Precis som i alla länder är vår svenska kultur ett resultat av vår resa genom tiden med en för oss unik sammansättning av traditioner, naturliga förutsättningar, utbyten, idéer och kunskap.
– Arvid Nikolausson
Månad: januari 2020
Klenoder ur vårt kulturarv, del 4: Silverbibeln
Silverbibeln, som förvaras på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala, är en av världens mest berömda handskrifter. Det kulturella och språkliga värdet är enormt och den brukar kallas för Sveriges mest dyrbara bokskatt. Med sig bär den en dramatisk historia, även om dess vandringar och öden till stor del är okända. Från början har Silverbibeln innehållit 366 blad, varav 187 nu finns bevarade i Uppsala. Ytterligare ett blad hittades 1970 i domkyrkan i Speyer i Tyskland och finns kvar där.
Namnet ”Silverbibeln” syftar på att texten skrivits med silver– och guldbläck. Någon fullständig nedteckning av Bibeln är det emellertid inte, utan innehållet utgörs av de fyra evangelierna. Boken är skriven på det forngermanska språket gotiska och är vår främsta källa till detta nu utdöda språk. Översättningen från grekiska till gotiska gjordes på 300-talet av biskopen Wulfila, som också lät konstruera det gotiska alfabetet. Långt efter hans död, på 500-talet, nedtecknades den gotiska bibelöversättningen i det som blev Silverbibeln. Detta skedde på uppdrag av den ostrogotiske konungen Theoderik den store (454–526), som härskade över ett rike med centrum i Ravenna i dagens Italien. Kanske nedtecknades Silverbibeln för att pryda hans palatskyrka, vilket skulle kunna förklara den påkostade utformningen. Texten är skriven på mycket tunt pergament av killingskinn, som med hjälp av växtfärger har getts en purpurfärgad ton. Längst ner på varje sida finns fyra valvbågar, som utgör kanontavlor med korsreferenser mellan evangelierna.
Efter Theoderiks död erövrades hans rike av den östromerske kejsaren och spåren av Silverbibeln försvann under tusen år. Först på 1500-talet började den åter omtalas av Europas lärda. Den fanns då i ett benediktinkloster i Werden i nuvarande Tyskland. Hur den hamnade där vet ingen. Redan då var den delar av den försvunna; kanske hade klostret sålt eller skänkt bort blad till prominenta besökare.
Någon gång under 1500-talets slut kom Silverbibeln i den tysk-romerske kejsaren Rudolf II:s ägo. Han hyste ett stort intresse för konst och vetenskap och tog skriften till sitt residens i Prag. När svenskarna sedan intog Prag under det trettioåriga kriget 1648 plundrades den kejserliga borgen och enorma mängder konstföremål fördes till Stockholm. I krigsbytet ingick Silverbibeln, som införlivades i drottning Kristinas bibliotek. När hon senare abdikerade skänkte hon den till bibliotekarien Isaac Vossius, som tog den med sig till sitt hemland Nederländerna. Han insåg inte dess fulla värde, utan sålde den senare till den svenska rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie för 400 riksdaler. Sannolikt motiverades De la Gardies köp av att man vid denna tid trodde att goterna hade sitt ursprung i Skandinavien, varför det ansågs vara av intresse att återbörda Silverbibeln till dess ursprung. Under transporten till Sverige var den nära att gå om intet då fartyget förliste, men den räddades och roddes oskadd iland.
De la Gardie var universitetskansler i Uppsala och beslutade att donera Silverbibeln till Uppsala universitet. Han lät dessutom tillverka en magnifik silverpärm att förvara den i. Bibeln blev snart ett av universitetets mest välkända föremål och många framstående gäster lockades dit för att beskåda den. Den har därefter utgjort ett värdefullt forskningsmaterial rörande goternas språk och kultur under flera århundraden. Sedan 2011 finns Silverbibeln upptagen på UNESCO:s lista över världsminnen, vilket betyder att den klassas som särskilt skyddsvärd för hela mänskligheten.
1995 skedde en uppseendeväckande stöld av Silverbibeln från Carolina Rediviva. De inblandade greps några månader senare och Silverbibeln återbördades. Nu finns den åter utställd på biblioteket, där den visas upp för besökare bakom pansarglas.
Tryckta källor:
Henriksson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers
Lindqvist, Herman (1994), Historien om Sverige. När Sverige blev stormakt, Norstedts
Otryckta källor:
https://popularhistoria.se/religion/kristendom/sa-hamnade-goternas-silverbibel-i-sverige
https://www.uppsalauniversitet.se/nyheter-press/nyheter/artikel/?id=1488&typ=artikel
https://www.ub.uu.se/om-biblioteket/utstallningar/silverbibeln/
http://www.unesco.se/varldsminnen-i-sverige/
Information har även inhämtats vid besök på Carolina Rediviva.
Ordspråk och talesätt, del 16 : Göra någon en björntjänst
Att göra någon en björntjänst är detsamma som att vilja väl, men istället orsaka skada. Uttrycket kommer från en fransk fabel, där en björn av välvilja slår ihjäl en fluga som landat på en sovande väns ansikte, men då råkar ha ihjäl vännen. Fabelns sensmoral är att det är farligt att ha obegåvade vänner, men hos oss har den istället gett upphov till ett talesätt som skildrar att man trots goda intentioner kan vålla förödelse om man inte tänker efter. Uttrycket vill således lära oss att agera varsamt och fundera över konsekvenserna innan vi skrider till handling. Annars riskerar en välmenad tjänst att istället få katastrofala följder för tjänstens mottagare.
–
Tryckta källor:
Hellsing, Anders; Hellquist, Magdalena; Hallengren, Anders (2000), Bevingat, Albert Bonniers Förlag
Jansson, Ulf (2016), Svenska ordspråk, uttryck och talesätt, Liber
–
Otryckta källor:
https://varldenshistoria.se/kultur/spraak/varfor-heter-det-bjorntjanst
En röst som bär fram den fornnordiska dikten
Den fornnordiska diktningen är en storslagen del av det nordiska kulturarvet. Mest kända är den poetiska Eddan, som innehåller en samling kväden med mytologiska motiv, och Snorres Edda, som är en handbok i skaldekonst och mytologi. Genom dessa vet vi att poesin hade stor betydelse i vikingatidens religiösa värld. De är också ovärderliga källor till kunskap om våra förfäders kultur, samhälle och föreställningar.
Från början har mytologin ingått i en muntlig tradition, som genom upprepning förts vidare över generationer. Vi får föreställa oss att både barn och vuxna samlades för att gång på gång lyssna till talarens skildringar av gudars och hjältars äventyr. Med hjälp av allitteration och rytmik i särskilda versmått bibehölls innehållet. Först under 1200-talet nedtecknades kvädena i skrift.
Att ta till sig Eddalitteraturen kan vara en fascinerande upplevelse, men samtidigt krävande. Ofta behövs lite förkunskaper om sammanhanget och först vid upprepad läsning träder nya bottnar fram. Det var därför en glädje för mig när jag under ett strövtåg på nätet hittade Saga-podden, en podcast som tillägnas den fornnordiska sagatraditionen.
Saga-poddens initiativtagare är musikern Thomas von Wachenfeldt. Han lämnar inte mycket information om varför han valt att starta projektet, men vi får anta att han önskat tillgängliggöra den nordiska mytologins värld på ett nytt sätt. Wachenfeldts röst lämpar sig väl för uppgiften och den diskreta bakgrundsmusiken bidrar till en fördjupad stämning. Här finns en alternativ väg för den som vill upptäcka den fornnordiska diktningen och föredrar att höra snarare än att läsa. Att budskapet förmedlas av en röst för också texterna lite närmare ursprunget.
Hittills har podden publicerat ljudfiler med bland annat Völuspa, Sången om Vaftrudne och Völundskvädet. Dessutom finns en stämningsfull inläsning av Peter August Gödeckes översättning av Havamal, som jag skulle vilja uppmana alla att lyssna på. Slå dig ner i din skönaste fåtölj, slut ögonen och låt dig själv försvinna från verkligheten en stund. Språkets tyngd, rytmiken och de salta kornen av visdom förmedlar en särskild känsla. Jag har läst Havamal i flera olika tolkningar, men tyckte att jag genom ljudupplevelsen hittade nya perspektiv.
Du hittar saga-podden enkelt genom sökmotorer eller via poddtoppen:
https://poddtoppen.se/podcast/1478592895/saga-podden
Fotnot:
Bilden visar den så kallade Uppsala-Eddan, som anses vara den äldsta handskriften av Snorres Edda. Idag finns den att se på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala.
Svenska folksagor, del 24: De tre stor-gummorna
I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Svenska Folk-sagor och Äfventyr Efter Muntlig Öfverlemning Samlade och Utgifna, som sammanställts av George Stephens och Gunnar Olof Hyltén Cavallius. Jag återger den fritt och med ett lätt moderniserat språk.
Det var en gång en konungason och en konungadotter, som mycket älskade varandra. Den unga prinsesan var blid och fager och väl omtalad av alla, men hennes hug gick mer till lust och lek än till handslöjd och husliga sysslor. Detta tycktes den gamla drottningen illa vara, och hon sade sig att hon inte ville ha någon sonhustru som inte var lika snäll som hon själv hade varit i sin ungdom. Drottningen satte sig därför på alla sätt och vis emot prinsens giftermål.
När nu drottningen inte ville ta tillbaka sitt ord, gick konungasonen inför sin mor och sade, att man kunde väl sätta hans fästmö på prov, om hon till äventyrs var lika duglig i slöjd som drottningen själv. Det tyckte alla var en djärv begäran, för prinsens mor var en driftig kvinna, som spann, sömmade och vävde både natt och dag, så att ingen visste hennes like. Slutet blev likväl, att prinsen nu fick sin vilja fram. Den fagra prinsessan skickades ut till jungfrustugan och drottningen sände henne ett pund lin till spånad. Men linet borde vara spunnet innan dager blev ljus, för annars skulle jungfrun aldrig mer tänkas få konungasonen till gemål.
Sedan prinsessan blivit lämnad ensam vart hon illa till mods, för hon visste väl att hon inte kunde spinna drottningens lin, och ville inte mista den unge prinsen, som höll henne så kär. Hon vankade därför omkring i rummet och bara grät. Rätt som det nu var öppnades dörren så sakta, så sakta, och där trädde in en liten gumma, av sällsamt utseende och med ännu sällsammare åthävor. Den lilla gumman hade ofantligt stora fötter, så att alla som såg det måste undra däröver. Hon hälsade: ”Guds fred!” ”Guds fred igen!” svarade konungadottern. Gumman frågade: ”Varför är sköna jungfrun så sorgsen ikväll?” Prinsessan svarade: ”Jag må väl vara sorgsen. Drottningen har befallt mig att spinna ett pund lin. Om jag inte har gjort det imorgon, när dagen blir ljus, mister jag konungasonen, som håller mig så hjärteligen kär.” Gumman tog till orda och sade: ”Var tröst, sköna jungfru! Är det inget annat, så kan jag hjälpa er. Men då måste ni uppfylla en bön, som jag nu vill nämna.” Över dessa ord blev prinsessan övermåttan glad, och frågade efter den gamla kvinnans begäran. ”Jo, sade gumman, jag heter Storfota-mor, och jag vill inte ha annan lön för mitt bistånd, än att jag får vara med på ert bröllop. Jag har inte varit på något bröllop, alltsedan er svärmor drottningen stod brud.” Konungadottern samtyckte gärna till denna begäran, och så skiljdes de åt. Gumman gick sin väg, medan prinsessan lade sig att sova, eftersom hon inte fått en blund i ögonen under hela den långa natten.
Arla om morgonen, innan dagen grydde, öppnades dörren och den lilla gumman trädde åter in. Hon gick nu fram till konungadottern och räckte henne en knippa garn, men garnet var vitt som snö och grant som en spindelväv. Gumman sade: ”Ser du. Så här vackert garn har jag inte spunnit sedan jag spann åt drottningen, när hon skulle gifta sig. Men det var längesen i världen.” Så försvann den lilla kvinnan och prinsessan sov en ljuvlig blund. Men det dröjde inte länge förrän hon väcktes av den gamla drottningen, som stod framför sängen och frågade om linet var färdigspunnet. Konungadottern jakade härtill, och räckte henne garnet. Drottningen måste därför ge sig till freds för den gången, men prinsessan kunde väl märka att det inte skedde av gott hjärta.
När det led fram på dagen, sade drottningen att hon ville sätta konungadottern på ett annat prov. Hon skickade så garnet till jungfrustugan tillsammans med ett ränn-träd och andra redskap, och befallde prinsessan att väva det till en väv. Men väven borde vara färdig innan solen rann upp, annars skulle hon aldrig mer få tänka på konungasonen.
När prinsessan lämnats ensam, blev hon åter mycket illa till mods, för hon visste att hon inte kunde väva drottningens garn, och hon ville inte mista konungasonen, som höll henne så kär. Hon vankade därför omkring i rummet, och grät bitterligen. Rätt som det nu var öppnades dörren så sakta, så sakta, och in trädde en mycket liten gumma, av sällsam skepnad och med ännu sällsammare åthävor. Den lilla gumman hade en ofantligt stor bakdel, så att var man som såg den måste undra däröver. Hon hälsade: ”Guds fred!” ”Guds fred igen!” svarade konungadottern. Gumman frågade: ”Varför är sköna jungfrun så ensam och sorgefull?” ”Jo”, sade prinsessan, ”jag må väl vara sorgsen. Drottningen har befallt mig att väva allt detta garn till en väv. Men om jag inte har gjort det imorgon, när dager blir ljus, mister jag konungasonen, som håller mig så hjärteligen kär.” Kvinnan tog till orda: ”Var tröst, sköna jungfru! Är det inget annat, så vill jag hjälpa er. Men då måste ni bifalla ett villkor, som jag nu vill nämna.” När hon hörde detta blev prinsessan övermåttan glad, och frågade efter den gamla kvinnans begäran. ”Jo”, sade gumman, ”jag heter Storgumpa-mor, och vill inte ha någon annan lön än att jag får vara med på ert bröllop. Jag har inte varit med på något bröllop sedan drottningen, er svärmor, stod brud.” Konungadottern biföll gärna denna begäran, och så skiljdes de ifrån varandra. Gumman försvann samma väg som hon kommit, men konungadottern lade sig att sova, för det hade inte kommit någon blund i hennes ögon under hela Guds långa natt.
Arla om morgonen, innan det bräckte för dagen, öppnades dörren och den lilla kvinnan trädde åter in. Hon gick nu fram till konungadottern och räckte henne en väv, men väven var vit som snö och tät som ett skinn, så att ingen sett dess like. Gumman sade: ”Ser du, så här jämna stader har jag väl inte vävt sedan jag vävde åt drottningen, när hon skulle gifta sig. Men det var längesen i världen.” Därefter försvann kvinnan och prinsessan sov en ljuvlig blund. Men det dröjde inte länge förrän hon väcktes av den gamla drottningen, som stod vid hennes säng, och sporde om väven var färdig. Konungadottern jakade och räckte fram den fagra väven. Drottningen måste så ge sig till freds för andra gången, men prinsessan kunde både se och märka att hon inte gjorde det av god vilja.
Konungadottern tänkte nu att hon skulle slippa vidare prov. Men drottningen var av en annan mening, för efter en stund lät hon skicka väven tillbaka till jungfrustugan och sade att prinsessan skulle sömma den till skjortor åt sin fästman. Skjortorna borde vara färdiga innan solen gick upp, annars skulle jungfrun aldrig hoppas att få konungasonen till gemål.
När prinsessan åter blivit ensam, vart hon illa till mods, för hon visste väl att hon inte kunde sömma drottningens väv, och ville inte mista den unge prinsen, som höll henne så kär. Hon vankade därför omkring i rummet och fällde sina tårar. Rätt som det nu var så öppnades dörren så sakta, så sakta, och där trädde in en mycket liten gumma av underligt utseende och med ännu underligare later. Den lilla gumman hade en ofantligt stor tumme, så att var man som såg den måste undra däröver. Hon hälsade: ”Guds fred!” ”Guds fred igen!” svarade konungadottern. Gumman sporde: ”Varför är sköna jungfrun så ensam och sorgefull?” ”Jo”, sade prinsessan, ”jag må väl vara sorgsen. Drottningen har befallt mig att sömma denna väv till skjortor åt konungasonen. Men om jag inte har gjort det tills imorgon när solen går upp, mister jag min fästeman, som håller mig så hjärteligen kär.” Då tog kvinnan till orda: ”Var tröst, sköna jungfru! Är det inget annat, så kan jag hjälpa er. Men då ska ni bifalla ett villkor, som jag nu ska nämna.” När hon hörde detta blev prinsessan övermåttan glad, och frågade efter gummans begäran. ”Jo”, sade kvinnan, ”jag heter Stortumma-mor, och jag vill inte ha någon annan lön, än att jag får vara med på ert bröllop. Jag har inte varit på något bröllop alltsedan drottningen, er svärmor, stod brud.” Konungadottern samtyckte gärna till detta, och så skiljdes de åt. Gumman försvann samma väg som hon hade kommit, men prinsessan lade sig att sova, och sov så hårt att hon inte drömde om sin fästman en gång.
Arla om morgonen, innan solen rann upp, öppnades dörren och den lilla gumman trädde åter in. Hon gick nu fram till konungadottern, väckte henne och gav henne några skjortor, men skjortorna var sömmade och stickade med konst, så att man aldrig sett maken. Gumman sade: ”Ser du, så väl som detta har jag inte sömmat sedan jag sömmade åt drottningen, när hon skulle stå brud. Men det var längesen i världen.” Med dessa od försvann den lilla kvinnan, för drottningen stod just i dörren och frågade om skjortorna var färdiga. Konungadottern jakade härtill, och räckte fram den vackra sömnaden. Då blev drottningen så förbittrad att det gnistrade ur ögonen på henne. Hon sade: ”Ja, så tag honom då! Jag kunde väl aldrig tänka att du var så snäll som du är!” Därmed gick hon sin väg och smällde igen dörren så det sang i låset.
Konungadottern och konungasonen skulle nu få varandra såsom drottningen hade lovat, och det reddes till bröllop. Men prinsessan var inte synnerligen glad åt sin bröllopsdag, för hon kom ihåg vilka underliga gäster som skulle komma. Så led tiden fram, och bröllopet stod med lust och glädje efter gammal sedvänja, men inga gummor syntes till, hur bruden än såg sig omkring. Sent omsider, när gästerna skulle gå till bords, blev konungadottern varse de tre små gummorna, där de satt i ett hörn av bröllopssalen, vid ett bord för sig själva. Då steg konungen upp och frågade, vad detta var för gäster, som han tidigare inte hade sett. Den äldsta av de tre gummorna svarade: ”Jag heter Storfota-mor och jag har så stora fötter för att jag har fått spinna så mycket i min dag.” ”Jaså, sade konungen, då ska min sonhustru aldrig spinna mer.” Han vände sig därefter till den andra kvinnan och frågade vad orsaken månde vara till hennes underliga utseende. Gumman svarade: ”Jag heter Storgumpa-mor, och jag har en så stor bakdel för att jag har fått väva så mycket i min dag.” ”Jaså”, sade konungen, ”då ska min sonhustru också aldrig väva mer.” Han vände sig därefter till den tredje gumman och frågade efter hennes namn. Då reste sig Stortumma-mor, och sade att hon hade fått en så stor tumme för att hon sömmat så mycket i sin dag. ”Jaså”, sade konungen, ”då ska min sonhustru också aldrig sömma mer.” Och därvid blev det. Den väna konungadottern fick prinsen, och slapp ändå att både spinna och väva och sömma i alla sina dagar.
När bröllopet var till ända gav stor-gummorna sig av och ingen såg vart det tog vägen, liksom ingen visste varifrån de kommit. Men prinsen levde lycklig och nöjd med sin gemål, och allt gick tyst och stilla och fridsamt, bara för att prinsessan inte var så drivande som den stränga drottningen.
Nedslag i nordisk mytologi, del 22: Loke
Loke är en av den nordiska mytologins mest gåtfulla gestalter. Han är son till jätten Farbaute och jättinnan Laufey, men anses ändå tillhöra asarna. Till Asgård bjöds han in av Oden, med vilken han blev blodsbroder.
Lokes familjeförhållanden är komplicerade. Tillsammans med sin hustru Sigyn har han sonen Narfe, men genom sin älskarinna – jättinnan Angerboda – är han även far till några av mytologins lömskaste vidunder. Midgårdsormen, Fenrisulven och dödsrikets gudinna Hel är alla Lokes avkomlingar. Dessutom är han mor till den åttbenta hästen Sleipner, som avlades när Loke tillfälligt hade förvandlat sig till ett sto. Just förmågan att byta gestalt är för övrigt ett av Lokes karakteristiska drag. I mytologin uppträder han bland annat som loppa, fluga, lax och jättekvinnan Tökk. Ett annat kännetecken är hans bevingade skor, som låter honom springa på vatten och i luften.
Loke har en färgstark personlighet. Han är kvick och vältalig, men även nyckfull och opålitlig. I ett flertal myter har han rollen som upprorsmakare, bråkstake och problemskapare. Han utsätter andra gudar för smälek och tycker om att spela hånfulla spratt. Hans svekfulla och impulsiva natur kommer bland annat till uttryck i att han klipper av gudinnan Sivs hår, stjäl Frejas halssmycke och hjälper jätten Tjatse att röva bort Idun. Med tiden blir hans illdåd allt värre och kulminerar slutligen i att Balder mördas med en mistelpil. Som straff låter gudarna fjättra Loke i en håla med bojor tillverkade av Narfes tarmar. Ovanför honom placerar gudinnan Skade en giftorm, så att dess brännande etter droppar över honom. Sigyn försöker skydda Loke genom att fånga upp giftet i ett fat, men när fatet blir fullt och måste tömmas rinner etter ner i Lokes ögon. Han vrider sig då av smärta och drar i sina bojor, så att jordskalv uppstår.
Vid Ragnarök kommer Loke att bryta sig fri och agera härförare på jättarnas sida. Hans liv slutar med att han och guden Heimdall förgör varandra med varsitt spjut.
Snaptunstenen
Snaptunstenen, som hittades i Snaptun på Jylland, är en bildsten daterad till 900-talet. I stenen finns ett hål, som visar att den använts som blästermunstycke i en smedja. I blästermunstycket stacks blåsbälgen in för att inte skadas av den höga temperaturen från elden. På stenens övre del ses huvudet av en man med stygn över munnen. Av allt att döma skildrar bilden Loke efter att han fått munnen ihopsydd av dvärgar. Det kan du läsa mer om här.
Stenen finns nu utställd på Moesgård museum i Danmark.
Fotnot:
Bilden överst visar Loke och Idun, tecknade av John Bauer (1882-1918). Bilden under är en målning av Mårten Eskil Winge (1825-1896)
–
Tryckta källor:
Branston, Brian (2016), Nordisk mytologi. Vikingatidens gudar och hjältar, Ordalaget.
Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms bokförlag
Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag
Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren
Rydberg, Viktor (2014), Fädernas gudasaga, Mimers bokförlag
–
Otryckta källor:
http://jelling.natmus.dk/om-jelling/vikingetiden-omkring-jelling/snaptunstenen/
Tänkvärt om kultur, del 27
I Sverige har mångkulturalismen blivit ett myndigheternas projekt mot befolkningen. Befolkningen beordras att maka på sig, för att göra plats för mångkulturen. Ingen efterfrågar den ”kompetens och livserfarenhet” som majoritetssvensken har. Istället har det blivit en officiell ”sanning” att det inte finns någon svensk kultur. Istället för att försöka förstå den svenska kulturen och utnyttja den för att skapa integration, försöker man bekämpa den.
– Dan Korn
Kulturhistoriska personligheter, del 18: Gustav III
Gustav III är en av Sveriges mest kända regenter. Under hans drygt tjugoåriga styre upplevde Sverige något av en kulturell blomstringstid, som lämnat spår i arkitektur, konst och institutioner. Hans personliga engagemang för konsternas och vitterhetens utövande har gjort att han ibland kallats ”teaterkungen” eller ”kulturkungen”.
När Gustav III kom till världen 1746 hälsades hans födsel med jubel: han var den förste kronprinsen som fötts i landet på 64 år. Hans föräldrar var kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika, men deras inflytande på sonens uppfostran kom att bli begränsat. Efter ett misslyckat kuppförsök 1756 fråntogs de ansvaret för honom och hans fortsatta utbildning arrangerades av ständerna. Gustav III växte således upp i ett sammanhang av politiska spänningar, som påverkade honom på ett personligt plan och ledde till en tillvaro som för ett barn måste ha tett sig otrygg och nyckfull. Möjligen bidrog detta till att han utvecklade en känslig och nervös läggning, som följde honom in i vuxenlivet.
Som barn visade Gustav III tecken till begåvning inom flera områden. Han hade gott förstånd, bra minne och livlig fantasi. Från tre års ålder fick han börja studera och under hans uppväxt anlitades framstående personer som lärare i historia, naturvetenskap och moralfrågor. Teater och litteratur kom också tidigt in i hans liv, vilket sannolikt bidrog till framväxten av ett närmast omättligt teaterintresse. Redan som barn började han skriva pjäser, som han själv gärna medverkade i. Han hade alltså både förståndiga drag och en estetisk läggning, men beskrevs samtidigt som lynnig, motsträvig och upprorisk av personer i kretsen runt honom.
Som en del av sin uppfostran kom Gustav III att växa upp med den franska kulturen, vilket bland annat innebar att han presenterades för upplysningstidens ideal. Av allt att döma gjorde det stort intryck på honom. I vuxen ålder tillbringade han mycket tid i Paris, där han umgicks med inflytelserika filosofer, vetenskapsmän och personer vid det franska hovet.
Vid 20 års ålder gifte sig Gustav III med den danska prinsessan Sofia Magdalena. Det var ett rent konvenansäktenskap, som ingicks på inrådan av ständerna. Giftermålet ledde till en konflikt mellan Gustav och hans mor, då modern fattat motvilja mot bruden. Äktenskapet blev heller aldrig lyckligt. Sofia Magdalena var en blyg och hämmad drottning och makarna kom aldrig varandra nära. För att säkra tronföljden lär hovstallmästare Adolf Fredrik Munch ha fått lov att handgripligen förklara för de unga tu hur de skulle gå till väga för att göra drottningen gravid. Det tog tolv år innan det första barnet, Gustav IV Adolf, föddes. Illvilliga rykten lät göra gällande att det i själva verket var hovstallmästare Munch själv som var fadern, vilket underblåstes av Lovisa Ulrika. Följden blev en brytning mellan mor och son och de försonades inte förrän på Lovisa Ulrikas dödsbädd.
När hans far dog i februari 1771 var Gustav III i Paris, där han sökte stöd från det franska hovet för den kommande regeringen och underhandlade om bidrag. Kung Ludvig XV gav honom rådet att försöka ena landets båda stridande partier, hattarna och mössorna, för att skapa stabilitet. Detta visade sig emellertid vara ogörligt. Motsättningarna mellan adeln och de ofrälse var också påtagliga och hotade att splittra landet. Samtidigt var statsfinanserna i uselt skick och 1771 drabbades stora delar av landet av missväxt. Det var alltså inget harmoniskt och stabilt rike Gustav III blev kung över när han 29 maj 1772 kröntes i Storkyrkan i Stockholm. Trots det hyste han stora planer. Han drömde om att återupprätta Sverige som stormakt och ville bli den som ledde landet in på de franska upplysningsfilosofernas vägar. För att kunna genomföra sina idéer iscensatte han redan samma år en statskupp (ofta refererad till som Gustav III:s statsvälvning), vilken omkullkastade ständerväldet och blev frihetstidens slut. I ett första led övertygade han livgardets officerare att svära honom trohet på Stockholms slott, varpå Riksrådet låstes in och avsattes. Partistriderna löstes genom att hattarna och mössorna upplöstes. De breda lagren av människor ute i staden, som var trötta på många års problemfyllt styre, anslöt sig till kungen. Det hela var över på några timmar och utan att en droppe blod spilldes. Dagen efter kuppen (eller ”revolutionen”, som Gustav III själv föredrog att kalla den) nyttjade han till att resa runt och ta trohetsed av sina ämbetsverk. Han instiftade därefter en ny regeringsform, som gav sken av att den politiska makten delades mellan kung och riksdag, trots att den i själva verket lades i kungens händer. Råd och ämbetsverk var bara ansvariga inför honom och Riksrådet förlorade all beslutsrätt.
Efter sitt maktövertagande började Gustav III snabbt genomföra ett antal reformer, som även dessa bar spår av upplysningens tankegångar. Tortyren avskaffades som förhörsmetod och mildare strafflagar infördes. Dödsstraff togs bort för alla brott utom mord, barnamord och dråp. Därmed kunde man inte längre dömas till döden för trolldom, tvegifte och äktenskaplig otrohet, vilket tidigare varit fallet. Friheten på religionens område ökade i och med att Sverige fick sin första religionsfrihetslag, om än begränsad. Katoliker och andra icke-lutherska kristna gavs rätt att utöva sin religion och judiska trosbekännare tilläts idka affärsverksamhet och bygga synagogor i utvalda städer. Samtidigt frigjordes delar av näringslivet. Spannmålshandeln liberaliserades, så att bönderna fick rätt att sälja brödsäd där det passade dem bäst. Skråtvånget lättades upp. De ofrälse fick tillåtelse att inneha vissa ämbeten och rätt att köpa jord. Insatser gjordes även för att förbättra folkhälsan och minska barnadödligheten. Länslasarett och barnbördshus öppnades i städerna, medan provinsialläkare och barnmorskor sändes ut i landets avkrokar. Samtidigt infördes statligt brännvinsmonopol för att förhindra att landets rågskördar fördunstade i böndernas brännvinspannor.
Flera välbehövliga förändringar inom statsförvaltningen initierades. Armén och flottan rustades upp och missförhållanden inom byråkratin togs om hand. Ekonomiska reformer sjösattes för att komma till rätta med rikets finansiella oreda. 1776-77 genomförde Gustav III med hjälp av finansminister Johan Liljencrantz en myntrealisation, som stabiliserade landets valuta och gjorde riksdalern till landets nya huvudmynt. Han försökte också motverka överdådig konsumtion av framför allt importerade varor. Som ett led i detta lät han ta fram en nationell dräkt, som skulle vara anpassad till landets klimat och gynna inhemsk produktion. Dräkten bars under en period av personer som arbetade och levde nära kungen, men fick aldrig något stort genomslag.
Ur Gustav III:s statsskick och reformer kan vi avläsa hans ambition att förena en stark kungamakt med upplysningstidens idéer om tolerans och frihet. Det kan tyckas motsägelsefullt, men låg i linje med 1700-talets ideal om det upplysta enväldet. På yttrandefrihetens område hade han emellertid svårt att hävda den vidsynthet han annars ville förespråka. Han var känslig för kritik, vilket gav honom en kluven syn på den offentliga samhällsdebatten, som inte alltid var till monarkins fördel. 1774 lät han införa en ny tryckfrihetsförordning, som innehöll påtagliga restriktioner. Att kritisera kungahuset blev ett högmålsbrott, för vilket både författaren och boktryckaren kunde dömas. Ur ett dåtida europeiskt perspektiv var den svenska tryckfrihetslagen ändå tämligen frisinnad och generös.
Vid sidan av sin politiska gärning verkade Gustav III som den svenska vitterhetens och konstens beskyddare. Han såg till att skapa en mer gynnsam atmosfär för konstnärer, arkitekter, bildhuggare, möbelsnickare och musiker, inte minst genom att förse talangfulla utövare med ekonomiskt understöd. På detta sätt eftersträvade han att uppmuntra en nationell svensk konstutveckling. Störst passion hyste han för teatern. Han skrev pjäser, regisserade och verkade för att skapa en inhemsk dramatik. 1782 instiftade han Förbättringssällskapet för svenska språket med uppgift att utarbeta grunderna för talteater på svenska, istället för den brukliga franskan. 1786 såg han till att ytterligare stärka det svenska språkets ställning när han grundade Svenska Akademien, vars uttalade syfte var att verka för ”svenska språkets renhet, styrka och höghet”.
Gustav III:s politiska linje ledde till framsteg på flera områden, vilket sannolikt hjälpte honom att undvika samhällsproblem som under 1700-talet ledde till upplopp i andra länder. Till en början verkade hans styre också vara till belåtenhet, men med tiden visade det sig innehålla frön till slitningar. Prästeståndet upplevde kyrkopolitiken som slapp och omoralisk, bondeståndet hade svårt att fördra brännvinspolitiken och adeln var uppretad över förlusten av politisk makt. Missnöjet underblåstes av slöseri vid hovet, skuldsättning och godtycke vid befordringar. Vid riksdagen 1786 blev det tydligt att en opposition höll på att växa fram. Nästan alla kungens propositioner avslogs, vilket vittnade om den växande motviljan. Gustav III blev allt mer angelägen om att försöka vända opinionen och trodde att ett lyckosamt krig skulle bidra till att ena folket. Han hade länge närt ett dröm om att erövra Norge från Danmark, men gång på gång fått skjuta upp dessa planer. Nu riktade han istället blicken mot Ryssland, med målet att återta de tidigare svenska områdena i östra Finland och Baltikum. I juni 1788 lät han iscensätta ett tumult vid ryska gränsen för att få skäl att låta sina trupper attackera Sankt Petersburg. Men kriget blev varken lyckat eller populärt. Motgångarna hopade sig och ett antal officerare samlades i det s.k. Anjalaförbundet för att förklara kriget olagligt. Gustav III svarade genom att framträda inför folket och fördöma Anjalamännen som förrädare. Han fick oväntad draghjälp av att Danmark, pressat av ett gammalt försvarsförbund med Ryssland, plötsligt valde att förklara Sverige krig. Detta så kallade ”teaterkrig” blev dock en halvhjärtad historia från båda parter. Vapenvila kom snabbt till stånd, varpå Danmark förklarade sig neutralt. Sveriges krig mot Ryssland fortsatte dock tills de svenska och ryska flottorna möttes i en sammandrabbning vid Svensksund 1790. Det blev det största sjöslaget i Östersjöns historia och Sverige gick segrande ur striden. Fredsfördraget i Värälä en månad senare var dock, åtminstone vid en ytlig betraktelse, en blygsam framgång. Sverige vann inga nya landområden, utan fredsuppgörelsen ledde främst till att Ryssland berövades varje formell rätt att blanda sig i svensk politik.
Segern i kriget mot Ryssland var mycket dyrköpt, både avseende spillda människoliv och ekonomiska förluster, vilket fick allt fler att ifrågasätta kungens politik. 1789 lät kungen dessutom med stöd av de ofrälse driva igenom den s.k. Förenings- och säkerhetsakten, som ytterligare begränsade adelns privilegier och stärkte kungamakten. Gustav III blev i princip enväldig och missnöjet inom adeln växte. Förbittringen mynnade ut i att adelsmännen Jacob Johan Anckarström, Adolph Ribbing, Claes Fredrik Horn, Carl Pontus Lilliehorn och Carl Fredrik Pechlin bildade en sammansvärjning för att mörda kungen.
16 mars 1792 skred de till verket vid en maskeradbal på det nybyggda operahuset i Stockholm. Tidigare samma kväll hade kungen och hans vänner intagit en supé tillsammans, under vilken kungen fått ett anonymt varningsbrev om vad som var i görningen. Kungen lät sig dock inte avskräckas, utan tog på sig sin mask och en venetiansk sidenkappa för att delta i maskeraden. På sitt bröst bar han alla sina ordensstjärnor fullt synliga, vilket gjorde honom lätt att identifiera. Arm i arm med sin vän Hans Henric von Essen tog han sig ut på operans scen, där de båda omringades av ett antal svartklädda män med vita masker. Anckarström ska därpå ha hälsat kungen med orden ”Bonsoir beau masque” (”God afton, vackra mask”) och avfyrat ett skott. Kungen träffades i ryggslutet och utropade: ”Ah! Je suis blessé, tirez-moi d’ici et arrêtez-le” (”Aj! Jag är sårad, ta mig härifrån och fånga honom!”). Samtidigt försökte de sammansvurna skapa panik genom att ropa att elden var lös, men församlingen höll sig sansad. Kungen fördes undan och dörrarna till operan förseglades för att hindra de skyldiga från att fly.
Kungen föreföll först ha klarat sig utan allvarligare skador, men inom kort blev såret infekterat och orsakade tilltagande hälsoproblem. Snart kunde han inte röra sig utan kraftiga smärtor. Han fick också svår hosta och såret gav ifrån sig en fruktansvärd stank. Hur heroiskt Gustav III uthärdade dessa plågor finns många vittnesmål om. En strid ström av människor passerade hans sjukbädd och han tog emot dem med vänlighet och leenden. 29 mars 1792 avled han, 46 år gammal, och begravdes i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Hans sista ord blev: ” Jag är så sömnig, och jag vill försöka vila mig litet grann.”
En månad efter kungens död avrättades Anckarström på galgbacken på Hammarbyhöjden. Av de övriga inblandade fängslades vissa på livstid, medan andra landsförvisades.
Gustav III:s person och gärningar har tilldragit sig mycket intresse. Hans liv har skildrats i åtskilliga dokumentärer och dramafilmer och han har blivit omskriven i ett stort antal biografier. I korthet kan konstateras att han har tolkats på vitt skilda sätt och lockat fram motsägelsefulla omdömen. Å ena sidan kan han ses som äregirig, narcissistisk och maktlysten, å andra sidan som belevad, intelligent och känslig. Han var uppenbarligen komplicerad och svårbedömbar. Tveklöst är emellertid att han haft stor betydelse för svensk kulturutveckling och samhällsbyggnad. Han instiftade akademier och institutioner som än idag är verksamma, inte minst Svenska Akademien, Kungliga Operan och Kungliga Dramatiska Teatern. Nämnas bör även Kungliga Vasaorden, som in i modern tid belönat svenskar som bidragit till framsteg inom jordbruk, konst, hantverk, teknik och undervisning. Genom att agera som välgörare av konst, musik, teater och litteratur gav Gustav III dessa verksamheter möjlighet att växa på ett sätt som annars inte varit möjligt. Som exempel kan nämnas att vår kanske främsta nationalskald Carl Michael Bellman var en av dem som tack vare Gustav III:s understöd fick möjlighet att skapa sin unika visskatt. Gustav III var också stilbildande och bidrog till en särskild tidsanda. Hovets livsstil blev normgivande inom aristokratin och Gustav III:s influenser satte spår i språk, möblemang och arkitektur. De betagande slottsteatrarna vid Drottningholms slotts och Gripsholms slott, vilka än idag får betraktas som enastående sevärdheter, är hans verk och han var initiativtagare till den vackra Hagaparken utanför Stockholm. Hans kultur- och samhällsintresse har således lämnat ett betydande eftermäle, både materiellt och andligen, och starkt bidragit till vårt kulturarv. Historikern Herman Lindqvist vågar till och med dra slutsatsen att Gustav III gjort mer för den svenska kulturen än någon annan kung före honom.
Skalden Esaias Tegnér lär ha uttryckt att det låg ett skimmer över Gustavs dagar. Av detta skimmer kan vi hitta glimtar i vårt samhälle än idag.
Den gustavianska stilen
Interiör i konstnärinnan Fanny Brates eget hem vid 1900-talets början. Hemmet är möblerat med så kallade Leksandsstolar i gustaviansk stil och en typisk gustaviansk soffa.
Den gustavianska stilen, som fått sitt namn efter Gustav III, är den svenska motsvarigheten till tidig nyklassicism. Den kännetecknas av rena och strama former, symmetri och detaljer inspirerade av antiken. Möblernas ben är raka och avsmalnande. Dekorationerna består av medaljonger, bårder, kannelyrer (räfflor) och stiliserade blommor. Stolarna är stoppade och klädseln ofta mönstrad i rutigt eller randigt. Färgskalan går i pärlgrått, marmorvitt, grågrönt eller ljusgult.
Den gustavianska stilen uppfattas ofta som en svensk nationell variant av konsten i Ludvig XVI:s Frankrike. Med sin lätta och eleganta känsla anses den fortfarande representera något av det vackraste inom svensk möbelkonst och är än idag populär i svenska hem.
Tryckta källor:
Henrikson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers
Larrsson, Olle och Marklund, Andreas (2012), Svensk historia, Historiska Media
Lindqvist, Herman (1997), Historien om Sverige: Gustavs dagar, Norstedts
Lindqvist, Herman (1996), Historien om Sverige: Nyttan och nöjet, Norstedts
Sandström, Sven (red. 1991), Konsten i Sverige: Från forntid till 1800, Norstedts
Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och Kultur
–
Otryckta källor:
https://svenska.yle.fi/artikel/2007/08/15/gustaviansk-stil-den-strama-stilen-1775-1809
https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustav_III
När normerna förändras, del 60: Folkbokföringens brister utnyttjas för bidragsbrott
De senaste månaderna har media uppmärksammat att två utländska toppolitiker (närmare bestämt Iraks försvarsminister Najah al-Shammari och den afghanske politikern Razaq Ahmadzai) parallellt med sina politiska uppdrag varit folkbokförda i Sverige och uppburit olika former av bidrag. Frågan är hur pass unika dessa två personer är. Inte särskilt, om man får tro en debattartikel i DN, skriven av tre före detta direktörer vid Försäkringskassan.
I artikeln beskriver Stig Orustfjord, Gunnar Johansson och Erik Kärnekull hur bristande kontroll över folkbokföringen har öppnat upp för ett massivt missbruk av den svenska välfärden. I artikeln påtalas att kontrollen av vilka som invandrar till landet ”närmast kollapsat” sedan 2015. Bidrag och välfärdsförmåner delas numera ut på lösa grunder till personer vars identitet är oklar och som man inte vet om de vistas i landet.
Göteborgspostens skribent Lena Pihl kommenterar artikeln genom att konstatera att ”välfärden har blivit en bankomat för brottslingar”. Som exempel nämner hon fusk med assistansersättning, skenanställningar, pensionsutbetalningar till avlidna släktingar och multipla identiteter som ger dubbel eller tredubbel bidragsutbetalning. Själv har jag i ett tidigare inlägg här på Kulturminnet beskrivit hur välfärdssystemet missbrukas för att finansiera polygami.
Lena Pihl avslutar med att slå fast att skattebetalarna som finansierar välfärden får allt mindre tillbaka och att det inte går att kombinera en generös välfärdsstat med okontrollerad invandring. Det har hon alldeles rätt i. Att Sverige har kunnat bygga upp ett starkt välfärdssystem beror på att svenska folket valt att inte överutnyttja eller missbruka det. Det har funnits en respekt för det gemensamma och en vilja att göra rätt för sig. Nu utmanas dessa normer av nya synsätt, som saknar respekten för det svenska samhällsbygget och inte tar hänsyn till konsekvenserna av att tillskansa sig förmåner man saknar rätt till. Det kommer inte att hålla i längden.
Frågan är om det blir välfärdsstaten som får ge vika eller om våra politiker kommer att inse att Sverige nu är i behov av helt andra kontrollsystem än vad som tidigare varit nödvändigt. I vilket fall kan vi förvänta oss stora förändringar under de närmaste åren.
Läs mer:
https://www.dn.se/debatt/ny-socialforsakring-kravs-for-att-minska-fusket/
https://www.gp.se/ledare/v%C3%A4lf%C3%A4rden-har-blivit-en-bankomat-f%C3%B6r-brottslingar-1.22282329
Kulturhistoriska sevärdheter, del 33: Grimetons radiostation
I Grimeton (uttalas Grimme-tånn) utanför Varberg finns ett unikt stycke teknikhistoria. 1922-24 konstruerades här en anläggning för att kunna sända radiovågor över Atlanten. Bakgrunden var erfarenheterna från första världskriget, då det visat sig svårt att upprätthålla kontakterna med framför allt USA. Idag är Grimetons radiostation den enda kvarvarande radioanläggningen av sitt slag – och ännu fullt fungerande. 2004 fördes den upp på UNESCO:s världsarvslista och blev därmed Sveriges trettonde världsarv.
Tekniken bakom radiostationen utvecklades av den svensk-amerikanske ingenjören Ernst Alexanderson. Hans långvågssändare, den så kallade Alexandersonalternatorn, var en för tiden revolutionerande uppfinning, som möjliggjorde snabba telegramförbindelser över stora avstånd. Vid tiden för uppförandet var Grimeton en av flera liknande anläggningar i ett världsomspännande kommunikationssystem. På grund av den snabba utvecklingen blev sändaren snabbt passé och de övriga stationerna avvecklades. I Grimeton fick emellertid långvågssändaren stå orörd. Även de 127 meter höga antennmasterna av stål bevarades, liksom stationsbyggnaderna. Miljön är därför intakt och går ännu att använda. Vid särskilda bemärkelsedagar startas långvågssändaren och skickar ut hälsningar, som fångas upp av radioamatörer världen över.
Grimetons radiostation är nu tillgänglig för besökare och håller öppet året runt i varierande grad. Guidade visningar erbjuds. Anläggningen är högst sevärd och väl värd en utflykt: ingen annanstans i världen finns ett liknande industriminne.
Ernst Alexandersson (1878-1975)
Ernst Fredrik Werner Alexanderson föddes 1878 i Uppsala, men kom att växa upp i Lund. Redan som barn visade han intresse och begåvning för att konstruera saker och tillbringade mycket tid i sin fars verkstad. Efter studier i Lund läste Alexanderson vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, där han utbildade sig till elektroingenjör. Då han såg större möjligheter att förverkliga sina ingenjörsambitioner utomlands valde han 1901 att emigrera till USA. Han fick där anställning på General Electric och blev senare chefsingenjör vid Radio Corporation of America, vilket gav honom möjlighet att utveckla och tillvarata en enorm uppfinningsrikedom. I början av 1920-talet konstruerade han den långvågssändare som kom att installeras i Grimeton.
Alexanderson var mycket produktiv under hela sitt yrkesverksamma liv. Under sin livstid fick han totalt 344 patent och han räknas som en av sin tids största uppfinnare. 1919 tilldelades han American Institute of Electrical Engineers högsta utmärkelse. 1934 invaldes han som utländsk ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och 1949 promoverades han till teknologie hedersdoktor vid Kungliga Tekniska Högskolan. För sitt arbete med långvågssändaren fick han 1983 postumt en plats i The National Inventors Hall of Fame i USA. Trots dessa framgångar och hedersbetygelser har han förblivit tämligen okänd i Sverige.
Tryckta källor:
Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta
Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta
Otryckta källor:
Kulturminnet 