Kulturarvsdagen 6-8 sept

20180428_164102

Den andra söndagen i september varje år infaller Kulturarvsdagen. Det är ett evenemang som anordnas av Riksantikvarieämbetet i syfte att uppmärksamma det svenska kulturarvet och skapa intresse för kulturmiljöer. I samarbete med lokala aktörer bjuds allmänheten in till hundratals olika kulturarvsarrangemang runt om i landet. Ofta handlar det om hantverksaktiviteter, föredrag eller visning av kulturhistoriskt intressanta platser.

I år infaller kulturarvsdagen söndagen 8 september, men ett flertal aktiviteter erbjuds även under fredagen och lördagen. Årets tema är ”konst och underhållning”, men programmet innehåller en stor bredd. På flera håll i landet hålls hembygdsgårdar öppna, byvandringar ordnas och lokala museer visar upp särskilda utställningar. Påhittigheten har detta år varit stor. Till de mer rafflande programpunkterna hör en färd med ångslupen Gerda på Eskilstunaån, tillverkning av handpapper i Mölndals kvarnby och en inspirationsdag om Hälsingeostkaka i Bollnäs. I Long väljer man att uppmärksamma 800-årsjubileet av Snorre Sturlassons besök i Västergötland med en föreläsning i Longs kyrka.

Alla anmälda arrangemang presenteras landskapsvis på Riksantikvarieämbetets webbplats för den som vill planera sin kulturarvsdag så optimalt som möjligt. Det finns även en evenemangssida på Riksantikvarieämbetets Facebook.

 

Läs mer:

https://www.raa.se/evenemang-och-upplevelser/kulturarvsdagen/

https://www.raa.se/evenemang-och-upplevelser/kulturarvsdagen/besok-kulturarvsdagens-arrangemang/

Kulturhistoriska sevärdheter, del 28: Vreta kloster

20190719_124413

När Vreta kloster grundades omkring år 1100 fick Sverige sin allra första klosterkommunitet. Det var kung Inge den äldre och hans hustru Helena som tog initiativet till byggnationen och donerade mark. Klostret kom att drivas av nunnor, först inom en benediktinorden och senare en cistercienserorden. Tack vare rika gåvor från ett stort antal välgörare växte klostret och fick en framträdande plats i det svenska riket. Klosterkyrkan försågs med kostbara utsmyckningar, i klosterträdgården bedrevs odling och vattenförsörjningen tryggades med avancerade vattenledningar av trä. Dotterkommuniteter grundades i Askeby, Riseberga och Solberga. När nunnorna under 1200-talet lät uppföra en gård på markägorna gästades invigningen av kung Magnus Ladulås.

Under medeltiden blev klostret känt bland allmogen tack vare ryktbara visor om Vreta klosterrov, som beskrev hur några förnäma ädlingar förälskade sig i tre av klostrets nunnor och rövade bort dem för att gifta sig med dem. År 1405 blev klostret dessutom vida omtalat efter att den döende nunnan Benedicta mirakulöst tillfrisknat då en av hennes klostersystrar lovat att göra en pilgrimsfärd till Linköping om Benedicta blev frisk. De båda nunnorna genomförde sedan pilgrimsfärden tillsammans.

Under reformationen drog Gustav Vasa in klostret och lät klosterkyrkan bli en luthersk sockenkyrka. Klostret överlevde emellertid och fungerade som flickskola, men förhindrades att ta emot nya medlemmar. När de två sista nunnorna avled år 1582 upphörde klosterverksamheten. Klostret plundrades, sten fördes bort som byggmaterial och murarna lämnades åt sitt förfall. Kyrkan och det närliggande sädesmagasinet fortsatte dock nyttjas och underhölls. Kvar idag finns därför en välbevarad kyrka, ett bibehållet sädesmagasin och en klosterruin.

Vreta klosterkyrka fungerar än idag som församlingskyrka och har således använts utan avbrott i 900 år. De intilliggande klostermurarna har till viss del restaurerats, så att rumsindelningen går att avläsa för dagens besökare. Sädesmagasinet fungerar som museum och berättar om platsens historia. Sommartid erbjuder föreningen Klosterliv i Vreta guidade visningar.

 

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

 

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Vreta_kloster

https://visitlinkoping.se/g%C3%B6ra/attraktioner/kyrkor-och-kloster/vreta-kloster

http://vretaklosterforening.se/vretaklosterforening.se/Hist_Vreta_6.html

Information har även inhämtats från de skyltar som står uppställda vid Vreta kloster.

Svenska folksagor, del 21: Tälje tokar

bild tokar

En särskild del av vår kulturarv är berättelserna om Tälje tokar. Begreppet syftar på Södertäljeborna och uppkom efter att en vårdinrättning för sinnessjuka inrättats i staden. Tälje tokar började då figurera i skämtsagor, som fick stor spridning. Nedanstående berättelse innehåller ett flertal tokarnas öden och äventyr. Den har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt.

Till en liten stad som hette Tälje kom en dag ett fartyg. Ombord fanns ett djur som Täljeborna ännu aldrig hade sett, nämligen en katt. De blev så förtjusta i katten att de bad skepparen att få köpa den för en stor summa pengar. Det fick de, och i triumf bar de katten till rådstugan i staden, där snart alla människor trängdes för att se på det märkliga djuret.

Plötsligt kom någon att tänka på att man hade glömt att fråga vad katten skulle ha för mat. Alla rusade ner till stranden, men fartyget hade redan lagt ut. Man skrek och ropade om varandra, för att få reda på vad katten åt.

”Mjölk!” svarades i en lur från fartyget.

Men Täljeborna hörde fel och trodde att man hade ropat ”folk”. Alla greps då av en dödlig förskräckelse, och det beslöts att katten genast skulle dödas. Men ingen vågade angripa det förfärliga djuret, fast hela staden stod beväpnad till tänderna utanför rådhuset. Så kom någon på idén att man skulle tända eld på hela rådstugan; då skulle djuret ofelbart omkomma i lågorna och det var ju bättre att rådstugan brann än att alla stadsborna blev uppätna.

Sagt och gjort, man tände eld på rådstugan. Men då röken började tränga in i det rum där katten fanns, sprang han upp på vinden och hoppade genom en glugg över till taket på ett annat hus. Strax sprang Täljeborna iväg för att tända eld på det huset också. Och så fortsatte det tills katten äntligen fick tillfälle att hoppa ner på marken och försvinna in i den närbelägna skogen. Där stod Täljeborna nu med hela staden nerbränd. Ändå hade de inte fått död på det otäcka vidundret.

Så småningom lugnade sig Täljeborna och beslöt att bygga upp staden på nytt. Då alla stockarna var tillhuggna skulle de bära dem till sin plats. Staden låg i en dal och därför måste de gå nerför en brant backe med varje stock. När de skulle bära ner den sista stocken, var de så trötta att de tappade den och stocken rullade utför hela backen.

”Så enfaldiga vi varit!” utbrast de. ”Att vi inte hittat på det här sättet förut! Men det är inte för sent än.”

Och så bar de alla stockarna uppför backen igen och lät dem rulla tillbaka ner.

En dag när bygget närmade sig sitt slut hände det att en stor hummer kom krypande upp på stranden. Strax samlades en massa folk för att se vad det kunde vara för något. Slutligen kom man överens om att det måste vara en utländsk skräddare, eftersom han hade en sax i varje hand. Då deras stad nu var färdig skulle det nya rådhuset invigas. Alla som tillhörde magistraten skulle ha nya uniformer, och då passade det bra att låta den nya skräddaren klippa till kläderna. De bad därför hummern mycket hövligt om hjälp och lyfte sedan upp honom på ett stycke vadmal. Hummern kröp baklänges på tyget och klippte med sina klor i luften, och stadens skräddare ritade noggrant upp kritstreck på tyget allteftersom hummern flyttade sig. Då han krupit över hela tygstycket klippte man efter strecken och skulle sätta ihop bitarna. Men det var alldeles omöjligt att få någon fason på styckena. Hur man än bar sig åt, kunde man inte få ut några ordentliga plagg av dem. Då förstod Täljeborna att den nye skräddaren bara velat driva gäck med dem, och i sin förbistring dömde de honom att mista livet. Eftersom han var en utlänning skulle han dränkas, för han fick inte begravas i stadens jord. Med stor högtidlighet och under fromma gummors klagan fördes humern i en båt ut på sjön, där han till straff kastades i vattnet med ett väldigt plaskande.

Nu gick en tid i lugn och ro tills borgmästaren en vacker dag kom att undra över varför stadens invånare var så fattiga. Efter mycket funderande hit och dit kom man till den slutsatsen, att det inte kunde bero på annat än att man måste betala så mycket pengar för salt, som man köpte av utlänningar.

”Varför skulle inte vi kunna så salt lika väl som de?” frågade någon. ”Då skulle pengarna stanna inom landet och vi skulle bli lika rika som vi nu är fattiga.”

Förslaget vann allmänt bifall. Man köpte en åker och några tunnor salt, som såddes ut. På hösten skördade man allt gräs som vuxit på åkern. Men hur de stackars Täljeborna än slet och tröskade, kunde de inte få ett korn salt ur det.

Nu började man fundera över vad orsaken kunde vara till det dåliga resultatet. Till slut kom man överens om att det måste ha varit sparvarna som plockat upp alla saltkornen. Nästa år skulle man låta några män gå på vakt vid åkern, för att schasa bort alla fåglar.

På nytt samlade man ihop pengar till en tunna salt som såddes. Men trots att åkern vaktades både natt och dag, blev det ändå inte något salt. För att komma underfund med hur det kunde hänga ihop, slog man sina kloka huvuden samman. Efter mycket grubblande hit och dit kom man fram till att de män som vaktat åkern måste ha trampat ner saltplantorna. Men hur skulle man lösa den knuten? Någon kom med förslaget att eftersom det var de som hållit vakt vid åkern som trampat ner plantorna, så skulle man leja karlar att bära vakterna. Hans förslag vann allmänt gillande och till på köpet fick han en stor belöning. Men hur fågelvakterna och bärkarlarna än slet vid åkern ville aldrig något salt växa och kanske lever Täljeborna fattiga än idag.

Är det bara Sverigebilden som har förändrats?

bild flagga

I dessa tider pratas det mycket om att Sverigebilden har förändrats utomlands. Det stämmer nog. Tidigare sågs Sverige i regel med välvilliga ögon. Landet förknippades med rättrådighet, stabilitet, välfärd och social trygghet. Att presentera sig som svensk utomlands ledde ofta till framsträckta händer, leenden och öppna dörrar. Så är det inte längre. Varumärket Sverige har de senaste åren fått sig en ordentlig törn, då rapportering om landets utanförskapsområden, sociala slitningar och politiska polarisering nått ut till omvärlden. Att under en utlandsresa avslöja sig som svensk har nästan blivit lite genant och leder inte sällan till trevande frågor om landets tillstånd. Sverige har av allt att döma gått från att vara ett föredöme till att bli ett avskräckande exempel på hur lätt ett samhällsbygge kan raseras.

Från politiskt håll vill man ofta göra gällande att det bara är bilden av Sverige som förändrats, att landet i sig är precis så tryggt, lyckligt och välmående som det har varit i minst ett halvt sekel och att den förändrade synen utomlands bara beror på lögner som sprids av sverigedemokrater, Putin eller någon annan ondsint kraft. Men stämmer det verkligen? Låt oss ta en titt på vad statistiken säger om den svenska utvecklingen de senaste decennierna.

Vi börjar med att jämföra Sverige 1970 och 1990 med Sverige i nutid och ser vad som har hänt i förhållande till andra OECD-länder. Först välstånd. 1970 rankades Sverige som det fjärde rikaste landet, efter Schweiz, Luxemburg och USA. 1990 hade vi tappat ett par placeringar och hamnade på en sjätteplats. 2018 hamnade vi på plats tolv.

Medellivslängd, då? 1970 hade Sverige högst medellivslängd i världen. 1990 hade Island och Japan gått om, vilket gav Sverige en hedervärd bronsplacering. I WHO:s senaste data från 2016 hamnar Sverige på en niondeplats.

Skolresultat? Där började OECD göra mätningar (s.k. PISA-undersökningar) först år 2000, så längre än så kan vi inte backa. År 2000 presterade svenska elever signifikant bättre än OECD-genomsnittet inom samtliga kunskapsområden (läsförståelse, matematik och naturvetenskap). Endast tre länder presterade signifikant bättre än Sverige inom samtliga områden. Ytterligare fyra länder var signifikant bättre än Sverige i matematik och naturvetenskap. Sverige låg således högt bland de 32 deltagande länderna. Sedan följde en rejäl PISA-svacka med katastrofala resultat för den svenska skolan. Den senaste undersökningen 2018 visade dock att Sverige återhämtat sig något och kommit upp till genomsnittlig nivå.

Hur är det då med människors känsla av trygghet och förekomsten av kriminalitet? Det kan vi inte vända oss till OECD för att få svar på. Sedan 2006 utför emellertid Brottsförebyggande rådet årligen den s.k. Nationella trygghetsundersökningen (NTU). Där kan vi se att känslan av otrygghet började öka kraftigt 2016 och därefter har stannat på en hög nivå. Denna ökning är ingalunda märklig. Otrygghet är starkt kopplat till förekomsten av kriminalitet och samma undersökning visar att utsattheten för brott också har ökat. Annan statistik visar att vi har fått en våg av attacker på livräddande samhällsfunktioner, som ambulans, räddningstjänst och brandkår. Utöver detta har kriminaliteten i landet börjat utmärka sig på ett anmärkningsvärt sätt: Sverige har hamnat i Europatoppen avseende dödsskjutningar och granatattacker.

Låt oss avslutningsvis titta på vad som har hänt med antalet utanförskapsområden, det vill säga områden där mindre än 60% av alla i arbetsför ålder är sysselsatta, skolresultaten är svaga och valdeltagandet lågt. Dessa områden har tidigare kartlagts i ”Utanförskapets karta”, först på initiativ av Folkpartiet och senare av stiftelsen Den Nya Välfärden. 1990 hade Sverige tre utanförskapsområden. 2006 var de uppe i 156. När sista mätningen gjordes 2012 hade siffran stigit till 186. Därefter har man inte längre ritat Utanförskapets karta, utan istället använt andra definitioner av utanförskap (i regel utifrån ännu högre grad av arbetslöshet samt förekomst av kriminell aktivitet), vilket gjort att siffrorna inte går att jämföra. Den ökande trenden är dock tydlig. Man har också börjat använda termen särskilt utsatta områden för att beteckna områden där problemen är så svåra att det finns parallella samhällsstrukturer och polisen inte kan utföra sitt uppdrag. 2015 hade Sverige 15 särskilt utsatta områden. 2019 är de 22.

Den sammantagna bilden visar ett land som halkar efter jämförbara länder, förlorar sitt välstånd, får allt fler områden som står utanför samhällets kontroll, blir allt mer otryggt och är oförsvarligt hårt drabbat av grov kriminalitet. Det är inte bara Sverigebilden som har förändrats, utan Sverige i sig. Att våra makthavare fortfarande lyckas hävda motsatsen beror sannolikt på fallhöjden – när tappet sker från en hög nivå dröjer det länge innan det blir riktigt illa. Men problem man inte vill kännas vid kan man inte lösa. Och av den anledningen är den politiska skönmålningen lika oroväckande som de negativa trenderna i sig.

Tillägg 2020-06-03: Expressen avslöjar idag att den förbättring av svenska skolelevers resultat som sågs i den senaste PISA-undersökningen byggde på falska siffror. Ett stort antal utlandsfödda (alltså inte bara nyanlända) hade sorterats bort ur undersökningen i syfte att förbättra genomsnittspoängen.

 

Läs mer:

https://data.oecd.org/gdp/gross-domestic-product-gdp.htm

https://data.oecd.org/healthstat/life-expectancy-at-birth.htm

Skjutningarna i Sverige extrema för hela Europa – ny studie varnar för utvecklingen

Ny rapport: ”Utanförskapets karta – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie”

https://www.ekonomifakta.se/fakta/utbildning-och-forskning/provresultat/resultat-pisa/

https://www.expressen.se/halsoliv/halsa/sverige-har-tappat-i-forvantad-livslangd/

https://www.expressen.se/nyheter/antalet-granatattacker-okar-kraftigt-experten-extremt/

Vi är inte längre äldst i världen

https://www.skolverket.se/publikationsserier/ovriga-trycksaker/2001/sammanfattning-av-pisa-2000.-svenska-femtonaringars-lasformaga-och-kunnande-i-matematik-och-naturvetenskap-i-ett-internationellt-perspektiv.

https://www.svd.se/nu-kommer-blaljusutredningens-forslag

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/116-granatattacker-pa-atta-ar-sverige-sticker-ut

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/m-antalet-utanforskapsomraden-okar

https://sv.wikipedia.org/wiki/Brottslighet_i_Sverige

https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_life_expectancy#List_by_the_OECD_(2016)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Utsatt_omr%C3%A5de

Mitt hus är mitt

20190615_142626

Jag älskar mitt hus, trots att det inte är märkvärdigt på något sätt alls. Det kostade inte många pengar att köpa och är varken finare eller ovanligare än andra. Om det inte var mitt skulle jag förmodligen inte ägna det någon särskild uppmärksamhet om jag gick förbi. Dessutom har det sina skavanker och skulle nog må bra av en del renoveringar som ännu inte har blivit av. Trädgården är bångstyrig och dess färgprakt beror mest på vildblommor. Men trots alla dessa brister är huset en outsinlig källa till glädje. Under åren vi bott här har det formats av mitt och min mans liv. Det bär spår av oss. Vi känner dess alla vinklar och vrår, vet var golven knarrar och lever hemtamt bland husets alla egenheter. Av någon anledning känner jag stolthet över detta oansenliga hem. Skälet till att jag älskar mitt hus är inte att det är fantastiskt – jag älskar mitt hus för att det är mitt.

Jag har en lägenhet också. Den har jag för att kunna jobba där jag jobbar och så har det varit i många år. Den lägenheten betyder inte alls lika mycket för mig. Var jag tillbringar mest tid har jag själv svårt att avgöra, men bor gör jag alldeles tveklöst i huset. Det är mitt hem.

Samma känslor väcker Sverige hos mig. Jag har rest mycket i mitt liv och jag har studerat och arbetat i tre olika världsdelar. Många gånger har jag trivts bra, men jag har alltid återvänt till Sverige. Riktigt hemma har jag aldrig känt mig någon annanstans. Rödmålade stugor, ljusa sommarnätter och snötyngd skog betyder något för mig. Jag vill äta sommarens första färskpotatis i syrénbersån, fira kräftskiva i augustikvällen och sjunga luciasånger i kyrkan när julen närmar sig – inte för att det egentligen är viktigt, utan för att det är traditioner som har ett personligt värde. Ingen annanstans i världen kan jag hitta den känsla av tillhörighet och sammanhang som vävs samman av den egna kulturens trådar. Sverige är mitt hemland.

Mitt hus är mitt. Blott Sverige svenska krusbär har. Det är väldigt svårt att ändra på.

Starka skildringar av den nordiska folktrons väsen

20190803_212942

En gång var de nordiska skogarna så fulla av magiska väsen att människan var tvungen att anpassa sig. De var så verkliga att de blidkades med gåvor, gavs särskild plats i naturen och skrämdes bort med symboler. Förhållandet mellan människor och skogsväsen reglerades i lag, för att ingen skulle fångas av magiska krafter. Skogens varelser skildrades i sagor och myter och förklarade sådant som var svårt att förstå. Idag lever de en tynande tillvaro och bereds inte lika ofta utrymme i tankar och berättelser. Håller de rent av på att försvinna?

En som valt att uppmärksamma skogarnas allt mer bortglömda invånare är fotografen Margrete Birkeland. Sedan snart ett år kan den som besöker staden Geilo i Norge se hennes utställning om den nordiska folktrons väsen. Fotografierna ställs ut i stort format och finns uppställda utmed en skogsstig, vilket gör att varelserna befinner sig i sin genuina miljö.

20190803_212721När de omgivande trädens grenar reflekteras i glaset tycks bilderna smälta ihop med omgivningen och få liv. De blir en del av skogens rörelser. Effekten är ganska dramatisk; Näcken gnider sin fiol, skogsråets håliga rygg skymtar fram och en vätte-flicka sover fridfullt i en solglänta. De är så närvarande att de nästan tycks andas.

På norska heter alla dessa väsen förstås något helt annat, men de är ändå sig lika och visar upp drag vi känner igen. Den nordiska folktrons väsen har inte följt gränser, utan spridit sig och levt i alla skandinaviska länder. Nu är det upp till oss om de ska fortsätta göra det. Vi avgör själva vad vi vill minnas, berätta och föra vidare. Det är vi som väljer om vi vill hålla dem levande.

20190803_212805.jpg

 

Läs mer:

http://www.margrete.com/

 

En dokumentär om Margrete Birkeland och hennes fotokonst hittar du här:

https://sumo.tv2.no/programmer/underholdning/naa-eller-aldri/

Tänkvärt om kultur, del 19

bild pärla

Svenskar förstår överhuvudtaget väldigt lite av hur andra folk och länder fungerar. De förstår inte ens Finland fast länderna varit ihopflätade i 700 år. Jag tror att jag har förklarat ganska väl i min bok varför Polen står där det står idag. Också att allt inte är fel i Polen bara för att det just nu finns en regering med för svenskar ibland udda och märkliga idéer. Polens väg genom historien är unik och på många sätt beundransvärd. Jag beundrar att polackerna aldrig gett upp, de kommer alltid tillbaka. De slåss för sitt språk, kultur och sitt land. Det fredliga och numera så ”snälla” Sverige förstår inte sådant. Däremot är det självklart för en fransman eller finne eller japan.

– Herman Lindqvist

Nordisk folktro, del 20: Vittror

20190803_212628

Vittrorna är de magiska väsen som är vanligast förekommande i Sveriges nordligare delar. Söder om Dalarna verkar de aldrig ha funnits, utan där lever istället de närbesläktade vättarna.

Likt vättarna huserar vittrorna under jorden och bosätter sig gärna i människors närhet. I äldre tider fanns de ofta i anslutning till fäbodar. När människorna lämnade fäbodvallen under vintern, så bodde vitterfolket kvar.

Vittrorna är ett småfolk med människolika drag. I vissa fall har de något som utmärker dem, som särskilt långa tänder. Vittror i mänsklig storlek förekommer och ibland är de osynliga. Deras liv liknar människornas och de klär sig ofta i kläder som påminner om äldre tiders folkdräkter. I regel försörjer de sig genom jordbruk. De håller sig med boskap som ser ut som kor och getter, men i liten version. Trots sin litenhet mjölkar dessa djur fantastiskt bra; spannen blir alltid full, oavsett hur stor den är. Om man stöter på en vitterko ute i markerna kan man fånga den genom att kasta ett föremål av stål över den. Det kan dock hända att man sedan får besök av en vittra, som antingen kräver kon tillbaka eller vill ha något i utbyte.

Vittrorna vallar sin boskap längs uråldriga vittervägar, där de inte vill bli störda. Den som råkar bygga sitt hus över ett sådant vitterstråk får ingen ro i sinnet och gör bäst i att flytta. Annars finns det risk att vittrorna går med sin boskap tvärs igenom huset, så att den boende störs av klövtramp, råmanden och koskällor. På äldre kartor ritade man ibland ut vitterstråken, så att människor kunde undvika dem.

Så länge vittrorna blir vänligt bemötta lever de i regel i fredlig samexistens med människorna. Den som hjälper en vittra kan få en fin belöning tillbaka. Om vittrorna retas upp kan de däremot svara med att orsaka sjukdom och olycka. Det finns också berättelser om vittror som rövat bort barn och lämnat bortbytingar istället. Även vuxna kan bli vittertagna och hållas fångna, vilket i äldre tider sågs som en orsak till oförklarliga försvinnanden. För att hålla vittrorna borta hände det att man ristade in vitterkors i stenar och rösen i fäbodarnas närhet.

 

Minnen av vittrorna

2014 gjorde Sveriges Radio ett reportage om vittror, som fick många att höra av sig. En som kontaktade Sveriges Radio för att berätta om personliga minnen var Sven-Martin Eriksson i Östersund. Så här skrev han:

Jag tror att Vettrar är jämtlandsdialekt för Vittrar ett annat lokalt namn är  Smårauan. Min Farfar hade en lång och rolig berättelse om Vettran och att de var rädda för stål. Det rustades till vetterbröllop i våra fäbodar det skulle givetvis ske nattetid. Min Farfars Farfar bodde i bustugan tillfälligtvis som ung i samband med nått arbete som skulle utföras. Vettrarna lade kopparmynt i ett trä tråg som skulle tillfalla brudparet (vetter paret). Min Farfars Farfar hade gömt sig i bodarna på en ås i bustugan delvis av rädsla för dem men när tråget var fullt med kopparmynt släppte han sin kniv överst i tråget. Alla vättar flydde och min anfader kunde ta hand om kopparmynten och för pengarna köpte han gård där han sen och hans efterkommande levde. Gården är fortfarande i släktens ägo min kusin med familj äger gården nu.

 

Fotnot: 

Fotografiet ovan är hämtat från utställningen ”Huldreskogen” i Geilo i Norge och publiceras med tillåtelse av fotograf Margrete Birkeland:  http://www.margrete.com/

 

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag

Henriksson, Alf (red. 1990), Hexikon som lexikon. En sagolik uppslagsbok från A till Ö, Trevi

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag

 

Otryckta källor:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?artikel=5894579

https://sv.wikipedia.org/wiki/Vittra

http://www.hembygd.junselebyar.se/vittror.html

https://www.norran.se/livsstil/norrlandsk-folktro-vittra-ett-underjordiskt-folk-som-kunde-sprida-skrack/

https://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/de-underjordiska-i-folktron.html

 

Ordspråk och talesätt, del 11: Vara ute i ogjort väder

bild skepp

Att vara ute i ogjort väder är detsamma som att agera utan att ha goda grunder. Uttrycket vill förmedla att någon har förhastat sig, missuppfattat situationen eller lagt sig i något utan anledning.

Talesättet har sitt ursprung i det fornsvenska uttrycket det duger ej att segla i ogjort väder. Med detta åsyftas att det är oklokt att ge sig ut på havet innan vädret stabiliserat sig; man bör inte agera överilat genom att ge sig ut med båten utan att försäkra sig om att tidpunkten är lämplig.  Uttrycket vill således lära oss att vi har ett ansvar att bedöma situationen innan vi vidtar åtgärder och att vi bör ta reda på viktiga omständigheter innan vi fattar beslut.

 

Tryckta källor:

Holm, Pelle (1971), Bevingade ord, Bonniers

 

Otryckta källor:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?artikel=3240984

https://www.synonymer.se/sv-syn/ogjord