Nedslag i nordisk mytologi, del 21: Balder

Balder är son till Oden och Frigg. Han är far till rättskipningens gud Forsete och bor med sin hustru Nanna i Breidablick.

Balder beskrivs som den skönaste av den nordiska mytologins gudar. Han har vackra drag och är så ljushyllt att han omges av en strålglans. Dessutom är han så god att det inte finns något ont att säga om honom. Hans karaktär är mild och kärleksfull och han är älskad av hela skapelsen, till och med av djur, träd och stenar. Det enda undantaget är den avundsjuke Loke, som i hemlighet vill Balder illa.

I den nordiska mytologin omtalas Balder framför allt i samband med berättelsen om hans död. När dödsbud började visa sig för honom i hans drömmar greps asagudarna av stor oro. Ungefär samtidigt skadade Balders häst sin ena hov så svårt att endast Oden kunde få den att läka. Dessutom började Balder känna att styrkan i hans fötter mattades av. Det var mycket illavarslande tecken och de bekymrade gudarna vände sig till ödesnornan Urd och den kloke Mimer för att få råd, men båda vägrade avslöja Balders öde. Tillslut red Oden till dödsgudinnan Hels rike för att söka upp en spåkvinna. Av henne fick Oden veta att en boning redan iordningställts i dödsriket åt Balder.

Balders mor Frigg blev så ångestfylld av detta besked att hon gav sig ut i världen för att förmå alla ting att lova att aldrig skada Balder. Alla skapelsens varelser valde att svära eden, men den klena misteln tyckte Frigg inte det var värt att fråga. Dessutom hade den svekfulle Loke inte för avsikt att hålla löftet. Genom att klä ut sig till kvinna och tala förtroligt med Frigg lyckades han få henne att avslöja att misteln aldrig blivit tillfrågad. Därefter började Loke smida lömska planer och lät använda misteln till att tillverka en pil.

Eftersom inget kunde skada Balder hade det blivit en lek bland gudarna att kasta saker på honom och använda honom som måltavla vid prickskytte. Loke lyckades lura Balders blinde bror Höder att avlossa mistelpilen, så att Balders hjärta genomborrades och han föll död ner.

Hela gudasläktet greps av sorg och bestörtning. Balder fick en ståtlig begravning i form av ett bål på skeppet Ringhorne. Inför åsynen av likbålet blev hans hustru Nanna så förtvivlad att hennes hjärta brast och hon fick följa sin make i döden.

Balders andre bror, Hermod, skickades till dödsgudinnan Hel för att försöka få Balder tillbaka. Hel lovade att låta Balder återvända till Asgård på villkoret att alla väsen i hela världen grät över honom. Snart grät allt levande i världen – utom jättinnan Tökk, som vägrade fälla en enda tår. Därmed beseglades Balders öde och han tvingades stanna i dödens rike.

För sin delaktighet i Balders död fick Höder plikta med livet. Loke, som tillverkat mistelpilen och dessutom misstänktes ha klätt ut sig till Tökk, fjättrades i underjorden. Där kommer han att vara fastspänd fram till världens undergång, Ragnarök.

Efter Ragnarök kommer Balder att återvända från dödsriket tillsammans med Höder för att regera den nya världen.

Baldersbrå

Den vackra vita blomman, som påminner om en mindre prästkrage, har fått sitt namn efter att den liknar Balders ögonbryn. Förklaringen får vi i Gylfaginning i Snorres Edda:

Odens andre son heter Balder, och om honom är gott att säga. Han är den bäste i godhet och honom prisar alla. Han är så fager att skåda och så bjärt att det lyser om honom, och det finns ett gräs så vitt att det liknats vid hans ögonhår och heter baldersbrå; det är det vitaste av gräsen och av det kan du förstå hans fägring både till hår och lekamen.

Fotnot:

Berättelsen om Balders död skiljer sig åt mellan olika källor och förekommer därför även i andra versioner.

Bilden överst visar Bengt Erland Fogelbergs skulptur av Balder på Nationalmuseum i Stockholm.

–

Tryckta källor:

Branston, Brian (2016), Nordisk mytologi. Vikingatidens gudar och hjältar, Ordalaget.

Egerkrans, Johan (2016), Nordiska gudar, B. Wahlströms bokförlag

Fritiofsson, Svipdag (red. 2015), Edda: Snorres Edda och den poetiska Eddan, Mimers bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Rydberg, Viktor (2014), Fädernas gudasaga, Mimers bokförlag

–

Otryckta källor:

http://historiska.se/nordisk-mytologi/balder/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Balder

https://sv.wikipedia.org/wiki/Baldersbr%C3%

Klenoder ur vårt kulturarv, del 2: Överhogdalsbonaderna

Överhogdalsbonaderna finns nu utställda på museet Jamtli i Östersund.

Överhogdalsbonaderna, som också kallas Överhogdalstapeten, utgörs av fem vävda textilier. De är närmare 1000 år gamla och tillverkades därmed vid brytningstiden mellan asatro och kristendom. Med sin säregna blandning av fornnordiska och bibliska motiv utgör de ett unikt dokument från en omvälvande period i vår historia. För sin ålder är de ofattbart välbevarade och betraktas som ett av Europas mest betydelsefulla forntida textilfynd.

Överhogdalsbonaderna hittades år 1910 av konstnären Paul Jonze, då han reste runt i Jämtland och Härjedalen för att samla in föremål till museet i Östersund. När han kom till samhället Överhogdal bad han att få titta i kyrkbodarna vid Överhogdals kyrka. I den mittersta boden låg bråte och byggmaterial som rensats bort ur kyrkan vid en renovering föregående år. Bland skräpet fann Jonze ett ihoprullat bylte, som visade sig innehålla vävda tyger med ålderdomliga figurer. Totalt fanns fem våder, som sytts ihop till ett stycke.

Väven fick följa med Jonze till Östersund, där han gav den till den kulturhistoriskt intresserade landshövdigefrun Ellen Widén. Hon tvättade upp den hemma i badkaret, vilket den tursamt nog tålde. Året därpå visades den upp för allmänheten vid en kyrkohistorisk utställning, där den blev mycket omdiskuterad för sin utsökta kvalitet. Flera tolkningar gjordes av de uppseendeväckande mönstren och det stod klart att väven var ett unikt fynd. Man konstaterade även att några revor verkade färska, varför textillärarinnan Helena Öberg skickades till Överhogdal för att leta efter fler delar. Där hittade hon en stor bit av bonaden hemma hos en familj, som låtit dottern ha den som docksängstäcke. En annan bit hade använts som putstrasa i kyrkan och en tredje låg instoppad under predikstolstrappan. Bitarna togs med och sammanfogades med den övriga bonaden. 1929 valde man att sedan ta isär de olika våderna för att ställa ut dem som separata bonader på Jämtlands läns museum. Bonaderna antogs då vara från medeltiden, men när en C14-datering gjordes 1991 visade de sig sannolikt vara vikingatida. En senare undersökning med ny teknik har daterat dem till perioden mellan år 1040 och 1170.

Bonaderna innehåller ett myller av figurer av olika slag. Bland motiven finns människor, hästar, sagodjur, träd, hus, kyrkor och skepp. Genom åren har bildspråket tolkats på många olika sätt. Några tycker sig kunna identifiera scener ur Völsungasagan, medan andra tror att de skildrar hur Härjedalen kristnades av missionären Staffan. En annan tolkning är att de illustrerar världens undergång, så som den framställs i både den nordiska mytologin och Bibeln. Åsikterna går alltså isär och det är svårt att hitta en sammanhållande berättelse som innefattar alla motiv. Odiskutabelt är dock att bilderna representerar myter och företeelser ur både asatro och kristendom. På en av vävarna syns världsträdet Yggdrasil med en fågel i toppen. Det finns också figurer som tycks föreställa Oden, Sleipner, Fenrisulven och Midgårdsormen. I en av bonaderna finns insydda runor, som bildar ordet ”gudbo”. Andra bilder kan utläsas som Kristus och ärkeängeln Mikael. En bild som tycks föreställa en kyrka finns också.

Bonadernas bottenskikt är vävt av lin, medan figurerna är av växtfärgat ullgarn. De har vävts i en varptyngd vävstol av den typ som användes under vikingatiden. Vävtekniken, som kallas snärjväv, är mycket svår att behärska. För att få större insikt om vävens uppbyggnad lät man väverskan Ellinor Sydberg tillverka en kopia, som nu visas upp på Forngården i Överhogdal.

Kopian som nu finns utställd på Överhogdals forngård är ett mycket naturtroget duplikat. Här ses det träd som tolkats som världsträdet Yggdrasil med jätteörnen Hräsvelg i toppen. Nedanför står hästen Sleipner med sina åtta ben.

Överhogdalsbonaderna finns utställda i ett specialbyggt rum på Jämtlands läns museum (Jamtli) i Östersund. Där ingår de i den fasta utställningen ”Vikingar”, som sätter bonaderna i ett tidsmässigt sammanhang. Öppettiderna är 11-17, tisdag – söndag, året runt.

–

Tryckta källor:

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Sandström, Sven (red. 1991), Konsten i Sverige: från forntid till 1800, Norstedts

–

Otryckta källor:

Överhogdalsbonaderna

http://www.overhogdal.se/Turist-Besokare/Forngarden/Overhogdalstapeten/overhogdalstapeten.html

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=427&artikel=3851534

Information har även inhämtats vid besök på Jamtli.

Bitte Assarmo: Därför strävar Skolverket efter att slå sönder det svenska kulturarvet

DET GODA SAMHÄLLET

Bitte Assarmo

Skolverket har beslutat att den svenska nationalsången inte längre ska finnas med i kursplanen för den svenska grundskolan. Och det är inte bara nationalsången som kan komma att få stryka på foten i Skolverkets iver att slå sönder det svenska kulturarvet. Även de vanligaste psalmerna och den svenska barnvisetraditionen tycks irritera den ansvariga myndigheten, så istället har man valt den ytterst vaga och flytande formuleringen ”musik som knyter an till elevens vardagliga sammanhang och musikaliska traditioner vid olika högtider”.

Visa originalinlägg 583 fler ord

Ett par frågor jag skulle vilja ställa till Lärarförbundet

Hej Lärarförbundet!

Häromdagen läste jag på nätet att ni av misstag hade råkat bjuda in Sverigedemokraterna till ett möte. Ni avbokade sedan mötet med hänvisning till att de inte delar er värdegrund, då de bland annat är motståndare till mångkulturalism. Det fick mig att tänka på en debattartikel som Ebba Busch Thor i juli publicerade i Aftonbladet. Där uttryckte hon att mångkulturalismen som politiskt projekt var mogen för slutförvaring (https://www.aftonbladet.se/debatt/a/dOrEnO/bejaka-ditt-ursprung-men-bli-svensk). Några veckor tidigare uttalade Nyamko Sabuni i en intervju i Expressen att mångkultur inte var något att eftersträva (https://www.expressen.se/nyheter/nyamko-sabuni-mangkultur-ar-inte-nagot-att-efterstrava/).

Jag vill nu fråga hur Lärarförbundet ställer sig till dessa partiledares syn på mångkultur. Kan Lärarförbundet samverka och ha en dialog med Kristdemokraterna och Liberalerna? Är man välkommen som medlem i Lärarförbundet om man delar Ebba Busch Thors och Nyamko Sabunis åsikter om mångkulturalismen?

Mvh

Malin Kim

Tänkvärt om kultur, del 24

Sverige är ett fredsskadat land och de flesta svenskar har ingen aning om vad det vill säga att tvingas slåss för sitt språk, sin religion, sina städer och byar. De kan bara förstå det om de levt ett tag i sådana länder. Många svenskar får ”dåliga vibbar” bara av att se militär eller höra någon sjunga nationalsången. Se den förvirrade debatten varje år den 6 juni i Sverige! De förstår inte att ett land inte är någon självklarhet, att deras land och språk kanske inte kommer att bestå för alltid.

– Herman Lindqvist

Kulturhistoriska sevärdheter, del 31: Sankta Maria kyrka i Risinge

Sankta Maria kyrka i Risinge utanför Finspång är något alldeles speciellt. Takvalven fullständigt myllrar av flera hundra år gamla målningar, som illustrerar både bibliska motiv och folkliga religiösa myter. Den äldsta målningen är från 1200-talet, medan de allra flesta skapats under tidigt 1400-tal. På något vis lyckades Sankta Maria kyrka undkomma reformationens avskalade ideal och krav på enkelhet, så att bilderna lämnades orörda. När biskop Rhyzelius 1745 föreslog att ”de otydliga och oformliga” bilderna skulle kalkas över blev svaret att dessa målningar ”ville allmogen inte mista”. Målningarna fredades därmed. Att de aldrig varit övermålade har gjort att de är sällsynt välbevarade. Konstnärens namn känner vi inte, men han brukar benämnas ”Risingemästaren”.

För den som tar sig tid att fördjupa sig i kyrkans bildrikedom väntar en upptäcktsresa in i medeltidens religiösa värld. Vissa av bilderna har bibliska motiv som är lätta att känna igen: Adam och Eva förvisas ur Edens lustgård, Simson dödar ett lejon med bara händerna och Abraham står redo att offra sin son när en ängel ingriper. Andra motiv skildrar religiöst färgade berättelser utan bibliskt ursprung. Exempelvis finns en bildserie som visar hur djävulen försöker lura sig ombord på Noaks ark genom att viska lömska ord i örat på Noaks hustru. I ett av valven hyllas helgonen genom ett flertal bilder som skildrar vilka plågor de utsattes för på grund av sin tro.

Djävulen har samlat in en grupp syndare och visar upp en belåten min, medan hans medhjälpare står redo att föra dem in i helvetesgapet. Detalj ur en av kyrkans målningar.

Utöver målningarna bjuder kyrkan på en annan ovanlig överraskning: en bevarad järndörr från tiden före reformationen. När Gustav Vasas fogdar drog runt i landet för att samla in järn till vapentillverkning smorde ortsborna in dörren med tjära, så att den verkade vara gjord av trä. På så vis undgick den indrivning. Kyrkan innehåller dessutom en altartavla, som är värd att uppmärksamma. På denna avbildas inte minst heliga Birgitta och det svenska nationalhelgonet Sankt Erik.

För att riktigt kunna uppskatta kyrkan bör man avsätta tid för ett lite längre besök och delta i en guidad visning. Sommartid är kyrkan öppen för besökare nästan dagligen och guide finns på plats de flesta dagar. Då kyrkan saknar uppvärmning är den stängd vintertid.

–

Tryckta källor:

Klingmark, Elisabeth (2002), Värt en omväg. Vägvisare till 30 kulturminnen i Sverige, Riksantikvarieämbetets förlag

Nisbeth, Åke (2011), Risinge gamla kyrka Sankta Maria, Riksantikvarieämbetet

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

–

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Risinge_gamla_kyrka

https://www.svenskakyrkan.se/finspang/sta-maria-kyrka

Information har även inhämtats under en guidad visning av kyrkan.

Några av Nationalmuseums pärlor och ett riktigt bottennapp

Idag gör vi ett besök på Nationalmuseum i Stockholm och tittar på några utvalda svenska konstverk, som förtjänar särskild uppmärksamhet.

I museets trapphall hänger ett av den svenska konsthistoriens mest omdiskuterade verk: Carl Larssons 80 kvadratmeter stora Midvinterblot.

Den långdragna kontroversen runt konstverket började när Nationalmuseums väggmålningsnämnd utlyste en tävling om att få dekorera trapphallen. Efter att tävlingsbidragen debatterats under flera år stod Carl Larsson (1853-1919) slutligen som segrare. Till en del av den övre trapphallen insisterade han emellertid på ett fornnordiskt motiv med en hednisk offerceremoni, vilket ansågs osmakligt och skapade en proteststorm. När förslaget refuserades fullbordade Carl Larsson målningen hemma i sin ateljé, men Nationalmuseum fortsatte att neka den plats. Avfärdandet tog Carl Larsson mycket hårt och i den självbiografi han färdigställde några dagar före sin död konstaterade han att Midvinterblots öde knäckt honom.

Med tiden kom synen på konstverket att förändras. Med hjälp av donationer kunde Nationalmuseum 1997 köpa Midvinterblot från den japanska konstsamlare som hade målningen i sin ägo, till ett pris av 14,6 miljoner kronor. Nu finns målningen att beskåda på den plats Carl Larsson önskade.

För några av museets besökare är det kanske skulpturgården som blir den största behållningen, inte minst på grund av de tre meter höga skulpturerna av Oden, Tor och Balder som skapats av Bengt Erland Fogelberg (1786-1854). Gården rymmer också ett stort urval porträtt av personer som speglar Sveriges utveckling.

Den vackra marmorbysten av Selma Lagerlöf får exemplifiera skulpturgårdens samling. Konstnären Knut Gustaf Erik Malmqvist (1865-1926) har valt att framställa henne med rundade linjer och en närmast sammetsslät yta. Örat är så fint utmejslat att man som besökare nästan lockas att röra vid det. Marmorn har i konstnärens händer förvandlats till något mjukt och sensibelt.

Den dominerande delen av Nationalmuseums föremål utgörs förstås av tavlor. Sekelskifteskonstnärinnan Fanny Brate (1861-1940) målade ofta ljusa interiörer med personliga motiv ur den egna hemmiljön. I oljemålningen Namnsdag skildrar hon döttrarna Astrid och Torun på familjens släktgård i Bergslagen. Reflexernas skimmer i kristallkronan, blänket i glasskålen på bordet och vecken i klänningstygen är avbildade med enastående finstämdhet. Känslan av sommar förstärks av ängsblommorna i vasen och grönskan utanför fönstren. Som betraktare bjuds man in att uppleva lite av den frid som torde ha funnits i rummet vid målningens tillkomst.

Anders Zorn (1860-1920) blev främst uppskattad för sina utomhusmotiv. Han hade en sällsynt förmåga att skildra naturens skiftningar, speglingar i vattendrag och trädgrenars skuggor. Även i detta självporträtt från 1896 märks hur skickligt han använde ljuset till att skapa dramatik. Ena ansiktshalvan är höljd i dunkel, medan den andra tycks dämpad av ett oskarpt dis. Ändå framträder hans anletsdrag på ett sådant sätt att han genast känns igen.

Bruno Liljefors (1860-1939) är mest känd för sina skildringar av vilda djur i skogsmiljö, men här har han avbildat en tamkatt i gräset. Hans säregna förmåga till naturiakttagelse är dock omisskännlig. Grässtråna tycks dallra i sommarvinden och dunet på den överblommade maskrosen är så verkligt att det när som helst tycks kunna falla isär. Min egen upplevelse var en sådan känsla av närvaro att det nästan var förvånande att inte känna doften av den våta jorden.

Sigrid Hjertén (1885-1948) skapade en stor samling färgstarka konstverk, fulla av energi. Ibland lyckades hon väva in vemod i färgprakten, men ofta förmedlar hennes tavlor en otyglad konstnärlig glädje. I tavlan Utsikt över slussen målar hon vyn från sin konstnärsateljé. Nedanför myllrar gatulivet bland några av huvudstadens landmärken. Kanske smyger hon försiktigt in en djupare innebörd i motivet, när hon låter den stela och korsettförsedda figurinen i förgrunden vända världen ryggen.

Amalia Lindegren (1814-1891) var en uppmärksammad konstnärinna under 1800-talet. Framför allt vann hon uppskattning för sina stuginteriörer från Rättvik. Tavlan Söndagsafton i en dalstuga låter oss blicka in hos en familj mitt i ett skeende fullt av spontanitet; pojkens hår viker undan av dansens rörelse och lillasysters knubbiga hand sträcks fram med en gest som är typisk för hennes ålder. Samtidigt innehåller tavlan inslag som vittnar om konstnärinnans blick för naturtrogna detaljer, inte minst sänggardinens sätt att smalna av där de knutna fransarna drar ihop tyget och pipan som står lutad i fönstervrån. Tavlan känns idag som ett titthål in i en förfluten tid.

Museets samling innehåller flera verk av Elsa Beskow. Bilden ovan är en illustration till hennes bok Tomtebobarnen. Här lyckas konstnärinnan fånga något av både barndomens och folktrons magi. Stenarna har försetts med vänliga ansikten och tycks le åt barnens lek. Månen blickar ner från himlafästet och kvällsdimman börjar lägga sig över marken. Samtidigt finns en glimt av humor, när de skira och nästan genomskinliga älvorna inte lyckas skapa jämvikt på trästocken. Bildens innehåll är inte särskilt rikt, men ger så mycket näring åt fantasin att man kan betrakta den länge utan att tröttna.

En annan känd sagoillustratör är John Bauer (1882-1918), som på många sätt format bilden av de nordiska skogarnas väsen och kända sagofigurer. Akvarellen ovan, som föreställer Vill Vallareman, förmedlar just sagans gåtfulla och dova stämning. Hela bilden är färgad av skymningsljuset och stjärnorna är så omsorgsfullt tecknade att de verkligen tycks lysa.

Tavlan Hösten är målad av Helmer Osslund (1866-1938), som under sitt liv gjorde långa målarvandringar i den norrländska ödemarken. Konstnären har inspirerats av japanska träsnitt och därigenom hittat en säregen metod att skildra fjällvärlden. Det lätt stiliserade motivet fångar Norrlands karga och avskalade skönhet på ett sätt som trots sitt nydanande sammanhang känns helt okonstlat.

Ingen bildserie från Nationalmuseum skulle vara komplett utan Karl XII:s likfärd av Gustaf Cederström (1845-1933). Förmodligen är det en av Sveriges mest kända målningar.

Den första versionen av tavlan utfördes i Paris 1878 och köptes av den ryske storfursten Konstantin Konstantinovitj, som placerade den i sitt palats. Många ansåg det skamligt att Cederströms hyllning till Karl XII hamnat i motståndarsidans händer, varför en insamling gjordes för att övertala Cederström att måla ännu ett exemplar. 1884 blev det nya verket färdigställt.

Tavlan utgör ingen historiskt korrekt skildring, men har en detaljrikedom som ger den en förbluffande realism. Värda att lägga märke till är de små ansamlingarna av snö på männens stövlar och klädernas sätt att följa kropparnas rörelser. Ur karolinernas ansiktsuttryck tycks deras tankar gå att utläsa. Så här kan bara den måla som länge ägnat sig åt att studera världen för att kunna överföra enskilda ögonblick till duken.

Och för att framhäva de ovanstående verkens konstnärliga storhet och betydelse kan vi avsluta med något helt annat:

Konstnären Peter Johansson (f. 1964) bjuder på skivade dalahästar, som förpackats likt köttvaror. Budskapet tycks vara att kulturarvet är en förbrukningsvara utan långsiktigt värde: dalahästarna måste konsumeras före bäst före-datum för att inte börja ruttna.

Kanske är det fler än jag som har svårt att se den konstnärliga begåvningen i Peter Johanssons installation; att lägga dalahästar i köttråg torde vilken charkuterist som helst klara av. Någon större skönhetsupplevelse bjuder arrangemanget inte heller på. Estetiken tycks underordnad de politiska signalerna och det är väl så det ofta är i den moderna konstens värld. Men paradoxalt nog är det just denna brist på estetik som gör att Peter Johanssons budskap faller platt och motsäger sig självt – för Carl Larssons, Elsa Beskows och Gustaf Cederströms verk kommer att beundras i århundraden, medan de skivade dalahästarna glöms bort så snart de inte längre upplevs som nymodiga. De konstnärer som bidrar till vårt gemensamma kulturarv fortsätter att glädja generationer, medan Peter Johanssons skapelse blott är en förgänglig parentes. Johansson lyckas således motbevisa sin egen teori och framhäva kulturarvets verkliga värde. Tack, Peter Johansson.

När normerna förändras, del 55: Omvärlden undrar vad som pågår i Sverige – och synliggör svensk medias brister

Den skenande våldsbrottsligheten i Sverige får nu omvärlden att reagera och fråga sig vad som händer i det lilla landet uppe i norr. När jag läser den senaste BBC-artikeln om sprängningarna och gängkriminaliteten är det emellertid formen snarare än innehållet som överraskar mig. Framför allt är det två frågor som formar sig i mitt huvud: Hur kommer det sig att problemen beskrivs och diskuteras med så mycket större öppenhet och rakhet i utländsk press, jämfört med i svensk media? Och varför känns det ovant att läsa en text som ställer olika perspektiv mot varandra och tillåter människor med vitt skilda synsätt att föra fram sina åsikter?

Läs själv artikeln och fundera. När läste du senast en artikel i en svensk dagstidning som med samma självklarhet speglade olika sidor av frågeställningen, utan att favorisera en viss vinkling och utan att peka ut för läsaren vilken slutsats som är ”den rätta”?

Skillnaderna i mediekultur säger något om vårt nutida samhällsklimat – och tydliggör hur lätt det är att som nyhetskonsument vänja sig vid att inte förses med en uttömmande helhetsbild.

 

Läs mer:

https://www.bbc.com/news/world-europe-50339977

Ordspråk och talesätt, del 14: Bli ställd på bar backe

Förr var det jorden som gav försörjning åt de flesta. Att inte äga någon mark var i regel förenat med ett fattigt och slitsamt liv. Medellösa människor utan möjligheter till egen odling fick bygga sig enkla bostäder på obrukbar mark (”bar backe”), exempelvis där jorden var för stenig för att kunna nyttjas till åkerbruk. Dessa så kallade backstugor var därför hem åt bygdens fattigaste invånare – backstugusittarna – som fick sin utkomst från tillfälliga arbeten och hemslöjd. Ofta var stugorna belägna på byns allmänning eller en plats som någon jordägare var villig att upplåta. Att bli ställd på bar backe, d.v.s. att bli utan brukbar jord, var därför detsamma som att bli utblottad eller fråntagen sina försörjningsmöjligheter. Än idag används uttrycket i samma betydelse. ”Bar backe” används även som motsats till hus och hem, och uttrycket vill då förmedla att någon blir lämnad utan tak över huvudet.

Fotnot:

Bilderna är hämtade från Åsle Tå i Västergötland, som från 1700-talet fram till 1900-talets början beboddes av backstugusittare. Idag är de bevarade stugorna museum. Det kan du läsa mer om här.

–

Tryckta källor:

Wiman, Mona (1989), Målande uttryck: En liten bok om svenska idiom, Esselte

–

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Backstuga

https://sv.wikipedia.org/wiki/Backstugusittare

https://sv.wiktionary.org/wiki/st%C3%A5_p%C3%A5_bar_backe

När normerna förändras, del 54: Verklighetsförnekelsen ska upprätthållas

Under lördagskvällen sköts en tonårspojke ihjäl vid en pizzeria i Malmö. Vid skottlossningen skadades även en annan tonåring svårt. Samma kväll sprängdes en bil sönder i Malmös västra delar och en kvinna misshandlades på en busshållplats så att hon nu vårdas för livshotande skador. Allt inom loppet av några timmar. Samtidigt söker Socialdemokraterna i Malmö en politisk sekreterare som enligt platsannonsen ska ha ”tröttnat på alla som bara letar fel”.

Jag önskar socialdemokraterna lycka till med det fortsatta kulissbygget. Det enda som händer är att ni förlorar allt mer av er trovärdighet. Verkligheten tränger nu igenom alla era förskönande omskrivningar – och problem man inte vill kännas vid kan man inte lösa. Det verkar allt fler väljare förstå.

 

Läs mer:

Tonåring sköts på pizzeria i Malmö – mördare flydde på cykel

Före detta SSU:aren rasar mot S-annons: ”Politisk korrekthet har lett till utvecklingen”

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7341014