Jag växte inte upp i ett litterärt hem, men mitt litterära intresse vaknade tidigt. När jag var 14 år, och alltså gick på högstadiet, skrev jag ett författarporträtt av Harry och Moa Martinson. Ett av de främsta skälen var att jag hört påståenden om att Harry skulle ha författat även Moas böcker, vilket jag ville undersöka. Jag kom fram till att så knappast kunde vara fallet, eftersom Moa skrev redan innan hon träffade Harry och efter att de skilt sig. Dessutom, konstaterade jag, skrevs några av deras främsta verk samtidigt och är stilmässigt mycket olika .
Idag skulle jag ha formulerat mig annorlunda, lagt tonvikten vid andra aspekter och valt andra angreppspunkter, men författarporträttet innehåller ändå mycket som är värt att läsa. Jag återger det nedan, något förkortat. Samtidigt vill jag skicka ett tack Anders Nilsson, som var min lärare i svenska, religion och historia under högstadietiden.
Moas barndom och ungdomstid
Moa Martinson hette från början Helga Maria Swartz. Helgas mor, Kristina Swartz, ansåg att dessa namn, som har religiöst ursprung, kunde vara som en lyckobringande amulett för Helga.
Kristina, som var av enkel börd, var endast 19 år gammal när hon blev med barn. Barnafadern var en herrskapsman och därför var äktenskap otänkbart. Kristina fick en summa pengar, och sedan var fadern fri från allt ansvar.
Den 2 november 1890 föddes Helga på ett soldattorp i Vårdnäs socken i Östergötland och – som hon själv ofta påpekar i sina böcker – hon föddes med segerhuva. Med detta anses att fosterhinnorna sitter som en huva över barnets huvud, vilket ansågs föra tur med sig.
Det var meningen att Helga skulle bo hos sina morföräldrar den första tiden, då hennes mor var tvungen att ge sig ut i olika arbeten för att klara försörjningen. Kristina var egentligen textilarbeterska, men vid tiden för Helgas födelse tjänade hon piga på gården Kärr utanför Motala. Men Helgas morfar blev sjuk och avled inom kort, och eftersom mormodern hade blivit blind året innan så hade hon inte möjlighet att själv ta hand om barnet. Därför placerades Helga ut i olika fosterhem. Vid ett halvt års ålder ackorderades hon ut till en familj, där frun hade servering för gruvarbetare, men när Helga insjuknade i Engelska sjukan tog Kristina henne därifrån. När hon vid ett senare tillfälle började arbeta på fabriker i Norrköping sökte hon upp en barnläkare, som tog sig an Helga. Doktorn lät Helga bo hos sig i tre veckor, för att hon inte skulle utackorderas på nytt innan hon var fullt frisk. Hon var nämligen ganska illa däran: Vid tre års ålder kunde hon inte gå. Dessutom hämmades troligen hennes tillväxt, för hon blev aldrig längre än 157 cm.
När Helgas mor fick nervfeber placerade doktorn Helga på ett barnhem. Då var hon närmare fyra år. Men barnhemsföreståndarinnan ogillade Helga och såg till att doktorn tog henne därifrån. Efter detta bodde Helga och Kristina hos Kristinas syster.
När Helga var sju år gifte Kristina sig, och Helga fick en styvfar. Han hette Alfred Karlsson och jobbade på Ljura gård, dit de flyttade. Där fick Helga och Kristina sitt första egna hem. Visserligen bodde det flera familjer i samma hus, som alla hade gemensamt kök, med de fick i alla fall ett eget rum.
Helga tyckte inte om styvfadern, som slog Kristina och samtidigt lade beslag på henne. Dessutom lämnade han periodvis Helga och Kristina och höll till på krogarna och söp.
Efter en tid på Ljura började en instabil tillvaro med många bostadsbyten. På nästa ställe blev de inte heller långvariga, eftersom Alfred ställde till barn med en fabriksarbeterska. Nya flyttningar följde alltså, först till Halmstad, sedan till en av Kristinas barndomskamrater och efter detta till Hagby. Deras bostäder såg likadana ut överallt: rum med kokmöjligheter. På grund av de ständiga flyttningarna blev Helgas skolgång mycket bristfällig. Trots detta tog hon examen vid 12 års ålder med mycket fina betyg. Detta skedde i Eliantorps folkskola i Doverstorp 21 november 1903. Hon hade då gått i åtta olika skolor.
Kristina fick fyra barn i sitt äktenskap med Alfred. Alla var flickor och de tre första dog innan ett års ålder. 1905 föddes Elisabet, Helgas halvsyster. Helga har aldrig nämnt något om Elisabet och de träffades mycket sällan.
Efter skolan blev Helga först barnflicka på Kiviks herrgård. Sommaren 1906 fick hon anställning på Norrköpings konst- och industriutställnings restaurang. När utställningen stängdes på hösten åkte Helga till Stockholm för att utbilda sig inom restaurangbranschen, då hon hade fått en frielevplats på en restaurangskola. En tid hade hon arbete på Fenix, och sedan blev hon kallskänka.
1907 var arbetslösheten stor. Helga flyttade från Stockholm hem till modern och styvfadern i Ösmo. Hon fick bara tillfälliga jobb på restauranger.
Moas tidiga vuxenliv
På sitt tjugonde år flyttade Helga ihop med grundläggaren Karl Johansson. Han hade ett torp mellan Sorunda och Ösmo, kallat Johannesdal. Det var Helgas svärfar som byggt det på 1860-talet. Helga och Karl gifte sig inte förrän 23 april 1922, men redan vid inflyttningen på Johannesdal var Helga gravid i åttonde månaden. Hon födde sonen Olof 29 november 1910. Sedan kom Tore 22 december 1911, Erik 13 april 1913, Manfred 12 oktober 1914 och Knut 30 mars 1916.
Men Karl Johansson var inte lätt att leva tillsammans med. Han arbetade på annan ort, och vanligtvis söp han upp inkomsterna istället för att komma hem med dem. Dessutom var hans inkomster väldigt ojämna. Enligt Söderströmsfogdens taxeringslängder såg Karl Johanssons taxerade inkomster ut enligt följande:
1922 1800 kr
1923 1600 kr
1924 1400 kr
1925 1900 kr
1926 1600 kr
1927 1500 kr
När Helga väntade Manfred inkallades Karl i första världskriget. Helga fick alltså tidvis försörja sig själv och sina söner ensam. Gården hade ett halvt tunnland potatisåker och 1915 lyckades Helga komma över en get. Men detta räckte naturligtvis inte, så Helga fiskade i sjön Styran och sköt orrtupp och hare i skogen.
När sönerna började i skolan fick Helga lite mer tid för sig själv. Hon började intressera sig för Sorundas sociala och politiska liv. Så småningom blev hon invald i kommunalfullmäktige. Helga tog initiativ till att socken fick bibliotek och att studiecirklar ordnades. Hon led av en otrolig läshunger och kunde gå tre mil bara för att vara med i en cirkel. Hon började också framföra sina åsikter i insändare till tidningar. Hennes första tryckta artikel var med i Arbetaren 18 november 1922. Den kallades ”Kvinnan och hemmet”.
Första april 1925 kom en grannkvinna till Johannesdal med ett fruktansvärt bud: Helgas två yngsta söner, Manfred och Knut, åtta och tio år gamla, hade gått genom isen på Styran och drunknat. De begravdes på Sorunda kyrkogård.
Helga började skriva insändare till socialistiska tidningar, med signaturen ”Helga”. Alla handlade de om samhällets orättvisor. Från och med 1922 och två år framåt publicerades ett inlägg från Helga så gott som varje vecka på kvinnosidan i Arbetaren. Elise Ottensen-Jensen, en norska som kommit till Sverige 1919, var redaktör för kvinnosidan. Hon startade senare tidningen Vi kvinnor, där Helga också blev en flitig skribent. Helgas första dikt blev publicerad i Arbetarekuriren 2 juli 1927. Den hette ”Min rikedom”.
Under åren 1924-1925 skrev Helga sin första roman, Pigmamma. Hon skickade den till C.J. Holmströms förlag år 1926. Den blev refuserad, men publicerades istället i tidningen Brand 1928. Helga sålde den till Brand för 75 kr i en penningknipa 1927. Brandredaktören Björklund besökte vid ett tillfälle Johannesdal. Där visade Helga honom sina ”tapeter”: hennes egna insändare i Brandtidningar.
14 januari 1928 tog Karl Johansson livet av sig. Han sprängde sig själv till döds genom att lägga en dynamitladdning i munnen och tända på tråden. I sin bok 1927 skriver Helga att han blivit nervsjuk kort innan självmordet. I ett brev skriver hon att ”han var en alkoholist som sköt sig i ett anfall av delirium”. I ett annat brev, till Bonniers, skriver hon att han hade en venerisk sjukdom, som skulle vara orsaken till självmordet. Ingetdera är sant: Han tog sitt liv p.g.a. depression. Att Helga hade svårt att berätta den verkliga anledningen till självmordet kan visa att hon sörjde sin make, trots att hon beskrivit sitt äktenskap med honom som ett helvete, där hon och barnen fick svälta p.g.a. hans alkoholism.
Kort efter denna händelse skrev redaktören till Tidevarvet, Elin Wägner, till Helga och inbjöd henne till Stockholm. Hon skulle få bo på redaktionen och senare börja en kurs på Medborgarskolan vid Fogelstad. Vid det laget hade Helgas signatur blivit ”Moa”, eftersom hon var trött på ”Helga” och ”Mia”. I Johannes Jensens roman Jökeln, som handlar om de första människorna, heter urmodern Moa. Helga tyckte att detta namn var passande, eftersom hon fann Moa intelligentare än männen i romanen. Den nya signaturen hade förekommit för första gången i Tidevarvet i oktober 1927.
Moa trivdes i Fogelstad, men led av svår ångest. Om sina sömnlösa nätter har hon berättat i diktsamlingen Motsols. Den utgavs för övrigt 1937, när Moa låg på statens kurort efter ett nervsammanbrott.
En dag skrev redaktör Welinder att om Moa reste till Göteborg skulle han ordna ett jobb åt henne på Arbetarekuriren. Moa reste, och fann att arbetet var som Welinders hushållerska! Detta jobb ville hon inte ha. På Arbetarekurirens redaktion träffade hon emellertid Harry Martinson för första gången. De berömde varandras dikter när de blev presenterade för varandra. Dagen efter det, en söndag, bjöd Welinder hem dem båda på middag. När Harry tänkte gå därifrån för att tigga ihop till en säng på stadens billigaste inkvartering gav Moa honom sin sista tvåkrona. Av Harry fick hon en lapp, där det bland annat stod att hon var ”en tamarisk i verklighetens öken”.
Helga återvände till torpet. En tid gick, och hon kom att glömma bort Harry. En dag fick hon dock ett brev ifrån honom. Han saknade tak över huvudet och bad att få komma och bo på Johannesdal en tid, för att få ro att skriva. Han bad också Moa att skicka respengar, så att han kunde ta sig till Sorunda. Moa svarade att stugan var i uselt skick, men om han höll till godo så var han välkommen att bo där någon månad. Några respengar skickade hon inte. Därför fick Harry ta sig till Sorunda till fots. 5 maj 1928 kom han till Johannesdal. Där stannade han i elva år.
Troligen räddade Moa hans liv den gången, genom att se till att hans av svält förvärrade lungsot blev botad.
Ett år efter Harrys ankomst gifte sig Harry och Moa. I ett brev skriver Moa om giftermålet: ”Martinson larvade sig hit fortast möjligt och han blev kvar. Hur jag än bar mig åt så blev han kvar. Sönerna fick gå kvar hos bönderna och de delade varje öre de tjänte med oss. Ty Martinson hade bara det han gick och stod i och pengarna på insamlingen var snart slut. Dessutom hade han lungsot, fast det förnekade han. Efter ett år gifte vi oss, det var ingen annan råd.”
Det är svårt att tro att Moa gifte sig så mycket av tvång som hon där lät påskina. Hon var så pass rejäl att hon skulle kunna ha sagt ifrån om hon tyckte att Harry trängde sig på. Hon verkar helt enkelt ha haft svårt att erkänna att det handlade om kärlek. Däremot sade hon vid ett annat tillfälle att hon i äktenskapet med Harry upplevde ”himlen på jorden”.
Harry fann hos Moa den moderliga trygghet som hans barndom saknade. Torsten Henriksson, socialdemokratisk ungdomsklubbist, kom ihåg Harry och Moa från ett café. Han ansåg att det var ett ”mor och son-förhållande”.
Enligt Harry var Moa ”en av jordens ädlaste och radikalaste kvinnor. En kvinlig intelligens som jag ej sett maken till, ej ens bland män”. Den avslutande satsen antyder att Harry ansåg att män normalt sett var klokare än kvinnor – en tanke som Moa knappast kunde foga sig under. Kanske var det också därför som äktenskapet redan från början var dödsdömt, och Moa redan 1929 skrev att hon blev så elak av att gå sjuk jämt att hon inte förstod hur Harry stod ut med henne.
Enligt Harry vaknade Moas svartsjuka under våren 1930, samtidigt som vänner märkte att Moa blivit aggressiv mot Harry. Han beskrev äktenskapet som att hon älskade honom med järnhand. Trots detta kom arbetsfördelningen i hemmet att bli ytterst traditionell.
Harrys barndom och ungdomstid
Harry Martinson föddes söndagen 6 maj 1904 i ett fattigt hem i Blekinge. Enligt vissa källor är födelseorten Nyteboda, enligt andra Jämshög. Om sin barndom berättar han i böckerna Nässlorna blomma och Vägen ut.
Harrys far, som var sjökapten, dog när Harry bara var sex år. Modern övergav kort därefter Harry och hans syskon och flyttade till Portland vid USA:s Stillahavskust. Harry och hans syskon ackorderades ut till olika fosterhem, och på så vis skildes de åt. Från och med 1912, då han vid åtta års ålder utackorderades av Jämshögs kommun, bodde han på fyra olika gårdar och ett ålderdomshem, fram till 1917. Detta fortsatte med ständiga uppbrott fram till 1920. Harry gav sig av när förhållandena inte passade honom längre: Efter skolgångens slut hade socknen skaffat honom en drängplats på en gård. Därifrån rymde han till en torvmosse, där han fick säsongsarbete. Hösten 1917 tog han upp betor, och fick sedan vinterplats som koryktare på en bondgård. På våren luffade han till Göteborg. Därifrån hämtades han åter till ålderdomshemmet i Jämshög, och stannade där från hösten 1918 till våren 1919, då han konfirmerades. I juni 1919 kom Harry till det efterlängtade målet: skeppsgossekåren i Karlskrona. Men det var inte så bra som han tänkt sig, varpå han rymde. Han vandrade mot Göteborg, där han i en väntsal i Jonsered träffade Margret Kjellberg. Hon var en välsituerad dam, som i många år framåt fick ”rädda” Harry ur olika krissituationer. Hon ordnade jobb åt honom på Jonsereds bruk, där han arbetade tills våren 1920. Då tog han sig till Göteborg för att bli sjöman. Han drömde om att få se alla länder som hans skollärare, magister Staaf, hade berättat om i skolan i Näbbeboda. Dessutom funderade han på att försöka ta sig till Amerika och träffa sin mor.
Åren som följde tillbringade Harry mest på fartyg. Så här såg hans seglationer på 18 fartyg ut 1920-1927:
1920 augusti – oktober Willy
1921 sommaren Vinda
1922 mars – juni Gerda, augusti Sjömand, september Poljana, oktober Ionopolis
1923 maj Carolina, juni – november Roland, december Masilia
1924 januari – mars Fernmoor, april Sierra Morena, maj Navigator, augusti- januari 1925 Rosafred
1925 oktober – november Atlantic
1926 maj – juni Nautilus, juli Nadja, oktober – februari 1926 Broxvik
1927 mars-maj Monika
I Resor utan mål och Kap Farväl skildrar Harry sina sjömansupplevelser. Huvuddragen under hans år som sjöman återges nedan.
Harry kom till Göteborg från Jonsered 8 april 1920. Där fick han vänta på hyra, d.v.s. anställning på en båt, tills 10 augusti. Under tiden låg han på Mölndals lasarett 26 april – 29 maj för öroninflammation. I augusti fick han jobb på Willy, men i oktober var han tillbaka i Göteborg igen. 1921 bröt han upp därifrån och 21 mars var han i Umeå, där han enligt en polisrapport anhållit om att få tillbringa natten på polisstationen. 28 april 1921 antecknades han som inflyttad på Pilgatan 7 i Haga församling i Göteborg. 11 juni var han i Lund, där han anhölls för bettleri. Strax efter det fick han hyra på skeppet Vinda, som gick till Holland.
Senare på året var han åter på luffen. 10 november blev han tagen av polisen i Tromsö i Norge. De utvisade honom, eftersom han inte hade pass eller uppehållstillstånd. Han transporterades med båt till Narvik och fördes sedan till Göteborg.
10 juni 1922 rymde Harry från fartyget Gerda i Gent. Han arbetade i tre veckor i en belgisk gruva. Sedan begav han sig till Antwerpen, för att vänta på hyra. Men det dröjde, för konkurrensen om anställningarna var hård. Harry bodde tillsammans med andra arbetslösa sjömän på en billig inkvartering.
Så småningom blev Harry anställd på det norska fartyget Sjömand, men efter några dagar där hamnade han på Poljana, ett annat norskt fartyg. Därifrån bytte han snabbt till en annan båt, vilket gav honom möjlighet att ta sig till Amerika för att se sin mor. När han var i New York skickade han ett telegram och frågade om han fick komma. Hon svarade aldrig.
Efter detta rymde Harry från ytterligare ett fartyg, denna gång i Pensacola i Florida. Hösten 1922 blev han mässuppassare på den grekiska ångaren Ionopolis. Därefter gick han i land i Montevideo i Amerika, och jobbade sedan på ett kabelskepp.
Från november 1922 till april 1923 luffade Harry i Uruguay mot Brasilien. I Rio Grande mönstrade han på den svenska båten Carolina. I maj rymde han från Carolina i Sao Francisco du Sul i Santa Catarina. Där mönstrade han 1 juli på Roland. Han mönstrade av i Bahia 23 november 1923 på grund av sjukdom och lades in på ett klostersjukhus. Anledningen var en slaggbränd fot. I Bahia mönstrade han på Masilia som kock, men rymde i Rio de Janeiro.
I januari 1924 tog Harry hyra som eldare på Fernmoor. Efter en lång resa till många hamnstäder rymde han i Bombay. Efter en kort tid på Sierra Morena mönstrade han 18 april 1924 som eldare på Navigator. 12 maj mönstrade han av i Dieppe och var därmed i Europa igen.
Efter att ha tagit sig till Göteborg mönstrade Harry på Rosefred 30 augusti. Där träffade han två kamrater, med vilka han efter återkomsten till Göteborg påbörjade en fotvandring till Stockholm. På grund av gräl vände dock de båda kamraterna och Harry fortsatte sin väg ensam.
1925 var Harry i Göteborg igen. Han mönstrade på ångfartyget Atlantic som kollämpare och mönstrade av i Helsingborg i november.
Harry inkallades till militärtjänstgöring i Uddevalla. Mellan 23 februari och 23 maj 1926 gjorde han värnplikten vid Bohusläns regemente.
Vintern 1926 fram till mars 1927 var Harry i Stockholm, där han höll till på Söder och i Gamla stan. Där fanns gott om natthärbärgen för hemlösa. Ofta fick man gratis logi mot arbete.
Harry återvände till Göteborg för att söka anställning på fler fartyg. Han arbetade som kollämpare på Broxvik, men blev akterseglad i Danzig och återvände hem med en annan båt. I början av 1927 sökte han upp Margret Kjellberg och bad om hjälp att komma till Antwerpen. I Antwerpen mönstrade han som eldare på Monika. På sin födelsedag mönstrade han av i Bordeaux och i juni var han tillbaka i Sverige.
Vid det laget var Harry utsliten och blev av en läkare avrådd från att gå till sjöss igen, på grund av tuberkulos. I Harrys sjukjournal från Kålltorps sanatorium finns noterat att han varit sjuk i dysenteri i Brasilien och haft en malariainfektion i Västafrika.
Harry gjorde inga fler sjöresor efter detta, utan försökte försörja sig som ”luffar-poet”. Redan 1926 hade dikter med signaturerna ”Martin”, ”Hjalmar Harris” och ”Harry Bleking” förekommit i bland andra Nya Folkets Röst och Brand. Mycket tyder på att det är Harry som har skrivit dem. Det kan påpekas att Harry kallades ”Blekingen” av sina skeppskamrater och att ”Martin” är det namn han använder i sina självbiografier.
När Harry kommit ut från sanatoriet bodde han i ett hemmasytt tält, som han satte upp vid Skanstull i Stockholm om nätterna. På dagarna bar han det på ryggen, medan han gick runt på tidningsredaktioner och försökte sälja dikter. Det var när han logerade i tältet som han träffade Artur Lundkvist, en annan ung skribent, som kom att bli en av Harrys författarkamrater åren som följde.
27 augusti 1927 publicerades Harrys första dikt under eget namn. Den hette ”Sanningssökaren” och trycktes i Arbetaren. För den fick Harry fem kronor. 3 september publicerades en ny dikt i Brand. 17 september hade han med en dikt i Templarkuriren och en i Politiken.
Efter denna tid i Stockholm återvände Harry till Göteborg och sitt hemkvarter Haga. Där hade en ny syndikalistisk veckotidning startats: Arbetarekuriren. Under 1927 publicerade Harry fyra dikter i denna. Fram till och med maj 1928 fick han 69 bidrag tryckta, mest i Arbetarekuriren, men även i Ny Tid, Sjömannen, Hyresgästen och Brand.
Julen 1927 är enligt Harry själv den bästa han någonsin firat. Han firade den ensam i en vindskupa i Göteborg. Han hade köpt sill, potatis och mjölk, som han tillagade i en panna över en fotogenlampa. Denna enkla jul tyckte han var en god jul. Han hatade överdådigt firande.
Men redan två månader tidigare, i slutet av oktober, hade Harry träffat Moa på Arbetarekurirens redaktion.
Harry och Moas liv tillsammans
Klockan halv åtta en majmorgon 1928 kom Harry till Johannesdal. Den första tiden levde Harry och Moa av den insamling som gjorts när Moa blivit änka. Dessutom fick de små inkomster genom att skriva artiklar, främst från Harry. Av åren 1927-1934 är 1928 det år han har flest bidrag publicerade.
I juli och augusti vistades Moa på satens nervkuranstalt, som låg ett par mil från Johannesdal. Hon gjorde under denna tid en abort.
2 september antogs antologin Fem Unga. Fem Unga var en grupp bestående av Erik Asklund, Josef Kjellgren, Artur Lundkvist, Gustav Sandgren och Harry Martinson. De var alla unga skribenter, som ville komma bort från det proletära skiktet och gjorde sin grupp känd genom att ge sin samlingsvolym samma namn.
Senare i september sände Harry diktsamlingen Hav och hamnar till Bonniers. Den refuserades. Däremot antog Bonniers Spökskepp, som gavs ut 1929.
Harry började tillslut inse att kurortsvistelsen inte skulle göra Moa frisk och trodde att luftombyte kanske skulle vara ett bättre alternativ. Han ordnade ett omöblerat rum i Göteborg, för att han och Moa skulle resa dit över vintern. Innan de reste gifte de sig hos landsfiskalen i Sorunda, 3 oktober 1929. Göteborgsresan blev således ett slags bröllopsresa.
Rummet i Göteborg var en vindskupa i ett hus nära Dala folkskola. De enda möbler de hade var två turistsängar, trästolar, ett bord och en låda för porslin. Även om det var välment av Harry att ta Moa dit måste man fråga sig om miljön kunde bidra till Moas tillfrisknande.
Mot årets slut utkom Fem unga och fick fina recensioner. Det fick även Spökskepp, vars recensioner mest förekom framåt jultiden. De diktsamlingar Harry sammanställde under det påföljande året hade han däremot ingen framgång med. I februari refuserades Kapduvor och i mars refuserades Fjäril och prisma. Dikten ”Kapduvor”, som gett namn åt samlingen, fick han i alla fall publicerad i Arbetarekuriren. I maj hade han också turen att få naturminiatyren ”Ute på havet” antagen. Innan den publicerades hade Harry och Moa återvänt till Johannesdal från Göteborg.
Tyvärr hade Harry och Moa mycket dålig ekonomi efter Göteborgsvistelsen. Ännu en gång fick Margret Kjellberg ställa upp som en räddande ängel. Hon lånade dem 50 kronor, som för övrigt aldrig betalades tillbaka. Men tiden i Göteborg var i varje fall långt ifrån onödig. Harry skrev nämligen många av de dikter som senare kom att ingå i Nomad där. De mest kända är ”Kapduvor”, ”Hembyn”, ”På Kongo”, ”Bomull”, ”Deklaration” och ”Ute på havet”.
Harry försökte sig även på andra konstnärliga arbeten. Han målade, men var mindre hemmastadd inom det området. Han lyckades aldrig hitta någon särskild stil eller teknik, utan målningarna är oerhört växlande. Från 1920-talet handlar det mest om blyertsskisser av båtar, som han gjorde under sina många resor. I början av 1930-talet utvecklade han detta till oljemålning, för att sedan övergå till tuschteckning. Tuschteckningarna är små, enkla bilder av detaljer ute i naturen, som blommor och insekter. Ett fåtal gånger har Harry skrivit barnsagor, som publicerats i tidningar. Dessa har han illustrerat med synnerligen enkla bilder, utan detaljer och skuggor.
I mitten av juli 1930 sände Harry sin tredje diktsamling till Bonniers. Även denna kallades Kapduvor, men endast åtta dikter var kvar från den tidigare diktsamlingen med samma namn. Troligen gjordes detta i ett försök att råda bot på den kritiska ekonomin. Men Kapduvor refuserades igen, och fram till oktober ägnade sig Harry åt att skriva kåserier i Tidevarvet istället. Han använde sig av signaturen ”Harm”. Tidevarvskåserierna har sedan utgetts i bokform under titeln Kåserier på allvar. Harry utförde dessutom annat arbete för Tidevarvet 1930: I augusti var han ute på en propagandaturné för att värva prenumeranter.
I början av september fick Harry en svår hosta med blod i upphostningarna. Han undersökte sig på Serafimerlasarettet i Stockholm, där röntgen visade ärr efter TBC-förtätningar. Harry fick komma till Kålltorps sanatorium igen. Under en period var han riktigt dålig och lades in på epidemisjukhuset. När han blivit lite bättre förflyttades han tillbaka till sanatoriet. Tillslut blev vården för dyr för den redan hårt pressade ekonomin. Moa tog då hand om honom i hemmet. Men trots sin sjukdom var Harry tämligen aktiv. Genom sin antologi hade Fem Unga blivit ett begrepp och när de 31 mars 1931 fick äran att läsa i radio, kunde inte sjukdomen hejda Harry från att vara med. Läsningen ägde rum klockan 21:40 – 22:10. Fem Unga fick tolv kronor per minut för detta, vilket gav ett välbehövligt tillskott i kassan för Harry och Moa. Harry var också den som fick finast recensioner efter radioläsningen. Det sades att han ”starkast gav intrycket av att vara en instinktiv poet” och att han ”läste sig in i hela svenska folkets hjärtan”.
Det var Moas skrivande som främst blev lidande av Harrys sjukdom. Harry skrev när han låg till sängs. 1931 utkom antologin Modern lyrik, där Harrys främsta bidrag var ”Kabelskepp”, ”Övertalning” och ”Nu lyfter vi cymbalen över jorden”. Harry själv ansåg att detta blev hans genombrott. Påföljande år publicerades prosaboken Resor utan mål, som blev väl emottagen. Moa, som måste ta hand om både Harry och torpet, fick däremot inte mycket tid att skriva. Under hela 1930 och 1931 har hon bara några artiklar med i Fönstret och Socialistiska Folkbladet.
I mitten av juni 1931 blev Harry så allvarligt sjuk att Moa var tvungen att föra honom till sjukhus. I augusti var läget stabilt för Harry igen, men det hade kostat tio kronor per dygn att ha honom på sjukhuset. Hela vintern måste Harry gödas, för att bättre stå emot sin sjukdom. Därför blev matkontot ovanligt högt. Men trots att de behövde varje krona de tjänade, så beslöt Harry och Moa att inte publicera något mera i Brand. De ansåg att de behövde ett nytt forum för sina dikter, till exempel Fronten eller Fönstret.
Moa, som under åren placerat flertalet av sina noveller och skisser i Tidevarvet och Arbetarpressen, samlade nu ihop 17 skisser och sände till Bonniers. Hon bad om ett utlåtande. Tor Bonnier svarade att han och hans medhjälpare var överens om att novellsamlingen innehöll en särskild pärla: ”Den underbara visan”. Några av de övriga novellerna var mycket bra, men andra var varken bättre eller sämre än medelmåttan. Han avrådde henne från att ge ut samlingen i dåvarande skick. Moa försökte igen efter ett par månader, men Bonniers åsikt kvarstod. Emellertid ville förlaget ge ut 200 kronor i förskott. Dessutom fick Harry samma år 1500 kronor ur Bonniers stipendiefond.
I takt med att Harry tillfrisknade utvecklades en intensiv litterär aktivitet på Johannesdal. Moa debuterade 1933 med boken Kvinnor och äppelträd, men som kvinnlig skribent hade hon svårt att bli accepterad. Männen var vana vid att ha monopol på sitt skrivande. Men Moa fortsatte att ge ut böcker. 1934 utkom Sallys söner och 1935 Rågvakt. 1936-39 skrev hon sin självbiografiska serie, bestående av böckerna Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kungens rosor. De kvinnliga recensenterna gav i stort sett Moa fina omdömen, medan männen smutskastade det hon skrev. Hennes bok Mor gifter sig kallades till exempel för ”mållor på sophögen” av en manlig recensent. Kanske var dessa reaktioner begripliga i skenet av böckernas innehåll. De genomgående typdragen i Moas böcker är nämligen tappra mödrar med duktiga döttrar, alltid i samhällets nedre skikt. Männen, däremot, är försupna, våldsamma och ansvarslösa. Det var ju den bild Moa själv hade fått under sin uppväxttid. Men trots svidande recensioner fortsatte Moa att med hjälp av pennan kämpa för ett rättvisare samhälle och kvinnans jämställdhet.
Harry hämtade inspiration från sina år till sjöss och skrev Resor utan mål år 1932 och Kap Farväl 1933. Efter det skrev han böckerna om sin barndom: Nässlorna blomma 1935 och Vägen ut 1936. Svärmare och harkrank, skriven 1937 och Midsommardalen från 1938, är böcker som bygger på tillvaron på Johannesdal. Idén till många av sina naturskildringar har han fått av vandringar och upptäckter därikring. Moas söner, Tore och Olof, byggde en skrivkoja åt Harry på tallåsen nära hemmet.
Sommaren 1934 gav sig Harry ut på luffen, för att åter få känna sig fri. Kriser i äktenskapet var orsaken. Efter en tids vandrande blev Tällberg vid Leksand hans tillfälliga adress. Vid ett tillfälle framträdde han för skolbarnen i Hedemora och talade om Sydamerika. Han återvände sedan till Johannesdal efter ytterligare någon månads kringflackande.
1935 försvann Harry på nytt. I kvällsnyheterna kunde man en dag höra följande efterlysning: ”Telegram till Harry Martinsson, på resa i Södermanland eller Blekinge. Res genast hem. Angeläget. Moa.”
Vad det var som var angeläget har man aldrig fått reda på. Harry hörde inte av sig, utan reste vidare till Norge. Där hälsade han på sin författarkollega Eyvind Johnson. I augusti återvände han hem, efter en ”utflykt” till Antwerpen. Makarna försonades, och kort därefter reste de tillsammans till en författarkongress i Sovjet. Det var Moas första besök utomlands.
De tre år som följde verkade Harry och Moa få en bättre relation till varandra. Kanske berodde det på att de blivit mer litterärt jämspelta. Men slutligen sprack äktenskapet ändå. När Harry lämnade Johannesdal 1939 för att deltaga som postiljon i det finsk-ryska vinterkriget, var det för att aldrig mer återvända. Han lämnade alla sina ägodelar på Johannesdal – inte ens dem kunde han förmå sig till att komma och hämta.
Harry och Moa efter separationen
Moa stannade kvar på Johannesdal. Första tiden efter skilsmässan bodde hon där med sin mor, Kristina. Kristina levde sedan sina sista år på Nykvarns ålderdomshem, där hon dog 1955. Hon var då 84 år gammal. Efter detta levde Moa ensam på Johannesdal, med undantag av korta perioder, då hon bodde med någon av sina söner.
Moas skrivande fortsatte alltjämt. Armén vid horisonten utkom 1942 och året därpå utgavs Den osynlige älskaren. 1950 skrev hon Jag möter en diktare, som brukar räknas till hennes självbiografiska böcker. 50-talsböckerna Du är den enda, Klockor vid sidenvägen och Hemligheter, handlar alla om samma person, Betty, som delar mycket av Moas eget livsöde.
Under 1940- och 1950-talet fick Moas böcker allt mer uppmärksamhet och hon blev riksbekant. 1943 mottog hon Samfundet de Nios pris. Hon fortsatte också att, som alltid, kämpa för det hon trodde på. 1950 undertecknade hon Stockholmsapellen mot atomvapen.
1952 utkom Folket i Bilds hundrade folkbok: Moas Livets fest. Det blev ett uppmärksammat jubileum. Moa framträdde frekvent i dagstidningar, veckopress och radio och hon trivdes med populariteten.
Frampå 1960-talet började Moa klaga på en ständigt krånglande mage. Problemet visade sig emellertid vara större än så – Moa hade cancer. Hon dog 1964, men hann i alla fall uppnå en aktningsvärd ålder på 74 år.
Efter sin död verkade Moa bli mer uppskattad än under sin levnad. År 1982 bildades sällskapet ”Moas vänner”, som ser till att Johannesdal, skrivet material och andra föremål som Moa lämnat efter sig bevaras. Det har också gjorts en film om Moa med Gunilla Nyroos i huvudrollen. På Johannesdal har det hållits skådespel om Moas liv.
Harry gifte om sig kort efter skilsmässan. Hans nya fru hette Ingrid och med henne fick han två döttrar: Harriet och Dekora. Ingrid var nog en fru som passade Harry bättre än Moa. Till henne vågade han anförtro saker som han aldrig berättat för någon annan. Exempelvis beskrev han för henne att han en gång under sin luffartid tänt eld på en ladugård, för att inte frysa ihjäl.
Från och med 1949 var Harry ledamot i Svenska Akademien. Till hans 50-årsdag utgav Bonniers en särskild hedersbok kallad Den unge Martinsson. Harry blev alltså, till skillnad från Moa, väldigt hyllad under sin livstid.
Efter skilsmässan från Moa gav Harry ut ett flertal diktböcker. Först utgavs Passad 1945, efter den kom Cikada 1953. Aniara, som förmodligen är den mest kända och mest uppskattade av hans diktsamlingar, utkom 1956. ”Aniara” är i diktsamlingen namnet på ett rymdskepp, som evakuerar människorna från jorden, då den har blivit förstörd av strålning. 1957 utkom sedan samlingsvolymen En dikt dröjer kvar. Harry skrev även skådespel och radioteatrar, inte minst Tre knivar från Wei, som färdigställdes 1964.
1974 delade Harry Nobelpriset i litteratur med sin författarkamrat Eyvind Johnsson. Denna framgång vändes emellertid till tragedi på grund av den kritik som riktades mot Nobelkommitténs val. Att de båda pristagarna var medlemmar i Svenska Akademien väckte misstankar om vänskapskorruption och polemiken blev mycket hård. Den känslige Martinson tog kritiken hårt och gick in i en depression. 1978, då Harry lagts in på Karolinska sjukhuset för behandling, valde han att avsluta sitt liv genom att skära upp magen med en sax.
När Harry dog, liksom Moa 74 år gammal, efterlämnade han en hel del anteckningar, som lämnades till Uppsala universitetsbibliotek. Det handlade inte minst om material kring boken Vägen till Klockrike. Man visste att Harry hade planerat att ge ut en bok med sådant som blivit över när boken skrevs och att han hade tänkt sig titeln Bollesagor. Materialet bearbetades av Inga-Lisa Munck och Bollesagor gavs därefter ut postumt.
Egna reflektioner kring Harrys och Moas författarskap
Harrys författarskap återspeglar på många sätt en personlighet med växlande temperament. I vissa av sina verk ger han uttryck för en ljus världsbild, för att i andra beskriva mörka grubblerier. Skiftningarna är tydliga i hans dikter och skisser, där världen ibland är lysande vacker, för att vid andra tillfällen skildras som ondskefull. Denna dikotomi är också synlig i böckerna om luffaren Bolle, vars tillvaro skildras som ömson idyllisk, ömson problemfylld. Detta är nu inget negativt, utan bidrar till att ge författarskapet dynamik. Dessutom måste ju alla de ovanliga och fascinerande tankar som Harry låter sina rollfigurer tänka eller formulera, i grunden komma från Harry själv. Det kan understrykas att handlingen i böckerna periodvis kan vara ganska stillastående; det är ofta tankarna, dialogen och personskildringarna som ger läsvärde. Mycket text kan läggas på att beskriva en fascinerande karaktär som har mycket lite med bokens övriga handling att göra.
I sin bok Vägen till Klockrike använder sig Harry av symboler. I boken beskriver han Klockrike som en plats, dit luffarna strävar efter att komma. Men vägen dit är svår, nästintill omöjlig, för dem. Vägarna bevakas hårt av poliser och blir luffarna gripna för lösdriveri får de ett års straffarbete. Men i själva verket är Klockrike inte alls menat att betraktas som en ort eller en plats, utan som en symbol för den inre harmonin och känslan av fullkomlighet. Vägen till Klockrike beskriver den ofta svårfunna och krävande resan till själsligt välbefinnande. Symboliken skymtar fram i själva namnet Klockrike: det låter inte som en jordisk plats.
Bollesagor är ett slags fortsättning på Vägen till Klockrike. Boken består av olika kapitel som vart och ett är fristående, med få undantag. Det finns ingen genomgripande handling, utan varje kapitel skildrar en ny episod i luffaren Bolles liv. Bollesagor innehåller många dialoger med tankeväckande innehåll, dels mellan de olika luffarkamraterna, som utbyter tankar om livets mening och varför de går på luffen, och dels mellan luffarna och människorna de möter under sina vandringar. Ofta kommer luffarna i samspråk med grovkorniga bönder med avog inställning till luffarbröderna. Författarens sympatier blir då tydliga, genom att han alltid förser luffarna med klipska svar på böndernas frågor.
Ett tydligt karaktärsdrag i Harrys diktning och romaner är fascinationen för naturen. Rollfigurerna vistas ofta på landsbygden, vilket ger författaren tillfälle att sätta ord på naturfenomen som fångat honom. Särskilt märkbart är detta i boken Utsikt från en grästuva. Harrys naturbetraktelser är så ömsinta och träffande att läsarens ögon öppnas upp för miraklet i det som annars betraktas som vardagligt. Denna förmåga att se det vackra i det alldagliga sträcker sig ibland utanför naturens gränser, så att exempelvis en karta kan förvandlas till ett konstföremål. Det är spännande att betrakta världen genom dessa glasögon, som Harry så skickligt förser läsaren med.
Bland Moas litterära verk har självbiografierna en framträdande plats. Tidslinjen i dessa är inte helt rak, utan nya händelser bakåt i tiden vävs in i senare böcker. I någon mån ser det ut som att Moa blev mer utlämnande och kände större mod att berätta om känsliga upplevelser när hennes författarskap blivit stabilare.
Boken Jag möter en diktare har en underfundig titel. Jag är nog inte ensam om att ha föreställt mig att boken skulle handla om Moas möte med Harry. I själva verket var diktaren inte alls någon poet, utan en arbetskamrat till hennes styvfar, som av omgivningen kallades ”diktaren”. Om denna illusion är medvetet skapad av Moa får vi låta vara osagt.
I boken Armén vid horisonten beskriver Moa hur det kom sig att hon började skriva i tidningar. Hennes första artikel publicerades enligt henne själv av en slump. Hon hade skrivit ett brev för att framföra sina åsikter till redaktionen på en tidning, varpå de publicerade hela brevet. Dessutom märkte de att Moa kunde tala för sin sak, för de sände tio kronor, för att hon skulle ha till porto för fler insändare. Moa säger att detta blev hennes räddning, inte ekonomiskt, men andligen. Uppenbarligen öppnades därmed en kanal för den vilja att påverka samhället som ständigt var hennes drivkraft.
Ett återkommande tema i Moas böcker är hur samhällets lägre klasser lever och ser på sin omgivning. Tankar och händelser målas ut detaljrikt, medan miljöskildringarna i sig är ganska snåla. Mycket är gammalt, slitet och färglöst. Betoningen i Moas böcker ligger på människorna, inte på de litterära kulisser där de rör sig. Hennes karaktärer visar ofta prov på stor styrka och hög integritet. Trots att Moa placerar dem i eländiga sammanhang låter hon dem sällan förtvivla. Titeln Drottning Grågyllen säger något om detta. Ett annat exempel är Mia i Mor gifter sig. Mia, som alltså är Moa själv, levde i en på många sätt torftig tillvaro. Ändå skriver hon: ”Vid denna tid trodde jag att blommor växte för min skull. Alla fåglar sjöng för mig. Allt underligt och vackert, som sol och måne och stjärnor och blommor och träd, var till för min skull. Även leksaksfönstren och bagerifönstren i stan, fast jag sällan hade tillfälle att köpa av härligheterna. Men man kunde inte köpa sol och måne heller. Så allt var tillagat för mig, liksom planeterna lyste för mig, för att jag skulle se stigen.”
Det är naturligt att jämföra två författares litteratur när de båda varit ett par och således delat tillvaro. Hur olika kan de verk vara som föds i samma miljö? Mycket olika, om man ställer Harrys och Moas böcker jämte varandra. Moas böcker innehåller alltid ett tydligt budskap, där hennes samhälleliga patos lyser igenom med full kraft. Harrys böcker, å sin sida, är mer inriktade på att förmedla finstämda känslor och betraktelser. Moas litteratur är en rungande partsinlaga i den politiska debatten, medan Harrys är ett skört konstverk. När Moas böcker präglas av skärpa, är Harrys mer sökande och kan ge olika läsupplevelse utifrån hur de tolkas.
Illvilliga tungor har ibland velat göra gällande att Harry är den verkliga författaren till Moas böcker. Efter att ha skaffat källmaterial till detta porträtt törs jag avfärda sådana påståenden. Moas författarskap blommade ut efter giftermålet med Harry, men hon var aktiv som skribent redan innan hon mötte honom och flera av deras verk skrevs parallellt. Dessutom är de stilmässigt väsenskilda. Jag har under arbetet med detta författarporträtt även stött på uppfattningen att Moa skulle ha ”påverkats” av Harrys skrivande. Inte heller det tror jag ger en sann bild av förhållandena dem emellan. Moas böcker är självständiga och mycket olika makens. De bär få spår av inflytande från honom. Däremot hämtade författarna råd och inspiration från varandra. Ett exempel är Moas novell Fregatten Vanadis, som bygger på en historia som Harry berättat för henne. Formuleringarna och tonläget är dock allt igenom av Moas. I ett brev nämner Moa dessutom att hon skulle vilja ha sitt arbete klart inom kort ”ty Harry kan behöva hjälp med sitt skrivande”. De båda makarna verkar alltså ha dragit ömsesidig nytta av varandra. Tillsammans utgör de inte bara ett av vårt lands mest intressanta författarpar, utan de har båda bidragit till den andres utveckling av ett framstående författarskap.
Det mesta är omöjligt, därför har vi drömmar.
– Ur Harry Martinsons Bollesagor
Jag älskar Sverige för att det frambragt en sådan kvinna.
– Maurice Chevalier om Moa Martinson
Fotnot:
Enligt litteraturlistan i författarporträttet har följande källor använts: Bra Böckers lexikon, De litterära Nobelprisen av Helmer Lång, Fönstret nr 8-9 1986, Harry Martinson av Ingvar Holm, Harry Martinson och Moa av Sonja Erfurth, Kvinnornas Litteraturhistoria del 1, Kvinnornas Litteraturhistoria del 2, Litteraturorientering, Litterär vägvisare genom svenska landskap av Carl Olov Sommar, Moa i brev och bilder av Glann Boman, Moa Martinson av Ebba Witt-Brattström, två inspelade radioprogram och författarnas egen litteratur.
Det är närmare 30 år sedan författarporträttet skrevs och jag har inte kontrollerat den information som förs fram, varför jag inte kan garantera att fel inte smugit sig in.
Den som vill veta mer om Moa och Harry Martinson rekommenderas ett besök på torpet Johannesdal i Sorunda:
https://www.moamartinson.se/moa-martinsons-torp-johannesdal/
https://www.oppetarkiv.se/video/11412778/journalfilm-moa-martinson-pa-torpet
Det kristna övertagandet i riket skedde när makthavarna i Uppsala konverterade från asatro till kristendom. Den första kristna kyrkan i Gamla Uppsala byggdes sannolikt på 1000-talet. På platsen uppfördes sedan Sveriges första ärkebiskopskyrka 1164. Efter att den brandhärjats flyttades ärkesätet 1270 till Östra Aros, som kom att bli dagens Uppsala. Delar av den gamla kyrkans murar finns dock kvar i den kyrka som står på platsen idag. Enligt vissa teorier kan kyrkan vara byggd ovanpå det gamla hednatemplet, men arkeologiska undersökningar av marken under kyrkan har inte gett tydliga hållpunkter för detta.
Kulturminnet 