En särskild del av vår kulturarv är berättelserna om Tälje tokar. Begreppet syftar på Södertäljeborna och uppkom efter att en vårdinrättning för sinnessjuka inrättats i staden. Tälje tokar började då figurera i skämtsagor, som fick stor spridning. Nedanstående berättelse innehåller ett flertal tokarnas öden och äventyr. Den har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt.
Till en liten stad som hette Tälje kom en dag ett stort fartyg seglande in i hamnen. Ombord fanns ett djur som Täljeborna aldrig förr hade sett, nämligen en katt. De blev så förtjusta i katten att de bad skepparen att få köpa den för en stor summa pengar. Det fick de, och i triumf bar de katten till stadens rådstuga, där snart alla människor trängdes för att se på det märkvärdiga djuret.
Plötsligt kom någon att tänka på att man hade glömt att fråga vad katten skulle ha för mat. Alla rusade ner till stranden, men fartyget hade redan lagt ut och hunnit en bra bit bort. Man skrek och ropade om varandra, för att få reda på vad katten åt.
”Mjölk!” svarades i en lur från fartyget.
Men fartyget hade seglat så långt ut på sjön att ljudet inte riktigt nådde fram. Täljeborna hörde fel och trodde att man hade ropat ”folk”. Alla greps då av förskräckelse, eftersom de tänkte sig att katten skulle komma att sluka dem alla. Det beslöts att katten genast skulle dödas, men ingen vågade angripa det förfärliga djuret, fast hela staden stod beväpnad till tänderna utanför rådhuset. Så kom någon på idén att man skulle tända eld på hela rådstugan; då skulle djuret omkomma i lågorna och det var ju bättre att rådstugan brann upp än att alla stadsborna blev uppätna.
Sagt och gjort, man tände eld på rådstugan. Men då röken började tränga in i det rum där katten fanns, sprang han upp på vinden och hoppade genom en glugg över till taket på ett annat hus. Strax sprang Täljeborna iväg för att tända eld på det huset också. Och så fortsatte det tills katten äntligen fick tillfälle att hoppa ner på marken och försvinna in i den närbelägna skogen. Där stod Täljeborna nu med hela staden nerbränd. Ändå hade de inte fått död på det otäcka vidundret.
Så småningom lugnade sig Täljeborna och beslöt att bygga upp staden på nytt. Då alla stockarna var tillhuggna skulle de bära dem till sin plats för att börja snickra. Staden låg i en dal och därför måste de gå nerför en brant backe med varje stock. När de skulle bära ner den sista stocken, var de så trötta att de tappade den och stocken rullade utför hela backen.
”Så enfaldiga vi varit!” utbrast de. ”Att vi inte hittat på det här sättet förut! Men det är inte för sent än.”
Och så bar de alla stockarna uppför backen igen och lät dem rulla tillbaka ner.
Så byggde Täljeborna länge och väl och staden växte fram. En dag när bygget närmade sig sitt slut hände det att en stor hummer kom krypande upp på stranden. Strax samlades en massa folk för att se vad det kunde vara för något. Efter att ha funderat länge kom man överens om att det måste vara en utländsk skräddare, eftersom han hade en sax i varje hand. Det passade bra, eftersom det nya rådhuset skulle invigas och alla som tillhörde magistraten skulle ha nya uniformer. De bad därför hummern mycket hövligt om hjälp och lyfte sedan upp honom på ett stycke vadmal. Hummern kröp baklänges på tyget och klippte med sina klor i luften, och stadens skräddare ritade noggrant upp kritstreck på tyget allteftersom hummern flyttade sig. Då han krupit fram och tillbaka över hela tygstycket klippte man efter strecken och skulle sätta ihop bitarna. Men det var alldeles omöjligt att få någon fason på styckena. Hur man än bar sig åt, kunde man inte få ut några ordentliga plagg av dem. Då förstod Täljeborna att den nye skräddaren bara velat driva gäck med dem, och i sin förbistring dömde de honom att mista livet. Eftersom han var en utlänning skulle han dränkas, för han fick inte begravas i stadens jord. Med stor högtidlighet och under fromma gummors klagan fördes hummern i en båt ut på sjön, där han till straff kastades i vattnet med ett väldigt plaskande.
Nu gick en tid i lugn och ro tills borgmästaren en vacker dag kom att undra över varför stadens invånare var så fattiga. Då han inte själv kunde finna orsaken, ställde han frågan till folket. Efter mycket funderande hit och dit kom man till den slutsatsen, att det inte kunde bero på annat än att man måste betala så mycket pengar för salt, som man köpte av utlänningar.
”Varför skulle inte vi kunna odla salt lika väl som de?” frågade någon. ”Då skulle pengarna stanna inom landet och vi skulle bli lika rika som vi nu är fattiga.”
Det tyckte Täljeborna lät klokt och förslaget vann allmänt bifall. Man plöjde upp en åker och sådde där ut några tunnor salt. På hösten skördade man allt gräs som vuxit på åkern. Men hur de stackars Täljeborna än slet och tröskade, kunde de inte få ett korn salt ur det.
Nu började man fundera över vad orsaken kunde vara till det dåliga resultatet. Till slut kom man överens om att det måste ha varit sparvarna som plockat upp alla saltkornen. Nästa år skulle man låta några män gå på vakt vid åkern, för att schasa bort fåglarna.
På nytt samlade man ihop pengar till en tunna salt och sådde ut kornen. Men trots att åkern vaktades både natt och dag, blev det ändå inte något salt när hösten kom. För att komma underfund med hur det kunde hänga ihop, slog man sina kloka huvuden samman. Efter mycket grubblande hit och dit kom man fram till att de män som vaktat åkern måste ha trampat ner saltplantorna. Men hur skulle man lösa den knuten? Någon kom med förslaget att eftersom det var de som hållit vakt vid åkern som trampat ner plantorna, så skulle man leja karlar att bära vakterna. Hans förslag vann allmänt gillande och till på köpet fick han en stor belöning för sin goda idé. Men hur fågelvakterna och bärkarlarna än slet vid åkern ville aldrig något salt växa och kanske lever Täljeborna fattiga än idag.
När de omgivande trädens grenar reflekteras i glaset tycks bilderna smälta ihop med omgivningen och få liv. De blir en del av skogens rörelser. Effekten är ganska dramatisk; Näcken gnider sin fiol, skogsråets håliga rygg skymtar fram och en vätte-flicka sover fridfullt i en solglänta. De är så närvarande att de nästan tycks andas.
Kulturminnet 