Låt mig få berätta vilka värderingar jag tror har gynnat Sverige och varför jag är rädd att de ska gå förlorade

bild nationaldag

Sverige är ett bra land. Den som bor i Sverige har goda möjligheter att leva ett friskt och lyckligt liv. Livsvillkoren är på många sätt oerhört gynnsamma och Sverige tillhör de länder där medborgarna skattar sin livskvalitet högt. Sverige har således lyckats väl med uppbyggnaden av sitt samhälle. Jag skulle till och med vilja hävda att Sverige har skapat ett av de bästa samhällen som någonsin funnits i mänsklighetens historia.

I den svenska framgångssagan har kulturen haft en roll att spela; det går inte att frikoppla ett land från dess kultur. Kulturen utgör samhällets själva själ och grundstomme. Den styr människors beteenden och avspeglar sig i landets lagstiftning. Den svenska kulturen är en av de faktorer som hjälpt Sverige att nå toppen av välstånd, hälsa och välmående.

De senaste åren har jag ägnat mycket tid och tankemöda åt att försöka förstå kulturens roll i Sveriges makalösa utveckling. Det är inte enkelt. Sökandet rör sig i ett myller av omständigheter, där det är svårt att urskilja vad som är krusningar på ytan och vad som är omvälvande svallvågor. Med tiden har ändå vissa normer, uppfattningar och värderingar börjat framträda som mer betydelsefulla än andra. Vissa löper långt tillbaka, medan andra har tagit plats i den svenska kulturen i modern tid. Låt mig få redogöra för några av dem.

Först och främst har Sverige en utvecklat en stark respekt för individen. Individen ses som en egen enhet, som uppbär både rättigheter och skyldigheter. Fokus hamnar på den enskilda personen, som således tillåts göra egna livsval, men också bär ett ansvar för sina handlingar. Detta synsätt avviker kraftigt från länder som domineras av klankultur. I sådana kulturer betraktas den enskilde som en del av ett kollektiv och ska underordna sig kollektivets vilja. Överträdelser av en enskild person bestraffas också kollektivt. Vid en internationell betraktelse ser det ut som att klanbaserade samhällen har svårt att nå framgång – samhällen som betonar personen fungerar bättre. Det verkar finnas ett värde i att individen ges utrymme att utvecklas fritt, istället för att styras in i en roll i en samfälldhet. Kanske är det också så att klantillhörighet motverkar delaktigheten i ett större, nationellt kollektiv och således splittrar ett lands sammanhållning, men denna tankegång måste jag få fundera vidare på innan jag formulerar något mer konkret.

Utöver detta har det i Sverige länge funnits en strävan efter ordning. Livet har organiserats för att skapa struktur och överblick. Dessa drag är så uttalade att man skulle kunna tala om en ordningskultur. Allt är förstås relativt – det finns mer utpräglade ordningskulturer än den svenska – men ur ett internationellt perspektiv måste man nog säga att ordning och reda har varit honnörsord i det svenska samhällsbygget. Traditionen med folkbokföring och register sträcker sig långt tillbaka och har gjort att vi haft en tydlig bild av befolkningen och landet i stort. Denna strävan efter ordning har också funnits på individnivå. Alla vet att man väntar på sin tur i en prydlig kö, att man inte ska skräpa ner och att det är viktigt att inte störa. Likaså är alla överens om att tider bör passas. Den allmänna ordningen har upprätthållits av människors beteenden i vardagen.

Ett annat karakteristiskt drag är tillit. Ingen annanstans i världen är tilliten gentemot både samhället och andra människor så hög som i skandinaviska länder. Det gör att samhället behöver en mindre komplex organisation med färre kontrollfunktioner. Samtidigt är det viktigt att inse att tillitskulturen även är ett utfall – den har kunnat växa fram för att det har funnits skäl för den. Människor litar på varandra för att deras erfarenheter har lärt dem att göra det. Det är ett uttryck för att samhället präglas ärlighet och välvilja. Ett annat uttryck för detta är att Sverige i internationella jämförelser har låg grad av korruption. Den svenska kulturen har således ett ovanligt starkt drag av hederlighet, vilket är nära kopplat till tanken om att man ska göra rätt för sig. Vi har kunnat bygga ett starkt samhälle med ett välutvecklat välfärdssystem tack vare att människor inte tillskansat sig förmåner i onödan. Det har funnits en uttalad känsla av att var och en bör försöka stå på egna ben och efter bästa förmåga ansvara för sig själv och sin egen försörjning. Den som hittat sätt att fiffla till sig resurser har inte betraktats som förslagen och smart, utan som en usel bedragare.

Det är också värt att uppmärksamma att det i Sverige har funnits en respekt för vetenskap och rationalitet. Politiken har karakteriserats av pragmatism, kunskapsinsamling och planering, snarare än av hastiga beslut och omvälvande grepp. Det har således funnits en tanke om att samhällets organisation ska bygga på förnuft. En aspekt av detta är att samhällslivet kommit att utmärkas av sekulära värderingar, istället för att baseras på religiösa eller traditionella föreställningar. Det har lett till en mental flexibilitet som låtit moderna humanistiska principer få genomslag och minimerat risken för att föråldrade synsätt levt kvar. Sverige har varit mottagligt för nödvändig förändring, raskt anammat nya kunskaper och moderniserats snabbt.

I sammanhanget bör man också nämna synen på våld, konflikter, hämnd och starka känsloyttringar. Svenskarnas uppträdande präglas generellt av känslomässig återhållsamhet. Aggressivitet ses inte som ett tecken på styrka, utan som ett utryck för bristande mognad. En konsekvens är att motsättningar helst hanteras sansat och behärskat. Konflikter löses med dialog och inte med brutalitet. Aggressiva styrkedemonstrationer blir inte mottagna med beundran, utan väcker avståndstagande. Förhandling och samförstånd är viktigare än självhävdelse, vilket ger samhället stabilitet.

Ytterligare en bidragande orsak till Sveriges framsteg är strävan efter att skapa utveckling och välmående. Det har funnits en samlande idé om att samhället ska ge individen goda förutsättningar att forma sig ett lyckligt och produktivt liv utifrån egna önskemål. Det ska vara tillåtet att formulera sina egna tankar. Möjligheter att skaffa sig en god utbildning ska finnas för alla. I grunden handlar detta om ett jämställt synsätt, där samhällshierarkin är förhållandevis platt. Det kommer även till uttryck i att kvinnor ses som kapabla på ett sätt som är ovanligt i stora delar av världen. Svenskarna har därför inte i samma utsträckning begränsats av exkluderande normer, sociala barriärer och diskriminerande lagar. Det har varit lätt att engagera sig i samhällslivet och att förkovra sig vid olika lärosäten, för den som önskat. Idéer och kreativitet har fått gott om spelrum. Sverige har bland världens högsta antal registrerade patent per capita och den yrkesarbetande andelen av befolkningen är hög.

Utöver allt det ovan nämnda finns i den svenska kulturen en vilja att värna individens liv och hälsa. Samhället har organiserats på ett sådant sätt att människor skyddas, inte minst genom att det finns lagar och föreskrifter som minimerar risken för skador och olyckor. Säkerhet betraktas som ett viktigt riktmärke i många sammanhang. Det är ett förhållningssätt som också ställer krav på enskilda personer att agera ansvarsfullt och inte utsätta andra för fara, liksom behov av att vara noggrann och förutseende. Det är egenskaper som på flera sätt bidrar till ett välfungerande samhälle med högre grad av trygghet.

Om jag slutligen ska sammanfatta den svenska framgångens kulturella grogrunder i några enstaka punkter, så säger jag respekten för individen, ordningskulturen, tilliten, viljan att göra rätt för sig, betoningen på rationalitet, den mentala flexibiliteten, det sekulära samhället, det sansade förhållningssättet, avståndstagandet från våld, säkerhetstänkandet, jämställdheten och strävan efter att skapa förutsättningar för välmående, utveckling och hälsa. Samtidigt har alla dessa värden präglats av en anda av måttfullhet. Begreppet lagom har svävat över Sverige och förhindrat att principer dragits ut in absurdum. Det har funnits en medvetenhet om att vägarna kantas av diken, att allt har en gräns och att för mycket av det goda istället blir dåligt.

Det finns förstås en anledning till att jag lägger så mycket möda på att försöka identifiera och beskriva de värderingar, tankar och attityder som bidragit till vårt samhälles framsteg. Det främsta skälet är att jag upplever dem som hotade. På flera av de ovanstående punkterna kan vi nu märka en förändring, som gör att Sverige börjar halka av sin lyckosamma bana. Måttfullheten har de senaste decennierna försvunnit och samhället har blivit ansatt av idéer som angriper de värderingar som byggt Sverige starkt. Förnuftet har börjat vittra. Beslut fattas utifrån ett högtflygande önsketänkande, snarare än utifrån pragmatism och planering. Postmodernistiska strömningar urholkar respekten för kunskap, ordningskulturen fräts sönder när det plötsligt hävdas att ingen egentligen kan veta vad som är rätt och fel och den moral som skapat förutsättningar för vårt välfärdssystem ersätts av likgiltighet inför det gemensamma. Rättigheterna är helt plötsligt många och skyldigheterna få. Växande grupper värderar religiösa principer högre än sekulära lagar och innanför Sveriges gränser finns nu enklaver där normer som ligger mycket långt från svensk rättsuppfattning råder. Samtidigt finns en ovilja att erkänna att Sverige har skapat något gott och att det svenska samhället bygger på värden som måste försvaras för att kunna fortleva. Sammantaget banar detta väg för en utveckling där själva grunden för vårt samhällsbygge smulas sönder. Låt oss därför fortsätta fundera över vad som gjort Sverige till Sverige och vilket land vi vill lämna över till kommande generationer. Det är vårt ansvar. Lämna gärna synpunkter på det jag skrivit ovan och hjälp mig att bättre förstå den kultur som tjänat oss så väl.

6 reaktioner på ”Låt mig få berätta vilka värderingar jag tror har gynnat Sverige och varför jag är rädd att de ska gå förlorade

  1. Här hittade du ett bra ord att beskriva svensk kultur: ”ordningskultur”. Ungefär som fisken som inte inser att den är omgiven av vatten så tror jag inte att svensken inser att vi är genomsyrade av detta värderings- och tankesätt. Bara när kulturen börjar krackelera så ser vi reaktionerna. Det var iallafall så jag tänkte jag när jag läste Jenny Strömstedts krönika ”Jag fick en rak höger i njuren – på cykelbanan” i Expressen häromdagen. Är det verkligen så att vanligt folk från ingenting blivit hatiska, onda och slåss? Eller är det möjligen en (okontrollerbar) reaktion mot att ordningen bryts? När fisken dras upp på land reagerar den med att sprattla, den har kommit bort från sitt naturliga element, vattnet. Kan det vara så att det efter en lång tids iakttagande till slut brister hos den vanliga medborgaren i Sverige över att oordingen breder ut sig? Att tilliten bryts? Kan det vara så att ”små felsteg” till slut blir för jobbigt att iaktta – att se den som cyklar på trottoaren, den som kastar glasspapper på marken, den som grillar trots grillförbud osv – och till slut får motreaktion som inte alls upplevs som typiskt svenskt: att vi skriker och gormar eller att vi tar till fysisk kraft för att tillrättavisa den andre. Jag säger inte att det är rätt. Jag bara funderar om det är en reaktion mot att ordningskulturen börjar vittra sönder. Och här ligger en annan problematik: med den svenska kulturens respekt för individens frihet och val, har det på 2010-talet utvecklats till gränslöshet. ”Det gör inget om jag cyklar mot rött ljus”…”Min bussbiljett har gått ut, men jag ska bara åka en hållplats”…” Vi ska alltså börja göra undantag från ordningen. Eller som du skriver: ”rättigheterna är helt plötsligt många och skyldigheterna få.” Det är intressanta iakttagelser.

    Gilla

  2. Pingback: Kan vi tala om mångkulturen nu? | Kulturminnet

  3. Pingback: Året som gått | Kulturminnet

  4. Tänk så lika vi är, men också så väldigt olika. Jag vårdar de kulturföremål som du beundrar, du vårdar människor. Vår respektive utbildningsnivå är förmodligen mycket lika. Ändå känner jag ett stigande obehag när jag läser dina texter. Tänk om vi kunde pratats vid, t ex i fornsalen i Visby, där jag också nyligen varit. Kanske gick vi omkring i samma rum, samma dag, samma vecka. Tänk om vi skulle byta yrke för en dag, en vecka? Vad skiljer oss åt? Synen på hur Sverige har formats, huruvida landet är bra eller ej, där ligger en avgrund mellan oss. Bakom föremålen, och arkivens miljoner handlingar, ligger fruktansvärda öden och skeenden i Sveriges historia. Förvisso finns också bättre tider, men de är lätträknade i jämförelse. Vi är inte bättre än något annat land. Det är en välodlad myt att påstå det. Sverige har också varit ett klansamhälle med extremt blodiga uppgörelser. Nordisk medeltidshistoria slår det mesta i grymhet och utstuderat våld. Blodbad och häxprocesser, träldom och statarsystemet. Fattigdom, svält, hungerkravaller, skott mot demonstranter. Tvångssteriliseringar, lobotomier, Vipeholmsexperimenten. Har allt detta gått dig förbi? Tillvaron är komplex, aldrig enkelriktad. Levnadsvillkoren är mycket ojämnt fördelade i landet. Vissa har full tillgång till sjukvård, andra får dö i vårdköer. Många lever i välsituerade områden, men andra får leva i hemlöshet. Fattigdom präglar alltjämt många människors liv, från vaggan till graven. Har du verkligen inte märkt av detta? Eller vill du inte förstå? Vi och dem. Eller vi och alla andra, inräknat. Så har livet format mig. Jag har också rest över hela världen, kanske har jag sett mer än dig, i vart fall tror jag att vi sett olika saker och träffat helt skilda människor. Du har en blogg med många intressanta iakttagelser kring kulturarv. Men jag står inte vid din sida. Oceaner av skilda perspektiv på tillvaron, och på historien bakom, delar sig mellan oss två, och en djuphavsgrav finns mellan våra liv. Jag känner när jag läser din blogg, att förmedlingen av svenskt kulturarv, i synnerhet det som museer står för, det har misslyckats. Det är ingen nyhet för mig. Därför känner jag leda i mitt yrke. Det är knappast glamoröst att arbeta med kulturvård. Det är fint på ytan, men inte bakom kulisserna. Kanske som inom sjukvården. Nu ska jag avsluta detta inspel med att vilja förmedla till dig att jag tycker det är synd att det svenska kulturarvet har tagits som någon slags gisslan för en slags uppfattning om att vi skulle vara bättre än några andra, och att vår historia har präglats av att vackra föremål har skapats av lyckliga människor i en slags sagoidyll. Så har det sannerligen inte varit i verkligheten. Man bör lära sig något av historien. Det som vi ständigt tycks misslyckas med. Varför vi ständigt misslyckas är den stora gåtan.

    Gilla

    • Hej Anna!

      Tack för din kommentar! Ja, det stämmer nog att vi är både lika och olika. Men jag tror också att du har missat några av perspektiven på min blogg. Jag tror inte att ”vår historia har präglats av att vackra föremål har skapats av lyckliga människor i en slags sagoidyll”, som du skriver. Om du läser lite mer på bloggen, så hittar du mycket information om blodbad, häxprocesser, svält och sådana tragiska människoöden som du omnämner i din kommentar. Det är inget jag blundar för. Men däremot anser jag att Sverige har lyckats bra med att ta sig bort från många av de system och synsätt som bidrog till sådana grymheter. Och ja, jag anser att Sverige idag är bättre än många andra länder. Och därmed anser jag också att det är viktigt att vi vårdar den kulturutveckling som lett fram till ett välfungerande samhälle.

      Visst är jag medveten om att Sverige även idag har stora problem. Du frågar mig om jag inte har märkt av att levnadsvillkoren är ojämnt fördelade i landet. Mitt svar är att jag nog har större erfarenhet av det än de flesta, både utifrån min enkla uppväxt, men också utifrån att jag i vuxen ålder bott i över fem år i det ”särskilt utsatta området” Biskopsgården i Göteborg.

      Jag har, liksom du, rest över hela världen. Jag har besökt ett sextiotal länder. Jag har läst U-landskunskap. Jag har bott och arbetat i Sydkorea, Indien och Tanzania. Men du och jag har uppenbarligen dragit olika slutsatser av våra observationer av världen. Kanske får vi nöja oss med att konstatera att vi har olika synsätt. Och jag uppskattar att du, trots att du inte delar mina åsikter, tar dig tid att dela med dig av dina tankar på min blogg.

      Jag blir väldigt nyfiken när du skriver att: ”Jag känner när jag läser din blogg, att förmedlingen av svenskt kulturarv, i synnerhet det som museer står för, det har misslyckats.” Kan du berätta lite mer om vad det är för bild av svenskt kulturarv som museer ska förmedla?

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s