En granskning av kulturpolitiken

Ann Heberlein, lektor i etik vid Lunds universitet, låter idag meddela på bloggen Ledarsidorna att hon kommer att ägna de kommande veckorna åt att granska den svenska kulturpolitiken. Det är välkommet – den som styr kulturpolitiken styr också en del av människors tankar och begreppsvärld.

I Sverige har vi ett system där kulturarbetarna ofta är ekonomiskt beroende av statsmakterna via bidrag och projektpengar. Hur påverkar det kulturuttrycken? Har vi verkligen ett levande och oberoende kulturliv?

Själv kommer jag att följa Ann Heberleins reportage med stort intresse.

Läs mer:

https://ledarsidorna.se/2017/07/kulturpolitiken-under-granskning/

Bellmandagen

 26 juli 1829 anordnade ordenssällskapet Par Bricole en minnesfest för skalden Carl Michael Bellman på Djurgården i Stockholm. Alltsedan dess har det varit tradition att högtidlighålla denna dag (eller närmaste helgdag) som Bellmandagen. Firandet har vid flera tillfällen hållits på Skansen i Stockholm, men även i andra delar av landet arrangeras musikuppträdanden och minnestal. I år väljer jag att uppmärksamma Bellmandagen med ett kort personporträtt.

Carl Michael Bellman

Carl Michael Bellman föddes 1740 som första barnet till lagmannen  Johan Arendt Bellman och hans fru Catharina Hermonia. Hans mor satte 15 barn till världen, varför Bellman blev äldst i en stor syskonskara. Sju av syskonen dog emellertid före vuxen ålder.

I barndomen fick Bellman sin utbildning som privatelev vid Maria skola och av informatorer i hemmet. Han visade tidigt upp en konstnärlig begåvning, då han redan som barn började författa poesi. Vid 18 års ålder tillbringade han en kort tid vid Uppsala universitet, men verkar då ha ägnat sig mer åt nöjen än åt studier. Därefter följde ett antal år med mer eller mindre misslyckade anställningar som banktjänsteman och kanslist. Under 1760-talet började hans poetiska och musikaliska ambitioner komma till uttryck och uppta allt mer av hans engagemang. Han spelade cittra, författade satiriska dikter, komponerade dryckesvisor och uppträdde som underhållare vid privata festligheter. I enlighet med tidens trender lånade han ofta populära melodier och försåg dem med egna texter. Samtida källor beskriver honom  som en medryckande estradör  med osedvanlig förmåga att trollbinda publiken. Med tiden kom hans produktion att bli både omfattande och varierad.

En av orsakerna till Bellmans popularitet var förmodligen hans realism. Stockholm var vid denna tid ett skiktat samhälle präglat av fattigdom och usla sanitära förhållanden. Det var ur denna miljö Bellman hämtade sin inspiration och han återgav sina observationer med osminkad uppriktighet. Utan att försköna, ömka eller moralisera skildrade han livet på samhällets botten och hans visor kom att innehålla ett unikt persongalleri. Urmakaren Fredman, musikern Movitz och glädjeflickan Ulla Winblad blv några av hans mest kända karaktärer. Texterna beskriver allt från festligheter till dödsångest och stämningen i hans visor spänner från lättsam humor till mörkt tungsinne. Ämnesvalen fick Bellman att uppfattas som grov, vilket gjorde att han aldrig tjänade några större summor på sin skaldekonst. Hans vuxna liv kom att utmärkas av ekonomisk instabilitet och han tvingades vid ett tillfälle att fly till Norge för att komma undan sina fordringsägare. Först efter att han uppmärksammats av kung Gustav III blev den ekonomiska situationen en aning ljusare.  Bellmans sång Gustafs skål blev en kampsång i samband med monarkens statskupp 1772 och Bellman anlitades som underhållare på slottet. Han skrev även politisk propaganda till stöd för kungen.

1777 gifte sig Bellman med den femton år yngre Lovisa Fredrica Grönlund och deras första barn föddes 1781. Totalt fick de fyra söner, varav en dog i späd ålder.

1790 kom Bellmans mest kända vissamling, Fredmans epistlar, i tryck. Ett år senare trycktes Fredmans sånger. För Fredmans epistlar tilldelades Bellman Lundbladska priset och 1793 blev han invald i Musikaliska Akademien. Trots dessa erkännanden fortsatte Bellmans ekonomi att försämras och familjen tvingades ständigt flytta till allt sämre bostäder. När Gustav III mördades förlorade Bellman sin främsta understödjare och hamnade på obestånd. 1794 sattes han i arrest (s.k. bysättning) p.g.a. obetalda skulder. Där påbörjade han sin ofullbordade självbiografi och skrev även ett antal visor. Förhållandena i häktet var dock svåra och fick hans redan svaga hälsa att svikta. En kort tid efter att han lösts ut avled han, 55 år gammal, i lungsot. Han begravdes på Sta Klara kyrkogård, där Svenska Akademien 1851  lät resa en minnessten.

Få personer har bättre än Bellman förtjänat benämningen svensk nationalskald. Hans produktion  väcker än idag uppskattning för sina musikaliska, språkliga och poetiska kvalitéer och har översatts till fler än 20 språk. Sångerna har varit föremål för otaliga tolkningar och sjungits i vitt skilda sammanhang. Melodier som Fjäriln vingad syns på Haga, Gubben Noak, Märk hur vår skugga och Så lunka vi så småningom tillhör den svenska visskatt som många av oss har en personlig relation till.

_____________________________________________________________________________

Tryckta källor:

Huldén, Lars (1994), Carl Michael Bellman, Natur och Kultur

Lindqvist, Herman (1997), Historien om Sverige: Gustavs dagar, Norstedts

Matz, Edvard (2004), Carl Michael Bellman. Nymfer och friskt kalas, Historiska Media

Ullman, Magnus (2001), Carl Michael Bellman, Bokförlaget Magnus Ullman

Otryckta källor:

http://www.bellman.net/skalden.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Michael_Bellman

Är alla kulturer lika bra?

Är alla kulturer lika bra? Mitt svar – efter att ha läst om, rest till och arbetat i ett stort antal olika kulturer – är nej. Givetvis kan man trassla in sig i semantiska diskussioner om vad som utgör en kultur, vad som ska anses vara bra och vilken måttstock man egentligen använder när man svarar på en sådan fråga, men det tycks mig vara bortkastad tankemöda. Jag vill med emfas hävda att kulturer som bidrar till att skapa hälsa, välstånd, trygghet och lycka är bättre än de som gör motsatsen. Dessutom vill jag mena att olika kulturer skiljer sig åt på den punkten.

En illustration av mina tankegångar kan vi hämta från en by i Östafrika, där jag under en period arbetade på ett sjukhus. Den rådande kulturen i området var starkt präglad av ödestro, vilket gjorde att människorna hade ett passivt förhållningssätt till sina liv. Trots en tillvaro med många problem saknades drivkraft att åstadkomma förändring. Att ändra på levnadsvanor för att förbättra sin hälsa eller vidta försiktighetsåtgärder för att undvika skador var ointressant; när det var dags att bli sjuk eller dö skulle man ju ändå göra det. Inte heller fanns någon vilja att planera för framtiden eller skapa långsiktiga strategier för att uppnå ett bättre liv. Att försöka informera dessa människor om HIV-prevention (vilket jag skulle göra) var förstås en omöjlig uppgift. Kulturen var i detta fall ett destruktivt hinder för utveckling och så länge det inte sker en kulturförändring kommer denna kulturs framtida generationer att leva i samma misär.

Mot bakgrund av mina erfarenheter har jag svårt att förstå det svenska samhällets problematiska inställning till främmande kulturyttringar. När små omyndiga flickor trillar in i vårt land tillsammans med betydligt äldre äkta män står vi handfallna och vet inte hur vi ska agera, trots att barnäktenskap är förbjudet i Sverige. Det är som om en kultur inte får ifrågasättas, oavsett hur otäcka följderna blir. Ett av skälen är förmodligen att vi sedan sjuttiotalet har lagar som säger att Sverige ska vara mångkulturellt. På vilka grunder dessa lagar stiftades kan man verkligen undra. Vad var det lagstiftarna ville uppnå och hur väl har de lyckats? Vilka har de verkliga konsekvenserna blivit? Patrik Engellau diskuterar idag dessa frågor på bloggen Det Goda Samhället. Läs och begrunda. Frågan om mångkulturens varande har aldrig varit mer aktuell.

 

Läs mer:

Ett lurigt ämne II

Vår gyllene tillit

 

I en nylig rapport från Nordiska ministerrådet framkommer att de nordiska länderna karakteriseras av en unik social tillit. Ingen annanstans i världen har människor högre tilltro till både samhället och varandra. Liknande resultat har tidigare presenterats av forskarnätverket World Values Survey och åskådliggjorts i den berömda kulturkartan.

Nordiska ministerrådet konstaterar i sin rapport att den sociala tilliten är en guldgruva. Utan den hade samhället krävt en mer komplex organisation med fler kontrollfunktioner. Beräkningar visar också att länder med hög social tillit har bättre tillväxt.

Att just de nordiska länderna toppar tillitsstudierna är förstås ingen slump. I botten finns en pragmatism som öppnat för ett tillitsfullt förhållningssätt; tilliten har vuxit sig stark därför att den haft jordmån att göra det. Den goda tilliten hade inte kunnat utvecklas och leva vidare om vi inte hade haft ett samhälle med låg korruption, stark välfärd och en hjälpsam inställning till varandra. Vi har helt enkelt skapat en tillitskultur.

Den bör vi vara rädda om.

 

Läs mer:

http://norden.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1095951&dswid=-7660#sthash.TeUqnJaG.dpbs

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6716415

http://www.iffs.se/world-values-survey/

Kulturhistoriska sevärdheter, del 5: Gripsholms slott

Gripsholms slott, som ofta kallas ”Gustav Vasas slott”, ligger i den lilla staden Mariefred i Södermanland. Det är vackert beläget på en holme i Mälaren och omges av en park med idylliska utblickar mot stadskärnan.

Slottets ursprung går tillbaka till omkring år 1380, då drotsen Bo Jonson Grip lät uppföra en borg på markerna. Han benämnde platsen efter sitt släktvapen, en grip, vilket gav upphov till namnet Gripsholm.

Efter Bo Jonssons död såldes egendomen 1404 till drottning Margareta, men hamnade från år 1423 i pant hos greven Hans af Ewersten och Nougarten. Under Engelbrektsfejden 1434 brände hans fogde slottet när han hörde att en bondehär var i antågande. Av den ursprungliga medeltida borgen finns således bara några rester kvar i form av en gråstensfasad och delar av källaren.

1472 köpte Sten Sture d.ä. Gripsholm och överlät det till kartusianklostret Pax Mariæ. Pax Mariæ blev sedan det första klostret som drogs in av Gustav Vasa, då denne gjorde anspråk på Gripsholm som en del av sitt arvegods. Vilket skick Sten Stures borg var i vet vi inte, men Gustav Vasa använde den inte, utan lät uppföra ett slott som skulle fungera som försvarsborg. 1544 var slottet så pass färdigt att Gustav Vasa ställde till med en fjorton dagar lång invigningsfest. Slottets hade då fått sin grundstruktur med tegelfasad, fyra torn och en inre borggård.

Efter Gustav Vasas död följde några av de mer dramatiska decennierna i Gripsholms historia, då hans söner stred om makten. Först använde Erik XIV slottet som fängelse åt sin bror Johan III och hans fru Katarina Jagellonica. Deras första barn, Isabella (som dog i späd ålder) och Sigismund (som senare blev kung av både Sverige och Polen), föddes där. Fyra år senare var rollerna ombytta och Johan III lät istället fängsla Erik XIV och hans familj på Gripsholm.

1572 fick hertig Karl (som senare blev Karl IX, efter att ha tagit makten från sin brorson Sigismund) slottet i förläning. Under hans tid användes Gripsholm ofta som fängelse åt både krigsfångar och adelsmän som råkat i onåd. Vid hans död 1611 övertogs slottet som änkesäte av hans fru Kristina och hon stannade där till sin död 1625. Hennes son, Gustav II Adolf, var ofta ute på krigståg och tillbringade inte mycket tid på slottet. Det gjorde däremot hans hustru Maria Eleonora, som vantrivdes alldeles kolossalt och tillslut flydde från både Gripsholm och Sverige efter hemliga överläggningar med den danske kungen Kristian IV.

1649 fick Karl X Gustav slottet och hade det fram till sin död 1660, varpå hans hustru Hedvid Eleonora bodde kvar. Hon ägde Gripsholm i flera decennier och hann under denna tid göra omfattande renoveringar. Bl.a. lät hon bygga den tre våningar höga Drottningflygeln. Hon försåg även slottet med stora mängder textilier, varav vissa finns kvar än idag.

Under Gustav III: s tid inleddes något av en glansperiod på Gripsholm. Han tillbringade mellan åren 1773 och 1785 långa perioder där och lät slottet bli skådeplats för konserter, teateruppträdanden och ett invecklat hovceremoniel. Många av rummen försågs med kakelugnar och 1782 invigdes den betagande hovteatern i ett av tornen. Teatern har ett ännu fungerande maskineri för kulissbyten och anses vara en av Europas mest välbevarade från denna tid.

När Gustav IV Adolf blivit avsatt som kung hölls han fången på Gripsholm efter statskuppen 1809. Därefter genomgick Gripsholm några decennier av modernisering enligt tidens rådande trender under Oscar I och Karl XV. Med Oscar II:s beskydd bildades sedan Gripsholmsföreningen i syfte att återställa Gripsholm till ett så värdigt skick att det kunde leva upp till beteckningen ”nationalmonument”. I huvudsak ville man återskapa slottets yttre karaktär från tiden före Hedvig Eleonoras renovering och samtidigt låta vissa rum återspegla specifika tidsepoker. Restaureringsarbetet avslutades 1899.

Slottet är idag ett museum, där besökarna kan ta del av oskattbara historiska miljöer. På Gripsholm förvarar svenska staten dessutom sin porträttsamling, vilken är världens äldsta nationella porträttgalleri. Redan Gustav Vasa började samla konst på Gripsholm och traditionen har sedan upprätthållits av senare innehavare. Samlingen växer än, då Gripsholmsföreningen varje år låter bekosta nya porträtt av framstående svenskar. Sedan 1860 ansvarar Nationalmuseum för samlingen, som nu innehåller över 4000 ovärderliga porträtt.

Ett besök på Gripsholms slott är en upplevelse som lämnar bestående intryck. En vandring genom de många salarna är en tidsresa genom fem sekler, där man kan följa Sveriges kungalängd från Gustav Vasa fram till 1800-talet. Vare sig man är intresserad av historia, konst, kultur, arkitektur, möbler eller textilier kan man här få sitt lystmäte. Slottsinteriörens speciella stämning beskrivs av Ulla Trenter i boken ”Mariefred”, ur vilken jag hämtar ett citat till avslutning:

Det är klart att detta grymt sköna och massiva slott i alla tider varit fantasieggande och givit upphov till legender och skrönor. Stämningen hänger inte bara ihop med de tjocka, utestängande väggarna och de stolta respektingivande tornen; också inuti slottet möter en kompakt känsla av forna dagars liv. Om det är ekot av längesedan döda kungligheter och hovfunktionärer som är kvar i väggarna, eller om det helt enkelt är vetskapen om att gå på samma golv och omslutas av samma väggar och tak som dessa historiska personer som har en smått berusande inverkan, vet vi inte. Men det är omtumlande att vandra genom slottet, där rummen känns i så hög grad levande med sina inredningsdetaljer från olika tidsepoker: Karl IX:s kammare med väggfasta bänkar och inbyggd säng, Hedvig Eleonoras våning med rottingflätad schäslong och lackerat skåp, Gustav III:s teater med loger, speglar och fladdrande ljus, de kungliga gästrummen med vackra kakelugnar och nätta sängar med sängomhängen i rutmönstrat linne eller blommig kattun, Sofia Magdalenas våning med sidentapeter, sidenklädda stolar och målade rokokoskåp, den stackars Gustav IV Adolfs fängelse: sängkammaren med den av hans far iordningställda sängalkoven och konseljrummet med det bord i elfenben, pärlemor och sköldpadd, där han måste underteckna sin tronavsägelse.

 

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Ottosson, Mats och Ottoson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

Trenter, Ulla och Karlsson, Harry (1979), Mariefred, Bokförlaget Trevi

 

Otryckta källor:

http://www.kungahuset.se/besokkungligaslotten/gripsholmsslott.

http://www.slottsguiden.info/slottdetalj.asp?id=5

http://www.sfv.se/sv/fastigheter/sverige/sodermanlands-lan-d/gripsholms-slott-Mariefred/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gripsholms_slott

En kulturpolitisk debattartikel

Sedan ett par år tillbaka är jag medlem i det relativt nystartade partiet Medborgerlig Samling. Via partiets diskussionsforum fick jag nyligen ett meddelande från en vänlig och kulturbegåvad partikamrat, som jag aldrig tidigare haft kontakt med. Han hade trillat in på den här bloggen och undrade om vi skulle kunna skiva en debattartikel tillsammans. Skulle han rent av kunna få låta sig inspireras av bloggtexterna och formulera ett förslag?

Det fick han förstås och jag kan nu presentera det färdiga resultatet:

 

Med kulturarvet mot framtiden

För en tid sedan meddelade Kulturdepartementet att Sverige inte ska lämna några bidrag till UNESCO:s lista över immateriellt kulturarv. Det innebär att Sverige nu ställer sig utanför ett initiativ som syftar till att bevara värdefulla delar av mänsklighetens kulturuttryck och förlorar en möjlighet att lyfta fram den svenska kulturens främsta traditioner.

Enligt Kulturdepartementet – och i förlängningen den svenska regeringen – vore det ”problematiskt” att hävda att en viss tradition skulle vara viktigare än en annan. Det skulle alltså vara fel att hävda att exempelvis luciafirandet har större kulturvärde än Stallarholmens årliga fisketävling. Huruvida det är problematiskt att andra länder värderar sina kulturuttryck framgår inte, men den svenska regeringens inställning verkar vara unik; tack vare övriga länders nomineringar innehåller listan nu en gedigen samling kulturyttringar med allt från japansk kabuki-teater till ukrainsk kosackdans. På grund av Kulturdepartementets beslut kommer dock svenska traditioner att fortsätta lysa med sin frånvaro.

Givetvis är det viktigt att bevarandet av traditioner inte blir en dogm. En tradition är, som författaren W.S. Maugham påpekade, en vägvisare och inte en fångvaktare. Det är nog få människor som idag upprörs över att traditioner som barnäktenskap eller kvinnlig omskärelse motverkas. Att veta vilka kulturyttringar som är värda att bevara eller förtjänar att motarbetas är inte alltid lätt, men att man överhuvudtaget gör den distinktionen är en moralisk nödvändighet.

I partiet Medborgerlig Samling är vi stolta över det svenska kulturarvet. Vi kommer att göra vad vi kan för att främja och bevara den svenska kulturens särprägel, vare sig det gäller uråldriga traditioner eller nyare seder, spontant uppkomna eller medvetet importerade och försvenskade. Vi vet att kultur och traditioner är betydelsefulla, meningsskapande företeelser och en av de viktigaste grunderna för ett välmående samhälle. Att låta det svenska kulturarvet visa vägen mot framtiden är för oss en självklarhet.

Artikeln har idag skickats in till en lokaltidning i Skåne, men om den accepteras för publicering återstår att se. I vilket fall som helst är den resultatet av ett givande samarbete.

Tack, Daniel!

Tillägg 2017-07-11: Artikeln är idag publicerad i Norra Skåne.

Kulturhistoriska personligheter, del 1: Drottning Kristina

Med undantag av Ulrika Eleonora (som 1719-1720 ledde en kort övergångsregering) är drottning Kristina den svenska monarkins enda kvinnliga regent och hennes dramatiska liv har varit föremål för vitt skilda historiska tolkningar. Framför allt är det tre avgörande livsval som väckt intresse: valet att avstå äktenskap, abdikationen och konverteringen till katolicismen. Vi lär aldrig helt få veta vem hon var och vad som låg bakom hennes beslut, men de historiska källorna målar upp bilden av en viljestark och självständig kvinna som gjorde stora avtryck i 1600-talets Europa.

När Kristina föddes 1626 hade hennes föräldrar, Gustav II Adolf och Maria Eleonora, redan varit gifta i sex år och förlorat tre barn i späd ålder. Förhoppningarna om en tronarvinge var således höga och bidrog sannolikt till att den nyfödda flickan först misstogs för att vara pojke. I sin självbiografi beskriver Kristina omständigheterna runt sin födelse:

Jag föddes med segerhuva och hade allenast ansiktet, armarna och benen fria. Jag var luden över hela kroppen och hade en grov, stark röst. Allt detta ledde kvinnorna som tog emot mig att tro att jag var en pojke. Bland hela hovet spred de en falsk glädje som till och med för ett ögonblick lurade kungen.

Kungen ska dock inte ha blivit besviken när sanningen uppdagades, utan istället skrattat gott åt flickan som lyckats lura hela hovet. Han såg sedan till att ständerna erkände Kristina som tronföljare. Sex år senare stupade han i slaget vid Lützen, varpå Kristina blev drottning. Modern, som ansågs labil efter makens död, bedömdes olämplig att uppfostra henne och Kristina togs därför om hand av sin faster. När Kristina var tretton år rymde modern dessutom ur landet och de etablerade aldrig någon nära relation.

Under ledning av framstående guvernanter förbereddes Kristina för ett liv som regent. Hon undervisades i språk, historia, teologi och statsvetenskap och visade sig ha en särskild språkbegåvning. I vuxen ålder ska hon ha behärskat latin, franska, tyska, holländska, grekiska, italienska och spanska. Redan som barn fick hon ta emot utländska sändebud och hon började tidigt att närvara vid riksrådets sammanträden.

År 1644 blev Kristina myndig och övertog regeringsmakten. Samma år skulle det trettioåriga kriget avslutas med förhandlingar i Tyskland. Kristinas brev till de tyska diplomaterna uttrycker en häpnadsväckande självsäkerhet i rollen som regent och undertecknandet av den westfaliska freden blev sedermera en stor framgång för Sverige. Detta kom att bli den viktigaste politiska händelsen under Kristinas styre.

Kristina var uppenbart politiskt intresserad, men hyste även ett glödande intresse för litteratur, musik och teater. Under hennes överinseende arrangerades opera, konserter och teateruppsättningar i Stockholm. Till sitt bibliotek lät hon samla värdefulla handskrifter och hennes bokköpare reste runt i Europa för att lägga beslag på tidens främsta titlar. Hon har kallats slösaktig och det är sant att hennes regeringstid karakteriserades höga utgifter. Antalet adelsmän i riket mångdubblades och hon försåg sina gunstlingar med generösa gåvor och förläningar. Men pengar spenderades också på att föra en bildad kultur till Sverige. På Kristinas inbjudan besöktes hovet i Uppsala av tidens mest beundrade humanister och vetenskapsmän. Mest känd är kanske Descartes, som 1649 anlände för att tjänstgöra som Kristinas rådgivare. En kort tid senare drabbades han av lunginflammation och avled, men hade då redan hunnit teckna statuterna för en akademi. Kristina började sedan förverkliga hans idéer genom att bjuda in lärda män till sammankomster på slottet Tre Kronor.

Tronföljdsfrågan, och därmed Kristinas möjliga äktenskap, fick snart stort utrymme i de politiska diskussionerna. Kristina framhärdade dock ihärdigt i att vilja förbli ogift.  Denna orubbliga vägran ledde slutligen till att hennes kusin Karl Gustav utsågs till tronföljare.

1654, efter en regeringstid på tio år, valde Kristina att abdikera från tronen och hennes framtida försörjning tryggades i en abdikationsrecess. Därmed avslutades Vasaättens epok. Dagen efter att hon avsagt sig tronen lämnade hon Uppsala och for sedan förklädd i mansdräkt genom Danmark och Tyskland till Antwerpen. Mot slutet av året begav hon sig till Bryssel, där hon i hemlighet avlade en katolsk trosbekännelse.

Kristinas övergång till katolicismen skapade stor uppståndelse. Protestantismen hade varit den påbjudna trosinriktningen i Sverige i mer än 100 år och hon uppfattades ha svikit sin far, som stupat för protestantismens sak. Bakgrunden till hennes agerande har varit föremål för många tolkningar, men det bör lyftas fram att Kristinas intresse för teologi hade djupa rötter. Bevarade brev visar att Kristina redan 1651 tagit kontakt med jesuiternas ordensgeneral i Rom och att två förklädda jesuiter därefter besökt henne. Deras konversation tycks visa att hon redan då var övertygad katolik.

Kristina stannade i Bryssel i ett år, men vistelsen var inte lyckosam. Hennes ekonomi var i oordning och hon väckte anstöt hos både kyrkan och hovet med frispråkiga uttalanden. I slutet av 1655 gav hon sig av till Rom, där hon flyttade in i i Palazzo Farnese. I Rom blev hon bekant med kardinalen Decio Azzolino, som förblev hennes vän livet ut och som hon kom att känna stark tillgivenhet för. Han blev hennes rådgivare och lyckades bringa viss ordning i hennes ekonomiska förehavanden, trots att abdikationsrecessens villkor aldrig fullföljdes.

Även i Rom väckte Kristinas frispråkighet motstånd och skapade konfliktytor. 1656 beslutade hon att ge sig av till Frankrike, där hon fick ett lysande mottagande. Friden blev dock kortvarig, då det avslöjades att hon börjat planera ett erövringståg mot Neapel tillsammans med kardinal Mazarin. När det stod klart att det var hennes hovstallmästare som spridit informationen lät Kristina i förtrytelse avrätta honom. Denna handling förstörde hennes anseende och fick den franska eliten att vända henne ryggen.

1659 var Kristina tillbaka i Rom och slog sig ner i Palazzo Riario (nuvarande Corsini), som hon lät iordningställa med Roms främsta restauratörer. Palatset fylldes sedan av konstföremål och skatter, inte minst en ovärderlig tapetsamling som hon hämtat från Sverige. Samtidigt skapade hon sig en framträdande roll i Roms politiska och kulturella liv. Genom Azzolino fick hon en röst i kyrkopolitiken och inflytande i den romerska kurian. Hon blev även en dominerande gestalt inom Roms teaterliv och lät inreda en egen teater i sitt palats. 1674 grundade hon Accademia Reale (Kungliga akademin), där hon samlade teologer, filosofer, kompositörer och forskare.

Kristinas sista två decennier i livet förefaller ha varit de mest harmoniska. Det är också under denna tid som hennes litterära ambitioner tar form. Hon skrev bl.a. en ofullbordad självbiografi och en skrift om Vasaätten. Dessutom formulerade hon sin livserfarenhet i tänkespråk, som slutligen blev två samlingar maximer.

Det är i Kristinas efterlämnade anteckningar som vi bäst lär känna hennes personlighet. Hon hade för vana att skriva ner reflektioner i de böcker och brev hon läste och dessa marginalanteckningar ger en inblick i hennes tankevärld. Fram träder bilden av en kvinna med höga föreställningar om den egna personen. Hon beskriver ofta sig själv i smickrande ordalag och tillskriver sig ibland övermänskliga förmågor. Denna egenkärlek tog sig även uttryck i att hon lät prägla mynt av sig själv.

Efter en tids sjukdom dog Kristina 9 april 1689 och Azzolino blev hennes arvtagare. Han dog själv bara ett par veckor senare, men hann under denna tid utverka att Kristina som första kvinna fick begravas i Peterskyrkan. Där vilar hon än idag i en marmorkista.

I ett rum i Palazzo Riario finns en minnestavla av sten, där inskriptionen återger ett av Kristinas mest kända citat:

Jag föddes fri, levde fri och ska dö frigjord.

1965 öppnades Kristinas grav i syfte att låta undersöka hennes kvarlevor. Främsta orsaken var frågor rörande hennes könstillhörighet. Omständigheterna kring Kristinas födelse och det faktum att hon förblev ogift har lett till spekulationer, som fått ytterligare näring ur detaljer i hennes liv. Kristina var något av en stoiker och kunde te sig känslokall, samtidigt som hon ofta uttryckte kvinnoförakt och väckte uppseende genom att bära manlig peruk. Hon uppvisade ett burdust sätt och använde ovårdade uttryck, vilket överensstämde dåligt med tidens syn på kvinnlighet. Flera porträtt av henne har dessutom en manlig framtoning med grova drag och stadig kroppshydda. Av vissa har dessa porträtt betraktats som så vulgära att de misstänkts vara karikatyrer, men förmodligen visar de en sann bild. Denna brist på kvinnliga drag har lett till slutsatsen att Kristina kan ha varit pseudohermafrodit. Några verkliga belägg för detta finns dock inte.

---

Fotnot: Delar av brevväxlingen mellan drottning Kristina och Azzolino finns att läsa som digital publicering av Riksarkivet och livrustkammaren.

–

Tryckta källor:

Lindqvist, Herman (1996), Hermans historia, MånPocket

Lindqvist, Herman (1994), Historien om Sverige. När Sverige blev stormakt, Norstedts

Rodén, Marie-Louise (2008), Drottning Christina, Prisma

Stolpe, Sven (2004), Kristina. Drottning och rebell, Veritas Förlag

–

Otryckta källor:

http://popularhistoria.se/artiklar/drottning-kristina-visionar-i-nytt-ljus/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Drottning_Kristina

Är den svenska kulturen farlig?

Nu börjar årets Almedalsvecka och Gotland fylls av politiker, intresseorganisationer och lobbyister. Kulturpolitiken brukar sällan stå i fokus, men förra året gavs den viss uppmärksamhet; den diskuterades kanske inte särskilt mycket, men den fick synas på ett annat sätt än tidigare. Denna omständighet fick Aftonbladets kolumnist Lena Mellin att i Almedalsveckans kölvatten skriva en krönika som bitit sig fast i mitt minne. Anledningen till att jag minns den är inte att den var särskilt välformulerad eller satte fingret på ett viktigt problemområde, utan att den var obegriplig. Av just detta skäl har jag vid flera tillfällen återvänt till den i mina tankar och försökt förstå. Jag har inte lyckats. Låt mig därför, ett år i efterhand, få kommentera denna krönika från 17 juli 2016.

Sammanfattningsvis handlar Lena Mellins krönika om att hon är bekymrad över det utrymme svensk kultur fått bland Almedalsveckans politiker. Hon ogillar att Anna Kinberg-Batra pratat om svenska värderingar och att Ebba Busch Thor hållit sitt tal framför en svensk flagga. Busch Thor har dessutom sagt att hon älskar Sverige, vilket Lena Mellin skrockar olycksbådande åt. Inte heller gillar hon att Stefan Löfven talat om den svenska modellen. I Mellins värld verkar partiledarna ha gjort otäcka ideologiska övertramp, vilket hon tydliggör i sin ingress:

Anden är utsläppt ur flaskan, svenskheten ­hyllas. Det kan sluta hur illa som helst.

Avslutningen går i samma apokalyptiska anda:

 

Nationalism och populism har spelat en undanskymd roll i svensk politik. Det har varit bra. Släpper man ut anden ur flaskan, vilket flera partiledare tydligen är beredda att göra, vet man inte vad som händer.

Kanske beror det på min långa period som utlandssvensk, men jag kan inte förstå det märkliga med att svenska partiledare talar framför en svensk flagga, diskuterar den svenska modellen eller lyfter fram svenska värderingar. Än mindre kan jag förstå varför man inte ska få säga att man älskar Sverige. Faktum är att jag tycker det skulle vara besynnerligt om svenska partiledare inte kunde göra just detta. Och jag tycker definitivt att de ska få göra det utan att drabbas av anklagelser om populism. Men det jag har svårast att förstå är vilken ond ande Lena Mellin menar att man släpper ut ur flaskan om man hyllar svenskhet.

Det finns kulturer som praktiserar barnäktenskap. Det finns kulturer där småflickor könsstympas. Det finns kulturer där man kan dömas till döden om man uttalar sig religionskritiskt. Det finns kulturer där man blir utfryst av både släkten och  samhället om man är homosexuell. Det finns kulturer där barnaga och hustrumisshandel är lagligt och normalt. Det finns kulturer där en våldtagen kvinna anses vara skyldig till det övergrepp hon utsatts för. Det finns kulturer där spädbarn dödas för att de har fel kön. Det finns kulturer där kvinnors rätt till skilsmässa, arv och yrkesliv är beskuren. Det finns kulturer där en kvinna som anses ha vanärat sin släkt bestraffas med döden. Det finns kulturer där flickor inte anses behöva gå i skolan. Och det finns kulturer där bara en enda religion är tillåten.

Om svensk kultur hade innehållit något av ovanstående hade jag förstått Lena Mellins rädsla för svenskheten. Men så ser inte verkligheten ut. I verkligheten har den svenska kulturen varit osedvanligt bra på att bidra till ett tryggt, stabilt och jämställt samhälle. Den svenska kulturen är en frihetskultur som ger individen rättigheter och skydd. Så har det inte alltid varit – det är något vi fått kämpa för att uppnå.

Det finns inget farligt i att lyfta fram svensk kultur, svenska värderingar och svenska traditioner. Tvärt om är det motsatsen vi bör frukta. Risken är att den svenska kulturens inneboende tolerans leder till att den körs över i mötet med mer burdusa och mindre frihetliga kulturyttringar. Vi ser redan hur just detta är på väg att hända, när det växer fram förortsområden som styrs av andra normer än de svenska. Där lever människor – framför allt kvinnor – under ett förtryck som vår kultur inte accepterar. Det är då det blir farligt, eftersom vi då riskerar att förlora de värden och det samhälle vi mödosamt byggt upp.

Det är inte synliggörandet av den svenska kulturen som utgör en fara, utan de krafter som vänder sig mot den. Vi bör inte vara rädda för att lyfta fram vår kulturs värderingar, utan för att mista dem.

Det har Lena Mellin inte reflekterat över.

 

Läs mer:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article23185898.ab

Kulturhistoriska sevärdheter, del 4: Habo kyrka

Habo kyrka, belägen strax utanför Habo i Jönköpings län, är en av Sveriges mest storslagna kyrkobyggnader. Utvändigt liknar den närmast en katedral, men byggd av trä och målad med falu rödfärg! Det är emellertid interiören som gör kyrkan till en överväldigande kulturhistorisk sevärdhet: varje liten yta är täckt av målningar, som ständigt bjuder på nya upptäckter. Detaljrikedomen är fullständigt häpnadsväckande och det samlade intrycket när man kliver in i kyrkorummets färgprakt är minst sagt betagande. Tyvärr kan upplevelsen inte riktigt förmedlas i bild – Habo kyrka måste ses på plats och har man en gång varit där är det lätt att finna skäl att återvända. Själv har jag besökt kyrkan vid flera tillfällen och söker mig gärna tillbaka så fort tillfälle ges. Ögonen har helt enkelt svårt att se sig mätta.

Jag kommer inte att kunna beskriva kyrkan bättre än vad Dick Harrison har gjort , så jag lånar ett stycke ur en av hans böcker:

Den som gör sig omaket att svänga av från allfartsvägarna och leta upp Habo Kyrka, idag belägen några kilometer från tätorten med samma namn (eftersom byn byggdes upp i anslutning till järnvägen), möts av en förbluffande syn. Mitt på landsbygden i sydöstra Västergötland reser sig en veritabel katedral av trä, en treskeppig basilika med torn och kor, utvändigt spånklädd och invändigt försedd med stora sidoläktare. Färgstarka målningar täcker väggarna från golv till tak. Ingen annan byggnad i riket liknar denna.

Den enorma bildrikedomen kommer sig av att kyrkoherden ville underlätta för församlingsborna att lära sig katekesen. Med tanke på det praktfulla resultatet får vi förmoda att han lyckades bra. Uppdraget att dekorera kyrkan utfördes under 1740-talet av de båda Jönköpingskonstnärerna Johan Kinnerus och Johan Christian Peterson, vars distinkta målarstilar tydligt skiljer sig från varandra, men ändå skapar en enhet. Målningarna har gjort att kyrkan nu betraktas som ett av Sveriges mest intressanta kulturminnen från senbarocken.

Enligt sägnen kom djävulen själv in i kyrkan mitt under målningsarbetet och blev så förolämpad av hur han framställdes att han knuffade ner konstnären från stegen.

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

Habo kyrka. En beskrivning i ord och bild. (Häfte utgivet av Svenska kyrkan. Finns att köpa i Habo kyrka.)

–

Otryckta källor:

https://www.svenskakyrkan.se/habo/habokyrka

Information har även inhämtats vid besök i Habo kyrka.