Jag är inte längre medlem i Svenska kyrkan. Den valde jag att lämna för några år sedan, när jag upplevde att den övergått till att vara en politisk organisation snarare än ett kristet samfund. Men det händer fortfarande att jag går i kyrkan, främst för att jag ibland längtar efter att känna samhörighet med den delen av mitt kulturarv. Sverige bär på en tusenårig kristen historia och även om samhället idag är höggradigt sekulariserat, så tvättas ett sådant arv inte bort i en handvändning. De människor som betecknar sig som troende minskar, men det är ändå till kyrkan svensken vänder sig i flera av livets mest avgörande stunder. I kyrkan firas dop och bröllop, begravningar ordnas i dess regi och en tredjedel av alla åttondeklassare väljer ännu att konfirmera sig. Det kristna avtrycket är också tydligt i flera av våra största högtider, även om förkristna inslag vittnar om att kyrkan i många fall övertagit och omvandlat årstidsbundna traditioner från hednisk tid.
I söndags vandrade jag fyra vackra kilometrar genom snötyngd skog för att delta i mässan i Varnhem. Jag ska erkänna att mässan i sig var något av ett svepskäl – jag håller på med ett blogginlägg om Birger jarl och ville ha en bild av hans grav i klosterkyrkan att illustrera texten med. Men mässan var stämningsfull och gav mig en påminnelse om att kyrkohistorien är nära sammanflätad med kulturen. Psalmerna väckte minnen av tidigare kyrkobesök, bibeltexten var bekant för alla som någon gång konfirmationsläst och prästen predikade om att det kristna livets kamp aldrig är enkel. Allt var välbekant och följde den ordning vars rötter hittar tillbaka hundratals år. Jag må ha lämnat en organisation som håller på att halka snett, tappa bort sig och förlora sina gränser i en formlös dimma, men mitt kulturkristna arv lever kvar. Mina förfäder levde i ett bondesamhälle vars tillvaro i hög utsträckning styrdes av religiösa regler och våra kyrkobyggnader är fulla kulturhistoriska spår. Jag kallar mig inte kristen – det vore nog att skända religionen – men kristendomen vilar i min kultur.
Mitt under den deprimerande, eländiga samhällsutvecklingen har det varit en stor tröst att min 
En skeppssättning är en krets av stenar med formen av ett skepp. Kanske är graven tänkt att symbolisera resan till livet efter döden. Sveriges största skeppssättning är Ales stenar i Skåne, som mäter hela 67 m och har daterats till vendeltiden.
skeppssättningarna en rund form. Oftast ingår sju eller nio stenar i cirkeln. Tidigare misstolkades dessa stenformationer som forntida tingsplatser, där det ojämna antalet säten skulle garantera att en omröstning aldrig kunde bli oavgjord. Utgrävningar har emellertid visat att det rör sig om gravar.
Treuddar förekommer under både yngre och äldre järnålder. De utgörs av trekantiga stenkonstruktioner med indragna sidor, vilket ger graven formen av en stjärna med tre armar. Dessa gravar är ibland tomma, vilket antyder att de främst fungerade som kultplatser.
Under yngre järnåldern ändrades gravskicket, så att de döda kunde gravsättas utan att kremeras. Ett exempel är de rikligt utrustade Vendelgravarna, som nämnts ovan. Vendelgravarna är s.k. båtgravar, där de döda har placerats i träbåtar. I dessa båtgravar (liksom i liknande gravar vid Valsgärde och Tuna) har krigare gravlagts med hjälmar, sköldar, svärd, mat, dryck, hästar och jaktfalkar. Gravfynden berättar om långväga handelskontakter genom förekomsten av exempelvis glasbägare. Ett annat exempel på internationella förbindelser är den praktfulla båtgraven vid Sutton Hoo på Englands östkust, vars innehåll är nästan identiskt med Vendelgravarnas. Där fick kungen över East Anglia sitt vilorum, tillsammans med en hjälm och en sköld som tillverkats i Mälardalen.
Kulturminnet 