Året som gått

20170516_170301

Nu lider 2019 mot sitt slut. För Kulturminnets del har det varit ett aktivt och händelserikt år. Jag vill passa på att tacka alla som läser och alla som hört av sig för att kommentera bloggens innehåll! Det är tack vare er jag orka hålla Kulturminnet levande, trots en vardag med många förpliktelser.

På flera sätt har bloggens innehåll under 2019 kommit att präglas av kulturpolitiska spörsmål, vilket förstås hänger samman med förändringar och trender i det svenska samhället. I ett flertal artiklar har jag diskuterat värderingsfrågor och kulturkrockar. Det har också blivit många inlägg i serien När normerna förändras. En av de mer uppmärksammade artiklarna handlade om svenskar som inte orkar stanna i Sverige. Efter besök på Historiska museet och Nationalmuseum i Stockholm fick jag dessutom anledning att kommentera ideologiseringen av museiverksamheten och konstutövningen.

Under det gångna året har Kulturminnet fått en mer utåtriktad roll. Samarbetet med kulturföreningen Allmogens har fortsatt, vilket inneburit att äldre blogginlägg aktualiserats i en ny kontext, ofta med en välbehövlig ansiktslyftning i form av förbättrade illustrationer. Exempel är skildringar av den svenska fikakulturen och norra Ölands kulturskatter, liksom en redogörelse för TV-dokumentären De första svenskarna. Efter förfrågan har jag även skrivit kulturkrönikor på temat ”en svensk renässans” för bloggen Det Goda Samhället. Där har jag bland annat lyft fram vad våra hällristningar berättar om vår historia och vad vi kan lära av trasiga runstenar.

Under 2019 har en ny serie startats på Kulturminnet: Klenoder ur vårt kulturarv. Inom ramen för denna kommer jag att presentera föremål av särskilt kulturhistoriskt värde och berätta om deras betydelse. Hittills har serien innehållet inlägg om de fascinerande guldhalskragarna, som ibland kallas ”våra första riksregalier”,  Överhogdalsbonaderna, som på ett unikt sätt skildrar brytpunkten mellan asatro och kristendom, och Äskekärrskeppet, Sveriges hittills enda utgrävda och utställda vikingaskepp. Mer är att vänta! Det finns redan ett färdigt inlägg Silverbibeln, som kommer att publiceras i början av nästa år.

Något som gläder mig mycket är att bloggen har börjat samla personer med intresse för kulturarvsfrågor och på så vis kan fungera som ett forum för att uppmärksamma relaterade ämnen. Tack till Dick Andén, som lyft fram vandaliseringen av Holmfastristningen, och Andes Lydén, som delat med sig av en spännande upptäckt vid Segerstads kyrka. Tack även till Jan-Olov Bergqvist, som berättade om sin mormor och hur hon som barn upptäckte Flyhovs hällristningar.

Att driva en blogg har på många sätt blivit mer givande och lärorikt än jag kunnat föreställa mig, inte minst för att responsen på det som publiceras kan bli så oväntad. Till bloggens mest populära inlägg hör listorna över fornnordiska namn från runstenar och ur nordisk mytologi. Tyder det på att blivande föräldrar idag letar efter namn med nordiska rötter? Några av inläggen i serien Ordspråk och talesätt har också blivit oväntat vällästa. Ett annat inlägg som väckt en hel del reaktioner och fått människor att höra av sig är en text om platsen där jag bor, vilket förvånat mig. Likaså har flera uttryckt uppskattning över ett inlägg med en betraktelse av vad en bussresa säger om svensk mentalitet. Kanske är det uttryck för att bloggens läsare sätter värde på det småskaliga och personliga. Det ska jag förstås försöka ha i åtanke under året som kommer.

Med varma förhoppningar om ett gott nytt 2020!

Malin Kim

Klenoder ur vårt kulturarv, del 3: Äskekärrskeppet

20191211_160557

Äskekärrskeppet är det enda vikingaskepp som grävts ut i Sverige. Skeppet har namngivits efter fyndplatsen, Äskekärr vid Göta älv, några mil norr om Göteborg. Älven, som i äldre tider var betydligt bredare än idag, var en viktig handelsled med strategisk betydelse under järnåldern. Den fungerade som kommunikationsled mellan kust och inland och omnämns i de isländska sagorna som utgångspunkt för vikingatåg. I närheten av Äskekärrskeppets fyndplats har man även funnit rester av andra båtar, vilket kan tala för att platsen har fungerat som varvsområde.

Skeppet hittades 1933 av en bonde som gjorde utdikningar på sin mark. Det har daterats till 900-talet och uppbyggnaden talar för att det har varit ett fraktfartyg. Stävarna saknas, men i övrigt är skeppet till större del komplett och räknas som Nordens bäst bevarade vikingatida handelsskepp. Under sin aktiva tid har det genomgått upprepade reparationer och av slitaget att döma har det varit med om en del strapatser. En utbytt del är cirka 70 år yngre än de ursprungliga, vilket talar för att skeppet varit i bruk länge.

Äskekärrskeppets konstruktion visar på en högt utvecklad skeppsbyggnadsteknik. Det är totalt 16 meter långt och har kunnat rymma 16 ton varor. Troligen var skeppet en knarr avsedd för seglats, men det kunde även framföras genom rodd.  Konstruktionen är av ek med drev av fårull och kåda. Järnnitar har använts för att fästa borden i varandra. I träet finns inristade runor, men deras betydelse är inte klarlagd.

1993-94 byggde Sällskapet vikingatida skepp en fullskalig rekonstruktion av Äskekärrskeppet under namnet Vidfamne. Tack vare rekonstruktionen vet vi att Äskekärrsskeppet hade god seglingsförmåga. Vidfamne har bland annat kunnat fås att kryssa, vilket tidigare inte ansågs vara möjligt med denna skeppstyp.

Äskekärrskeppet finns idag utställt på Göteborgs stadsmuseum. Fyndplatsen går också att besöka och är utmärkt med en minnessten.

 

Källor:

https://goteborgsstadsmuseum.se/utstallningar/1000-talet-vikingr-mellan-oden-och-kristus

Äskekärr

Vidfamne

https://sv.wikipedia.org/wiki/Knarr_(skepp)

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84skek%C3%A4rrskeppet

Information har även inhämtats vid ett besök på Göteborgs stadsmuseum

En julsaga av Jeanna Oterdahl: Gumman som ville ha hustomte

20190125_120356

Jeanna Oterdahl (1879-1965) är kanske mest känd för sina psalmer, barnvisor och julsången När det lider mot jul (”Det strålar en stjärna”), men hon var även författare och skrev ett stort antal dikter, romaner och biografier. I år får en av hennes sagor bli annandagens julläsning på Kulturminnet.

 

Gumman som ville ha hustomte

 

Det var en gång en gumma, som gärna ville ha hustomte. Hon hade strävat och knogat i all sin dar, och till sist hade hon knogat ihop en stuga åt sig. Den var liten och låg: ett kök, en kammare och en liten förstukvist, precis lagom åt gumman. När allt var i ordning var hon storbelåten.

— Nu har jag allt vad jag önskar mig, sa hon. Det enda som fattas är en hustomte. Var i all världens dar ska jag få en hustomte ifrån?

— Jag ska locka honom med god mat, tänkte hon.

Och så gick hon till skåpet och tog fram en blårosig skål och en fin liten träsked. Sedan kokade hon risgrynsgröt, hällde gröten i skålen och gjorde en stor smörhåla i mitten. Den gröten skulle ingen tomte kunna motstå.

Så ställde hon skålen på trappan, och därpå gick hon och la sig.

— Imorgon har jag tomten här, tänkte hon. Det är så säkert som aldrig det.

Men när morgonen kom, hade katten ätit upp gröten, och ingen tomte syntes till.

— Jag ska locka honom med en grann mössa, tyckte gumman.

Och så stickade hon den trevligaste tomtemössa med lång tofs. Den blev så fin att gumman inte kunde se sig mätt på den. Hon hängde den i äppelträdet, och så kröp hon till kojs.

— Imorgon är tomten här, sa hon. Det är så visst som aldrig det.

Men när det blev morgon, hade mössan blåst upp i en talltopp. Där satt den och lyste, men någon tomte syntes inte till.

— Jag ska locka honom med en blank silverslant, tänkte gumman.

På kvällen la hon en silverslant på fönsterbrädet, och så gick hon till sängs.

— Imorgon är tomten kommen, sa hon, det slår aldrig fel.

Men när gumman vaknade, såg hon hur en skata flög bort med slanten. Av tomten syntes inte minsta spår.

Gumman blev rent ifrån sig. Hon satte sig på tröskeln och grät, för nu visste hon rakt inte vad hon skulle ta sig till.

— Jag har knogat och slitit i all min dar, sa hon. Nu skulle jag ha det så trevligt och bra. Men hur ska jag bära mig åt att få en hustomte?

Ingen svarade henne, och ingenting begrep hon av sig själv.

Dag gick efter dag. Gumman månade om sig och sitt. Hon kokade gröt, spann och vävde och skötte allt, så att det sken och blänkte. Men någon rätt trevnad var där inte. Det kunde inte komma förrän med hustomten, och ingen tomte syntes till.

Det gick folk förbi på vägen. Gumman frågade inte efter dem. Hon hade fått reda sig på egen hand, ingen hade nånsin hjälpt henne. Vad hade hon med andra att göra? Bad någon om lite friskt vatten, så visade hon var källan fanns, begärde någon en bit bröd, fick han gå. Inte kunde hon ha råd at föda tiggare. Hon var ensam och gammal, vem skulle ta hand om henne, om hon gjorde slut på det lilla hon hade? Å nej, så dum tänkte hon inte vara. Och så gick hon där och stökade och förundrade sig över att ingen hustomte ville slå sig ner hos henne.

Småningom började det märkas vad som fattades i huset. Geten och hönsen vantrivdes, katten gav sig i väg till ett annat ställe, och bina dog. Koppar och fat blänkte inte som förr, spisen rykte in, och det drog genom väggspringorna. Gumman såg sig rådlös omkring på eländet.

— Vad ska jag ta mig till? suckade hon. Mol allena är jag, ingen har någonsin hjälpt mig, och ingen hustomte kan jag få. Allt vad jag äger går rent till spillo.

År gick efter år. Det blev värre och värre. Till sist visste sig gumman ingen annan utväg än att sätta sig på trappan och hejda dem som gick förbi.

— Jag har knogat och strävat i hela mitt liv, gnällde hon. Stugan och allt som finns i den har jag själv arbetat ihop. Men nu faller alltsammans sönder för mig. Gulle kära ni, ha barmhärtighet med mig! Stanna här och ge mig en handräckning!

Men det var ingen som hade lust att hjälpa henne.

— Har du nånsin brytt dig om en enda människa? sa de. Det är ditt eget fel att det har gått dig illa, och nu kan du ha det som du har.

Och det blev åter vinter och kallt. Snön yrde in genom det trasiga fönstret, och gumman levde ensam i stort elände.

Då kom en dag en liten tös pulsande fram på den överyrda vägen. Hon var trasig och blåfrusen, och träskorna hade skavt stora hål på strumporna. Hon stred sig modigt framåt genom blåsten, ensam var hon, hade varken far eller mor. Men bulta på hos den snåla gumman, det tordes hon inte.

Gumman stod vid fönstret och såg ut över vägen. En sådan liten en, tänkte hon. Hade hon inte själv en gång varit sådan? Ut på vägen kom hon och fick fatt i barnungen. Tösen var rädd och stretade emot, men det hjälpte inte. Det blev eld i spisen, och grötgrytan kom på. Hej, så det sprakade och puttrade! Det blev trivsamt och varmt i det vintermörka köket. Gumman plockade trasorna av den magra lilla skrotten och svepte in den i det gamla lapptäcket. Det var mjukt och skönt, gröten smakade härligt. Tänk att snåla gumman ändå var snäll! Och så somnade den lilla gästen på stolen vid spisen.

Gumman blev sittande på pallen tätt bredvid. Hon såg och såg. En sådan liten en att ta hand om och göra gott för! Det vore annat det än att sitta mol allena! Månntro den här tösen skulle vilja ge sig av imorgon igen? Jag har inte bättre förtjänt, tänkte gumman. Men kanske, kanske ändå! Hon hade ju varken mor eller far eller hem.

Det blev morgon, och den lilla flickan sträckte armarna mot gumman. Hon ville ingenting hellre än att få bli kvar. Men den kvällen såg gumman med egna ögon hur en tomte i röd mössa gled in genom dörren, smög fram till spisen och skrapade grytan. Sedan tassade han runt hela stugan, som om han hade velat se efter vad han först skulle ta itu med.

Och den tomten är kvar hos gumman än idag.

 

Ordspråk och talesätt, del 15: Bevingade ord ur Bibeln

bild ordspråk

Sverige har en tusenårig historia av kristendom. Det har satt spår i språket genom att formuleringar ur Bibeln har blivit till idiomatiska uttryck. Vissa av dem har till och med fått karaktären av ordspråk. Nedan hittar du några vanliga uttryck, som alla har bibliskt ursprung. Några används i oförändrad form, medan andra omformulerats i olika grad.

 

Allt har sin tid (Predikaren 3:1)

Anden är villig, men köttet är svagt (Matteus 26:41)

Arbeta i sitt anletes svett (Första Mosebok 3:19)

Den som gräver en grop åt andra, han faller själv däri (Ordspråksboken 26:27)

Det hjärtat är fullt av talar munnen (Matteus 12:34)

Det man sår får man skörda (Galaterbrevet 6:7)

Det är A och O (Uppenbarelseboken 1:8)

Ett mjukt svar stillar vrede (Ordspråken 15:1)

Falla i god jord (Matteus 13:8)

Fara all världens väg (Första Kungaboken 2:2)

Fjällen faller från någons ögon (Apostlagärningarna 9:18)

Ge upp andan (Matteusevangeliet 27:50)

Hänga på ett hår (Femte Mosebok 28:66)

Högmod går före fall (Ordspråksboken 18:12)

I tid och otid (Andra Timotheosbrevet 4:2)

Icke av denna världen (Johannes 8:23)

Ingen är profet i sitt eget land/i sin egen hemstad (Lukas 4:24, Matteus 13:57)

Inget nytt under solen  (Predikaren 1:9)

Inte låta solen gå ned över sin vrede (Efesierbrevet 4:26)

Kasta första stenen (Johannes 8:7)

Kasta pärlor åt svin (Matteus 7:6)

Koloss på lerfötter (Daniel 2:31)

Komma farande som ett jehu (Andra Kungaboken 9:20)

Komma på skam (Psaltaren 25:20)

Kreti och Pleti (Andra Samuelsboken 8:18)

Lägga orden i munnen på någon (Andra Mosebok 4:15)

Roten till allt ont (Första Timotheosbrevet 6:10)

Se genom fingrarna (Tredje Mosebok 20:4)

Se sig mätt på något (Predikaren 1:8)

Ta en ände med förskräckelse (Psaltaren 73:19)

Ta den onda dagen med den goda (Predikaren 7:15)

Ta någon under sina vingars skugga (Psaltaren 36:8)

Tidens tecken (Matteus 16:3)

Tro, hopp och kärlek (Första Korinthierbrevet 13:13)

Tron kan försätta berg (Första Korinthierbrevet 13:2)

Två sina händer (Psaltaren 26:6)

Ulv i fårakläder (Matteus 7:15)

Vad man sår får man också skörda (Galaterbrevet 6:7)

Var dag har nog av sin egen plåga (Matteus 6:34)

Vända andra kinden till (Matteus 5:39)

Öga för öga, tand för tand (Andra Mosebok 21:24, Matteus 5:38)

När normerna förändras, del 59: SVT:s metoder blir allt sjaskigare

Tyvärr har jag fått anledning att ännu en gång återkomma till den omtalade rapport som för några dagar sedan publicerades av forskare vid Linköpings universitet. I rapporten framkommer uppgifter om att Brottsförebyggande rådet (Brå) snedvrider och censurerar rön som av politiska skäl anses misshagliga. Nu har SVT tagit upp nyheten i Rapport och egentligen borde man kanske inte bli förvånad över tillvägagångssättet. SVT:s produktion har sedan decennier tillbaka avspeglat de anställdas partisympatier, vilket inneburit en vänstervridning i urvalet av vilka nyheter som presenterats och vilka ”experter” som fått komma till tals i olika frågor. Likaså har vänsterpolitiska perspektiv spridits i allt från dokumentärer till underhållningsprogram. Frågan är dock om SVT i sin strävan att misskreditera Brå-rapporten inte slår nytt rekord i sjaskighet.

Inom ramen för forskningsprojektet har ett antal anställda och före detta anställda vid Brå intervjuats. På ett ställe (sidan 53) hänvisar rapportens författare till att några av de intervjuade har uppgett att Brå har band till socialdemokratin. Om man läser hela meningen i sitt sammanhang framgår det tydligt att det handlar om vad intervjuobjekten har sagt och inte om påståenden som görs av forskarna: ”Med tanke på kritik som riktas mot att Brå har en stark knytning till kriminologiska institutionen samt till det socialdemokratiska partiet, väcker nuvarande bemanning av råden frågor.”

SVT väljer emellertid att visa upp en lösryckt del av meningen i rutan (”…Brå har en stark knytning till kriminologiska institutionen samt till det socialdemokratiska partiet…”), samtidigt som SVT:s reporter påstår att: ”Forskarna talar bland annat bekymrat om att Brå har en stark knytning till kriminologiska institutionen samt till det socialdemokratiska partiet.”

När forskarna förklarar att detta inte är vad de påstått vinklar SVT uttalandet till att forskarna nu tar avstånd från vad de hävdat i rapporten. Detta lyfts fram i inledningen till inslaget, som en del av en övergripande sammanfattning: ”Påståenden om Brås starka kopplingar till socialdemokratin är något som författarna till rapporten idag backar ifrån.”

Man baxnar.

Flera privatpersoner har anmält inslaget till Granskningsnämnden och SVT kommer sannolikt att fällas, men det spelar egentligen ingen roll. Den skada SVT önskade orsaka är redan skedd. De flesta av TV-tittarna har utan att ana oråd redan klassificerat forskningsrapporten som oväsentlig; det finns ju ingen anledning att sätta tilltro till en rapport där författarna backar från innehållet.

Så agerar alltså Sveriges statliga TV-bolag, som vi alla tvingas finansiera via skattsedeln och som enligt uppdragsbeskrivningen ska garantera oss opartisk och saklig information.

Jag kan bara konstatera att SVT har blivit ett av Sveriges största demokratiproblem.

 

Läs mer:

SVT anmäls för rapportering om Brå-rapporten: ”Reportern ljuger”

Nyhetsinslaget från Rapport hittar du här, drygt 13 minuter in i programmet.

Forskningsrapporten om Brå finns här.
För information om de politiska sympatierna bland SVT-anställda rekommenderas nedanstående artiklar. De har några år på nacken, men situationen har knappast blivit bättre:

Juleljus

20191129_175252

I Norden är december årets mörkaste månad. Innan elektriciteten blev allmän rådde ett kompakt mörker stora delar av dygnet vid juletid. Samtidigt hade dåtidens människor begränsad tillgång till ljuskällor. I landsbygdens stugor fick skenet från eldstaden ofta räcka. Stöpta ljus var inget man kunde slösa med till vardags, utan de användes sparsamt och lades undan till speciella tillfällen. Ljuständning blev därför ett sätt att högtidlighålla julen och ljusstöpning sågs som en nödvändig del av julförberedelserna. Ljusen tillverkades vid denna tid av fett som tagits tillvara vid höstslakten. Resultatet blev osande talgljus, som brann ojämnt och droppade. Dessutom brann inte veken upp av sig själv, utan måste klippas av (”snoppas”) med jämna mellanrum.

Under 1700- och 1800-talet hörde det till seden att tända ett särskilt stort ljus på julafton, för att sedan låta det brinna hela julnatten igenom. För att lysa upp julbordet användes ofta grenljus. En vanlig variant hade tre armar, vilket betonade julens kristna sammanhang genom att symbolisera treenigheten. Ibland stöptes grenljus där varje familjemedlem tilldelades en egen gren. Genom att bedöma hur kraftigt lågan lyste kunde man sia om livslängd.

På juldagen var det viktigt att ställa ljus i fönstret för att lysa upp vägen till julottan. Vid julottan skulle också kyrkan vara rikligt dekorerad med ljus. I den dunkla tillvaro där dåtidens människor levde gjorde den upplysta kyrkan stort intryck på besökarna. I Nordiska museets arkiv finns ett flertal uppteckningar som beskriver hur överväldigande kyrkan var på juldagsmorgonen, med ljus i takkronor, fönster, på altaret och i bänkraderna.

Även om ljuständning länge förknippats med julfirande dröjde det innan ljusen blev en del av adventstraditionen. Att tända ett enstaka ljus varje söndag i advent förekom sporadiskt vid förra sekelskiftet. Först ett par decennier senare hade stearinljusen slagit igenom och blivit så pass billiga att man kunde kosta på sig att tända flera. Adventsljusstakar med fyra ljus omnämns första gången 1896 av ärkebiskop Nathan Söderblom, som brukade sätta fyra ljus i en enbuske. Ljusstakar där ett ljus tänds för varje söndag i advent så att ljusen bildar en ”trappa” blev vanliga på 1920-talet. I Sverige är adventsljusstakarna ofta i plåt och förses med dekorationer i form av småtomtar, kottar, flugsvampar och mossa.

Den elektriska adventsljusstaken är en svensk uppfinning, som började tillverkas på 1930-talet. Den fick snabbt stor spridning och är idag en populär dekoration i svenska hem, skolor, kontorsmiljöer och butiker. Vanligast är den traditionella varianten, som är pyramidformad och försedd med sju ljus. Änglaspelet, där värmen från fyra små ljus driver ett hjul med pinglande änglar, uppfanns 1948 av Erik Boberg. Utomhusdekorationer i form av ljusslingor som hängs i buskar och på husfasader är en mer sentida företeelse, som började få genomslag under 1900-talets senare del.

Idag är de flesta av de ljus som tänds till julen elektriska, samtidigt som många upplever det elektriska ljuset som mindre levande. Stearinljus har därför fått en renässans som stämningshöjande juldekoration och ses än idag som en betydelsefull del av julfirandet. Att stöpa egna ljus till julen är en uppskattad syssla i många hem och föreningar. Vi påminns också om ljusens betydelse genom att ett flertal lucia- och julsånger beskriver hur ljus tänds för att lysa upp vintermörkret. Ljuständningen i juletid är således en tradition med djupa rötter, som genom generationer har bidragit till julens särskilda stämning och framhävt julens betydelse.

 

Tryckta källor:

Neumüller, Anders (19809, God Jul. Svenska jultraditioner på helgkort från förr, Bonniers

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif, Bohlin & Co

Swahn, Jan-Öyvind (2014),  Jul med Jenny Nyström, Ordalaget

 

Otryckta källor:

https://historiesajten.se/handelser2.asp?id=56

https://www.nordiskamuseet.se/blogg/den-forsta-adventsljusstaken-med-elektriska-ljus

https://www.nordiskamuseet.se/blogg/julens-ljus

https://svenska.yle.fi/artikel/2018/12/15/glitter-ljus-och-bjallerklang-julen-ar-var-viktigaste-hogtid

https://varldenshistoria.se/jul/historisk-julguide-22-fakta-om-julen

När normerna förändras, del 58: Brottsförebyggande rådet bidrar till att förvanska verkligheten

bild fusk

Vi är nog många som de senaste åren har blivit allt mer varse att det politiska skiktet i Sverige inte är tillförlitligt. Snedvridna bilder av verkligheten har presenterats för allmänheten, först i ideologiskt syfte och därefter för att dölja konsekvenserna av den förda politiken. Vi är tryggare än någonsin medan kriminaliteten briserar, att det inte finns pengar till välfärden beror främst på våra gamlingar och även om kompetensregnet är lågutbildat kommer det att bidra med miljarder på lång sikt, eller hur? Parallellt med denna förvanskning har vi dessutom fått se hur våra myndigheter börjat ägna sig åt en allt mer uppenbar aktivism. Jag får erkänna att mitt förtroende numera inte är stort, att jag betraktar utsagor från statsapparaten med skepticism och att jag har börjat ta för vana att dubbelkontrollera uppgifter i nyhetsflödet. Ändå har jag trott att man kunde lita på Brottsförebyggande rådet. Även om perspektiven rådet valt att framföra i sina rapporter har kunnat innehålla en kraftig slagsida, så har jag föreställt mig att de fakta som tagits fram varit korrekta. Jag trodde helt enkelt att man kunde lita på själva siffrorna, även om slutsatserna varit skruvade. Nu har jag fått skäl att ifrågasätta denna tilltro.

Brottsförebyggande rådet, Brå, är en myndighet som har till uppgift att främja brottsförebyggande arbete genom att ta fram fakta rörande kriminalitet. Rådet bistår både regeringen och rättsvårdande myndigheter med underlag för politiska beslut och producerar vår officiella kriminalstatistik. Därmed förmedlar Brå information som rör politiskt laddade områden och är av stort intresse för allmänheten. Nu har verksamheten granskats av tre forskare vid Linköpings universitet och rapportens innehåll är minst sagt uppseendeväckande. Flera av personerna som intervjuats inom ramen för forskningsprojektet beskriver hur Brås ledning pressar anställda att ändra rön som av politiska eller ideologiska skäl anses mindre önskvärda. Flera vittnar också om en tystnadskultur, där ifrågasättanden kan leda till repressalier. Likaså påpekas att intressenter kan påverka utredningarnas resultat genom detaljerade beställningar och krav på omformulering. Följden blir att det material Brå tar fram är tillrättalagt.

Givetvis kan man fråga sig om man bör lägga någon större vikt vid denna forskningsrapport, när så mycket av det som numera produceras vid svenska universitet är färgat av politiska agendor. Att rapportens innehåll är så långt ifrån påbjudna sanningar tror jag emellertid gör det rimligt att anta att den faktiskt innehåller en kärna av sanning.

Nedan återger jag några talande citat ur rapporten:

Brottsförebyggande rådet (Brå) har funktion som ett forskningsinstitut och är på samma gång en myndighet under ett departement. Konstruktionen öppnar för frågor om forskningen kan snedvridas av politisk styrning. Vår slutsats är att det finns en inbyggd spänning i förhållandet att en myndighet som lyder under justitiedepartementet samtidigt utför studier som rör detta departements kärnfrågor och att detta får konsekvenser för tillförlitligheten i yttranden och rapporter från Brå.

En före detta anställd vid Brå menade att det är viktigt att vara medveten om att ideologiska ställningstaganden var en bärande del av myndighetsutövningen under den tidsanda som rådde när Brå skapades. Det fanns starka krafter som ogillade resultat som påvisade sanningar och samband som inte stämde med de politiskt etablerade uppfattningarna. Denna person menade att: ”Detta ligger fortfarande i Brås dna. Det fanns sådant som inte fick diskuteras eller beforskas.” (intervju FE4, augusti 2019).

En före detta rikspolischef beskrev att Brå har haft ett ”lite förgyllande sätt” att beskriva vissa förhållanden, där man ”nästan kunde förutsäga vad Brå skulle komma fram till när de gjorde en studie.” (intervju C1, september 2019). En annan före detta rikspolischef uttryckte att det är ”uppenbart att det finns ett beroendeförhållande vad gäller Brås relation till justitiedepartementet.” (intervju C4, september 2019).

Flera som intervjuats pekar på att politikerna har stor inverkan på vilka förhållanden och faktorer Brå i olika sammanhang betonar, eftersom departementet formulerar huvuddelen av de frågeställningar som Brå studerar (bl.a. C1, C4, GD1, M3). En före detta anställd beskrev att vilka ämnesområden som studeras har betydelse och styr på ett sätt ”världsbilden” (FE7). En före detta justitieminister ansåg att utfärdande av ”strama” direktiv är en metod för att styra vad Brås anställda utreder och hur de gör det (M3).

Flera intervjupersoner nämnde också förekomsten av andra former av politisk styrning (GD2, FE5, FE6). En före detta anställd berättade exempelvis att hen tillsammans med generaldirektören blev uppkallad till justitiedepartementet för ett samtal med krav om att en rapport skulle ”rättas”. Rapporten bestod av en utvärdering av ett regeringsförslag, med slutsatsen att förslagen var skadliga. Den intervjuade insåg att slutsatserna skulle vara politiskt impopulära, men hade ändå skrivit dessa (intervju FE4, augusti 2019). Andra före detta anställda har pekat på att det varit tydligt att det funnits politiska skäl till att de utsatts för press att ändra innehåll i rapporter även om dessa forskare inte kallats till departementet (FE1, FE4, FE5, FE8). En anställd berättade bland annat att en generaldirektör uttryckte ”det finns en verklighet och en politisk verklighet” när generaldirektören krävde att en anställd skulle ändra i en rapport (intervju FE1, augusti 2019).

En annan före detta anställd uppgav att generaldirektören vid ett annat tillfälle var väldigt bestämd och krävt olika förändringar, bland annat omskrivning av slutsatserna i en rapport. Den anställde motsatte sig detta, vilket resulterade i att en kortversion av rapporten offentliggjordes där forskarens namn inte nämndes och att någon rapport överhuvudtaget inte publicerades (intervju FE5, augusti 2019). Ytterligare en före detta anställd berättade om liknande erfarenheter. Personen arbetade med en rapport som berörde ett ämne som vissa politiker uppfattade som kontroversiellt. Då forskaren presenterade sina rön uttalade en minister vid ett möte med rapportförfattaren ett önskemål om att rapporten inte skulle komma ut och om så ändå blev fallet att ”Brå skulle ta hand om diskussionen som säkerligen skulle följa.” (intervju FE11, september 2019). I slutändan gavs en anpassad kortversion av rapporten ut.

Det framgår av intervjuer att anpassning av innehåll i rapporter gått till på olika sätt. En före detta anställd gjorde följande sammanfattning: ”Om det var så att resultat inte gillades så blev det censur, tillrättaläggande av resultat, nedtoning av resultat och att man lyfte fram andra delar av en studie som inte var så känsliga eller kunde visa på ett positivt resultat.” (intervju FE6, maj 2017).

En före detta anställd berättade att en rapport som hen arbetade med blev censurerad på ett omfattande sätt. Som skäl till att ändra en text angav en chef att det fanns metodologiska brister som gjorde resultaten osäkra. Intervjupersonen uppgav dock att hen hade haft två ”väldigt duktiga” statistiker engagerade i arbetet med rapporten. Det var därför inte sannolikt att resultaten var dåligt underbyggda. Intervjupersonen påpekade att frågeställningen som behandlades i rapporten var en ”het potatis” och precis som i många andra fall anpassades resultaten vid känsliga frågor (FE6).

Exakt hur den politiska påverkan och styrningen av chefer/generaldirektörer uppkommit verkar många gånger vara svårt att fastställa. En före detta anställd uppgav: ”Jag känner till många exempel där chefer/generaldirektören lagt sig i rapporter på grund av att resultat inte varit önskvärda. Det kan ha berott på att politiker satt en press eller att myndighetschef vet vad departementet tänker, tycker och vill.” (intervju FE8, september 2019).

En nuvarande anställd berättade att: ”Det är mycket lågt i tak på Brå. Diskussioner och kritisk reflektion är bannlyst. När man skrivit något så får man synpunkter på detta. Det är extremt långt ifrån hur olika uppfattningar skulle hanteras inom akademin […]. Det finns några personer på Brå som går igenom alla texter, framförallt en. Saker ska uttryckas på ett visst sätt och man är ängslig och vill ta bort saker i texter. Och å gud ja, för den som drabbas, drabbar det hårt […] Man är inne och petar i allt och på detaljnivå.” (Intervjuperson E12, oktober 2019)

En nuvarande anställd berättade att: ”Efter att jag anställts på Brå tog det mig en kort tid för att förstå att det är en stor utmaning att arbeta på Brå. Som anställd på Brå ska man skriva och tycka på ett visst sätt. Brå är extremt toppstyrt. Det är några personer på Brå som styr med järnhand. Om man skulle vara lite hård så skulle man kunna likna det vid en  sekt. Jag tror inte att de egentligen själva förstår vad de skapat för kultur.”

Vid intervjuer har det framkommit att Polismyndigheten kan styra och påverka innehållet i rapporter eftersom de ges möjlighet att lämna synpunkter på rapportutkast. En rikspolischef uppgav att: ”När Brå utför forskning på uppdrag så skickar de rapporten för synpunkter till beställaren. Jag har visserligen som rikspolischef aldrig utnyttjat möjligheten så där jättemycket men det finns som beställare möjligheter att påverka vad Brå skriver. Får man en rapport från Brå som polisen inte tycker om så vill jag påstå att Brå inte är beredda att ändra rapporten på ett sådant sätt att de kommer fram till ett motsatt resultat, men det finns möjlighet att påverka formuleringar och annat som exempelvis kan mjuka upp kritik genom att de tonar ned allvaret och omfattningen på problem.” (intervju C1, september 2019)

En före detta generaldirektör vid Brå berättade att: ”Jag vet att det förekommit att Brå ändrat rapporter för att tillgodose polisens önskemål och det har förekommit att det blivit mycket ändringar när polisen har fått säga sitt. Skälet har varit att man på Brå varit mån om relationerna med polisen.” (intervju GD2, september 2019)

Att det finns svårigheter att bedöma Brå:s rapporter och yttranden utifrån tillförlitlighet har framkommit på olika sätt i datamaterialet. En nuvarande anställd framförde exempelvis att: ”Det förekommer forskning inom andra myndigheter, men på det sätt som forskningen bedrivs på i Brå och den politiska och ideologiska påverkan som finns är risken för snedvridna tolkningar hög. Alltid när Brå kommer ut med rapporter eller gör yttranden brukar jag fundera på vilken tvättmaskin de gått igenom.” (Intervju E12, oktober 2019)

Vilka synpunkter som externa granskare har haft på en rapport presenteras inte. De externa granskarna kan uppfattas vara en garant för en rapports kvalitet. En granskare får läsa och komma med synpunkter på utkast av en rapport, men får inte information om i vilken grad olika synpunkter har beaktats i samband med den slutliga produkten. En intervjuperson berättade att hen, i egenskap av granskare, vid två tillfällen har kunnat konstatera att de synpunkter som lämnats på ett utkast inte fått önskvärt genomslag i slutprodukten. Intervjupersonen uppfattade att man som granskare utgjorde ett slags alibi åt Brå för rapporternas vetenskapliga kvalitet.

En före detta rikspolischef (C4) menade att det är lätt att uppfatta att Brå yttrar sig på ett sätt som är politiskt tilltalande för regeringen genom att uttalandena är i linje med vad politiker förväntar sig. Om exempelvis brottsligheten går upp uttrycks det gärna på ett sätt som låter bra (t.ex. förtroendet ökar, förbättrad anmälningsbenägenhet), om den skulle gå ned är det också bra (minskad verklig brottslighet). Utifrån olika yttranden från Brå framträder på ett tydligt sätt, enligt denna rikspolischef, att myndigheten verkar ha intentionen att uttrycka sig på ett sätt som är behagligt för regeringen samt för andra myndigheter – särskilt Polismyndigheten. Ett flertal yttrande från Brå ger stöd för denna rikspolischefs iakttagelser.

I intervjuer med före detta anställda framkommer en strävan att rekrytera medarbetare som har goda förutsättningar att fungera som lydiga handläggare på en myndighet, framför personer som anammat en forskarroll (t.ex. FE3, FE5, FE8, FE9). En intervjuperson (FE3) uppgav att projektanställningarna avlöste varandra när hen arbetade som utredare och en annan före detta anställd (FE9) uttryckte att det verkar finnas ett önskemål att anställa ”unga tjejer” som är lättstyrda framför ”självständiga forskare, docenter och professorer” eftersom ”Det är svårare att handskas med kompetenta personer som inte vill bli styrda.” (intervju FE9, september 2019)

Studiens data pekar mot att det finns olika förutsättningar och villkor som påverkar forskares möjlighet att bedriva forskning vid Brå (jfr. Holgersson och Wieslander, 2019). Några intervjuer beskriver hur integriteten och en forskares motstånd att ändra i rapporter har resulterat i att de fått avsluta sin tjänst vid Brå, antingen självmant eller på uppmaning av Brå.

Även vid intervju med en annan tidigare (FE5) anställd framgår att hen vägrade att göra om slutsatser i en rapport på det sätt generaldirektören krävde. I tillägg till intervjun visade den intervjuade ett skriftligt svar som skickats till generaldirektören med anledning av detta krav. Forskarens rapport blev inte publicerad av Brå. Generaldirektören var överhuvudtaget inte intresserad av personens tjänster och hen fick sluta.

En annan före detta anställd (FE4) som berättade att det fanns sådant på Brå som inte fick diskuteras eller beforskas uppgav att hen själv inte utmanade detta. Intervjupersonen berättade att det var några utredare som försökte, men att dessa försök slogs ned. Försöken beskrevs inte ge upphov till diskussioner, utan snarare i fördömanden.

 

Läs mer:

Du hittar rapporten om Brå här.

Tänkvärt om kultur, del 25

bild pärla

Någon har sagt att människan kan vänja sig vid allt utom kaos. Därför är livet ordnat och format i det vi kallar kultur och samhälle. Men för att föra kulturen och värderingarna vidare räcker det inte med att bara berätta om dem. De måste synas, leva, kännas och upplevas. Det finns något som språket inte räcker till för, som bara seder, ceremonier och riter kan utföra.

– Martin Modéus