Nordisk folktro, del 17: Gruvrået

Gruvrået, som också kallas gruvfrun eller bergfrun, lever i de nordiska bergen och vaktar deras malmfyndigheter. Hon ser till att hålla ordning i gruvor och schakt och vakar över gruvarbetarna, så att de inte skadar sig själva eller berget.

I folktron uppträder gruvrået i ett flertal gestalter. Ofta visar hon sig som en elegant kvinna i grå klänning, närmast liknande en herrskapsdam. Skulle klänningen vara svart förebådar det död i gruvan, så då är det bäst att avbryta arbetet. Ibland har hon observerats i form av en trollkärring eller en fladdermus. I vissa berg härskar istället en gråskäggig gammal gubbe, som nog är släkt med gruvrået på något vis.

En av gruvråets viktigaste uppgifter är att varna gruvarbetarna för faror. Om hon hörs sucka i gruvan är det ett säkert tecken på att en olycka är i antågande. Det har också hänt att hon ropat och uppmanat gruvarbetarna att gå ut.

Gruvråets nära släktskap med skogsrået och sjörået visar sig i att hon har samma lynniga sinnelag. Är hon på gott humör kan hon visa vägen till rika malmådror, men det händer också att hon försöker skrämma bort gruvarbetarna och hindra dem i deras arbete. Hon kan till och med förvrida synen på dem, så att de inte hittar tillbaka till en fyndighet. För att blidka henne bör gruvarbetarna se till att hålla gruvan ren och inte lämna matrester efter sig. Det kan också vara klokt att ta av hatten och önska henne god morgon innan arbetet börjar. Att svära eller vissla i gruvan bör undvikas, eftersom det kan göra henne uppretad och få henne att vilja hämnas. Däremot brukar gruvrået, till skillnad från medsystrarna i skogen och sjön, inte ägna sig åt några förförelsekonster. Tvärt om verkar hon föredra ensamheten inne i bergets mörker och visar sig sällan om hon inte har ett budskap att framföra.

Berättelser om gruvrået har funnits i Sverige åtminstone sedan 1200-talet och hon har förekommit i alla de delar av landet som präglats av gruvdrift. Många skildringar av henne kommer från Bergslagen.

För att skydda sig mot gruvråets vrede kunde gruvarbetarna bära trollkors i ett band runt halsen. Ovan ses trollkors av en modell som förekommit vid Sala silvergruva.

Gruvrået i Tabergsgruvan

”’Bergråa’ höll till i Tabergsgruvan. Det var en vallpojke som hade lagt sig att sova. När han hade legat en stund så kom råa och väckte honom och sade: ’Ta berget.’ Efter den dagen fick platsen heta Taberg. I Tabergsgruvan har ’bergråa’ visat sig ibland. Svarta fåglar har spökat nere i gruvan. Före en olycka så visade de sig. Och då kunde en få höra ett riktigt skratt. Disponenten trodde inte att det var på det viset, men en gång var han nere i gruvan och då fick han höra det.”

Berättat av: P. Ohlin född 1882 

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms Bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi: Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gruvr%C3%A5et

http://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/gruvraet-i-folktron.html

Information har även inhämtats vid besök i Sala silvergruva.

Ordspråk och talesätt, del 7: Ordspråk i förkortade former

Vissa ordspråk och ordstäv har blivit så inarbetade i språket att de inte behöver uttalas i sin helhet för att förstås. Genom att ange ordspråkets inledning kan talaren förutsätta att lyssnaren känner till fortsättningen och vet vad som menas. Därför har de kommit att användas i en förkortad version. I vissa fall har den förkortade formen blivit så spridd att betydelsen står klar även för den som inte känner till avslutningen.

Dessa förkortade ordspråk och ordstäv är ett uttryck för hur stor betydelse språkliga uttryck har och hur ofta de används.

Några välbekanta exempel lämnas nedan:

• Man ska inte ropa hej… (förrän man är över bäcken)
• Först till kvarn… (får först mala)
• Ju fler kockar… (desto sämre soppa)
• Har man tagit fan i båten… (så får man ro honom i land)
• När man talar om trollen… (så står de i farstun)
• Nu ska det bli andra bullar… (sa bagarn, sket på brödspaden)
• Det är ingen ko på isen… (så länge rumpan är i land)
• Det var nära ögat… (sa han som sköt sig i näsan)
• Den som gapar efter mycket… (mister ofta hela stycket)
• Många bäckar små… (gör en stor å)

–

Tryckta källor:

Helsing, Hellquist och Hallengren (2000), Bevingat, Albert Bonniers förlag

Holm, Pelle (1971), Bevingade ord, Albert Bonniers förlag

–

Otryckta källor:

Klicka för att komma åt c_347400-l_3-k_ordspra-k-och-deras-anva-ndning.pdf

https://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/ordsprak-och-talesatt.html

Kulturhistoriska sevärdheter, del 22: Gustavianum

Gustavianum är Uppsala universitets äldsta bevarade byggnad, uppförd 1622-25. Dessförinnan bedrevs undervisningen i den betydligt mindre Academia Carolina, men när Sverige under kung Gustav II Adolf utvecklades till en stormakt behövde universitetet expandera och rymma lokaler till framväxande vetenskaper. Resultatet blev en iögonfallande konstruktion med framträdande takkupol, i närheten av domkyrkan. Under en tid fungerade Gustavianum som universitetets huvudbyggnad, men är idag universitetsmuseum. I samlingarna finns föremål som universitetet samlat på sig sedan grundandet 1477.

Uppe i takkupolen ligger husets mest spektakulära rum, den anatomiska teatern. Det var medicinprofessorn Olof Rudbeck d.ä. som lät uppföra den på 1600-talet i syfte att skapa en lämplig lokal för obduktioner. Teatern är byggd med inspiration av en amfiteater, men har högre lutning och innehåller enbart ståplatser. Därifrån fick studenter och betalande åskådare bevittna dissektioner av hundar, katter och självmördare. Den speciella utformningen gjorde att teatern betraktades som Europas förnämsta i sitt slag.

De övriga lokalerna visar upp ett stort antal vetenskapliga föremål med högt historiskt värde. Där finns omfattande fynd från nordisk arkeologi, liksom fynd från flera generationer av svenskt arkeologiskt arbete i Medelhavsområdet. En av de fasta utställningarna visar upp artefakter från båtgravfältet i Valsgärde norr om Uppsala. En annan utställning innehåller mätinstrument som illustrerar vetenskapens utveckling under ett halvt årtusende. Där finns även material som efterlämnats av vetenskapliga giganter, som Linné, Rudbeck och Celsius. Som exempel kan nämnas Celsius egen termometer och samlingar från Linnélärjungarnas resor. Värt extra uppmärksamhet är det Augsburgska skåpet, ett magnifikt konstskåp, som Gustav II Adolf 1632 fick av rådsherrarna i Augsburg. I mängder av lådor och hemliga fack göms tusen olika föremål, inte minst skrivdon, medicinska artiklar och religiösa miniatyrmålningar. Skåpet brukar räknas som Uppsala universitets mest dyrbara tillhörighet.

Gustavianum anses vara ett av Sveriges främsta museer och har närmare 100 000 besökare per år. Huset i sig är idag byggnadsminnesmärkt och samlingarna har ännu en viktig roll att fylla i universitetets forskning och undervisning.

 

Tryckta källor:

Ett hus med oväntade skatter, informationshäfte för besökare som finns att tillgå på museet

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

 

Otryckta källor:

http://www.gustavianum.uu.se/

http://konstskapet.gustavianum.uu.se/webb/index.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustavianum

Jag är svensk

Jag är svensk.
I Sverige är jag hemma.
Jag känner slätterna, skogarna och fjällen
lika väl som de fyra årstidernas växlingar.
Sveriges alla landskap är mina
och jag är stolt över dem.

Jag är svensk.
Jag anser att demokrati är det bästa styrelseskick vi kan ha.
Jag älskar fred, frihet och förnuft.
Helst vill jag leva i lugn.
Jag ser inte aggressivitet som ett tecken på styrka
utan som ett uttryck för bristande mognad.

Jag är svensk.
Jag tycker att män och kvinnor ska ha samma rättigheter
och att barn ska skyddas och respekteras.
Jag anser att varje vuxen själv ska få göra sina livsval
utan påtryckningar eller tvång från andra.

Jag är svensk.
Jag anser att religion är något personligt och privat
som var och en har rätt att utöva i stillhet
och som inte ska få påtvingas någon
eller ligga till grund för lagar och förordningar.

Jag är svensk.
Naturen är viktig för mig.
Jag betraktar den med vördnad
och jag vill att den ska vara ren och oförstörd.
Jag kastar inte skräp på marken
och jag tycker att djur ska behandlas väl.

Jag är svensk.
För mig är det viktigt att inte störa.
Jag väntar på min tur i en prydlig kö
och när kvällen kommer dämpar jag ljudet
för att grannarna ska få ro.

Jag är svensk.
Planering är en del av min vardag.
Jag tänker noga efter
för att skydda mig mot obehagliga händelser
och i trafiken kör jag hänsynsfullt
för att skydda mig själv och andra.

Jag är svensk.
Jag är inte förtjust i överdrifter
utan tycker att lagom är det allra bästa.
Jag vill inte hävda mig
och blir urskuldande när någon påtalar mina goda egenskaper.

Jag är svensk.
För mig är trygghet viktigt.
Jag vill att samhället ska vara starkt
så att ingen tvingas in i utanförskap.
Men samtidigt känner jag respekt för det gemensamma
och tillskansar mig inget jag inte har rätt till.

Jag är svensk.
Jag brukar inte höja rösten bland människor jag inte känner väl
och jag gråter helst inte när andra ser.
Mina känslor uttrycker jag sparsamt
och jag håller mig för det mesta lugn.

Jag är svensk.
Min tillit till andra är stor.
Jag tror att vänlighet föder vänlighet
och jag förväntar mig inte
att andra vill lura mig.

Jag är svensk.
Jag vet att man tittar på Kalle Anka på julafton klockan tre
och att man firar kräftskiva i augusti
även om jag inte alltid gör det.
Luciasånger väcker minnen hos mig
och jag förknippar midsommar med en alldeles särskild stämning.

Jag är svensk.
I min begreppsvärld finns Astrid Lindgrens sagor
och John Bauers magiska väsen.
Jag tycker om rödmålade stugor
och jag kan se hur nordiska gudar gömmer sig
i namn på både platser och veckodagar.

Jag är svensk.
Jag talar det svenska språket
och hittar väl bland dess alla krumbukter.
I mitt inre finns så många ord samlade
att jag nästan alltid kan finna något
med alldeles rätt nyans.

Jag är svensk.
Mitt hem på jorden är Sverige.
Med andra svenskar har jag så mycket gemensamt
att vi kan leva tillsammans
utan att krocka ock kriga.
Vi klarar att samarbeta
så att vårt land fungerar väl

och det gläds jag åt.

Tänkvärt om kultur, del 9

Det är vår gemensamma kulturutövning och dess avtryck i vår lagstiftning som skapar samhället i sig.

Svenska folksagor, del 16: Den fagra vall-pigan

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Svenska Folk-sagor och Äfventyr Efter Muntlig Öfverlemning Samlade och Utgifna, som sammanställts av George Stephens och Gunnar Olof Hyltén Cavallius. Jag återger den fritt och med ett lätt moderniserat språk.

Det var en gång en konung som hade en enda dotter. Hon var vän och blid så att hon älskades av alla som såg henne. Konungens gemål, drottningen, hade likaledes en enda dotter, men hon var stygg att se på och elak till sinnesart, så att ingen talade väl om henne. Över detta bar drottningen en stor harm i sitt inre och unnade konunga-dottern intet gott. När kungen nu var död, blev drottningen mycket elak mot sin styvdotter och satte henne till allehanda ringa sysslor. Men den stackars flickan klagade aldrig, utan var ständigt tålig och undergiven.

Det hände sig en dag, att drottningen skickade sin styvdotter upp på loftet för att vakta säd. Medan hon nu satt och vaktade kom himmelens små fåglar och for kvittrande runt sädeshögen, som för att begära några korn. Då gjordes det konungadottern ont om de små djuren och hon kastade till dem säd ur bingen. Hon sade: ”Stackars mina små fåglar! Ni är så hungriga. Här har ni korn. Plocka snällt och ät er mätta!”. När sparvarna hade ätit flög de bort, satte sig på taket och rådslog om hur de skulle löna jungfrun för hennes goda hjärta. Då sa den ena fågeln: ”Jag ger henne, att varje gång hon träder på marken ska där växa röda rosor”. Den andre sade: ”Jag ger henne, att hon ska bli fagrare och fagrare för varje dag hon lever. ”Och jag”, sade den tredje, ”vill ge henne att varje gång hon ler ska en röd guldring komma ur hennes mun”. Fåglarna flög sedan sin kos, men allt de hade sagt gick i uppfyllelse, så att konungadottern från den dagen var ännu älskligare än någonsin förut.

När drottningen blev varse allt detta, blev hon ännu mer avundsam och överlade med sig själv hur hennes egen dotter skulle kunna bli lika fager som sin syster. Med denna avsikt skickade hon så sin egen dotter att vakta säd uppe på loftet. Flickan gick, men kände stor harm över att man gett henne så ringa göromål. När hon nu vaktade som bäst kom himmelens fåglar och for kvittrande runt sädeshögen, som om de hade velat begära några korn. Då rann sinnet till hos den elaka jungfrun; hon fattade sopkvasten, jagade bort de små fåglarna och sade i vredesmod: ”Vad vill ni här, ni stygga fåglar! Tror ni att en förnäm jungfru som jag ska smutsa ner sina händer med att ge er mat?” Sparvarna flög nu sin kos, satte sig på taket och rådslog om hur de skulle löna den elaka prinsessan för hennes hårda ord. Då sade den ena: ”Jag ger henne, att varje gång hon träder på marken, ska där växa tistlar och törne.” Den andra sade: ”Jag ger henne, att hon ska bli ledare och ledare för varje dag hon lever.” ”Och jag”, tillade den tredje, ”vill ge henne att varje gång hon skrattar ska tåssor och grodor hoppa ur hennes mun.” Så flög de sin kos, men allt vad de sagt gick i uppfyllelse och från den dagen blev drottningens dotter ännu mycket ledare i åsyn och styggare till sinnesart, än hon tidigare varit.

Styvmodern och hennes elaka dotter kunde nu inte längre tåla att se den fagra konunga-dottern, utan de satte henne att valla fä i skogen. Den stackars jungfrun fick så vanka omkring i markerna, såsom andra vallpigor, och det tycktes henne ofta att hon led stor nöd och oförrätt. Men den elaka prinsessan stannade hos sin mor på kungsgården och gladdes i sitt falska hjärta över att ingen fick se den väna konungadottern och förnimma hennes skönhet.

Det hände sig en dag, att den fagra vallpigan satt i skogen och stickade på en vante, medan hennes fä gick i bet. Då kom några ungsvenner farande förbi. När de fick se den väna mön där hon satt och sömmade så träget, hälsade de höviskt och frågade: Varför sitter sköna jungfrun här och stickar så flitigt?” Konungadottern svarade:

”Napp, napp i vant´

jag tänker få kungens son av Danmark.”

Av detta tal blev svennerna förundrade och bad mön följa med till kungsgården. Med jungfrun ville inte lyssna till deras tal, utan gav dem röda guldringar för att de skulle lämna henne ifred. Svennerna drog så iväg hem, men de talade ofta om den fagra vallpigan som mött dem i skogen och på så vis spred sig talet om henne. När den unge konunga-sonen av Danmark fick höra historien greps han av en häftig åtrå att se den fagra jungfrun och ta reda på om allt svennerna förtäljt var sant. Han drog så på jakt med sina hundar och hökar och kom långt bort i skogen, till den plats där konunga-dottern satt och stickade på sin vante. Prinsen gick fram, hälsade höviskt och sporde: ”Varför sitter du här, sköna jungfru, och sömmar så flitigt?” Mön svarade:

”Napp, napp i vant´

jag tänker få kungens son av Danmark.”

När konungasonen hörde detta blev han underlig till mods och frågade om vallpigan inte ville följa honom hem till hans gård. Då log prinsessan och i detsamma föll en röd guldring ut hennes mun, och när hon reste sig för att gå sprang röda rosor upp ur hennes fotspår. Konungasonen blev så tagen att han då bekände vem han var och frågade om den unga mön ville bli hans drottning. Prinsessan svarade ja och lät honom samtidigt förstå att hon inte var ringare än han till ätt och härkomst. Därefter gav de sig tillsammans av till kungsgården och konungadottern blev prinsens gemål. Alla unnade henne gott och konungasonen höll henne kär framför allt annat i världen.

Av dessa nyheter blev den elaka styvmodern ännu mer avundsam i sitt hjärta och tänkte mer än någonsin på hur hon skulle kunna vålla styvdottern ofärd och göra sin egen dotter till drottning istället. Då hände sig att det blev ett stort krig, så att konungasonen måste fara bort; men drottningen var havande och skulle falla i barnsäng. Nu tog styvmodern tillfället i akt, drog till styvdotterns kungsgård och visade sig mycket vänlig mot alla. Men när den unga drottningen blev sjuk, och ingen var hos henne, for styvmodern med svek. Hon lade sin egen dotter i hennes ställe och förvandlade den rätta drottningen till en liten and, som fick simma i älven utanför kungsgården.

En tid senare var kriget till ända och den unga konungen drog hem, full av längtan att återse sin fagra brud. När han kom in i sovstugan och fann den leda styvsystern i bädden blev han mycket sorgsen och frågade varför hans gemål blivit så förändrad till utseende. Den svekfulla styvmodern var genast redo, och svarade: ”Det kommer sig av hennes sjukdom, och går väl över.” Konungen frågade ytterligare: ”Förut rann guldringar fram varje gång min drottning log, nu rinner det ut tåssor och grodor, förut växte röda rosor i hennes spår, nu växer det tistel och törne, vad kan vara orsak till allt detta? Men den elaka drottningen lade snällt sina ord och svarade: Sådan hon är, förblir hon tills dess att kungen tar blod av en liten and, som simmar omkring i älven.” Konungen frågade: ”Hur ska jag kunna få blod av den anden?” Styvmodern sade: ”Jo, det ska tagas mellan ny och nedan.” Konungen gav nu befallning, att man skulle fånga den lilla anden, men fågeln undkom alla snaror, hur de än lades.

Om torsdagsnatten, när alla låg i sömn, märkte väktarna hur en vit gestalt som på alla vis liknade drottningen, steg upp ur älven och gick in i köket. Prinsessan hade ägt en liten hund, som kallades Nappe och som hon älskade mycket. När hon nu steg in i huset kvad hon:

”Nappe lille, min hund,

har nu någon mat att ge mig ikväll?”

”Nej, men har jag inte så, min fru”, svarade hunden.

Konungadottern kvad:

”Trollpackan sover väl hos min lille prins, på högan loft?”

”Ja men, gör hon så, min fru!” sade hunden.

Konungadottern sade åter: ”Nu kommer jag här ännu två torsdagskvällar och sedan aldrig mer.”

Därefter suckade hon tungt, gick ned till älven och förbyttes till en liten and.

Nästa torsdagsnatt skedde allt på samma sätt. Sedan folket gått till vila, märkte väktarna en vit skepnad, som steg upp ur älven och gick in i köket. Eftersom de nu alla höll den unga drottningen kär undrade de mycket häröver och gick i hemlighet att lyssna vad hon skulle säga och göra. Men när konungadottern kommit in i huset kvad hon:

”Nappe lille! Min hund,

har du någon mat att ge mig ikväll?”

”Nej men, har jag inte så, min fru!” svarade hunden.

Konungadottern sporde åter:

”Trollpackan sover väl hos min unge prins, på högan loft?”

”Ja men, gör hon så, min fru!” sade hunden.

Drottningen fortfor: ” Nu kommer jag här ännu en torsdagskväll, och sedan aldrig mer.” Därefter började hon gråta bittert och återvände till älven, där hon förvandlades till en liten and ute i vattnet. Men när väktarna fått höra allt detta tycktes det dem så underligt, att de gick till sin herre och berättade vad de hört och sett. Då föll kungen i djupa tankar och sade till väktarna att sända bud, när skepnaden skulle visa sig för tredje gången.

Tredje torsdagsnatten, sedan alla gått till vila, steg konungadottern åter upp ur vattnet och gick fram till kungsgården. När hon kommit in i huset talade hon till sin hund, som hon brukade:

”Nappe lille! Min hund

har du någon mat att ge mig ikväll?”

”Nej men, har jag inte så, min fru!” svarade hunden.

Konungadottern sporde åter:

”Trollpackan sover väl hos min unge prins, på högan loft?”

”Ja men, gör hon så, min fru!” svarade hunden.

Då suckade drottningen tungt och sade: ”Nu kommer jag här aldrig mer.” Efter det började hon gråta, och gick ut för att vända tillbaka ner i älven. Men konungen hade stått bakom dörren och lyssnat till deras samtal. När nu skepnaden skulle ge sig av tog han sin silverkniv och sårade hennes vackra, vänstra lillfinger, så att det kom fram tre droppar blod. Då hävdes förtrollningen, drottningen vaknade såsom ur en svår dröm och sade: ”Hå! Står du där?” Därefter föll hon med glädje sin man om halsen och han bar henne upp å högan loft till hennes jungfru-stuga.

Den unga konungadottern förtäljde nu sin gemål allt vad som hade skett och de gladde sig av hjärtat åt att åter få äga varandra. Konungen gick så in till styvmodern, där hon satt vid sin dotters säng; men den falska drottningen hade barnet på sin arm och låtsades vara mycket svag efter sin sjukdom. När nu konungen kom in hälsade han den gamla kvinnan och sporde ”Om någon ville förgöra min sjuka drottning och kasta henne i älven, säg mig, vad vore han värd för lön?” Den elaka styvmodern tänkte icke att hennes svek var förrått, utan svarade genast: ”Jo, den vore väl värd att läggas i en spiktunna och rullas utför berget.” Då blev konungen vred, steg upp och sade: ”Så har du nu dömt din egen dom, och det ska gå dig så som du själv har sagt.” Den lömska kvinnan blev så lagd i en spiktunna och rullad utför berget och hennes dotter, den falska drottningen, fick göra samma färd. Men konungen tog sin rätta drottning och levde med henne i frid och lycka. Sedan var jag inte med längre.

Nedslag i nordisk mytologi, del 15: Hugin och Munin

Hugin och Munin är Odens två korpar. De är utmärkta spejare och gör vad de kan för att mätta sin husbondes väldiga kunskapshunger. Varje dag flyger de över skapelsen, för att sedan återvända och berätta allt de sett och hört.

Hugin har fått sitt namn från ordet håg, som betyder tanke, sinne eller lust. Munin, å sin sida, är döpt efter minnet. Tillsammans symboliserar de det mänskliga förnuftet.

Oden är orolig att Hugin och Munin en dag inte ska återvända till honom, vilket kan tolkas som att han fruktar att förlora förståndet. I Eddadikten Grimnismal uttrycker han framför allt oro över att tappa Munin.

Hugin och Munin

var morgon flyger

ut över världen vida:

jag för Hugin ängslas,

att han ej hittar tillbaka,

men jag mer för Munin fruktar

– Oden i Grimnismal

Fotnot: Bilden visar en bonad av konstnären Gerhard Munthe från cirka år 1900.

–

Tryckta källor:

Branston, Brian (2016), Nordisk mytologi. Vikingatidens gudar och hjältar, Ordalaget.

Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms bokförlag

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

–

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Hugin_och_Munin

De första svenskarna

Det är sällan man får anledning att rekommendera en SVT-dokumentär, men desto roligare när det händer.  Just nu kan den som vill gå in på svtplay.se och titta på en miniserie kallad ”De första svenskarna”, bestående av två dokumentärer som beskriver hur det landområde som idag är Sverige befolkades. I dokumentärerna skildras några av den svenska forntidens mest fascinerande spår och så vitt jag kan avgöra har producenterna faktiskt månat om att hålla sig till korrekt faktaförmedling.

Nedan lämnar jag en kort sammanfattning av innehållet.

Del 1: Pionjärerna

För 80 000 år sedan började människor utvandra från Afrika. När ättlingarna till dessa människor nådde norra Europa hade generna börjat förändras. De var fortfarande mörkhyade, men ögonen var blå.

I takt med att inlandsisen smälte undan kom jägare till svenskt område på jaktexpeditioner. Framför allt jagade de renar som betade på tundran. För 11 000 år sedan började befolkningen stanna året om. Om dessa människor vet vi att de fiskade och använde flintredskap.

Befolkningen spred sig snabbt längs den norska kusten, där man även ser spår av mer avancerade verktyg och vapen. Samtidigt befolkades Norge även norrifrån, från områden som idag tillhör Ryssland. Utmed den norska kusten möttes således två armar av mänskligheten, som separerats tusentals år tidigare. Även den östliga folkgruppen försörjde sig framför allt av jakt, men förde också med sig en mer komplex kultur. De hade bättre vapen, tillverkade rituella föremål och begravde sina döda. Östjägarna var ljusa i hyn och hade en större variation av hårfärger och ögonfärger. De spred sig allt längre söderut utmed Norges kust och kom att blanda sig med den gamla jägarbefolkningen. Denna sammansmältning av de båda folkgrupperna skedde ända ner i Sverige och gjorde att Skandinavien kom att få Europas mest blandade befolkning vid denna tid.

Inlandsisen drog sig allt längre tillbaka. I Sverige fanns då cirka 3000 invånare. Österödskvinnan, ett 10 200 år gammalt kvinnoskelett funnet utanför Lysekil, är det äldsta kompletta skelettfynd som gjorts i Sverige. Österödskvinnan hade sannolikt ungefär lika mycket genetiskt material från öst- respektive västjägarna. Förslitningsskador på skelettet tyder på att hon använt sin kropp till tungt fysiskt arbete. Överraskande nog var hon ungefär 170 cm lång och hade nått en ålder på 80 år när hon dog. Förklaringen är att infektionssjukdomar inte kunde spridas när befolkningen var så liten och isolerad.

För 9000 år sedan kom en värmeperiod, då klimatet var ungefär en grad varmare än idag. Sveriges befolkning hade vuxit till 10 000 personer. Gotland koloniserades och folket där levde av säljakt och fiske. De grunda insjöarna fungerade som jättelika skafferier och 60-70% av dieten verkar ha bestått av fisk. Samtidigt ser vi spår av konflikter som uppstått när sjöar vuxit igen. Jägarstenåldern förefaller ha varit en brutal tid, då motsättningar och territoriella strider ofta löstes med mord.

För 8200 år sedan blev klimatet kallare. Agassiz-sjön i Kanada, som varit instängd av is, rann ut i Atlanten och Golfströmmen påverkades på ett sådant sätt att temperaturen sjönk ett par grader. Vintrarna blev längre, Skandinaviens befolkning fick svårare att försörja sig och kanske avfolkades Gotland helt. Kylan kom att kvarstå i 150 år.

För 7000 år sedan steg temperaturen igen och ädellövskog började bre ut sig över svenskt område. Befolkningen ökade och vid jägarstenålderns slut levde 30 000 personer i det som skulle bli vårt land, utspridda från norr till söder. Människor blev mer bofasta och det dyker upp hällristningar som vittnar om livsvillkoren. Kärl tillverkades av bränd lera och religionen innehöll jaktritualer.

För 6000 år sedan skedde stora förändringar. I nutida svenskt område började människor odla jorden och vi gick in i bondestenåldern. Detta var resultatet av en tredje migrationsvåg, som bestod av folk från nutida Turkiet. De var ljushyade och förde med sig tamboskap, som kor, getter och grisar. Under bondestenåldern kom södra Sveriges befolkning kom att femdubblas och i Sverige som helhet ökade befolkningen till cirka 50 000 individer. Flintgruvor anlades och flintyxor blev vanliga arbetsredskap. Att jordbrukarna hade det bättre än jägarna är dock inte säkert. Skelettfynd från denna tid visar att de många gånger hade en otillräcklig diet och dålig tandhälsa. Dessutom var samhället ojämlikt och verkar ha organiserats runt hövdingadömen. Om detta berättar inte minst de gravmonument i form av megalitgravar, som började resas. Ett stort antal arkeologiska fynd visar att jordbruksbefolkningen offrade till gudarna. Utöver flintyxor har man offrat människor i sjöar och mossmarker.

De skandinaviska jägarna verkar inte ha varit benägna att ta till sig jordbrukskulturen, utan fortsatte behålla sin livsstil. De två folkgrupperna (den äldre jägarkulturen och den mer nykomna bondekulturen) förefaller ha levt som grannar utan att beblanda sig i större omfattning under 600 år.

I dagens svenska befolkning lever fortfarande genetiskt material kvar från både jägarkulturen och bondekulturen.

Del 2: Sjökrigarna

För 5000 år sedan hade större delen av Sverige blivit befolkat. Vid denna tid anlände nästa befolkningsvåg till den europeiska kontinenten, denna gång med hästar och vagnar. De kom från Svarta havs-området och har i modern tid benämnts yamnaya (i Sverige ofta jamnaja eller jamnafolket, min anm.). Många av dem var ursprungligen herdar från dagens Ukraina.

Yamnayakulturen innehöll krigargrupper och konflikter uppstod med de äldre européerna. Även sjukdomar spreds, inklusive pest. I delar av Europa kom yamnaya att tränga ut den tidigare befolkningen. Dessutom förändrades landskapet, då yamnaya brände ner skogsområden för att skapa betesmark.

Invandringen av yamnaya till Skandinavien var inte lika massiv som i Europas sydligare delar. Till Sverige tog de sig österifrån, via Baltikum och Finland. Om detta vittnar utformningen av de keramikföremål de tillverkat. Deras hantverksproduktion utmärktes även av stridsyxor, vilket gjort att yamnayakulturen i Sverige fått benämningen stridsyxekulturen. De tog med sig öltillverkning till vår del av världen, vilket man kunnat utläsa genom analys av innehållet i de bägare som fått följa med de döda i deras gravar.

Med tiden försvann jägare och bönder in i yamnayakulturen. De flesta som lever i Sverige idag bär med sig en mindre del genetiskt material från jägarna och bönderna, medan större delen av vårt DNA kommer från yamnaya. Bland annat förde yamnaya med sig gener som leder till lång kroppslängd och laktostolerans. De tog också med sig ett indoeuropeiskt språk, varifrån vi än idag kan känna igen vissa ord, exempelvis siffror.

Stenåldern övergick i bronsåldern, som kom att vara i 1500 år. Sköldar, bältesplattor, smycken och ornamentik tillverkades. Handeln utvecklades och de internationella kontakterna ökade. Hällristningarna i Tanum har försett oss med tusentals bilder som berättar om dåtidens liv och föreställningsvärld. De dåvarande svenskarna var ett sjöfarande folk och kanske var västkusten platsen för en hel skeppsindustri. Rekonstruktioner gjorda efter fynd av skepp har visat att de kunde lastas med uppemot ett ton och rymma 20 personer. Hällristningarna visar också bilder av olika sorters vapen och mycket talar för att bronsåldern var en krigisk tid.

Parallellt med bronsföremål blev ylletyg vanligare. Små kläder, som snörkjolar, tillverkades i Sverige, medan större tyger importerades. För att kunna köpa in både metaller och tyg handlade man förmodligen med bärnsten och slavar.

I takt med att forskningen tar fram ny kunskap framträder bronsålderssamhället som allt mer avancerat. Det förefaller ha funnits mindre kungadömen med yrkessoldater på flera ställen i Sverige. Kanske ledde denna maktstruktur till regelrätta krig. I Tollense-dalen i Tyskland har man funnit lämningarna av ett slagfält, där en stor sammandrabbning har ägt rum. Bland vapnen finns pilbågar, träklubbor och enstaka svärd. Av allt att döma grundlades den vikingatida samhällsstrukturen redan under bronsåldern. Dessutom innehöll bronsåldersmänniskornas religion gestalter med drag av de gudar som senare kom att dyrkas under vikingatiden och flera av de myter som ingår i den nordiska mytologin löper tillbaka till denna tid.

Sammanfattningsvis kan man säga att arvet efter den nordiska stenåldern och bronsåldern lever kvar än idag, i såväl våra gener som vårt språk och vårt kulturarv.

En kommentar till De första svenskarna hittar du här.

När normerna förändras, del 37: Bete dig som en gangster och slipp betala på bussen

I torsdags kväll, när jag slagit mig till ro med en bok hemma i lägenheten, kom jag plötsligt på att jag hade glömt att göra en sak på jobbet. Och det jag hade glömt var så allvarligt att jag var tvungen att dra på mig jackan och ge mig iväg för att rätta till misstaget.

I vanliga fall promenerar jag den dryga halvtimman upp till arbetsplatsen, men det hade hunnit bli ganska sent och jag bestämde mig därför för att ta bussen. Resan dit bjöd inte på några överraskningar. Det var först när jag hade uträttat det jag skulle och satt på bussen tillbaka, som lugnet stördes av att tre unga män klev ombord. De var alla i 20-årsåldern, bar mörka kläder och hade tröjornas huvor uppdragna, så att ansiktena delvis doldes av tyget. Kroppshållningen och rörelsemönstret utstrålade den arrogans som signalerar ett slags gatans överlägsenhet.

Den första av de tre höll fram ett busskort mot kortläsaren, samtidigt som han på knagglig svenska förklarade för busschauffören att han inte kände de övriga två. Vad denna kommentar skulle tjäna till har jag fortfarande inte lyckats begripa. De två efterföljarna släntrade ombord utan att betala. Chauffören lyfte inte ett finger och visade inte med en min vad han tänkte. Istället stängde han dörren och körde vidare, utan åtgärd. De tre männen, som enligt utsago inte känt varandra en minut tidigare, slog sig ner mitt i bussen för att föra en högljudd konversation på ett för mig obekant språk.

Under ett ögonblick övervägde jag att gå fram till chauffören och fråga varför vissa resenärer tilläts åka med utan att köpa biljett. Strax insåg jag emellertid det hopplösa i situationen. Chauffören agerade inte som han gjorde på grund av välvilja mot de unga männen, utan av rädsla. Och när jag lagt band på min ilska lät även jag rädslan hejda mig. För vad hade egentligen kunnat hända om någon hade ifrågasatt de unga männens rätt att åka buss gratis? Hade de varit mottagliga för några argument? Hade de haft mental kapacitet att förstå att det är lika fel att stjäla en bussresa som att gå in på snabbköpet och hämta en chokladkaka utan att betala? Hade deras uppblåsta egon kunnat bära ett ifrågasättande? Jag tror inte det. Kanske hade de dragit kniv mot chauffören, sparkat ner mig på golvet och orsakat irreparabla skador på kropp och själ hos oss båda. Det är det inte värt att riskera på grund av ett par obetalda bussbiljetter. Och just därför kommer de unga männen att ostört kunna fortsätta nyttja kollektivtrafiken utan att betala för sig – vilket de är mycket medvetna om.

Så ser dagens Sverige ut, en torsdagskväll i Borås.

Kulturhistoriska personligheter, del 15: Anders Zorn

Anders Zorns karriär har beskrivits som ”sagan om pojken och lådan med vattenfärgerna”. Hans målarbegåvning gjorde sig synlig redan i barndomen och ledde till att den faderlösa bondsonen bereddes väg in i  den internationella societetens främsta skikt. Efter sig har han lämnat några av den svenska konstens mest kända tavlor och han betraktas som en av våra främsta konstnärer.

Zorn föddes på Grudd-gården i Yvraden, Utmelands by, utanför Mora den 18 februari 1860. Hans mor hette Grudd Anna Andersdotter och kom från en småbrukarfamilj. Fadern, den tyske bryggmästaren Leonard Zorn, hade hon träffat under en tillfällig anställning i Uppsala. Leonard Zorn erkände faderskapet, men något äktenskap kom inte till stånd och han träffade aldrig sonen. Anders Zorn växte därför upp med mamman och morföräldrarna, men valde i vuxen ålder att ta faderns namn.

När Anders Zorn var tolv år gammal avled fadern i Helsingfors och lämnade efter sig ett litet arv. Med hjälp av detta kunde Anders Zorn studera vid Enköpings högre allmänna läroverk. Där upptäcktes snart hans konstnärliga talang och vid femton års ålder antogs han som elev på Konstakademien i Stockholm. Från början hade han tänkt sig en karriär som skulptör och arbetade mest i trä, men han övergick snart till måleri. På elevutställningen 1880 vållade hans akvarellmålning I sorg (nu utställd på Nationalmuseum) sensation. Samtidigt började han bli omtalad som skicklig porträttmålare och anlitades av välsituerade familjer. Under ett sådant uppdrag i en judisk köpmannafamilj träffade han sin blivande hustru, Emma Lamm. På många sätt var de ett omaka par. Zorn kom från en genuin bondemiljö med konservativa och antiintellektuella drag, medan Emma var en beläst och sofistikerad familjeflicka. På något vis fattade de ändå tycke för varandra och förlovade sig i hemlighet i väntan på att Zorn skulle skaffa sig tryggare inkomster.

I början av 1880-talet befann sig Zorn ofta på resande fot. I Madrid skapade han 1883 verket Kärleksnymf, som gav honom något av ett internationellt genombrott. Han var sedan verksam som framgångsrik porträttmålare i London. Med tiden fick han större uppdrag av spanska och portugisiska adelsmän, vilket förbättrade hans ekonomiska situation. 1885 återvände han till Sverige och gifte sig borgerligt med Emma Lamm. De bosatte sig utanför Mora, men reste ofta utomlands. 1888 slog de sig ner i Paris, där de kom att stanna i åtta år. Somrarna tillbringade de emellertid i Sverige, framför allt på Dalarö i Stockholms skärgård, där Anders Zorns svärmor hyrde sommarhus. Äktenskapet kom att bli barnlöst.

Tiden efter giftermålet verkar Anders Zorns konstnärskap ha nått något av en höjdpunkt. Det var under denna tid han målade några av sina mest kända akvareller, som Törnsnåret och Sommarnöje.

Under en vistelse i den engelska byn St. Ives 1887-1888 började Anders Zorn gå över till oljemåleri. Målningen Fiskare i St. Ives ställdes ut på Parissalongen 1888 och ledde till omedelbara framgångar. Han började bli alltmer synlig på den internationella konstnärsscenen och på världsutställningen i Paris 1889 tilldelades han den finaste av franska hedersbetygelser, Hederslegionen.

Zorn började göra resor till USA för att vidareutveckla sitt arbete med porträttmåleri. Hans framgångar där blev enorma. Politiker och industrimagnater var villiga att betala hisnande belopp för hans tjänster och hans yrkesskicklighet ledde honom rakt in i samhällets elit. Mycket berömt blev hans porträtt av president Grover Cleveland. Han målade även porträtt av president William Taft och gjorde en etsning av Theodore Roosevelt.

Tillbaka i Sverige började Zorn allt mer rikta in sig mot den genre som gjort honom mest berömd: nakenmåleri i naturen. Hans osedvanliga skicklighet i att avbilda vattnets rörelser och ljusets reflexer bidrog till en särskild stämning, som rönte vida uppskattning och beundran. Hans tavlor började reproduceras, vilket gjorde Zorn till en av de första internationellt massproducerade konstnärerna. Att ett och annat varnande finger höjdes till sedlighetens försvar hjälpte föga; frodiga dalkullor gjorde segertåg över världen, även om det hände att reproduktioner fastnade i tullen som pornografi.

1896 bosatte sig makarna på Zorngården i Mora, varpå Anders Zorn började intressera sig för att skildra hembygden. I tavla efter tavla fångade han allmogens traditioner. Ett av de mest uppskattade exemplen är Midsommardans, som Zorn själv satte stort värde på. Andra välbekanta målningar i denna genre är Midnatt, Vallkulla och Dans i Gopsmorstugan. Paret Zorn stöttade också hembygdens utveckling och såg till att sätta prägel på samhällslivet. Bland annat bidrog de till instiftandet av Mora Folkhögskola, som ännu bedriver verksamhet. Under Zorns livstid hölls samkväm på folkhögskolan varannan lördagskväll, då Zorn helst såg att de närvarande eleverna bar sockendräkt. På Zorns initiativ anordnades också den första spelmansstämman 1906.

Mot slutet av livet led Zorn av en allt sämre hälsa. 1920 drabbades han av blodförgiftning och avled på Mora lasarett 22 augusti. Han är nu begravd på Gamla Kyrkogården i Mora. Genom ett testamente överlämnades hans arv till svenska staten för att ställas ut. Efter makan Emmas död 1942 blev även deras gemensamma hem, Zorngården, ett museum.

De s.k. Zornsamlingarna omfattar idag fyra museer och hans konst finns utställd på bland annat Nationalmuseum, Prins Eugens Waldemarsudde, Musée d´Orsay i Paris, Metropolitan Museum of Art i New York och Vita Huset. På Uffizierna i Florens hänger ett av hans självporträtt. Hans målningar från Dalarna tillhör de mest uppskattade och säljs idag för mångmiljonbelopp.  I Zorn förenas således en av våra mest framgångsrika konstnärer och en av våra mest älskade folklivsskildrare.

Zorns kvinnor

Anders Zorns konst anklagades av sin samtid för att ha ett vulgärt drag och hans sätt att skildra kvinnor har ibland tolkats som gubbsjukt. Sant är nog att Zorns relation till det motsatta könet var grund, distanserad och färgad av vanan att se kvinnan som konstobjekt. I Zorns självbiografiska anteckningar skymtar hustrun endast fram som en vag skugga. ”Jag saknar dig visst och håller av dig. Men känner ändå ett behagligt lugn borta från dig. Det är som Strindberg säger att vi komma tillsammans för att plåga varandra”, lyder några smärtsamt rättframma rader i ett brev till hustrun från Paris 1898.

Synen på de modeller han avporträtterade, själva grunden för hans främsta framgångar, tecknar sig i Zorns beskrivning av tavlan Hilma: ”…jag fortsätter med hur jag kom att måla Hilma Eriksson.  Hon var städerska i huset mitt emot, ett litet privat hotell. Jag hade sett henne i fönstret. Hon var härlig! En dag såg jag henne på gatan och tilltalte henne. Hon svarade ej men gick in i butiken bredvid. Jag gick efter in och bad ägarinnan förehålla den unga damen det nödvändiga i att komma till mej som modell, vilket hon också gjorde, rådande Hilma att gå till sitt husbondfolk och höra vad de sade härom. Lång stund hade ej gått efter min återkomst förrän det knackade på dörren och in kommer detta härliga stycke kött och blod som såg ut som skapt för befruktning. Utan tvekan klädde hon genast av sej och jag kände att den skulle jag komma att göra något fint efter. Jo, hennes husbondfolk hade rått henne att genast gå till Zorn om han ville ha henne som modell. Jag drog fram en italiensk fåtölj och bad henne sitta ned så länge samt sökte förgäves efter en ren duk och måste ta en redan påbörjad tavla och så att säga stjäla några av hennes härliga färger medan jag tänkte efter hur jag ville måla henne. Ja, där satt hon nu i all sin härlighet med armarna i armstödet, vitt skiljda knän och fötterna korslagda, det ljusröda håret uppkammat från en hög panna, de dumma ögonen stirrande rätt framför sig, läpparna fylliga och röda som kött, rodnande kinder, hela kroppen stor, rund och fast och en färg som skiftade mellan elfenben och ros.”

Likaså slår det nästan beräknande konstnärsperspektivet igenom i beskrivningen av en ytligt bekant dam i USA: ”Återkomna souperade vi fyra och sedan fick jag i ett närliggande rum se min dam utan kläder. Jag tackar min nyfikenhet, ty det var den grannaste kropp jag tror mig ha sett. Det var den elfenbensvita typen med mörkt hår, ögonbryn och fransar, samt ljusgrå ögon, en slags irländsk. Två år därefter, när jag kom till Chicago frågte jag värden på hotellet där jag haft festen om han kom ihåg damen som jag haft till bordet och var hon fanns. Åh! hon blev ett par månader senare gifte med en mångmiljonär. Synd att han inte kan måla.”

Fotnot: Bilderna ovan är tagna på Göteborgs konstmuseum och Nationalmuseum i Stockholm. Överst ses ett självporträtt.

Tryckta källor:

Brummer, Hans Henrik (1975), Zorn: svensk målare i världen, Bonniers

Fredriksson, Inger (1984), Anders Zorn. Mannen, mästaren, myten, Bildförlaget Öppna Ögon

Otryckta källor:

https://www.svensktidskrift.se/anders-zorn-i-konsthistoriens-spegel/

http://zorn.se/