint till våra politiker i Kulturdepartementet: Sverige är redan ett land rikt på världsarv och världsminnen, men om ni letar efter ytterligare någon kulturföreteelse värd att världsminnesklassa, så är de gotländska bildstenarna mitt tips. Deras kulturvärde måste sägas vara enormt och bör både beaktas och skyddas. De borde ha nominerats till UNESCO för länge sedan, men det är inte för sent än.

20191005_121152

Fotnot: Den översta bilden är hämtad från Wikimedia Commons. Attribution: Pål-Nils Nilsson / Riksantikvarieämbetet / CC BY (https://creativecommons.org/licenses/by/2.5)

Övriga bilder är privata.

 

Tryckta källor:

Baehrendtz, Nils Erik och Ohlmarks, Åke (1993), Svensk kulturhistoria. Svenska krönikan, Forum

Erikson, Bo G. och Löfman, Carl O. (1985), Sagan om Sverige, Natur och Kultur

Herlin Karnell, Maria (red. 2012), Gotlands bildstenar: järnålderns gåtfulla budbärare, Fornsalens förlag

Sandström, Sven (red. 1991), Konsten i Sverige från forntid till 1800, Norstedts

 

Otryckta källor:

https://www.gotlandsmuseum.se/fornsalen/bildstenshallen/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bildsten

Information har även inhämtats vid besök på Historiska museet i Stockholm.

Vad är ett kulturreservat?

20200517_124235

Sedan 1998 har Sverige en lag som säger att en kommun eller en länsstyrelse kan besluta att en värdefull kulturmiljö ska bilda ett kulturreservat. Det innebär att den aktuella kulturmiljön ges ett särskilt skydd och vårdas enligt en fastställd skötselplan. Syftet är att bevara miljöer som bedöms vara av högt kulturhistoriskt intresse, på samma sätt som skyddsvärda naturområden bevaras i form av naturreservat.

I regel instiftas ett kulturreservat för att vårda byggnader, fornlämningar eller odlingsmarker, men även platsbundna verksamheter och traditioner kan ingå. Vanliga aktiviteter i kulturreservaten är småskaligt jordbruk med äldre metoder, djurhållning och hantverk. Enligt föreskrifterna ska kulturreservaten vara tillgängliga för allmänheten och erbjuda besökarna möjlighet att få inblick i de historiska skeenden som format kulturmiljön. Ofta ingår även publika arrangemang i skötselplanen, såsom kursverksamhet, föreläsningar och försäljning. Några kulturreservat har privata ägare som är engagerade i skötseln, medan andra drivs av stiftelser, organisationer eller museer.

Sveriges första kulturreservat var Åsens by i Jönköping, som instiftades år 2000. Idag finns totalt 43 kulturreservat spridda över landet. Tillsammans representerar de bland annat traditionella jordbruksbyar, bruksmiljöer, äldre tiders fiskerinäring, samekulturen och historiska platser knutna till försvarsmakten. Det senaste tillskottet är Stensjö by i Småland, en särpräglad småländsk skogsby som fungerat som inspelningsplats för filmatiseringen av Astrid Lindgrens böcker om barnen i Bullerbyn.

Kulturreservaten utgör en levande del av vårt kulturarv och är väl värda att leta upp och besöka. Våren och sommaren är den mest aktiva tiden, då flera kulturreservat erbjuder bland annat fältvandringar, slåtterdagar och skogsbruksträffar.

En lista över Sveriges kulturreservat och de aktiviteter som anordnas hittar du på svenskakulturlandskap.se.

20200517_124001

Fotnot: Fotografierna ovan visar byggnader och odlingsmarker som ingår i kulturreservatet Vallby Sörgården utanför Tidan i Västergötland. Nedan en bild från kulturresevatet Kvarna i Dala-Floda i Dalarna.

20200714_164044

 

Läs mer:

https://allmogens.se/smalandsk-by-blir-kulturreservat/

https://www.lansstyrelsen.se/kalmar/om-oss/nyheter-och-press/nyheter—kalmar/2020-03-10-stensjo-by-blir-kalmar-lans-forsta-kulturreservat.html

https://www.raa.se/kulturarv/landskap/kulturreservat/

Kulturreservaten

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturreservat

Om den svenska flaggan

bild svenskaflaggan

Den blågula flaggan är en sinnebild för den nationella samhörigheten. Den är alla svenskars egendom. Den får icke bli någon partifana, dess färger må icke tagas i någon viss sammanslutnings tjänst. Kring den blågula flaggan må vi alla kunna endräktigt samlas, oberoende av olika meningar om mångt och mycket.

(Statsminister Per Albin Hansson i ett tal på svenska flaggans dag 1934)

En riktigt fin nationaldag önskar Kulturminnet!