Påskafton

20180331_120105

Påsken är kristendomens största helg och firas till minne av Jesu död och uppståndelse. Att högtidlighålla denna del av året är emellertid en tradition med förkristna rötter, då man bakåt i tiden firat vårens och ljusets ankomst efter vintern. Själv ordet påsk kommer från hebreiskans pesach, vilket betecknar en judisk högtid kopplad till uttåget ur Egypten. Påsken har således ett mångfasetterat ursprung.

Påskhelgen består av skärtorsdag, långfredag, påskafton, påskdag och annandag påsk. I Sverige är det påskaftonen som utgör firandets höjdpunkt. Borden dukas då med målade ägg och påskris, barnen får godisfyllda påskägg och i Västsverige tänder man påskeldar. I delar av landet leker man ägglekar, som äggrullning och äggpickning.

Att just ägget är viktigt under påsken beror på att det symboliserar återfödelse. Därmed kan det kopplas både till naturens uppvaknande och Jesu uppståndelse. I äldre tider föregicks påsken dessutom av en 40 dagar lång fasteperiod, varför det vid påskfirandet var nödvändigt att äta upp de ägg som sparats. Även fisk, framför allt lax, brukar ingå i påskmåltiden. Seden att äta lammkött på påskafton är, med undantag för Bohuslän, inte gammal i Sverige, men knyter an till Bibelns berättelse om påskalammet.bild påsklilja

Via äggen har påsken fått en koppling till kycklingar, höns och tuppar, som alla är vanliga motiv på påskkort och bonader. Kycklingarna har dessutom gjort att vi gärna påskpyntar våra hem i gult. Kanske har även påskliljorna bidragit till detta färgtema.

Ett mer sentida inslag i påskfirandet är påskharen, som importerats från Tyskland under sent 1800-tal. Enligt tysk tradition var det påskharen som kom med äggen.

I vår tid gör vi påskris som prydnad, men under tidigare sekler användes det till att låtsaspiska varandra. Denna sed är känd sedan 1600-talet och skulle påminna om Jesu lidande. Från 1700-talet och framåt fick riset mer dekorativa funktioner och smyckades med färgglada band och pappersremsor. Helst skulle riset tas in lite före påsk, så att löven hann spricka upp. Ris med påskfjädrar dök upp först under 1800-talet och kom senare att kompletteras med prydnadsägg.

En gammal kyrklig tradition, som efter att ha varit borta i många år åter börjar bli vanlig i Sverige, är påsknattsmässan. Vid mässan lyses kyrkan upp av ett stort påskljus, från vilket församlingen tänder handljus. Syftet är att visa hur ljuset vinner över mörkret och livet över döden.

 

Tryckta källor:

Berg, Matilda ( 2017), Högtider året runt och livet ut, Semic

Modéus, Martin (2000), Tradition och liv, Verbum

 

Otryckta källor:

https://www.allas.se/darfor-firar-vi-pask/

https://www.nordiskamuseet.se/arets-dagar/pask

http://www.sprakochfolkminnen.se/folkminnen/handelser-i-almanackan/kalender/i-almanackan/handelser-i-almanackan/2018-03-28-dymmelonsdagen.html

https://www.svenskakyrkan.se/boden/pasknattsmassa

Glädjande att Socialstyrelsens broschyr dras in

bild barnäktenskap

Ingen har väl kunnat missa kontroversen kring Socialstyrelsens nyutgivna broschyr ”Information till dig som är gift med ett barn”. Broschyren, som riktar sig till personer som ingått barnäktenskap i utlandet, har med rätta fått stor massmedial uppmärksamhet de senaste dagarna, inte minst beroende på det vänliga textinnehållet och den lite gulliga utformningen. Illustrationerna består av söta tecknade figurer, som samtliga ser tillfreds ut och texten förmedlar trevlig information, ungefär som om den skildrade vilken vardaglig företeelse som helst. Ingenstans avspeglas frågans allvar. Läsaren får inte veta att sex med barn under 15 år betraktas som våldtäkt i Sverige och kan leda till fängelse. Barnets rättigheter förklaras inte närmare än att Socialstyrelsen kommer att ta hänsyn till vad barnet vill. Ingenstans nämns att barnäktenskap är oacceptabelt enligt svenskt synsätt och att samhället ser allvarligt på situationen.

Vad broschyren illustrerar mer än något annat är det svenska samhällets undfallenhet och mjäkighet i mötet med främmande kulturyttringar som går emot våra grundläggande värderingar. Tursamt nog kan detsamma inte sägas om allmänhetens respons. Reaktionerna på broschyrens innehåll har varit kraftiga och på grund av detta väljer Socialstyrelsen nu att dra tillbaka den. Det är mycket glädjande. Svenska folket visar därmed att det finns kulturuttryck som inte är acceptabla i vårt land och aldrig ska tolereras. När makthavarna tappat kontrollen över den situation de skapat och saknar det mod som krävs för att upprätthålla samhällets grundläggande struktur blir sådana markeringar från allmänheten allt viktigare.

 

Läs mer:

http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2018/2018-3-34

Skärtorsdag – nattvardens och påskkärringarnas dag

bild påskkärring

Skärtorsdagen är kanske ett av våra bästa exempel på hur folktro och religiösa traditioner smält samman i en gemensam högtid. I och med kalenderreformen 1772 upphörde skärtorsdagen att vara helgdag, men den är fortfarande knuten till en mängd seder och föreställningar som löper långt tillbaka.

20170716_151331Enligt kristendomen var det på kvällen före långfredagen som Jesus åt påskmåltid med sina lärjungar och instiftade nattvarden. Det är således denna kväll som är förebilden för ett av den kristna världens viktigaste sakrament och i de flesta kyrkor firas skärtorsdagsmässa. Skärtorsdagens namn kommer av det gamla ordet ”skära”, som betyder att rena och syftar på att Jesus denna dag tvättade lärjungarnas fötter.

Senare på skärtorsdagskvällen förråddes Jesus och greps av romerska soldater. I bondesamhällets föreställningsvärld släpptes då onda makter fria och skärtorsdagsnatten kom därför att förknippas med häxeri. Enligt folktron flyger häxorna denna natt till Blåkulla för att träffa djävulen. Därmed blev det sed att försöka skrämma bort dem med skott och påskeldar. Man försökte också skydda sig genom att stänga dörrar och spjäll. Redskap som häxorna kunde tänkas använda vid sin Blåkullafärd – som kvastar, hötjugor och ugnsrakor – gömdes undan. Kors målades på ladugårdsdörrarna för att skydda boskapen.20180301_205419.jpg

Dagens tradition med mer beskedliga häxor i form av påskkärringar är av okänd ålder, men existerade åtminstone vid 1800-talets början i Västsverige. I regel var häxorna då utklädda med täckande masker, kvast, smörjhorn och kaffepanna. Ursprungligen var det vuxna och tonåringar som deltog i upptågen, medan det idag är små barn som klär ut sig för att gå runt och tigga godsaker. Ofta delar de ut egenhändigt tecknade påskkort för att önska glad påsk. I östra Sverige ger sig påskkärringarna ut på skärtorsdagen, medan västsvenska häxor väntar till påskafton.

Fotnot: Påskkärringarna på fotografiet är från ett påskfirande i Värmland på 1930-talet.

 

Dymmelonsdag

bild kyrkklocka

Nu befinner vi oss i ”stilla veckan”, den vecka som avslutas med påskfirandet. Ett annat namn på stilla veckan är dymmelveckan och idag är det dymmelonsdag.

Dymmelonsdagen är en numera en vanlig vardag för de flesta, men var tidigare den dag då påskfriden inleddes. Dymmeln, som löper från onsdag till lördag, var fastans strängaste tid och skulle präglas av lugn och tystnad. Själva ordet dymmel betyder träkläpp och syftar på att kyrkklockornas kläppar vid denna tid byttes ut mot trästavar eller lindades med tyg för att få en dovare klang. Arbete skulle i möjligaste mån undvikas och alla hjul – spinnrockshjul, kvarnhjul och vagnshjul – skulle stå stilla. Istället skulle man ägna sig åt att sätta sig in i Jesu liv och ångra sina synder. Trots att dymmelveckan  karakteriserades av sådan stillhet var det viktigt att inte stanna i sängen för länge. Den som vaknade sent blev kallad för öknamn, som ”dymmeloxen”.

In på 1700-talet fungerade dymmelonsdagen som helgdagsafton inför skärtorsdagen och förknippades med onda krafter. Häxorna troddes vara särskilt farliga och det var nu man tänkte sig att de påbörjade färden till Blåkulla. Av denna anledning ansågs det ibland nödvändigt att bryta friden för att hålla oknytt borta genom att skjuta skott. Denna s.k. påskskjutning levde kvar som tradition även efter att man slutat tro på magiska väsen och är ursprunget till senare tiders påsksmällare.

 

Nu ifrågasätts mångkulturen

20180805_135906

I Sverige är det farligt att kritisera mångkultur. Trots de problem som tecknar sig allt tydligare ju mer mångkulturellt samhället blir, är det ännu kontroversiellt att ifrågasätta om ett mångkulturellt samhälle verkligen är så lyckat eller över huvud taget kan bli hållbart och stabilt.

Nu skönjer vi emellertid en förändring. Den senaste tiden har vi fått höra flera röster höjas till den svenska kulturens försvar. Häromdagen rebloggade jag en krönika av Patrik Engellau, som uttryckte att riksdagens beslut att göra Sverige mångkulturellt borde upphävas, ledande politiker har börjat tala om svenska värderingar och flera författare (inklusive Per Brinkemo, Dan Korn och Lars Åberg) har publicerat böcker som adresserar mångkulturens motsättningar. Trenden är tydlig: Utvecklingen har gått så långt att problemen inte längre går att tiga ihjäl. Sverige blir sig alltmer olikt för varje dag som går. Det trygga, jämställda, sekulära och ordningsamma landet, där människor upplever samhörighet och känner tillit till varandra spricker upp och går sönder, medan de godtrogna svenskarna knappt förstår vad som sker. Det var ju inte såhär det skulle bli. Det mångkulturella samhället skulle ju bli pittoreskt, fyllt av färgglada kläder, kryddoftande maträtter och glada möten över kulturgränserna. Nu ser vi istället hur utanförskapsområdena breder ut sig och avståndstagandet från svenskheten växer. Slöja och burka har blivit vardagliga plagg på våra gator, moskéer begär att få göra böneutrop, allmännyttan måste ordna bostäder åt polygama familjer, friskolor placerar flickor längst bak i bussen och antalet unga som lever under hedersförtryck ökar. Sverige har fått politiska partier som tycker att män och kvinnor inte ska skaka hand, badhus har infört könssegregerade badtider och representanter för rättsväsendet baserar domslut på islamistiska principer. När värderingar och åsikter som inte överensstämmer med vårt samhälles fundament tillåts bre ut sig tilltar kriminaliteten. Sverige har hamnat i EU-toppen avseende skjutningar och granatattacker. Blåljuspersonal attackeras och otryggheten växer. Klyftorna i samhället blir allt större och välfärdssystemen krackelerar när de som arbetar måste försörja allt fler. Ett helt land – ett av de mest välmående världshistorien skådat –  slås sönder av en dröm som var vacker, men dessvärre inte sann.

De omvälvande förändringarna gör nu att allt fler människor blir medvetna om det svenska samhällets värde. Vi börjar förstå att Sverige inte förblir Sverige om vi inte hävdar de principer som utgör vårt samhälles själ. Låt mig därför avslutningsvis få tipsa om ytterligare lite tänkvärd läsning på samma tema: Malcom Kyeyunes senaste krönika i Göteborgs-Posten. Genom att ta avstamp i den nyligen så omdiskuterade sharia-domen i Solna tingsrätt lyckas Kyeyune omdefiniera fördomsbegreppet och få läsaren att förstå att den största fördomen är tron att alla andra egentligen vill vara som oss. För världen består inte av människor som innerst inne längtar efter att försvenskas; den är full av kulturer som avsevärt skiljer sig från vår och inte delar de värderingar vi baserar vårt samhälle på.

Det måste vi både inse och acceptera.

 

Läs mer:

http://www.gp.se/ledare/kyeyune-reaktionerna-p%C3%A5-solnadomen-%C3%A4r-ett-tecken-i-tiden-1.5349440

Mångkulturbeslutet måste upphävas

DET GODA SAMHÄLLET

Patrik Engellau

År 1975 fattade en enig riksdag beslut om att införa mångkultur i Sverige. Så här står det i proposition 1975:26:

Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.

Min uppfattning är att den eniga riksdagen inte förstod vad den fattade beslut om. Mycket få svenskar för fyrtiotre år sedan hade minsta aning om vad kultur är för något. Utan att vara nedlåtande vill jag påstå att riksdagsledamöterna inte upplevt någon annan kultur än den svenska även om de någon gång faktiskt kommit i kontakt med andra västerländska kulturer. De hade kanske varit i USA och kommunicerat på stapplande engelska eller kanske till och med varit på charterresa till Kanarieöarna och beställt middag på samma…

Visa originalinlägg 660 fler ord

En bok av Dan Korn

20180210_100417(0)

 

Dan Korn (född 1962 i Göteborg) är folklivsforskare och författare. Framför allt har han gjort sig känd för debattartiklar inom kulturområdet och böcker som skildrar hur gamla sedvänjor överlever i det moderna samhället. Numera är han bosatt i Storbritannien, där han är verksam som rabbin. Jag har nu läst hans bok Kalle Anka på kräftskiva. Berättelser från landet utan kultur och vill dela med mig av mina intryck.

Kort sammanfattat är boken en massiv uppgörelse med den svenska kulturförnekelsen. Med eleganta exempel guidar Dan Korn läsaren till förståelse av den svenska kulturens egenheter och skärskådar den bristande logiken i påståenden om dess icke-existens. Argumentationen är rak och stringent, men ändå högst personlig. Min enda invändning är att titeln är missvisande och inte återspeglar bokens tyngd – för det är en intellektuell bok, som ställer krav på att läsaren reflekterar. Men det är också en vacker bok, som delar ut minnesvärda och känsliga berättelser ur den svenska historien och vågar hävda att kultur är viktigt.

Boken kunde knappast ha publicerats vid ett mer lämpligt tillfälle. Den är ett starkt inlägg i den pågående samhällsdebatten och därför mycket betydelsefull. Samtidigt som den är nyanserad och förklarande, tar den ställning i en av vår tids viktigaste frågor: Den svenska kulturen finns och behövs mer än någonsin just nu.

Nedan lämnar jag nåra citat, som illustrerar huvudbudskapet:

”Det finns ingen inhemsk svensk kultur.” För en del verkar detta påstående som en hädelse, för andra som höjden av idioti. Men eftersom det gång på gång i olika sammanhang faktiskt sägs, måste det ju finnas människor ibland oss som på fullt allvar tror detta. Det beror givetvis på att påståendet  i sig inte betyder något. Inhemsk, vad är det? Finns det någon kultur någonstans på vår jord som är helt opåverkad av andra kulturer? Självfallet inte. Så från den synpunkten är påståendet att Sverige inte har någon inhemsk kultur helt sant. Men det gäller i så fall inte bara Sverige, utan alla människor, alla folk, alla nationer, alla kulturer. Att just Sverige inte skulle ha en inhemsk kultur är ett meningslöst påstående, men orsaken till varför detta sägs är inte meningslös.

I Sverige har det länge ansetts fult att över huvud taget tala om nationen Sverige, att över huvud taget knysta om att även Sverige behöver en gemenskap. Den har setts som så självklar att man bara tagit för givet att den alltid kommer att finnas. Nu ser vi hur samhället allt mer splittras. Till stor del beror detta på de senaste årens invandring, som kombinerats med en politik som går ut på att hylla de nya svenskarnas särart istället för att försöka få dem att bli en del av den svenska gemenskapen

Många har den outtalade föreställningen att individens frihet och rättigheter är universella värden, som är självklara för alla människor. Men de är en del av vår kultur. I klansamhällets värld finns de inte. Lika självklart som det är att vi i Sverige bör bejaka denna del av vår kultur, lika självklart borde det vara att förstå att människor inte anpassar sina tänkesätt till dessa normer bara för att de passerar en gräns.

Den svenska kulturförnekelsen beror på att man målat in sig i ett hörn. Man identifierar med viss rätt tal om kultur och nationalism med främlingsfientliga krafter och högerextremism. Därför vill man hålla sig så långt undan dessa krafter som möjligt, genom att förneka existensen av vår kultur, samtidigt som man hyllar andra folks kulturer. Det kan verka ologiskt och är det givetvis också, men ur perspektivet att man till varje pris vill hålla sig långt från de krafter som hyllar den svenska kulturen på bekostnad av andra kulturer, blir det helt logiskt. Därför vill man också utplåna all nationalism och i strävan att inte vara främlingsfientlig blir man ofta istället främlingshyllande.

Min åsikt är att vi bör sträva efter att inte göra skillnad på folk utifrån ursprung. Att sätta främlingen på piedestal är lika problematiskt som främlingsföraktet.

Varje stat måste ha en form av sammanhållning, som stavas nationellt deltagande, identitet eller kultur, för att motivera människorna att följa lagar, att betala skatt och för att visa empati och hänsyn till varandra.

Varje land har sin offentliga kultur: institutioner och traditioner för hur de sköts, uppförandekoder för det offentliga rummet och liknande. Det är viktigt för samhällets sammanhållning att vi alla blir en del av den kulturen, oavsett vår bakgrund. Vad vi gör privat är däremot vår ensak.

I Sverige har mångkulturalismen blivit ett myndigheternas projekt mot befolkningen. Befolkningen beordras att maka på sig, för att göra plats för mångkulturen. Ingen frågar efter den ”kompetens och livserfarenhet” som majoritetssvensken har. Istället har det blivit en officiell ”sanning” att det inte finns någon svensk kultur. Istället för att försöka förstå den svenska kulturen och utnyttja den för att skapa integration, försöker man bekämpa den.

Att inte ställa krav på människor, att inte förvänta sig att de kan bli en del av det svenska samhället, utan tro att Sverige måste anpassa sig till dem, är också en form av rasism, av Mustafa Panshiri träffande kallat ”de låga förväntningarnas rasism”.

Om vi ska bygga en gemensam framtid för de som bor i Sverige måste svensk kultur vara öppen för alla. Det är majoritetens kultur och det ingår i majoritetens privilegium att på grund av dess dominerande ställning kunna bjuda in andra att delta. Men för att kulturen ska kunna vara öppen för alla måste vi erkänna att den existerar.

När normerna förändras del 16: Att inte ta mig i hand

bild tillit

Patienten förstår en hel del svenska, men inte alltid så mycket som behövs. Ibland har vi upptäckt i efterhand att han har missförstått viss information. Vid ett par tillfällen har han dessutom ringt upp en släkting för att låta denne översätta vad vi säger via telefonen. Men den här gången kan vi inte tillåta det. Den här gången är det viktigt att budskapet går fram. Mycket viktigt. Därför har vi beställt en tolk, som ska närvara vid konsultationen.

Tolken sitter ute i väntrummet med några andra människor omkring sig. Ändå förstår jag direkt vem han är. Han ser professionell ut; ett anteckningsblock med en vidhängande penna vilar i knät och han verkar lite för avslappnad för att vara en patient i väntan på doktorn. Såväl hans anletsdrag som hans kläder vittnar om ett ursprung i ett annat land. Jag går fram och sträcker artigt fram handen, precis som man gör för att hälsa och skapa kontakt. Allt annat vore ohövligt.

Men jag får ingen hand tillbaka.

Mannen framför mig vill inte ta mig i hand. Istället placerar han högerhanden på sin bröstkorg. Det är uppenbarligen en hälsningsgest och den markerar – antar jag – någon sorts erkännande av mig och vårt möte. Ändå känner jag mig obekväm. Jag låter min utsträckta hand falla och står tom ett ögonblick innan jag kommer på att jag inte har presenterat mig. Jag får ur mig mitt namn och min yrkestitel några sekunder för sent för att det ska kännas naturligt, men slår sedan undan min förvirring och återvänder till min yrkesroll. ”Det där får du fundera över sen”, intalar jag mig. ”Nu är fel tillfälle.”

Senare samma dag, när jag fått utrymme att börja reflektera, upptäcker jag emellertid att mina försök att förstå situationen inte blir något annat än spekulationer. Varför ville tolken inte hälsa med en handskakning? Upplevde han mig på något sätt som smutsig? Var jag inte värdig? Såg han ner på mig? Var det bara ett uttryck för en sedvänja utan djupare betydelse? Handlade det om mitt kön eller skulle han ha gjort likadant om jag varit man? Dessa frågor kan jag förstås inte veta svaren på. Men svaret på den kanske viktigaste frågan hittar jag otvetydigt inom mig och det är nej; han borde inte ha gjort som han gjorde. Att inte ta emot en utsträckt hand är i min kultur respektlöst. Det är ett avvisande, som uttrycker nedlåtenhet mot den utsträckta handens ägare. Och det borde inte vara jag som tvingas anpassa mig till hans kulturella regler. Inte här. Hade jag befunnit mig i hans hemland hade det varit ohyfsat av mig att kräva att han skulle skaka hand med mig –  nu låg den bristande hyfsen hos honom.

När jag befunnit mig i ett annat land har jag aldrig krävt att det landets befolkning ska rätta sig efter min kultur. För mig har det inte rått någon tvekan om att den som väljer att träda in i en annan kultursfär också ansvarar för att passa in. Jag har rätt att tycka vad jag vill om den kultur jag gästar, men jag har inte rätt att störa med egna kulturella beteenden som upplevs som opassande.

Jag hoppas att jag kommer att möta tolken igen, utanför jobbet, där jag kan lägga undan den formalitet yrket kräver. I så fall ska jag berätta för honom att jag under några års tid varit bosatt i Sydkorea. Jag ska förklara att jag under denna tid aldrig sträckte fram handen för att hälsa. Istället bockade jag, eftersom det är så man gör i den koreanska kulturen. Mer än så ska jag inte säga – jag ska låta honom dra vilka slutsatser han vill av detta. Och kanske kommer han då att reflektera över hur hans agerande uppfattas i det land han valt att bosätta sig i.

Nedslag i nordisk mytologi del 7: Asgårds murar och Sleipners tillblivelse

bild mur

Vanakriget fick asarna att inse att Asgård behövde befästas med riktigt starka murar. När de som bäst höll på att diskutera detta dök det upp en märklig och hemlighetsfull byggmästare, som ingen av asagudarna hade sett förut. Han lovade att han kunde resa så bastanta murar att de skulle stå emot alla fiender. Det tyckte asarna lät bra, men priset han krävde var väl högt. Han begärde nämligen att få gudinnan Freja till brud och dessutom ville han ha solen och månen på köpet. Asarna blev först förargade över byggmästarens höga anspråk, men guden Loke lyckades övertala de övriga om att försöka överlista byggherren. Efter att ha rådslagit om saken gick de därför med på det begärda priset, men krävde samtidigt att arbetet skulle färdigställas på en vinter. Om så mycket som en enda sten saknades när den första sommardagen kom, så skulle priset inte utbetalas. Till asarnas förvåning gick byggmästaren med på dessa villkor, under förutsättning att han fick ta hjälp av sin häst, Svadilfare.

Bygget påbörjades och asarna häpnade över hur stark och uthållig hästen var.  Utan större ansträngning drog den fram väldiga klippblock och murarna växte oroväckande snabbt. När vintern gick mot sitt slut var bara porten kvar att färdigställa och gudarna var skräckslagna. Av allt att döma skulle de komma att förlora Freja, solen och månen. Eftersom Loke var den som föreslagit avtalet riktade allt fler gudar sin ilska mot honom och krävde att han skulle hitta en utväg.

En kväll, när endast tre dagar återstod av vintern, kom ett vackert sto travande ur skogen och blockerade vägen för byggherren och hans häst. Svadilfare blev så tagen av stoets förtjusande gestalt att han slet sig ur sina seldon. När stoet galopperade in bland träden följde Svadilfare efter i rasande fart, så att byggmästaren förlorade honom ur sikte.

Dagen efter kom Svadilfare tillbaka, men var då alldeles utmattad. Inte en enda sten orkade han flytta. När byggmästaren insåg att han inte skulle hinna avsluta sitt arbete i tid råkade han i vrede och uppenbarade sitt rätta jag. Det visade sig då att han i själva verket var en förklädd jätte, som lurat gudarna att tro att han var mindre och svagare än han var. Åsynen av en jätte i Asgård gjorde Tor så rasande att han slungade iväg sin hammare och krossade jättens skalle.bild sleipner

Efter en tid blev det uppenbart att Loke, trots sitt manliga kön, var gravid och några månader senare födde han ett litet föl med åtta ben. Det var nämligen Loke som hade förvandlat sig till det förföriska stoet. Fölet togs om hand av Oden och fick namnet Sleipner. Sleipner växte sedan upp till att bli världens snabbaste häst – han kunde t.o.m. galoppera fortare än vinden.

 

Tryckta källor:

Branston, Brian (2016), Nordisk mytologi. Vikingatidens gudar och hjältar, Ordalaget

Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms förlag

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag

 

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sleipner

Svenska folksagor del 4: Gubben och gumman som gjorde arbetsbyte

20170605_141233

I flera århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt och i en något förkortad version:

Det var en gång en gubbe, som många är väl det. Han arbetade i skogen, högg ved och svedde hank, medan gumman var hemma och spann, lagade mat och skötte om huset. På det viset gick den ena dagen efter den andra. Men gubben knotade alltjämt över att han fick släpa och träla hela dagen, medan gumman satt hemma och kokade välling och hade goda dagar. Gumman påstod att det fanns fullt upp att göra hemma också och att gubben skulle ha det klent med både föda och kläder om hon inte skötte sitt, men gubben ville inte alls höra på det örat. Han fick dra hela lasset ensam, mente han.

En dag då de grälat längre än vanligt sa gumman:

”Nu får det vara nog! Imorgon gör vi arbetsbyte. Jag går åt skogen och sver hank och du blir hemma och sköter mina sysslor!”

Det hade gubben ingenting emot.

”Nog ska jag sköta huset”, sade han, ”men hur du ska ta dig ut i skogen, det vill jag se.”

Tidigt på morgonen nästa dag sa gumman:

”Nu ska du baka bröd, kärna smör, vakta kon och koka grönkål till middagen.”

Ja, det var ju rena småsaker tyckte gubben och därmed skildes de. Gumman tog yxan och gav sig ut i skogen, medan gubben började elda ugnen och göra deg. Men vad det skulle bli för slags kakor var inte gott att veta: han glömde att ha i jästen och satte brödet i ugnen utan att sopa bort askan. Men själv tyckte han att han skött baket bra och tanken på det färska brödet retade hans aptit.

”Färskt bröd är bra”, tänkte han, ”men med lite fläsk till blir det ännu bättre.”

Tänkt och gjort. Han gick ut i boden efter det enda fläskstycket de ägde. Men fläsket var salt, så han lade ner det på källartrappan för att gå ner och hämta dricka. Just när han fick svickan till drickestunnan i handen kom en hund och tog  fläskstycket. Gubben satte genast efter hunden, men när han sprang upptäckte han att han fortfarande hade svickan i handen. Nu gav han fläsket förlorat och sprang tillbaka för att åtminstone rädda drickat. Men det var för sent. Tunnan var tom och allt det rara drickat utrunnet. Det var för ledsamt, men han tröstade sig med att gumman säkert inte skötte sig bättre i skogen. Och om han också fick vara utan fläsk och dricka, så hade han ju i alla fall det rara brödet kvar.

Den trösten blev inte långvarig. När han kom in i stugan fick han se att allt bröd var svartbränt. Inte en enda bit fick han smaka.

”Det här går illa”, klagade han, ”om jag ändå hade låtit mor bli hemma!”

Men solen stod högt på himlen och det var dags att börja koka grönkål till middagen. Till grönkål måste man ha lite grönt och då han inte kunde hitta något annat grönt än gummans nya vadmalströja, hackade han den i småbitar och lade i grytan. Att han inte kunde koka grönkål utan vatten begrep han, men källan låg så långt borta. Och så skulle han ju kärna smör också. Hur i all världen skulle han hinna med allt detta?

”Om jag nu tar kärnan på ryggen och ruskar henne duktigt på vägen, så blir det nog smör tills jag kommer tillbaka”, tänkte han.

Så gjorde han också, men i hastigheten glömde han sätta på locket och när han lutade sig ner för att dra upp vattenämbaret rann all grädden ner över axlarna på honom. Bedrövad vände han åter med vattnet.

Men han skulle ju valla kon också. Inte kunde han vara inne och ute på en gång, så hur skulle han bära sig åt? Stugtaket lyste grönt av gräs i solen och gubben tänkte att där fanns saftigt bete. Han band ett långt rep om halsen på kon, drog upp henne på torvtaket och kastade ner andra ändan av repet genom skorstenen. Lite gladare till mods klev han sedan in i stugan och band repändan om midjan, så att kon inte kunde rymma. Så började han blåsa på elden under grytan. Men bäst gubben blåste föll kon ner från taket och drog upp honom i skorstenen.

I detsamma kom gumman hem med en stor knippa hank på ryggen. När hon fick se kon hänga efter stugväggen skyndade hon fram och högg av repet. Så gick hon in i stugan och hittade gubben på golvet, rökt, bränd och halvkvävd.

”Trösta mig för dig”, sa hon. ”Hur har du skött dig här hemma?”

Gubbstackarn bara gnydde och kved. Men hur han skött sig, det märkte gumman snart. Fläsket var borta, drickat utrunnet, brödet förkolnat, grädden utspilld och tröjan sönderhackad i grytan. Kon var hängd och gubben själv illa tilltygad.

Hur det sedan gick är inte svårt att förstå. Gumman fick i lugn och ro sköta hushållet och gubben gick snällt åt skogen. Aldrig mer hördes han klaga över sin lott.