Nyårsafton

bild fyrverkeri

Natten mellan 31 december och 1 januari firar vi in det nya året. Det är vi inte ensamma om – samma firande äger rum i hela den del av världen som har samma kalenderår.

Huruvida traditionen att vaka in det nya året går långt tillbaka i tiden eller är en mer sentida företeelse ger källorna olika besked om. I modern tid har dock tolvslaget kommit att bli firandets höjdpunkt. I det gamla bondesamhället välkomnade man nyåret genom att skjuta med bössor, medan det numera är vanligt att avfyra fyrverkerier. Många skålar i champagne och önskar varandra gott nytt år.

I den svenska folktron tänkte man sig att magiska krafter var i rörelse i brytpunkten mellan olika tidsperioder och nyårsaftonen ansågs kunna ge järtecken om det kommande året. Spådomsteknikerna var många, men ofta spåddes i kaffesump. Man kunde också stöpa bly, då formen på den stelnade blyklumpen ansågs skildra något som skulle hända. I Västergötland gick flickorna ut vid tolvslaget och sopade marken framför dörren, för att deras tillkommande nästa dag skulle besöka gården. Man kunde också få veta vem man skulle gifta sig med genom att niga framför nymånen och fråga vems kaka man skulle baka. Genom något särskilt tecken skulle man då snart få besked. Än idag lever något av nyårsnattens magi kvar genom att nyårslöften anses särskilt bindande och viktiga att följa. Många väljer att lova sig själva att göra något krävande.

Det är tradition att låta kyrkklockorna ringa in det nya året. Sedan slutet av 1800-talet har nyårsringning också hållits på Skansen i Stockholm. På Skansen uppstod även traditionen att recitera Alfred Tennysons dikt ”Nyårsklockan”. 1928 började nyårsringningen sändas i radio och sedan 1977 sänder SVT diktuppläsning vid tolvslaget.

Några särskilda måltidstraditioner för nyårsfirandet finns inte i Sverige, men ofta är maten lite extra påkostad. Om julen är vår familjehögtid, så är det vanligare att nyår firas i goda vänners lag. Nyår är också tid för lyckönskningar och nyårshälsningar. Den tidigare seden att gå på nyårsvisit är däremot en nu nästan bortglömd tradition.

 

Nyårsklockan

Alfred Tennyson i översättning av Edvard Fredin

 

Ring, klocka ring i bistra nyårsnatten

mot rymdens norrskenssky och markens snö;

det gamla året lägger sig att dö…

Ring själaringning över land och vatten!

 

Ring in det nya och ring ut det gamla

i årets första, skälvande minut.

Ring lögnens makt från världens gränser ut

och ring in sanningen till oss som famla

 

 

Tryckta källor:

Modéus, Martin (2000), Tradition och liv, Verbum

Unge, Ingemar (red. 2001), Våra högtider. Traditionerna, maten och festerna vi minns, Prisma

 

Otryckta källor:

http://www.edu.linkoping.se/museum/nyar.htm

https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/nyarsafton

Har kulturen betydelse för ett lands utveckling?

Svaret på titelfrågan kan tyckas självklart. Kultur påverkar hur människor beter sig och hur människor beter sig är en av de mest avgörande faktorerna för hur ett land fungerar. Ändå diskuteras sällan kulturens betydelse för ett lands utvecklingsnivå. Förklaringarna till fattigdom respektive välstånd brukar sökas på annat håll. Idag lyfter dock Patrik Engellau frågan på bloggen Det Goda Samhället:

Funderingar kring Sverige för femtioelfte gången

När normerna förändras, del 35: Fyrverkerier har blivit ett vapen

bild raket

Förra året rapporterade media att maskerade ungdomar slängt in en smällare i en barnvagn, där en några månader gammal bebis låg och sov. Pappan hann få ut smällaren precis innan den detonerade. Respektlösheten i beteendet fick mig att känna en avsky jag har svårt att beskriva. Samma avsmak har nu vaknat efter det senaste dygnets nyhetsrapportering. I Skövde har en 70-årig kvinna attackerats med fyrverkerier på ett sådant sätt att brottet rubriceras som misshandel. I Kungälv har bilar beskjutits. I Kristianstad tvingades räddningstjänsten avbryta en brandsläckning efter att ha beskjutits med fyrverkerier under arbetet. I samma stad anmäldes ytterligare fem fyrverkeriattacker mot privatpersoner och väktare under natten.

Många längtar nog tillbaka till den tid då fyrverkerier hanterades på ett vettigt sätt och användes till att skapa glädje. Normerna förändras fort nu.

 

Läs mer:

https://www.expressen.se/gt/aldre-kvinna-utsatt-for-fyrverkeriattack/

https://www.helahalsingland.se/artikel/brott/maskerade-ungdomar-kastade-smallare-i-barnvagn-har-helt-sparat-ur

http://www.kristianstadsbladet.se/tt-inrikes/unga-skot-fyrverkerier-mot-raddningspersonal/

Året som gått

20170516_170301

Nu närmar sig 2018 sitt slut och det är dags att summera vad det gångna året betytt.

2018 har varit ett händelserikt år på Kulturminnet. Inte minst har bloggen har påbörjat ett stort arbete med att samla den svenska kulturens främsta uttryck i en alfabetisk ordlista. Den är långt ifrån färdig och kommer att få växa i många år framöver. Hjälp gärna till att lämna förslag till dess utökande, så blir den ännu bättre!

Serien Kulturhistoriska personligheter presenterade under året sina tio första individer, vilka tillsammans skapar en mänsklig tidsaxel för över tusen år av svensk historia. Inom ramarna för serien kommer vi nu att bekanta oss med ännu fler gripande livsöden och framstående prestationer, som på olika sätt skildrar Sveriges kulturutveckling.

Under året som gått har bloggen lyft fram och beskrivit några av vårt kulturarvs främsta skatter, som djurornamentik, kulning, kurbitsmålning och Hávamáls visdomsord. Vi har också gjort en djupdykning i den märkvärdiga Vendeltiden och dess historiska spår. Dessutom startades den nya serien Ordspråk och talesätt, som kommer att granska ursprunget till våra vanligaste uttryck, förklara deras innebörd och söka deras kulturella rötter.

Flera av den nordiska folktrons mest fantasieggande väsen har presenterats, som gloson, lindormen, kyrkogrimmen och älvorna. Inlägget om skogsrået blev mycket uppskattat. Vi har också tittat närmare på några av den nordiska mytologins mest framträdande gestalter, som Heimdall och Fenrisulven. Dessutom har vi besökt ett flertal spännande utflyktsmål, där Birka, Åsle Tåsagomuseet i Ljungby och Göta kanal kanske utgör de främsta.

Utöver detta har bloggen tittat på hur samhället förändras och kommenterat aktuella kulturpolitiska frågor, exempelvis politiseringen av bokutgivningen och den statliga styrningen av kulturlivet. Vi har uppmärksammat några av de kulturkrockar som uppstått när den svenska kulturen mött sina motsatser och funderat över vad ett mångkulturellt samhälle innebär i praktiken. I samband med detta har bloggägaren också fått anledning att reflektera över hur det är att vara kulturpolitisk dissident i dagen Sverige.

Nu går vi snart in i 2019, som jag hoppas ska bli ett riktigt bra bloggår med många nya reflektioner, diskussioner och nedslag i vår rika kulturhistoria.

Tack för att du läser!

Ordspråk och talesätt, del 4 : Tomma tunnor skramlar mest

bild ordspråk

Ordspråk handlar ofta om att säga mycket med få ord. Kort och kärnfullt sammanfattar ordspråken lärdomar om livet, så att de blir lätta att ta till sig och minnas. Några av dem är tänkta som goda råd, medan andra formulerar levnadsregler. Vissa är mycket gamla och går att återfinna i Bibeln eller den nordiska Eddan, men många har också uppkommit i det svenska bondesamhället. Ämnen som ofta berörs är faror man bör akta sig för, hur man ska bete sig mot andra eller vad man kan göra för att hålla sig välmående. Ordspråken säger därför mycket om människors livsvillkor och rättsuppfattning och blir en illustration av det kulturella sammanhang där de uppstått. I serien ”Ordspråk och talesätt” fördjupar vi oss i den svenska ordspråken, hur de ska tolkas och deras bakgrund.

Dagens ordspråk:

Tomma tunnor skramlar mest (alternativt uttryck: Tomma tunnor bullrar mest.)

När man rullar fram en tom tunna kommer resonansen i det tomma utrymmet att förstärka ljudet. En fylld tunna ger inte ifrån sig samma väsen när den transporteras. De tunnor som hörs mest är således inte de som har ett innehåll av värde. I ordspråket ”tomma tunnor skramlar mest” blir detta till en liknelse för att den som argumenterar i ett högt tonläge ofta inte har så mycket att säga. Den som inte har några övertygande argument kompenserar gärna för det genom att vara högljudd, gestikulera storvulet och visa upp överdrivna känsloyttringar. Ordspråket vill således förmå oss att lägga större vikt vid ordens innebörd än vid dramatiska framföranden. Det vill också få oss att fundera över hur vi uttrycker oss och presenterar våra åsikter.

 

Läs mer:

http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/ordsprak-och-talesatt.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_svenska_ordspr%C3%A5k

En julsaga av Viktor Rydberg: Lille Viggs äventyr på julafton

bild snöstuga

Av alla våra julsagor finns nog få som blivit mer älskade än Viktor Rydbergs Lille Viggs äventyr på julafton. Rydbergs skildring av den på samma gång rättrådiga, stränga och snälla vätten fick stor spridning och bidrog till att forma den svenska bilden av jultomten. Sagan publicerades första gången 1871, men är tack vare sin speciella stämning att betrakta som tidlös och har samma läsvärde än idag.

Lille Viggs äventyr på julafton

Skarsnön låg skinande över heden, där man, så stor hon nu var, såg bara en enda människoboning, och det var en liten stuga, gammal och grå. De måste leva ett ledsamt liv, stackarna, som bo där inne, tänkte väl mången resande, som färdades där fram om. Och ödsligt såg det ut på heden, även om sommaren, det kan icke nekas. Ljung och klappersten, buskris och martallar, det var allt som hon kunde fägna ögat med. Men själva stugan var god nog i sitt slag. De mosslupna väggstockarna hade friskt kärne och höllo väl tillhopa mot köld och blåst. Skorstenen steg bred och tvärsäker över torvtaket, som om sommaren liknade grön sammet och prydde sig med rödgula blommor. I täppan vid gaveln växte då potatis, morötter och kål, och vid stängslet vallmo, ringblommor och rosor. Där stod också en apel och under den en liten bänk. Fönstret hade en gardin, som alltid var vit. Stugan och täppan ägdes av mor Gertrud, och hon bodde där med en ungersven, som hette Vigg.

Det var tidigt på morgonen, då mor Gertrud gick ut att göra uppköp hos lanthandlaren i den avlägsna byn. Nu led det mot solnedgången, men hon var icke hemkommen. Vigg var ensam i stugan. Tystnad rådde runt omkring, så långt heden räckte. Under hela dagen hade icke en bjällra hörts och icke en färdeman varit sedd.

Vigg låg på knä med armbågarna mot bordet och tittade ut genom fönstret. Det hade fyra rutor: de tre voro övervuxna med isblommor, men på den fjärde hade han andats, så att isen tinat upp. Han väntade på mor Gertrud, som skulle komma med ett vetebröd, en pepparkaka och ett grenljus, ty det var julafton, men ännu sågs hon icke till.

Solen gick ner, och skyarna vid himlaranden lyste som de fagraste rosor. Över hedens snö göt sig ett blekrött skimmer. Snart smälte alla färgerna samman i ett fruset blårött, och fästet mörknade. Det mörknade ännu mer inne i stugan. Vigg gick till spiseln, där några falnande glöd lågo i askan. Det var så tyst att när träskorna på hans fötter klapprade mot golvet, tyckte han, att det kunde höras över hela heden. Han satte sig vid spiselkanten och undrade om pepparkakan, som han väntade på, hade huvud och förgyllda horn och fyra ben. Han undrade också, hur domherrarna och bofinkarna kunde ha det på julafton.

Svårt är att säga, hur länge Vigg suttit så, då han hörde bjällerklang. Han sprang till fönstret och tryckte näsan mot rutan för att se vem det månde vara, ty icke kom mor Gertrud med bjällror. Himmelens alla ljus voro tända. De tindrade och strålade. Långt borta rörde sig något svart på snön. Det kom närmare, närmare, och starkare, starkare ljöd bjällrornas glada klang. Vem är det som far där? Han håller sig ju icke på vägen, utan kommer tvärs över heden! Vigg visste väl var vägen går, han som om sommaren plockat blåbär och lingon där ute och strövat vida omkring – flera hundra alnar åt alla håll från stugan. Tänk att få åka efter sådana bjällror och köra själv!

Knappt hade Vigg önskat det förrän åkdonet var framme och stannade utanför fönstret. Det var en släde, förspänd med fyra hästar, mindre än de minsta fölungar. De hade stannat, ty den som satt i släden höll hårt i tömmarna, men de voro väl icke roade av att få pusta ut, ty de fnyste, gnäggade, skakade sina manar och sparkade upp snön.

– Var icke okynnig, Rapp! Stilla, Snapp! Nätt, styr dig! Lätt, håll dig i skinnet! ropade den som satt i släden. Sen hoppade han ur och gick fram till fönstret.

Maken till karl hade Vigg aldrig sett. Men så hade han då ej heller sett mycket folk. Det var en liten gubbe, just lagom för sådana hästar. Hans anlete var fyllt av rynkor, och det långa skägget liknade mossan på stugutaket. Kläderna voro ludna från topp till tå. I ena mungipan satt en snugga; ur den andra ringlade rök.

– God afton, trubbnos! sade han.

Vigg tog sig om näsan och svarade: – God afton.

– Är någon hemma? frågade gubben.

– Du ser ju, att jag är hemma.

– Ja, det har du ju rätt i. Jag frågade litet dumt. Men du har så mörkt där inne, fast det är julafton.

– Jag får både julbrasa och julljus, när mor kommer hem. Ett ljus med tre grenar, du.

– Hå, mor Gertrud är inte hemkommen än, och du är ensam och får vara ensam en god timme till. Är du icke rädd?

– Svensk gosse, svarade Vigg. Det hade han lärt sig säga av mor Gertrud.

– Svensk gosse, sade gubben efter och gnuggade sina bälgvantar och tog pipan ur mun. Hör du, kurre, vet du vem jag är?

– Nej, svarade Vigg, men vet du vem jag är?

Gubben tog av sig pälsmössan, bugade och sade:

– Jag har den äran att tala med Vigg, hedens hugstore kämpe, som nyss fått på sig sitt första par byxor, hjälten som icke det längsta skägg skrämmer. Du är Vigg och jag är julvätten. Har jag den äran att vara känd?

– Å, är du julvätten? Då är du en snäll gubbe. Mor har ofta talat om dig.

– Tack för lovordet! Det är dock si och så med den saken. Vigg, vill du följa med ut och åka?

– Det vill jag, men jag får väl icke, ty om mor kommer hem och jag är borta, hur går det då?

– Jag lovar att du ska vara hemma före mor. En karl står vid sitt ord och en gumma vid sin påse. Kom nu!

Vigg sprang ut. Men vad det var kallt, och vad Vigg var tunnklädd! Vadmalströjan var så snäv, och träskorna hade åter nött hål på strumphälarna, som mor Gertrud lagat så ofta. Men julvätten stängde dörren, lyfte Vigg i släden, svepte slädfällen kring honom, gav honom en rökpuff i näsan, så att han nös, och, klatsch! nu bar det av!

Rapp och Snapp, Nätt och Lätt flögo över snön i ljungande hast och silverbjällrorna klungo över heden, som om alla himmelens klockor ringt.

– Får jag köra? frågade Vigg.

– Nej, därtill är du för kort i rocken, sa vätten.

– Måhända det, sade Vigg.

Snart hade de heden bakom sig och voro inne i den mörka skogen, som mor Gertrud talat om, där träna stå så höga som om stjärnorna hängde i deras grenar. Mellan stammarna framlyste stundom ljus från någon människoboning. Vätten hejdade sitt spann invid en liten ladugård. Mellan stenarna i ladugårdsfoten stack fram ett huvud med två glittrande ögon, som fästes på vätten. Det var tomtormens huvud, som krökte sig till en artig hälsning. Vätten lyfte till svar sin pälsmössa och sporde:

Snok, Snok, Ringelstjärt

Säg mig vad är huset värt?

Tomtormen svarade:

Fliten bor

här som gäst:

tre kor

och en häst

– Det var icke mycket, sade vätten, men det varder mer när man och hustru äro idoga. De började med tomma händer och ha sina föräldrar att stödja. Nå, hur sköta de korna och hästen?

Tomtormen svarade:

Juvret stint och stävan full

Pålle han har mod och hull

– Än ett ord, Snok Ringelstjärt: vad tycker du om barnen i gården?

Snok Ringelstjärt svarade:

Fager mö och glättig pilt,

pojkens kynne litet vilt

flickans lynne ljuvt och milt

– De skola ha julklappar, sade vätten. God natt nu, Snok Ringelstjärt! God julsömn!

God natt, du Rappe och Snappe!

God natt, du Nätte och Lätte!

God natt, du käraste vätte!

sade tomtormen och drog in huvudet.

Bakom slädsätet var en kista. Henne öppnade vätten och framtog varjehanda saker, abcbok och pennkniv till gossen, fingerborg och psalmbok till flickan, garnbunt, vävsked och skottspole till mor. Almanack och Moraklocka till far, var sitt par glasögon till farfar och farmor. Men dessutom tog han händerna fulla av något, som Vigg icke kunde se vad det var.

– Det är välönskningar och välsignelser, sade vätten. Och så smög han med Vigg till stugan.

Där inne sutto de alla kring den sprakande äriln, och far läste högt ur bibeln om Jesusbarnet. Vätten lade tyst och obemärkt sina håvor vid dörren och gick med Vigg tillbaka till släden. Så bar det åter av genom den mörka skogen.

– Jag håller mycket av barnet, som de läste om där inne i stugan, sade vätten; men neka vill jag icke, att jag också tycker om gamle Tor i Trudvang.

– Vem är gamle Tor i Trudvang? frågade Vigg.

– Å, en riktig hedersknyffel, lite släkt med mig på långt håll, sade vätten. Svår mot de elake var han: dem slog han med sin hammar. Men de ärlige och de modige höll han av och de arbetsamme. Mest likade han bonden, som skötte sin jord väl och fostrade upp duktiga pojkar. När fara hotade landet, ropade Tor i Trudvang till bönderna: upp, gubbar! och då togo de svärd och sköld och samlade sig från berg och dal, och fienden stod icke emot deras dryga hugg. Du skall också varda en bra karl, Vigg.

– Det förstås, sade Vigg.

– Men nu, sade vätten, har Tor lagt sin hammar vid Jesusbarnets fot, ty bäst är att fara med lämpor, menar han.

Nästa gång vätten stannade var det vid en loge, nära en bondgård. Från logen hördes ett dovt, avmätt klappande, liksom av slagor, men detta ljud nästan överröstades av en bäck , som gnabbades med stenar och granrötter. Julvätten knackade på loggluggens lucka, och hon sprang upp. Där inne stodo två små lustiga fyrar med buskiga ögonbryn, runda barnkinder, röda toppmössor och gråa tröjor. De tröskade vid skenet av en lykta, så att dammet rök. Julvätten nickade och sade:

Tomte- tomte-, tomtemän,

trösken I på logen än?

Tomtegubbarna svarade, svängande slagorna:

Slagan klinge

ticke tack!

Proppad binge

fyllig stack.

– Men på julafton kan man ge sig ro, tyckte vätten.

Nissarna genmälde:

Säden strid,

kakan rund.

Varje tid,

varje stund

har guld i mund.

– Men I minnens väl, var och när vi skola råka?

Nissarna nickade och svarade:

Om en stund hos fjällets jätte.

Nu farväl, du käre vätte!

Vätten öppnade kistan och tog händerna fulla av julgåvor och sprang upp till far, mor och barnen i gården. Bland gåvorna var en soldatbössa, ty varje karl bör ha en sådan till värn för sitt land.

Så bar det av från stuga till stuga, från gård till gård. Trevligast, tyckte Vigg, såg det ut i prästgården, där han tittade in genom fönstret. Där satt gamle prästfar, som Vigg kände väl igen, ty han hade flera gånger varit i stugan på heden och hört, hur Vigg förkovrat sig i abcboken, och lagt sin hand på hans huvud. Prästmor och de vackra döttrarna kände han också, ty de voro så snälla mot mor Gertrud. Julvätten tyckte även mycket om prästgården, ty här voro människorna alltid vänliga mot husdjuren och ville, att alla skulle vara lyckliga.

Prästgårdstomten kom ut från ladan och hälsade på julvätten.

– Här är nog allting gott, sade vätten.

– Ja, här är trevligt, svarade prästgårdstomten, men ändå har jag en klagan att framföra!

– Låt höra då!

– Jo, Grimma, lilla kossan, var en dag i somras mycket ledsen, när hon icke fick dricka mjölk längre:

Grimma vid grinden

grät och sade:

nu är min moder

mjölkad för andra,

nu får jag gånga

sommaren långa

med svulten mage

i tuvig hage,

den lilla mulen

är illa vulen

att nafsa i gräset i ris och ljung,

jag borde haft mjölk till fram mot julen,

ty Grimma är ännu så ung, så ung.

– Hur är det med Grimma nu då? frågade vätten

– Å, hon äter gräs och hö ikapp med de andra korna och är så fet att hon skiner.

– Då var det ju ingenting att klaga över, sade vätten.

– Jag tyckte nog så med, men lovade henne ändå att tala om det för dig.

– Och vad man lovar ska man hålla, det har du rätt i, sade vätten. Farväl med dig, prästgårdsnisse. Vi träffas snart.

Medan julvätten och Vigg fortsatte färden mötte de i skogen en nisse, som hängde läpp och såg butter ut.

– Vart går du, frände? sade vätten.

Nisse nöter nu sin sko

för att söka annat bo.

svarade tomten.

– Varför det? sporde vätten.

Nissen svarade trumpet:

Far plär snaska

ur en flaska,

mor är en slaska,

barnen är stygga

och aldrig snygga.

– Fresta ändå på att stanna ett år till, bad julvätten; annars går all hemfrid bort med dig. Kanhända bättrar det sig, och då kan jag komma med gåvor till er nästa år.

– Nå ja då, eftersom du ber mig, sade nissen och vände om.

Om en stund höll vätten framför en stor byggnad, där det lyste ur många fönster.

– Här vankas julklappar i mängd, sade vätten och öppnade sin kista.

Vigg häpnade över den grannlåt han såg: armband och halsband, bröstnålar, söljor, spännen, siden och sammet. Det glittrade av guld, silver och ädelstenar. Han såg konstgjorda blommor och luktade på dem, men de hade ingen doft. Dessutom såg han löslockar och lösflätor och dem undrade han mest över.

– Vad är det? frågade han.

– Det är fiskredskap, sade vätten och blinkade med ena ögat. Det är med sådana don fröknarna fånga fisk.

– Men vad är det? sporde Vigg och pekade på en gyllene stjärna, som herregårdens ägare skulle bära på rocken.

– Det är också fiskredskap, sade vätten.

Detta kunde Vigg icke rätt fatta, ty han hade aldrig sett mer än ett fiskedon, och det var ett metspö.

Vätten stoppade en fruktkärna i Viggs tröjficka; det gjorde honom osynlig i andras ögon. Så gingo de upp för stora trappan. Där stodo drängar och gäspade. Då kommo de in i ett grant rum med ljuskrona i taket. Där satt nådig frun och gäspade, och fröknarna tittade på en färglagd tavla, som undervisade dem om det allra viktigaste i deras jordeliv: hur folk senast klädde sig i Paris. Herremannen satt halvslumrande med händerna hopknäppta över magen och tänkte på sin höga bildning, ty han hade i ungdomen läst latin och sedan glömt vad han läst. Hans granne, gamle nämndemannen, var däremot en obildad man, ty han kunde bara sin bibel och lagboken och litet mer dessutom, men hade, stackars han, haft intet latin att glömma.

Vätten framlämnade gåvorna, som mottogs kallt, utom stjärnan. När vätten sträckte fram henne och sade, att det var en gåva från kungen till herremannen, steg denne upp och log och bugade och talade om konungens nåd och sin egen ovärdighet. Därefter gick han in i närmaste rum, där han trodde att ingen såg honom, och ställde sig framför spegeln och fäste stjärnan på sitt bröst, och ett tu tre hoppade han upp och gjorde vad fröknarna skulle ha kallat ett battemang och sade till sig själv: nu har jag nått mitt levnadsmål; sådant får man när man är ett snällt barn.

– Är han ett barn? frågade Vigg.

– Nog är han det, svarade vätten.

Så kommo de till en annan än större byggnad, där det också lyste ur många fönster. Vätten lyfte och svängde sin pälsmössa och ropade:

– Leve, leve, leve!

– Varför ropar du så? undrade Vigg.

– Det får du veta om ett tjugutal år härefter, men icke nu, sade hans reskamrat och såg litet illmarig ut. Han öppnade sin kista och framtog några böcker med mycket vackra pärmar.

– De äro praktfullt bundna, sade han, men vad är deras yta mot deras innehåll? De förvara många av de ädlaste tankar, som människor ha tänkt. För herrn och frun häruppe kunde jag icke påhitta bättre julklappar.

Vigg fick sitta kvar i släden, medan vätten var där uppe. Om det märkligaste han såg där nämnde han ingenting för Vigg. Men jag vet det och kan omtala det. Han såg en gosse, jämnårig med Vigg, en hurtig vacker gosse, om vilken han förutsett att han skall vara Viggs trofaste vän och käcke medkämpe i kommande strider för det rätta, sanna och goda. Och i en vagga såg han en flicka, vars lilla mun liknade en rosenknopp. Om henne hade han förutsett, att sedan hon blivit gift, skall hon kalla Vigg sin lille rare man.

Nu åkte de till konungens slott, som var än mycket större än herremannens hus.

– Här har jag några gåvor att ge till konungasonen, sade vätten, och det ska gå i största hast, ty sedan skola vi fara till min kung, fjällkungen, och därefter tillbaka till mor Gertrud på heden.

Än en gång öppnades kistan, och vad Vigg nu fick se övergick allt annat. På en stor silverplåt stodo tusentals stridsmän till häst och fot. När man drog på en vev, skyldrade de och svängde än till höger, än till vänster, och hästarna stegrade sig, och ryttarna höggo med svärden. På en annan plåt, som föreställde havet, sågos skepp med kärrebössor, och när man drog på veven, sköto kärrebössorna mot en fästning, och fästningen med sina vallbössor svarade. Men den tredje silverplåten var märkligast av alla. Där sågos stugor i mängd och åkrar och ängar omkring dem och människor i hundratal inne och ute, alla så små, att man icke såg dem riktigt tydligt utan genom förstoringsglas. Men vad man då såg mycket! Skördemän, mjölnare, smeder, vävare, skräddare, skomakare, murare, timmermän, snickare och många andra slags yrkesmän, alla i flitigt arbete. Man såg deras hustrur duka bord och vinka till sina lekande barn att komma till måltiden. Men man såg också bleka, hungrande barn och sörjande mödrar, som hade knappt något att giva dem att äta. Med dessa märkliga leksaker sprang vätten upp till konungasonen

Vätten var snart nere igen. Rapp och Snapp, Nätt och Lätt fnyste och gnäggade. Vätten tog tömmarna och satte sig i släden bredvid Vigg, och det bar av i ilande fart genom en mörk skog.

– Vart färdas vi nu? frågade Vigg.

– Till fjällkungen, svarade vätten.

Vigg var allvarsam och sade efter en stunds tystnad:

– Är din kista tom nu?

– Nästan, svarade vätten och satte snuggan i munnen.

– Alla andra har fått julgåvor, men har du ingen till mig? sporde Vigg.

– Jag har icke glömt dig heller, din julgåva liggen kvar på kistbottnen.

– Visa mig henne, så är du snäll.

– Du kan vänta tills du kommer hem till mor.

– Nej, du vätte, låt mig se henne nu! sade Vigg otåligt.

– Nå, se där då! sade vätten i det han vände sig i släden och drog fram ur kistan ett par tjocka ullgarnsstrumpor.

– Var det ingenting annat? mumlade Vigg.

– Skulle de icke vara välkomna? Du har ju hål på dina egna strumpor?

– Dem kunde mor stoppat. Då du givit konungasonen och de andra så granna och roliga saker, kunde du givit mig något sådant också.

Vätten svarade icke ett ord, utan lade strumporna tillbaka i kistan, men han drog djupare rökar ur pipan än förut och såg allvarsam ut, han ock. Så gick färden fram under tystnad. Vigg teg och sköt ut munnen och avundades konungasonen de granna julsakerna och var ond på ullgarnsstrumporna. Vätten teg och bolmade ur båda mungiporna. men granarna susade, skogsbäckarna sorlade, och snön knastrade under hästarnas hovar. Vid skogsbrynet sprang en lyktgubbe och lyste färden, men det var bara fjäsk, ty stjärnorna och skarsnön gåvo tillräckligt ljus. Så kommo de till ett lodrätt berg. Där stego de ur släden. Vätten gav Rapp och Snapp, Nätt och Lätt var sin havrekaka. Därefter knackade han på bergväggen, och den öppnade sig. Han tog Vigg vid handen och gick in i rännan, men många steg hade de icke gått, innan Vigg vart rädd. Ty där inne var rysligt. Där skulle rått den svartaste natt, om icke mörkret här och där genomskimrats av de glödande ögonen hos huggormar och giftpaddor, som slingrade och krälade på klippornas fuktiga utsprång.

– Jag vill hem till mor, skrek Vigg.

– Svensk gosse! sade vätten.

Då teg Vigg.

– Vad säger du om den där paddan? sporde vätten, sedan de gått ett stycke och han pekade på ett grönt odjur, som satt på en sten och spände sina runda ögon i gossen.

– Hon är otäck, sade Vigg.

– Henne har du skaffat dit, sade vätten. Ser du, hur stinn och uppblåst hon är? Det är av oförnöjsamhet och avund.

– Har jag skaffat dit henne, säger du?

– Ja visst. Du avundades konungasonen hans gåvor och föraktade den skänk jag av vänligt hjärta ville ge dig. För varje ond tanke, som födes hos någon människa, som bor i denna nejd, kommer en padda eller en huggorm hit in i rännan.

– Det var styggt, sade Vigg, och nu skämdes han.

De gingo vidare i många krokar och kommo allt djupare in i berget. Småningom började det ljusna, och när de svängt om ett hörn, såg Vigg med häpnad en stor glänsande sal. Väggarna voro av bergkristall och längs de tre av dem stodo små grinande dvärgar och höllo facklor, vilkas sken bröt sig i regnbågens färger mot kristallerna. Vid fjärde väggen satt bergkungen på sin guldtron. Han var klädd i en mantel av asbest, översållad med ädelstenar, men såg sorgsen ut. På en tron vid hans sida satt hans dotter, klädd i silverskir, och hon var ännu mer sorgbunden, ja hon tycktes nästan döende. Mycket blek och innerligt vacker var hon.

Mitt i salen hängde en ofantlig våg, och däromkring stodo bergtussar som lade något än i den ena vågskålen än i den andra. Och framför konungens tron stod en oräknelig skara tomtenissar från alla gårdar och stugor på flera mil däromkring och omtalade allt vad de människor, i vilkas hus de höllo till, hade tänkt, sagt och gjort under årets lopp. Och för varje god tanke och varje god gärning de omtalade lade bergtussarna gyllene vikter i den ena vågskålen, och för varje ond tanke eller ond gärning, som omtalades, lade de en huggorm eller padda i den andra.

– Vet du, Vigg, viskade julvätten, saken är den att prinsessan är sjuk. Hon skall dö, om hon icke kommer snart ur berget, ty hon längtar att andas himmelens luft och se solens och stjärnornas guld, och hon har ett löfte, att om hon får se himmelen, kan hon ock få se änglarna och vinna evig sällhet. Hon trånar och längtar, men ut ur berget kommer hon dock icke förr än den julafton, då det godas vågskål sjunkit till golvet och det ondas stigit till taket, men nu ser du, att skålarna stå så pass jämnt.

Knappt hade julvätten sagt detta, förrän även han framkallades att avlägga redogörelse. Han hade icke litet att omtala, och det var gott nästan alltsammans, ty de rön han hade gjort sträckte sig blott till juldagarna, och på den dag, då minnet firas av det fattiga barns födelse, som genom godhet och oskuld är vordet alla tiders konung, pläga ju människorna vara vänligare mot varandra än annars. Och tussarna lade allt flera gyllene vikter på vågen, ju längre vätten skred i sin redogörelse, och det godas vågskål vart märkbart tyngre. Men Vigg stod som på nålar, ty han var rädd att hans namn skulle nämnas, och han spratt till och vart röd och blek, när vätten slutligen uttalade det namnet. Vad vätten sade om Vigg och ullstrumporna, det vill jag för hans skull icke upprepa, men kan ej förtiga, att en av tussarna lade i det ondas vågskål den stora gröna padda, som Vigg förut sett i rännan, och hon vägde mycket. Och allas ögon, utom den snälle vättens, som tittade åt annat håll, fästes på Vigg, konungens, konungadotterns, tussarnas, dvärgarnas, tomtarnas, och allas ögon voro antingen så stränga eller så sorgsna, men synnerligen konungadotterns voro så milda och lidande, att Vigg förde båda händerna till ansiktet och ej kunde se upp.

Julvätten omtalade nu, hur den fattiga mor Gertrud på heden hade tagit upp den fader- och moderlöse lille Vigg, hur hon flätade mattor och band kvastar och sålde till lanthandlaren i byn för att skaffa födan åt honom, hur hon sydde och lagade hans kläder, hur hon arbetade med lust och kärlek och bar försakelser för hans skull och hur hon gladdes åt hans friska lynne och modiga hjärta och blomstrande kinder och trofasta ögon och gärna förlät hans pojkstreck – ja, hon bad till Gud varje kväll, innan hon somnade, och i dag på morgonen hade hon i den smällkalla vintern gått långt bort till byn, endast för att kunna glädja honom på aftonen med grenljus och annat smått. Och medan vätten talade så, lade tussarna tunga gyllene vikter i det godas vågskål, och den fula gröna paddan hoppade ned och försvann i rännan, och den väna konungadotterns ögon fuktades, och Vigg snyftade högt. Ja, han snyftade till och med i sömnen, då bergkungens sal med allt vad däri fanns var borta, och Vigg låg i sängen inne i stugan på heden, där julvätten efter fullbordad resa sagt honom god natt, fast Vigg då var så sömnig att han icke hörde det. Den klaraste julbrasa sprakade i spiseln, då han vaknade, och över honom lutade sig mor Gertrud, som sade:

– Stackars lille Vigg, som fått vara så länge ensam här i mörkret! Jag kunde icke komma förr, ty vägen är lång. Men nu har jag grenljus och vetebröd och pepparkaka med mig och även en kaka, som du i morgon skall giva småfåglarna.

– Och se här, tillade mor Gertrud, här har du ett par ullstrumpor, som jag stickat åt dig i julgåva, ty det är vad du nu tarvar, lille slitvarg. och här har du ett par läderskor, som jag köpt, för att du skall slippa traska i träskor under julhelgen.

Vigg hade länge önskat sig ett par läderskor, och nu synade han dem på alla sidor med glada ögon. Men än lägre synade han ullstrumporna, så att mor Gertrud trodde, att han ville hitta någon orätt maska i dem, men saken var den, att Vigg tyckte att de voro alldeles lika med dem han sett i vättens kista. Därefter slog han sina armar kring mor Gertruds hals och sade:

– Tack, mor, för strumporna och för skorna – och så för strumporna!

Nu sattes grytan på spiseln, en vit duk breddes över bordet och grenljuset tändes. Vigg sprang omkring i de nya strumporna och skorna. Emellanåt stannade han vid fönstret och såg underfundigt ut åt heden och visste ej rätt, hur det gått till med hans hemfärd. Men julvätten är snäll och mor Gertrud snäll, det hade han tydligt för sig, och julaftonen en ljuvlig afton, det visste han.

Där ute strålade tusen stjärnor ned på den tysta heden. och i hedens enda stuga rådde spiselvärme, hjärtevärme och glädje.

 

Julkort

20181123_093424.jpg

Att skicka kort vid helger och högtidsdagar blev vanligt i Sverige efter 1877, då ett lägre porto infördes för brevkort. Till en början var nyårskorten de mest populära, men deras plats kom succesivt att tas över av julkorten. Mot 1800-talets slut hade floden av julkort blivit så stor att postväsendet tvingades hyra in extrapersonal i december. Detta avspeglade inte bara allmänhetens preferenser, utan var också resultatet av att samhället förändrades. Allt fler flyttade från landsbygd till stad och många utvandrade till Amerika. Julhälsningarna blev då ett sätt att dela julglädjen när man inte hade möjlighet att träffas. Oftast önskade man varandra Fridfull jul, Fröjdefull jul eller Glad jul. God jul blev vanligt först en bit in på 1900-talet.

Under 1800-talet importerades de flesta julkort från Tyskland och skildrade ofta figurer och företeelser som var främmande för den svenska jultraditionen. Motiv med svensk prägel kom 1898, efter att konstnärinnan Jenny Nyström inlett ett samarbete med kortförläggaren Axel Eliasson. Deras arbete resulterade i en omfattande produktion av kort med julmotiv, som fick stor spridning och uppskattning. Totalt målade Jenny Nyström mer än 3000 julkort, varav vissa blivit klassiker och bidragit till att forma den svenska bilden av både jultomte och julgran. Andra välbekanta julkortskonstnärer är Aina Stenberg, Anna Palm de Rosa, Elsa Beskow och Anders Olsson.

Bakom varje julkort som köps och sänds finns ett övervägande hos avsändaren, vilket gör att julkorten på olika sätt bär vittne om sin tidsanda och rådande julideal. På julkort från förra sekelskiftet var julgranen ofta en mindre bordsgran, som senare kom att ersättas av större granar. 1911 målade Jenny Nyström en tomte i ett slags flygmaskin och under 1930-talet dyker moderna vardagsföremål, som telefoner, upp på julkorten. Fortfarande är det dock klassiska motiv – snöfyllda landskap, tomtar och utövandet av jultraditioner – som är mest omtyckta. Det är också vanligt att julkort har en ålderdomlig prägel, vilket kanske återspeglar ett nostalgiskt sökande efter en äldre och fridsammare tid.

 

Tryckta källor:

Neumüller, Anders (1984), God Jul. Svenska jultraditioner på helgkort från förr, Bonniers

Swahn, Jan-Öjvind (2014), Jul med Jenny Nyström, Ordalaget

 

Otryckta källor:

Klicka för att komma åt julha%CC%88ftet.pages_.pdf

Nordisk folktro, del 14: Älvor

20191012_123244

Älvor finns i den nordiska folktron i många olika skepnader. Enligt nutida föreställning uppträder de oftast som små, vitskimrande väsen med vingar på ryggen, men de kan också vara osynliga eller nästintill. Ibland skymtar de fram som vaga gestalter i dimman över en äng eller mosse. Sådana älvor är emellertid en ganska ny företeelse i Sverige; längre bak i tiden har älvorna varit ett elakt småfolk. Dessutom verkar de kunna förvandla sig, för de har observerats i form av insekter, grodor eller möss. Etymologiskt finns ett släktskap med asatrons alver, men likheterna med dessa är få.

Älvorna är skygga och håller sig undan människors blickar. Störst chans att se dem har man i gryningen eller skymningen, då de samlas för att dansa. Till dansen hör sång och musik, som låter som fågelkvitter. Den som lockas med i älvdansen blir förtrollad och kan dansa i åratal utan att märka att tiden går. En del dansare grips av vansinne och andra får leva med älvornas musik ringande i öronen fram till sin död.

På älvornas dansplatser kan svampar växa upp i cirklar och bilda så kallade älvringar. Dessa är laddade med magiska krafter och kan skada den som är ovarsam. Att kissa i en sådan ring kan göra att man får blåsor över hela kroppen eller börjar kissa blod. Skulle man råka somna i älvringen finns det risk att man sover i hundra år utan att vakna.

Älvor och människor har sällan kontakt och det klokaste är att hålla sig undan. Den som stör älvorna riskerar olycka, eftersom älvor kan blåsa sjukdom på människor. 20180422_135111För att bli frisk kan man då offra lite fett, några mynt eller guld i de gropiga älvkvarnar som går att hitta på berghällar.

Små, odöpta barn behöver särskilt skydd, eftersom älvorna kan suga näring ur deras fingrar, så att barnen blir veka och klena. Detta kan man förhindra genom att lägga stål i vaggan.

Biskop Olaus Magnus (1490-1557) varnade i sin bok Historia om de nordiska folken för älvornas farlighet och rådde läsarna att inte söka sig till dem. Denna uppfattning om älvornas skadliga inverkan avspeglade sig i att man kunde ställas inför rätta om man hade haft samröre med älvor. 1656 åtalades pigan Karin Svensdotter vid Västra Härads ting i Småland för att ha fött barn åt älvkungen, vilket hon bekände. Vid rättegången vittnade hennes husbonde om att Karin ofta gick runt i skogen och letade efter barnen, som älvkungen hade tagit med sig. Växjö domkapitel bedömde emellertid att satan hade gjort Karin galen och hon slapp därför straff. Karins släktingar köpte henne ett silverkors att bära som skydd och på domkapitlets inrådan bad församlingen för henne. Därefter ska kontakterna med älvkungen ha upphört.

 

Balladen om herr Olof och älvorna

Herr Olof och älvorna är en medeltida ballad, som finns i många olika versioner. Balladen berättar om herr Olof, som råkar komma i kontakt med älvorna när han är ute och rider dagen före sitt bröllop. Älvorna försöker locka honom med sig, men han står emot och vägrar. Som straff slänger en älva sjukdom på honom och han kommer hem blek och utmattad. Sitt bröllop hinner han inte uppleva innan han dör. I vissa versioner leder det till att hans älskade sedan dör av sorg.

Herr Oloff rijder om otte,
liuse dagen honom tychte

Herr Oloff rijder för bergie,
finner en dantz medh elfwer.

Där dantzer elff och elfwemågh,
elfwe kongens dotter medh vthslagit håår.

Elfwe kongens dotter rächte hand från sig:
”Kom hijt, herr Olof, trådh dantz medh migh!”

”Jntet träder iagh dantz medh tigh!”
Min fästemö haar thet förbudit migh.

”Jntet iagh will, eij heller iagh må,
j morgon skall mit bröllop stå.”

”Will tu intet tråda dantzen medh migh,
en olycke skall jagh ställe på tigh.”

Herr Oloff snodde sin häst omkring,
siukdom och soth fölgde honom hem.

Herr Oloff reedh i sin moders gård,
vthe hans moder för honom ståer.

”War wählkommen, kier sohnen min!
Hwij ästu så bleek i blomme kind?”

”Min fåhle war snabb och jagh war seen,
jagh stötte migh moth en eekegreen.

Min kiere syster, bädda min sängh!
Min kiere broder, hälle hästen i engh!

Min kiere moder, borsta mitt håår!
Min kiere fader, giör migh en båhr!”

”Min kiere sohn, du sey ey så,
j morgon skall ditt bröllop stå!”

”Stånde nu när thet stånda will
Alldrig kommer jagh til fästemö min.”

 

 

Fotnot:

20181117_134740

När jag var fem år hittade jag en liten, genomskinlig vinge i min mormors trädgård. Jag var övertygad om att en älva hade tappat den och förvarade den omsorgsfullt i en ask med bomull, ifall älvan skulle komma tillbaka och leta. Det tog lång tid innan jag insåg att vingen hade tillhört en trollslända. Den skira vingen fick dock ligga kvar i sin ask och har följt med mig genom vuxenlivets alla flyttar. För mig är den en påminnelse om att folktrons väsen har betydelse än idag.

Bilden överst visar en illustration ur Elsa Beskows bok Tomtebobarnen från 1910. Den finns nu att beskåda som tavla på Nationalmuseum i Stockholm.

 

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag

 

Otryckta källor:

https://www.nordiskamuseet.se/blogg/alvor

https://www.svd.se/alvornas-gatfulla-historia

http://ungafakta.se/naturvasen/alvor/svenska/svenska_alvor.asp

https://sv.wikipedia.org/wiki/Alver

https://sv.wikipedia.org/wiki/Herr_Olof_och_%C3%A4lvorna

https://sv.wikipedia.org/wiki/Karin_Svensdotter

https://sv.wikipedia.org/wiki/Älvor

När normerna förändras, del 34: 2018 rekordår för dödliga skjutningar i Sverige

bild skjuta

Tidigare i veckan kom en rapport om att Sverige just nu ser en kraftig ökning av granatattacker. De senaste åtta åren har vi haft 116 granatexplosioner i landet, vilket i alla relevanta jämförelser är att betrakta som extremt. Nu förstärks bilden av det skenande våldet av en annan rapport, som visar att 2018 går om ”rekordåret” 2017 avseende antal dödliga skjutningar (länk nedan).

– Det är extremt allvarligt att vi i Sverige inte lyckats få bukt med det dödliga våldet, säger Gunnar Appelgren vid Stockholmspolisen i en intervju (översta länken nedan).

I samma intervju beskriver han att i en jämförelse av utsatthet hos ungdomar mellan 15 och 29 år var risken att råka ut för skjutvapenvåld i Sverige störst i Europa av 13 jämförbara länder.

– Vi i Sverige hade extremt hög risk att råka ut för skjutvapenvåld.

Den otäcka våldsutvecklingen är på många sätt unik för vårt land och ses inte i våra nordiska grannländer. Exempelvis har Sverige i förhållande till folkmängd fyra gånger så många skjutningar som Norge. Förutom ökningen ses även en trend att våldet sprider sig från storstäder ut till mindre samhällen.

De växande problemen har nu fått svensk polis att ta in hjälp från USA. För närvarande har Stockholmspolisen besök av representanter från Rutger University, som fokuserar på polisforskning och brottsprevention, för att få hjälp att greppa situationen. Det är uppenbart att vi står inför en våldsutveckling som vi saknar erfarenhet och kompetens att möta.

Sett tillsammans med det eskalerande antalet sexualbrott växer en oroväckande bild fram. Sverige, vårt Bullerbyn, håller på att förvandlas till oigenkännlighet. Och i TV-soffa efter TV-soffa sitter politiker och experter och upprepar att de inte vet varför.

 

Läs mer:

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/inrikes/44-ihj%c3%a4lskjutna-i-%c3%a5r-%e2%80%93-nu-tar-sverige-hj%c3%a4lp-av-polisexperter-fr%c3%a5n-usa/ar-BBQYaE1?li=BBqxCu3&ocid=iehp

http://www.dagensjuridik.se/2017/09/sverige-i-topp-med-antal-skjutningar-svart-hitta-motsvarighet-i-andra-lander

https://www.expressen.se/nyheter/antalet-granatattacker-okar-kraftigt-experten-extremt/

http://www.gp.se/nyheter/sverige/kraftig-%C3%B6kning-av-granatattacker-1.11630713

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=101&artikel=6770148