Svenska sägner, del 24: Drottning Omma på Omberg

Omberg bjuder på vackra utblickar över Vättern. Enligt sägnen ska en jätte en gång ha ridit över sjön för att fria till drottning Omma.

Vid Vätterns östra strand i Östergötland ligger bergsryggen Omberg med dramatiska branter ner mot vattnet. Här har människor levt mycket länge, vilket områdets fornlämningar vittnar om. Inte minst finns rester av tre fornborgar, varav den minsta omnämns som ”Drottning Ommas borg”. Namnet syftar på en gammal sägen, som låter berätta att en mäktig drottning en gång härskade över Ombergsbygden.

Att drottning Omma var en förunderlig person kan vi förstå av de myter som berättas. Varifrån hon kom vet ingen, men enligt vissa uppgifter ska hon ha blivit mycket gammal och regerat över sitt land i mer än tusen år. Hon ska aldrig ha låtit någon se hennes ansikte, utan visat sig i skepnaden av en berguv eller uggla. Folket i bygden dyrkade henne och vände sig till henne för att få spådomar om framtiden och beskydd från ont. Dessutom berättar sägnerna att hon var ofantligt rik. Den påkostade porten i Rogslösa kyrka norr om berget ska en gång ha varit dörr i hennes svinstia. En annan sägen låter berätta att dörren ska ha hamnat i drottning Ommas ägo efter att hon på sin ålders höst hämtat en flicka från bygden för att lära upp henne till ny drottning: flickans far ska då ha gripits av sådan saknad att han tillverkat dörren för att kunna köpslå med drottning Omma om att få dottern tillbaka.

Den vackert dekorerade dörren i Rogslösa kyrka, som enligt sägnen hämtats från drottning Ommas svinstia.

En av de mest omtalade berättelserna om Omma beskriver att en jätte vid namn Ringabergsbusen en gång förälskade sig i henne. Han levde i Västergötland, på andra sidan Vättern, och red en vårvinterdag över sjöns is för att fria. Eftersom han var jätte får vi tänka oss att det var en osedvanligt stor och stark häst som bar honom på sin rygg. Vid Omberg satte hästen sin hov i bergväggen med sådan kraft att en grotta (Rödgavels grotta) bildades. Samtidigt for klippblock ner ur berget, så att det uppstod sprickor i isen. Det bar det sig inte bättre än att både jätten och hästen försvann ner i djupet.

Drottning Omma, som hörde hur berget rämnade, tog sig snabbt ner till den nyuppspruckna grotthålan och när hon förstod vad som hade hänt greps hon av sådan sorg att hennes gråt aldrig ville ta slut. Hon grät så att tårarna bildade en ånga över hela berget och därefter kom hon att kallas ”dimmornas drottning”. Än idag händer det att hela berget höljs i dimma och vintertid bildar drottning Ommas tårar stora istappar i Rödgavels grotta.

***

Omberg och dess omgivningar är väl värda ett besök, både för att känna historiens vingslag och för att ta del av naturen. Miljön är säregen med branta stup och dramatisk utsikt över det omgivande landskapet. Det är lätt att förstå att platsen satt folkfantasin i rörelse och gett upphov till de lokala sägner som ännu lever kvar. Fornborgarna går med lite ansträngning att besöka till fots, men för att ta sig in i Rödgavels grotta krävs kanot eller skridskor, beroende på årstid. Nedanför berget finns Rogslösa kyrka, där drottning Ommas dörr utgör huvudnumret. En kort bilresa därifrån ligger ruinerna efter Alvastra kloster, som en gång hade avgörande betydelse för områdets kulturutveckling och som ingen besökare till Ombergsbygden bör missa. Vid klosterruinerna uppförs varje sommar Alvastra krönikespel, där drottning Omma brukar figurera.

Tryckta källor:

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö, Prisma

Otryckta källor:

http://hembygdsbok.odeshog.se/dokument/2481

http://k-arv.se/posts/470

https://uddautflykter.se/guide/ostergotland/rogslosadorren/

https://www.upplevvadstena.se/omberg.htm

https://www.visitodeshog.se/visitodeshog/uppleva/artiklar/rodgavelsgrotta.5.4096a1e8175d74d083daa93.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Drottning_Omma

Information har även inhämtats vid besök på Omberg.

Klarsynt om den svenska mångkulturen

GP:s ledarskribent Håkan Boström har skrivit en högst intressant artikel, där han kommenterar den senaste partiledardebatten i SVT. Under rubriken ”Ni gillar inte mångkultur bara för att ni påstår det” illustrerar han att de svenska partiledare som säger sig vilja ha mångkultur knappast har förstått ordets verkliga innebörd. Inte heller har de reflekterat över vad det innebär i praktiken. Han argumenterar också för att ett verkligt mångkulturellt samhälle inte är något någon av dessa partiledare har skäl att önska sig.

Några smakprov ur artikeln:

Både Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair och Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel tog officiellt avstånd från mångkulturalismen för över tio år sedan. Ett skäl var förstås att mångkultur i egentlig bemärkelse nästan alltid i praktiken innebär en obekväm acceptans för inslag av hederstänkande med kontroll av kvinnor och barn, parallellsamhällen, utanförskap och konflikter med majoritetssamhället.

Sanningen är snarare att svenska makthavare inte förstått konsekvenserna av sin politik. Man har i sin kombination av kulturblindhet och starka tro på de moderna institutionerna utgått från att integrationen löser sig av sig själv bara de vuxna kommer i arbete och barnen i svensk skola.

Därför valde också många länge att blunda för jobbiga frågor som hedersförtryck, kulturkonflikter eller kopplingen mellan immigration, social desorganisation och brottslighet, trots att dessa fenomen är internationellt och historiskt välkända.

Nästan ingen svensk makthavare har på allvar velat ha ”mångkultur” eftersom det knappast är förenligt med en omfattande välfärdsstat byggd på liberal individualism och jämställdhet. Man har i stället sett vår egen moderna kultur som så självklar att problemen med tiden skulle lösa sig av sig själva. När tidigare statsministern Stefan Löfven (S) raskt konstaterade att ”I Sverige tar vi i hand” och apropå gängkriminaliteten inte ”såg det komma” var det ett uttryck för denna oreflekterade inställning.

Jag läser med en tilltagande känsla av lättnad och ett stort och varmt äntligen formar sig i mitt inre. Ska vi nu till slut få en uppriktig och verklighetsförankrad debatt om mångkulturen? Ska det äntligen bli tillåtet att påpeka att de kulturer som de senaste decennierna dominerat invandringen till Sverige har burit med sig värderingar som är oförenliga med vår lagstiftning? Kommer vi nu att sakligt kunna diskutera vilka konsekvenser mångkulturpolitiken har fått för det svenska samhället?

Jag hoppas det. Boströms artikel skulle åtminstone kunna vara ett steg på vägen.

Du hittar debattartikeln här:

https://www.gp.se/ledare/ni-gillar-inte-m%C3%A5ngkultur-bara-f%C3%B6r-att-ni-p%C3%A5st%C3%A5r-det-1.99799034

Mors dag

För hundra år sedan gratulerades fru Emma Wahlström vid Karlsdals bruk på mors dag av Edvard Wahlström. Privat foto.

Sista söndagen i maj firas mors dag i Sverige. Traditionen är, ur ett kulturhistoriskt perspektiv, inte särskilt gammal. Några speciella dagar för att hylla mödrarna är inte kända i det svenska bondesamhället. Först 1919 etablerades ett firande av författarinnan Cecilia Bååth-Holmberg, som inspirerats av den amerikanska Mother´s Day.

Mother´s day blev ett begrepp genom lärarinnan Anna Jarvis från Philadelphia. Efter sin mors död 1905 ville hon instifta en särskild dag för att uppmärksamma mödrarnas betydelse för familjen. Hon lade ner mycket kraft på att väcka engagemang för frågan och firandet plockades snart upp av både allmänheten och kyrkan. 1914 belönade president Woodrow Wilson hennes ansträngningar genom att göra Mother´s Day till en nationell helgdag förlagd till andra söndagen i maj.

I Sverige infaller mors dag sista söndagen i maj, i enlighet med Cecilia Bååth-Holmbergs förslag. Anledningen ska ha varit att det då finns fler blommor att plocka i naturen. 1920 utgavs ett häfte med instruktioner för hur dagen ska firas. Där beskrivs att mödrarna denna dag ska vara befriade från allt hushållsarbete. De ska serveras kaffe på sängen och hedras med blombuketter och små gåvor. Frånvarande barn ska skicka vykort, brev eller telegram.

Även om mors dag nu firats i Sverige i ungefär ett sekel dröjde det fram till efterkrigstiden innan den fick allmänt genomslag. Idag har mors dag en stark ställning och uppmärksammas med samma självklarhet som många andra högtidsdagar. Över hela landet gratuleras mödrar i olika åldrar med presenter, kramar och festliga måltider. Flaggan hissas utanför många svenska hus, även om det inte är allmän flaggdag. Det är också vanligt att besöka kyrkogårdarna för att smycka gravar över mödrar som gått bort.

Instruktioner för firandet av mors dag

1. Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.
2. Mor hälsas om morgonen med sång av barnen.
3. Mor bjudes före uppstigandet på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.
4. Mor beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.
5. Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar.
6. Frånvarande barn hälsa Mor med brev eller telegram eller vykort, som särskilt gjorts och tillhandahållas för mors dag.

– Ur häftet ”Mors dag” utgivet 1920

Tryckta källor:

Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren

Otryckta källor:

https://www.info-america-usa.com/mothers-day-in-the-usa/

https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/mors-dag

https://www.so-rummet.se/kategorier/mors-dag

https://sv.wikipedia.org/wiki/Cecilia_B%C3%A5%C3%A5th-Holmberg

https://sv.wikipedia.org/wiki/Mors_dag

Mors dag

Svensk allmogekultur, del 31: Pingstbrudpar och midsommarbrudar

Den utvalda majbruden, 19-åriga Karin Gunnarsson, förs fram i Uddevalla 1955. Mer information om bilden hittar du här.

Nedanstående text har hämtats ur etnologen Tobias Norlinds bok Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, som gavs ut 1912. Texten skildrar den nu utdöda traditionen att utse pingstbrudar eller midsommarbrudar som en del av vårens och sommarens fester. Ibland har seden kommit till uttryck i korandet av majbrudar, majdrottningar och majgrevar.

Också kunde majvandringen framflyttas till närmare midten af maj och således stå i direkt förhållande till pingstfesten. Om denna pingstfest berättar Eva Wigström från Rönnebergs härad på 1840-talet: ”Till ett riktigt pingstgille hörde ett pingstbrudpar. Nu är det en gammal sägen, att den som på skämt ikläder sig brudskrud, aldrig blir gift, och dessutom var detta s. k. brudpar föremål för skämt, t. o. m. groft gyckel, i fall de två ej själfva voro munviga nog att få skrattarna på sin sida. Därför var det vanligen någon ‘slaghök’ till dräng och en ‘halftosa’ till tös, som mot någon ersättning åtogo sig dessa roller. Vidare utsågs talman — därtill fordrades att vara ett erkänt kvickhufvud — så brudsvenner, brudtämma (brudkläderska), brudpigor och hvad som annars hörde till en ‘brudstass’. Detta följe tågade med spelmannen i spetsen pingstaftonen från gård till gård för att samla ihop gåfvorna. De bestodo hufvudsakligen i ägg, fläsk, sött bröd och penningar. På hvarje ställe höll talmannen ett tal, ju lustigare ju bättre; spelmannen spelade och brudparet dansade en polska. Någon af de mera ansedda bönderna ställde sin loge och storstuga till ungdomens förfogande, och så firades annandag pingst en vrångbild af en bröllopshögtid, som slutligen urartade, att hela leken lades bort såsom varande rent af osedlig. Men medan detta bruk ännu ansågs oskyldigt, hölls dansen kring majstång, då vädret därtill gynnade.”

Liksom de andra folkfestbruken kunde också majfesterna framflyttas utan att ändra karaktär. Istället för pingstbrud kunde man utse midsommarbrud och Stolt omtalar en sådan från Kalmar län: ”Före min tid (före 1820-talet) hade varit mycket vanligt, att en af byns flickor blef af allmogen vald till midsommarbrud. Troligen gåfvos de afgörande rösterna från manliga sidan. Bruden smyckades midsommardagen på bästa sätt, och sedan gick man i procession någon gata till danssalen, som denna årstid för det mesta var en tröskloge. Detta hände ännu en och annan gång i min första barndom, men de, som hade bort upprätthålla ordningen, blefvo mera likgiltiga, och småpojkarna togo sig tillfälle att spela spratt, och sedan ville ingen blottställa sig för ett dylikt obehag, utan seden dog bort och lämnade endast minnet kvar.”

Tänkvärt om kultur, del 98

Grunden för det svenska ledarskapet är samma tillit som även utmärker relationen mellan människor i allmänhet i Sverige. Tilliten gör att vi traditionellt har haft plattare och mer decentraliserade organisationer än många andra länder och en mer lyhörd och öppen dialog där fokus ligger på uppdraget snarare än på formella positioner. Vi har också en stark tradition av samarbete och förankring samt hög respekt för expertkunskapen. Fokus ligger på lärande och utveckling.

Tilliten har gett Sverige stora framgångar och bland annat stimulerat innovation, något som märks i tech­sektorn. I Global innovation index 2022 rankas Sverige som det tredje mest innovativa landet i världen

– Louise Bringselius

En debattartikel av Bringselius, där ovanstående citat ingår, finns att läsa här.

Den svenska tryckfrihetsförordningen har utsetts till världsminne

Världsminnen är dokument som FN-organet UNESCO har listat som särskilt betydelsefulla för mänskligheten. Kulturminnet har tidigare uppmärksammat de svenska världsminnena, som inte minst inkluderar Dag Hammarskjöldsamlingen, Alfred Nobels familjearkiv och Silverbibeln. Idag har listan kompletterats med ytterligare ett inslag som ger Sverige anledning till stolthet: den svenska tryckfrihetsförordningen är nu världsminnesklassad.

Det var 1766 som Sverige som första land i världen antog en förordning om tryckfrihet. Lagtexten bestod då av två delar: en som stipulerade rätten att publicera tankar och åsikter utan censur och en som garanterade möjligheten för enskilda att ta del av myndigheternas dokument. Den svenska tryckfrihetsförordningen är därmed världens äldsta lag som värnar det fria ordet och fastslår rätten att ta del av allmänna handlingar. Tryckfrihetsförordningens införande kan ses som ett avgörande steg i utvecklingen mot demokrati.

Originaldokumenten för den svenska tryckfrihetsförordningen förvaras idag på Riksarkivet och Kungliga biblioteket i Stockholm.

Läs mer:

https://www.svt.se/kultur/svenska-tryckfrihetsforordningen-blir-varldsminne

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2023/05/unesco-utser-tryckfrihetsforordningen-till-varldsminne2/

https://www.svd.se/a/LlLMl1/tryckfrihetsforordningen-utsedd-till-varldsminne

Stort fynd av nya hällristningar i Bohuslän

Bohuslän är ett landskap rikt på hällristningar som vittnar om en avancerad bronsålderskultur. Nu har ett nyfynd gjorts av ristningar på en häll i Kville socken utanför Tanum.

De nyfunna ristningarna är belägna i en beteshage på gården Edsten, där de gömts under mossa i tusentals år. Det var när arkeologerna Andreas Toreld och Tommy Andersson arbetade med att kartlägga hällar i området som de fick se en bit av ett skepp sticka fram i ena kanten. När de lossade på mossan och avtäckte hällen blottades ett fyrtiotal figurer, utspridda över en sträcka på 15 meter.

Ristningarna har nu daterats till 700–800-talet f. Kr. Vid den tiden var vattennivån betydligt högre än idag och den ristade hällen var belägen på en ö. Hällens yta är nästan lodrät, vilket talar för att bronsålderskonstnärerna stått i båtar när de arbetade. Figurerna verkar medvetet ha placerats precis ovanför vattenytan, där berget färgas mörkt av cyanobakterier. När ristningarna var nygjorda lyste de vita och måste ha synts vida omkring.

– Det är väldigt stora saker, bland annat ett skepp på två meter och en människa på över en meter. Figurerna är välhuggna och djupa. Motiven är inte unika, men läget på en nästan vertikal häll är ovanligt, säger Andreas Toreld till Forskning och Framsteg.

Kvillehällen är det största nyfyndet av hällristningar i Sverige under 2000-talet. Geografiskt är hällen belägen i anslutning till det världsarvsklassade hällristningsområdet i Tanum.

Läs mer:

https://fof.se/artikel/2000-talets-hittills-storsta-fynd-av-hallristningar-har-gjorts-i-bohuslan/

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/ovantade-hallristningsfyndet-i-kville-storsta-vi-har-hittat

Klenoder ur vårt kulturarv, del 33: Loshultskanonen

Foto: Gunnel Jansson, Historiska museet. (CC BY 2.5 SE)

Att tillverka krut och använda det till vapen var kineserna först med. Men världens troligen äldsta kanon, som kanske är det äldsta bevarade eldvapnet i världen, är svensk. Idag är kanonen utställd på Historiska museet i Stockholm, men få har hört talas om den och känner till dess historiska betydelse.

Det var år 1861, när arrendatorn Nils Svensson skulle gräva ett dike utanför samhället Loshult i Skåne, som ett underligt metallföremål kom i dagen. Eftersom det verkade vara gammalt lämnade han in det till myndigheterna. När man sedan konstaterade att det rörde sig om en ålderstigen kanon löste Historiska museet in den för 25 kr. 20 år senare öppnades Artillerimuseet i Stockholm och kanonen flyttades dit för att ställas ut. Först på 1930-talet insåg man utifrån kanonens utformning att den förmodligen tillverkats redan på 1300-talet, varpå den återtogs till Historiska museet.

Loshultskanonen är gjuten i brons. En spektralanalys som utfördes 1941 visade att den troligen gjutits av malm från Böhmenområdet. Kanonen är trettio centimeter lång, väger drygt nio kilo och har en diameter vid mynningen på 36 mm. Det rör sig således om en liten och behändig pjäs. Kanonen laddades från mynningen och avfyrades genom att en glödande järnten eller träpinne fördes in till krutladdningen genom ett fänghål på ovansidan.

Vem eller vilka som använt kanonen kan vi inte veta, men fyndplatsen ligger nära den medeltida vägen mellan Vä och Växjö i gränstrakterna mellan Skåne och Småland. Under 1300-talet var det en orolig region, där gränsen gick mellan Danmark och Sverige och mäktiga personer stred om herraväldet. Soldaterna som krigade kom från de tyska staterna, Danmark och Sverige och krigen tog inte slut förrän drottning Margareta år 1397 etablerade Kalmarunionen. Det är inte osannolikt att någon förlorade kanonen i samband med en strid under 1300-talets andra hälft. Kanske valde man att gräva ner kanonen för att den inte skulle falla i fiendehänder.

År 2001 lät forskare vid Medeltidscentret i Danmark tillverka en kopia av Loshultskanonen för att testa dess funktion. Provskjutningen visade att pilar kunde avfyras över 200 meter och att kulor nådde upp till 50 meter. Kulorna kunde dessutom genomborra en drygt millimetertjock järnplåt, vilket motsvarar tjockleken på ett medeltida harnesk. Trots sin litenhet och enkla utformning kunde kanonen därmed vara ett effektivt vapen mot riddare i rustning.

Frågor och svar om Loshultskanonen

Från Malin Kim till Historiska museet 26 mars 2023:

Hej,

Jag letar efter information om den så kallade Loshultskanonen, som jag har sett finns i era samlingar.

På internet finns flera källor som hävdar att kanonen har daterats till 1300-talet. Stämmer det? Hur har dateringen i sådana fall gått till?

Är kanonen utställd?

Från Historiska museet till Malin Kim 30 mars 2023:

Hej Malin,

Tack för din fråga angående Loshultskanonen.

Jag är inte expert på vapenhistoria men vad jag vet så är dateringen av kanonen till 1300-talet baserad på referenser till historiskt och konsthistoriskt källmaterial. Kanonen var under nästan 20 år (1924-1943) deponerad på Armémuseum och innan den återfördes till Historiska museet så skrev Theodor Jakobsson ett par sidor om den i skriftserien ”Föreningen Armémusei vänner” (länk till posten i Libris: http://libris.kb.se/bib/12075967). Jag har själv inte läst skriften men du kan alltid kika om det står något av intresse i den.

Loshultskanonen finns utställd i Historiska museets utställning ”Sveriges historia” i 1200-tals rummet, så om du har vägarna förbi kan du beskåda den där.

Återkom om du undrar något annat!

 

Källor:

https://www.kringla.nu/kringla/objekt?referens=shm/object/114743

https://popularhistoria.se/kultur/manadens-foremal-effektiv-medeltida-krigsmaskin

https://www.svd.se/a/4qgGlE/explosiv-ide-var-kinesisk-men-aldsta-kanonen-svensk

https://sverigeshistoria.se/lektioner/nagot-nytt-fran-fjarran-land/

https://historiska.se/upptack-historien/object/114743-kanon-loshultskanonen-av-cu-leg/

Svenska folksagor, del 52: Mannen som kunde tala djurens språk

Nedanstående folksaga har hämtats ur boken Sveriges samtliga folksagor i ord och bild II, som sammanställts av Waldemar Liungman. Sagan nedtecknades i Fjärås socken i Halland och berättare var Malin Kullberg, född 1866. Jag återger den fritt.

En gång var en karl ute i skogen och vandrade upp på ett berg. I en håla i berget fick han se en orm, som omöjligen kunde ta sig därifrån. Karlen tyckte synd om den stackaren och stannade till för att tänka ut ett sätt att hjälpa ormen upp. Ormen förstod vad han tänkte och sade:

Om du hjälper mig ut ur den här jättegrytan, så ska jag se till att du får en belöning. Jag kan göra så att du får förmågan att förstå allt vad djuren säger.

Det gjorde karlen nyfiken och han hämtade en käpp att lyfta ormen med. Ormen var mycket tacksam och innan de skiljdes åt sa den:

Hädanefter kommer du att förstå alla djurens språk. Men du får inte tala om för någon vad du hör, för då kommer du genast att falla död ner.

Mannen nickade att han hade förstått och gav sig sedan av genom skogen. Hela vägen hem kunde han höra fåglarnas kvitter och förstå vad det betydde. Väl hemma på gården gick han runt bland höns, kor och grisar och förundrades över allt djuren hade att säga.

Men mannen hade en hustru som var både nyfiken och elak. Dessutom var hon envis och skulle ha sin vilja igenom i allt, vad det än kostade. Efter att mannen räddat ormen i skogen började hon märka att han ibland skrattade för sig själv, som om han hade hört något lustigt. Hustrun undrade vad det var som roade honom så och försökte på alla sätt få honom att berätta, men mannen var obeveklig och avslöjade inte sin hemlighet.

En gång då de stod ute på gårdsplanen fick hustrun se hur mannen plötsligt började le finurligt och hon ansatte honom hårt för att få veta vad han skrattade åt. Själv kunde hon varken höra eller se något som var roligt.

Tillslut kunde mannen inte hålla emot längre och sa:

Gå nu in och hämta min svepningsskjorta, för det jag nu ska berätta för dig kommer att kosta mig livet.

Utan minsta tvekan sprang hustrun in i huset och hämtade skjortan, som hon sedan räckte över till sin man. Men just som han stod där med skjortan i handen fick han höra hur tuppen började skrocka borta i hönsgården.

— Se på den! gol tuppen. Jag har tjugo stycken att hålla reda på, men han kan inte hålla styr på en enda!

Då kastade mannen skjortan ifrån sig och tänkte att det inte var lönt att offra sig själv för en enveten fru. Och från den dagen lät han sig inte hunsas, utan såg till att bli herre på sin gård.

När normerna förändras, del 84: Kravallhot när kommun minskar bidragen till muslimsk festival

I många år har Malmö stad finansierat en festival som det muslimska studieförbundet Ibn Rushd arrangerat vid slutet av ramadan. När bidragen i år krymptes skickade en av Ibn Rushds anställda ett mejl till kommunen där han påstod att en utebliven festival skulle kunna leda till kravaller.

Kommunen har nu gjort en polisanmälan om olaga hot.

Händelsen har inte fått någon större massmedial uppmärksamhet, men förtjänar att diskuteras, eftersom den med tydlighet visar varför det är viktigt att vi inte viker ner oss för det islamistiska våldet. Om islamistiska grupper lär sig att våld är en fungerande väg kommer de fortsätta driva igenom sina krav med våldsamma metoder. Nu har de vind i seglen efter att förra årets blodiga påskhelg fått många att vilja förbjuda koranbränningar och det är den vågen Ibn Rushds medarbetare försöker surfa på med sina hot om nya upplopp.

Läs mer:

https://omni.se/ibn-rushd-medarbetare-i-malmo-anmald-for-olaga-hot/a/O8qexk

https://www.sydsvenskan.se/2023-05-10/ibn-rushd-medarbetare-anmald-for-olaga-hot-i-samband-med-utebliven-idfestival