Kulturskillnader jag helst vill slippa

Bild Jordanien

Just nu håller jag och maken på att planera en större resa. Ett av de länder vi tittat på är Jordanien, då vi båda är historieintresserade och gärna skulle vilja ta del av landets arkeologiska lämningar. Informationen på svenska ambassadens hemsida väckte dock vissa betänklighter. Jag lämnar några citat nedan:

Jordanien är ett klanbaserat land där rättskipning för individen är en kollektiv angelägenhet. Konflikter mellan individer riskerar att eskalera och bli våldsamma klankonflikter. Våld förekommer även mot jordanska myndigheter i fall där rättsskipning upplevts vara orättvis eller kränkande mot klanen. Jordanska myndigheter stänger vid behov av vägar och områden där protester blir våldsamma, framförallt i södra Jordanien.

/…/

Kvinnor diskrimineras av lagstiftningen och hedersrelaterade brott förekommer. Fysiska ömhetsbetygelser på allmän plats är inte i enlighet med lokal kutym. Gällande lagstiftning innehåller ingen kriminalisering av homosexuella handlingar. Däremot har det jordanska samhället en negativ syn på homosexualitet. Få homosexuella personer deklarerar öppet sin läggning och det finns inga lagar som förbjuder diskriminering av homosexuella.

/…/

Det förekommer att kvinnor trakasseras verbalt och fysiskt. Trakasserier av taxichaufförer förekommer. Det är tillrådigt för kvinnor att sitta i baksätet när taxi används. Kvinnor som saknar skyddsnät i det jordanska samhället löper förhöjd risk att utsättas för sexuella övergrepp och sexuellt våld.

/…/

Det största vardagshotet i Jordanien är trafiken. Trafikkulturen och inkonsekvent användning av säkerhetsbälte orsakar många döds- och svåra olycksfall varje år. Det är riskfyllt att promenera eller cykla i Amman då det inte finns en fungerande infrastruktur för detta utanför utpräglade turistområden.

Jag hyser inga tvivel om att Jordanien är ett spännande land att besöka, men det kulturella priset är högt. Med åren har jag börjat ställa allt större krav på trygghet. Det har också blivit svårare för mig att acceptera att bli betraktad som ett omyndigt bihang till min man, vilket inte minst blev tydligt när vi för ett par år sedan besökte Förenade Arabemiraten. Det var på många sätt en minnesvärd resa, men jag är glad att den var kort. En sådan kultur har jag inget intresse av att vistas i någon längre tid. Än mindre skulle jag vilja att den fick fäste och spridning i Sverige. Vart ska jag ta vägen om jag inte kan fly från sådana attityder genom att åka hem?

Jag föredrar en jämställd kultur utan klanmentalitet, en kultur där motsättningar inte hanteras med våld och där fokus läggs på säkerhet och hälsa. Kulturperspektivet hamnar därmed på Jordaniens minuskonto i reseplaneringen. Och kultur spelar roll. Vi får se om det i slutändan känns värt det.

 

Läs mer:

https://www.swedenabroad.se/sv/om-utlandet-f%C3%B6r-svenska-medborgare/jordanien/reseinformation/ambassadens-reseinformation/

Vikingapyssel för vetgiriga barn

20181103_151131.jpg

Boken Jag lär mig vikingar är en pysselbok med massor av spännande fakta om vikingatiden. Boken, som riktar sig till barn från sex års ålder, är charmigt utformad och har ett innehåll som lockar till kreativt lärande. Läsarna får prova att skriva med runor, måla sköldar och inreda ett långhus med hjälp av klistermärken. Kunskap om vikingarnas resor, klädsel, hantverk och matvanor fås på köpet.

Boken är skriven av Ingela P Arrhenius och ges ut av Rabén och Sjögren. Den går enkelt att beställa från bokaffärer på nätet och kostar 50-60 kr.

 

20181103_151212

 

Läs mer:

https://www.adlibris.com/se/bok/jag-lar-mig-vikingar-9789129708554

https://www.bokus.com/bok/9789129708554/jag-lar-mig-vikingar/

Kulturhistoriska personligheter, del 14: Harry och Moa Martinson

20191005_141255

Jag växte inte upp i ett litterärt hem, men mitt litterära intresse vaknade tidigt. När jag var 14 år, och alltså gick på högstadiet, skrev jag ett författarporträtt av Harry och Moa Martinson. Ett av de främsta skälen var att jag hört påståenden om att Harry skulle ha författat även Moas böcker, vilket jag ville undersöka. Jag kom fram till att så knappast kunde vara fallet, eftersom Moa skrev redan innan hon träffade Harry och efter att de skilt sig. Dessutom, konstaterade jag, skrevs några av deras främsta verk samtidigt och är stilmässigt mycket olika .

Idag skulle jag ha formulerat mig annorlunda, lagt tonvikten vid andra aspekter och valt andra angreppspunkter, men författarporträttet innehåller ändå mycket som är värt att läsa. Jag återger det nedan, något förkortat. Samtidigt vill jag skicka ett tack Anders Nilsson, som var min lärare i svenska, religion och historia under högstadietiden.

 

Moas barndom och ungdomstid

Moa Martinson hette från början Helga Maria Swartz. Helgas mor, Kristina Swartz, ansåg att dessa namn, som har religiöst ursprung, kunde vara som en amulett för Helga.

Kristina, som var av enkel börd, var endast 19 år gammal när hon blev med barn. Barnafadern var en herrskapsman och därför var äktenskap otänkbart. Kristina fick en summa pengar, och sedan var fadern fri från allt ansvar.

Den 2 november 1890 föddes Helga på ett soldattorp i Vårdnäs socken i Östergötland och – som hon själv ofta påpekar i sina böcker – hon föddes med segerhuva. Med detta anses att fosterhinnorna sitter som en huva över barnets huvud, vilket ansågs föra tur med sig.

Det var meningen att Helga skulle bo hos sina morföräldrar den första tiden, då hennes mor var tvungen att ge sig ut i olika arbeten för att klara försörjningen. Kristina var egentligen textilarbeterska, men vid tiden för Helgas födelse tjänade hon piga på gården Kärr utanför Motala. Men Helgas morfar blev sjuk och avled inom kort, och eftersom mormodern hade blivit blind året innan så hade hon inte möjlighet att själv ta hand om barnet. Därför placerades Helga ut i olika fosterhem. Vid ett halvt års ålder ackorderades hon ut till en familj, där frun hade servering för gruvarbetare, men när Helga blev sjuk i Engelska sjukan tog Kristina henne därifrån. När hon vid ett senare tillfälle började arbeta på fabriker i Norrköping, sökte hon upp en barnläkare, som tog sig an Helga. Doktorn lät Helga bo hos sig i tre veckor, för att hon inte skulle utackorderas på nytt innan hon var fullt frisk. Hon var nämligen ganska illa däran: Vid tre års ålder kunde hon inte gå. Dessutom hämmades troligen hennes tillväxt, för hon blev aldrig längre än 157 cm.

När Helgas mor fick nervfeber placerade doktorn Helga på ett barnhem. Då var hon närmare fyra år. Men barnhemsföreståndarinnan ogillade Helga och såg till att doktorn tog henne därifrån. Efter detta bodde Helga och Kristina hos Kristinas syster.

När Helga var sju år gifte Kristina sig, och Helga fick en styvfar. Han hette Alfred Karlsson och jobbade på Ljura gård, dit de flyttade. Där fick Helga och Kristina sitt första egna hem. Visserligen bodde det flera familjer i samma hus, som alla hade gemensamt kök, med de fick i alla fall ett eget rum.

Helga tyckte inte om styvfadern, som slog Kristina och samtidigt lade beslag på henne. Dessutom lämnade han periodvis Helga och Kristina och höll till på krogarna och söp.

Efter en tid på Ljura började en instabil tillvaro med många bostadsbyten. På nästa ställe blev de inte heller långvariga, eftersom Alfred ställde till barn med en fabriksarbeterska. Nya flyttningar följde alltså, först till Halmstad, sedan till en av Kristinas barndomskamrater och efter detta till Hagby. Deras bostäder såg likadana ut överallt: rum med kokmöjligheter. På grund av de ständiga flyttningarna blev Helgas skolgång mycket bristfällig. Trots detta tog hon examen vid 12 års ålder med mycket fina betyg. Detta skedde i Eliantorps folkskola i Doverstorp 21 november 1903. Hon hade då gått i åtta olika skolor.

Kristina fick fyra barn i sitt äktenskap med Alfred. Alla var flickor och de tre första dog innan ett års ålder. 1905 föddes Elisabet, Helgas halvsyster. Helga har aldrig nämnt något om Elisabet och de träffades mycket sällan.

Efter skolan blev Helga först barnflicka på Kiviks herrgård. Sommaren 1906 fick hon anställning på Norrköpings konst- och industriutställnings restaurang. När utställningen stängdes på hösten åkte Helga till Stockholm för att utbilda sig inom restaurangbranschen, då hon hade fått en frielevplats på en restaurangskola. En tid hade hon arbete på Fenix, och sedan blev hon kallskänka.

1907 var arbetslösheten stor. Helga flyttade från Stockholm hem till modern och styvfadern i Ösmo. Hon fick bara tillfälliga jobb på restauranger.

Moas tidiga vuxenliv

På sitt tjugonde år flyttade Helga ihop med grundläggaren Karl Johansson. Han hade ett torp mellan Sorunda och Ösmo, kallat Johannesdal. Det var Helgas svärfar som byggt det på 1860-talet. Helga och Karl gifte sig inte förrän 23 april 1922, men redan vid inflyttningen på Johannesdal var Helga gravid i åttonde månaden. Hon födde sonen Olof 29 november 1910. Sedan kom Tore 22 december 1911, Erik 13 april 1913, Manfred 12 oktober 1914 och Knut 30 mars 1916.

Men Karl Johansson var inte lätt att leva tillsammans med. Han arbetade på annan ort, och vanligtvis söp han upp inkomsterna istället för att komma hem med dem. Dessutom var hans inkomster väldigt ojämna. Enligt Söderströmsfogdens taxeringslängder såg Karl Johanssons taxerade inkomster ut enligt följande:

1922 1800 kr

1923 1600 kr

1924 1400 kr

1925 1900 kr

1926 1600 kr

1927 1500 kr

När Helga väntade Manfred inkallades Karl i första världskriget. Helga fick alltså tidvis försörja sig själv och sina söner ensam. Gården hade ett halvt tunnland potatisåker och 1915 lyckades Helga komma över en get. Men detta räckte naturligtvis inte, så Helga fiskade i sjön Styran och sköt orrtupp och hare i skogen.

När sönerna började i skolan fick Helga lite mer tid för sig själv. Hon började intressera sig för Sorundas sociala och politiska liv. Så småningom blev hon invald i kommunalfullmäktige. Helga tog initiativ till att socken fick bibliotek och att studiecirklar ordnades. Hon led av en otrolig läshunger och kunde gå tre mil bara för att vara med i en cirkel. Hon började också framföra sina åsikter i insändare till tidningar. Hennes första tryckta artikel var med i Arbetaren 18 november 1922. Den kallades ”Kvinnan och hemmet”.

Första april 1925 kom en grannkvinna till Johannesdal med ett fruktansvärt bud: Helgas två yngsta söner, Manfred och Knut, åtta och tio år gamla, hade gått genom isen på Styran och drunknat. De begravdes på Sorunda kyrkogård.

Helga började skriva insändare till socialistiska tidningar, med signaturen ”Helga”. Alla handlade de om samhällets orättvisor. Från och med 1922 och två år framåt publicerades ett inlägg från Helga så gott som varje vecka på kvinnosidan i Arbetaren. Elise Ottensen-Jensen, en norska som kommit till Sverige 1919, var redaktör för kvinnosidan. Hon startade senare tidningen Vi kvinnor, där Helga också blev en flitig skribent. Helgas första dikt blev publicerad i Arbetarekuriren 2 juli 1927. Den hette ”Min rikedom”.

Under åren 1924-1925 skrev Helga sin första roman, Pigmamma. Hon skickade den till C.J. Holmströms förlag år 1926. Den blev refuserad, men publicerades istället i tidningen Brand 1928. Helga sålde den till Brand för 75 kr i en penningknipa 1927. Brandredaktören Björklund besökte vid ett tillfälle Johannesdal. Där visade Helga honom sina ”tapeter”: hennes egna insändare i Brandtidningar.

14 januari 1928 tog Karl Johansson livet av sig. Han sprängde sig själv till döds genom att lägga en dynamitladdning i munnen och tända på tråden. I sin bok 1927 skriver Helga att han blivit nervsjuk kort innan självmordet. I ett brev skriver hon att ”han var en alkoholist som sköt sig i ett anfall av delirium”. I ett annat brev, till Bonniers, skriver hon att han hade en venerisk sjukdom, som skulle vara orsaken till självmordet. Ingetdera är sant: Han tog sitt liv p.g.a. depression. Att Helga hade svårt att berätta den verkliga anledningen till självmordet kan visa att hon sörjde sin make, trots att hon beskrivit sitt äktenskap med honom som ett helvete, där hon och barnen fick svälta p.g.a. hans alkoholism.

Kort efter denna händelse skrev redaktören till Tidevarvet, Elin Wägner, till Helga och inbjöd henne till Stockholm. Hon skulle få bo på redaktionen och senare börja en kurs på Medborgarskolan vid Fogelstad. Vid det laget hade Helgas signatur blivit ”Moa”, eftersom hon var trött på ”Helga” och ”Mia”. I Johannes Jensens roman Jökeln, som handlar om de första människorna, heter urmodern Moa. Helga tyckte att detta namn var passande, eftersom hon fann Moa intelligentare än männen i romanen. Den nya signaturen hade förekommit för första gången i Tidevarvet i oktober 1927.

Moa trivdes i Fogelstad, men led av svår ångest. Om sina sömnlösa nätter har hon berättat i diktsamlingen Motsols. Den utgavs för övrigt 1937, när Moa låg på statens kurort efter ett nervsammanbrott.

En dag skrev redaktör Welinder att om Moa reste till Göteborg skulle han ordna ett jobb åt henne på Arbetarekuriren. Moa reste, och fann att arbetet var som Welinders hushållerska! Detta jobb ville hon inte ha. På Arbetarekurirens redaktion träffade hon emellertid Harry Martinson för första gången. De berömde varandras dikter när de blev presenterade för varandra. Dagen efter det, en söndag, bjöd Welinder hem dem båda på middag. När Harry tänkte gå därifrån för att tigga ihop till en säng på stadens billigaste inkvartering gav Moa honom sin sista tvåkrona. Av Harry fick hon en lapp, där det bland annat stod att hon var ”en tamarisk i verklighetens öken”.

Helga återvände till torpet. En tid gick, och hon kom att glömma bort Harry. En dag fick hon dock ett brev ifrån honom. Han saknade tak över huvudet och bad att få komma och bo på Johannesdal en tid, för att få ro att skriva. Han bad också Moa att skicka respengar, så att han kunde ta sig till Sorunda. Moa svarade att stugan var i uselt skick, men om han höll till godo så var han välkommen att bo där någon månad. Några respengar skickade hon inte. Därför fick Harry ta sig till Sorunda till fots. 5 maj 1928 kom han till Johannesdal. Där stannade han i elva år.

Troligen räddade Moa hans liv den gången, genom att se till att hans av svält förvärrade lungsot blev botad.

Ett år efter Harrys ankomst gifte sig Harry och Moa. I ett brev skriver Moa om giftermålet: ”Martinson larvade sig hit fortast möjligt och han blev kvar. Hur jag än bar mig åt så blev han kvar. Sönerna fick gå kvar hos bönderna och de delade varje öre de tjänte med oss. Ty Martinson hade bara det han gick och stod i och pengarna på insamlingen var snart slut. Dessutom hade han lungsot, fast det förnekade han. Efter ett år gifte vi oss, det var ingen annan råd.”

Det är svårt att tro att Moa gifte sig så mycket av tvång som hon där lät påskina. Hon var så pass rejäl att hon skulle kunna ha sagt ifrån om hon tyckte att Harry trängde sig på. Hon verkar helt enkelt ha haft svårt att erkänna att det handlade om kärlek. Däremot sade hon vid ett annat tillfälle att hon i äktenskapet med Harry upplevde ”himlen på jorden”.

Harry fann hos Moa den moderliga trygghet som hans barndom saknade. Torsten Henriksson, socialdemokratisk ungdomsklubbist, kom ihåg Harry och Moa från ett café. Han ansåg att det var ett ”mor och son-förhållande”.

Enligt Harry var Moa ”en av jordens ädlaste och radikalaste kvinnor. En kvinlig intelligens som jag ej sett maken till, ej ens bland män”. Den avslutande satsen antyder att Harry ansåg att män normalt sett var klokare än kvinnor – en tanke som Moa knappast kunde foga sig under. Kanske var det också därför som äktenskapet redan från början var dödsdömt, och Moa redan 1929 skrev att hon blev så elak av att gå sjuk jämt att hon inte förstod hur Harry stod ut med henne.

Enligt Harry vaknade Moas svartsjuka under våren 1930, samtidigt som vänner märkte att Moa blivit aggressiv mot Harry. Han beskrev äktenskapet som att hon älskade honom med järnhand. Trots detta kom arbetsfördelningen i hemmet att bli ytterst traditionell.

Harrys barndom och ungdomstid

Harry Martinson föddes söndagen 6 maj 1904 i ett fattigt hem i Blekinge. Enligt vissa källor är födelseorten Nyteboda, enligt andra Jämshög. Om sin barndom berättar han i böckerna Nässlorna blomma och Vägen ut.

Harrys far, som var sjökapten, dog när Harry bara var sex år. Modern övergav kort därefter Harry och hans syskon och flyttade till Portland vid USA:s Stillahavskust. Harry och hans syskon ackorderades ut till olika fosterhem, och på så vis skildes de åt. Från och med 1912, då han vid åtta års ålder utackorderades av Jämshögs kommun, bodde han på fyra olika gårdar och ett ålderdomshem, fram till 1917. Detta fortsatte med ständiga uppbrott fram till 1920. Harry gav sig av när förhållandena inte passade honom längre: Efter skolgångens slut hade socknen skaffat honom en drängplats på en gård. Därifrån rymde han till en torvmosse, där han fick säsongsarbete. Hösten 1917 tog han upp betor, och fick sedan vinterplats som koryktare på en bondgård. På våren luffade han till Göteborg. Därifrån hämtades han åter till ålderdomshemmet i Jämshög, och stannade där från hösten 1918 till våren 1919, då han konfirmerades. I juni 1919 kom Harry till det efterlängtade målet: skeppsgossekåren i Karlskrona. Men det var inte så bra som han tänkt sig, varpå han rymde. Han vandrade mot Göteborg, där han i en väntsal i Jonsered träffade Margret Kjellberg. Hon var en välsituerad dam, som i många år framåt fick ”rädda” Harry ur olika krissituationer. Hon ordnade jobb åt honom på Jonsereds bruk, där han arbetade tills våren 1920. Då tog han sig till Göteborg för att bli sjöman. Han drömde om att få se alla länder som hans skollärare, magister Staaf, hade berättat om i skolan i Näbbeboda. Dessutom funderade han på att försöka ta sig till Amerika och träffa sin mor.

Åren som följde tillbringade Harry mest på fartyg. Så här såg hans seglationer på 18 fartyg ut 1920-1927:

1920 augusti – oktober Willy

1921 sommaren Vinda

1922 mars – juni Gerda, augusti Sjömand, september Poljana, oktober Ionopolis

1923 maj Carolina, juni – november Roland, december Masilia

1924 januari – mars Fernmoor, april Sierra Morena, maj Navigator, augusti- januari 1925 Rosafred

1925 oktober – november Atlantic

1926 maj – juni Nautilus, juli Nadja, oktober – februari 1926 Broxvik

1927 mars-maj Monika

I Resor utan mål och Kap Farväl skildrar Harry sina sjömansupplevelser. Huvuddragen under hans år som sjöman återges nedan.

Harry kom till Göteborg från Jonsered 8 april 1920. Där fick han vänta på hyra, d.v.s. anställning på en båt, tills 10 augusti. Under tiden låg han på Mölndals lasarett 26 april – 29 maj för öroninflammation. I augusti fick han jobb på Willy, men i oktober var han tillbaka i Göteborg igen. 1921 bröt han upp därifrån och 21 mars var han i Umeå, där han enligt en polisrapport anhållit om att få tillbringa natten på polisstationen. 28 april 1921 antecknades han som inflyttad på Pilgatan 7 i Haga församling i Göteborg. 11 juni var han i Lund, där han anhölls för bettleri. Strax efter det fick han hyra på skeppet Vinda, som gick till Holland.

Senare på året var han åter på luffen. 10 november blev han tagen av polisen i Tromsö i Norge. De utvisade honom, eftersom han inte hade pass eller uppehållstillstånd. Han transporterades med båt till Narvik och fördes sedan till Göteborg.

10 juni 1922 rymde Harry från fartyget Gerda i Gent. Han arbetade i tre veckor i en belgisk gruva. Sedan begav han sig till Antwerpen, för att vänta på hyra. Men det dröjde, för konkurrensen om anställningarna var hård. Harry bodde tillsammans med andra arbetslösa sjömän på en billig inkvartering.

Så småningom blev Harry anställd på det norska fartyget Sjömand, men efter några dagar där hamnade han på Poljana, ett annat norskt fartyg. Därifrån bytte han snabbt till en annan båt, vilket gav honom möjlighet att ta sig till Amerika för att se sin mor. När han var i New York skickade han ett telegram och frågade om han fick komma. Hon svarade aldrig.

Efter detta rymde Harry från ytterligare ett fartyg, denna gång i Pensacola i Florida. Hösten 1922 blev han mässuppassare på den grekiska ångaren Ionopolis. Därefter gick han i land i Montevideo i Amerika, och jobbade sedan på ett kabelskepp.

Från november 1922 till april 1923 luffade Harry i Uruguay mot Brasilien. I Rio Grande mönstrade han på den svenska båten Carolina. I maj rymde han från Carolina i Sao Francisco du Sul i Santa Catarina. Där mönstrade han 1 juli på Roland. Han mönstrade av i Bahia 23 november 1923 på grund av sjukdom och lades in på ett klostersjukhus. Anledningen var en slaggbränd fot. I Bahia mönstrade han på Masilia som kock, men rymde i Rio de Janeiro.

I januari 1924 tog Harry hyra som eldare på Fernmoor. Efter en lång resa till många hamnstäder rymde han i Bombay. Efter en kort tid på Sierra Morena mönstrade han 18 april 1924 som eldare på Navigator. 12 maj mönstrade han av i Dieppe och var därmed i Europa igen.

Efter att ha tagit sig till Göteborg mönstrade Harry på Rosefred 30 augusti. Där träffade han två kamrater, med vilka han efter återkomsten till Göteborg påbörjade en fotvandring till Stockholm. På grund av gräl vände dock de båda kamraterna och Harry fortsatte sin väg ensam.

1925 var Harry i Göteborg igen. Han mönstrade på ångfartyget Atlantic som kollämpare och mönstrade av i Helsingborg i november.

Harry inkallades till militärtjänstgöring i Uddevalla. Mellan 23 februari och 23 maj 1926 gjorde han värnplikten vid Bohusläns regemente.

Vintern 1926 fram till mars 1927 var Harry i Stockholm, där han höll till på Söder och i Gamla stan. Där fanns gott om natthärbärgen för hemlösa. Ofta fick man gratis logi mot arbete.

Harry återvände till Göteborg för att söka anställning på fler fartyg. Han arbetade som kollämpare på Broxvik, men blev akterseglad i Danzig och återvände hem med en annan båt. I början av 1927 sökte han upp Margret Kjellberg och bad om hjälp att komma till Antwerpen. I Antwerpen mönstrade han som eldare på Monika. På sin födelsedag mönstrade han av i Bordeaux och i juni var han tillbaka i Sverige.

Vid det laget var Harry utsliten och blev av en läkare avrådd från att gå till sjöss igen, på grund av tuberkulos. I Harrys sjukjournal från Kålltorps sanatorium finns noterat att han varit sjuk i dysenteri i Brasilien och haft en malariainfektion i Västafrika.

Harry gjorde inga fler sjöresor efter detta, utan försökte försörja sig som ”luffar-poet”. Redan 1926 hade dikter med signaturerna ”Martin”, ”Hjalmar Harris” och ”Harry Bleking” förekommit i bland andra Nya Folkets Röst och Brand. Mycket tyder på att det är Harry som har skrivit dem. Det kan påpekas att Harry kallades ”Blekingen” av sina skeppskamrater och att ”Martin” är det namn han använder i sina självbiografier.

När Harry kommit ut från sanatoriet bodde han i ett hemmasytt tält, som han satte upp vid Skanstull i Stockholm om nätterna. På dagarna bar han det på ryggen, medan han gick runt på tidningsredaktioner och försökte sälja dikter. Det var när han logerade i tältet som han träffade Artur Lundkvist, en annan ung skribent, som kom att bli en av Harrys författarkamrater åren som följde.

27 augusti 1927 publicerades Harrys första dikt under eget namn. Den hette ”Sanningssökaren” och trycktes i Arbetaren. För den fick Harry fem kronor. 3 september publicerades en ny dikt i Brand. 17 september hade han med en dikt i Templarkuriren och en i Politiken.

Efter denna tid i Stockholm återvände Harry till Göteborg och sitt hemkvarter Haga. Där hade en ny syndikalistisk veckotidning startats: Arbetarekuriren. Under 1927 publicerade Harry fyra dikter i denna.  Fram till och med maj 1928 fick han 69 bidrag tryckta, mest i Arbetarekuriren, men även i Ny Tid, Sjömannen, Hyresgästen och Brand.

Julen 1927 är enligt Harry själv den bästa han någonsin firat. Han firade den ensam i en vindskupa i Göteborg. Han hade köpt sill, potatis och mjölk, som han tillagade i en panna över en fotogenlampa. Denna enkla jul tyckte han var en god jul. Han hatade överdådigt firande.

Men redan två månader tidigare, i slutet av oktober, hade Harry träffat Moa på Arbetarekurirens redaktion.

Harry och Moas liv tillsammans

Klockan halv åtta en majmorgon 1928 kom Harry till Johannesdal. Den första tiden levde Harry och Moa av den insamling som gjorts när Moa blivit änka. Dessutom fick de små inkomster genom att skriva artiklar, främst från Harry. Av åren 1927-1934 är 1928 det år han har flest bidrag publicerade.

I juli och augusti vistades Moa på satens nervkuranstalt, som låg ett par mil från Johannesdal. Hon gjorde under denna tid en abort.

2 september antogs antologin Fem Unga. Fem Unga var en grupp bestående av Erik Asklund, Josef Kjellgren, Artur Lundkvist, Gustav Sandgren och Harry Martinson. De var alla unga skribenter, som ville komma bort från det proletära skiktet och gjorde sin grupp känd genom att ge sin samlingsvolym samma namn.

Senare i september sände Harry diktsamlingen Hav och hamnar till Bonniers. Den refuserades. Däremot antog Bonniers Spökskepp, som gavs ut 1929.

Harry började tillslut inse att kurortsvistelsen inte skulle göra Moa frisk och trodde att luftombyte kanske skulle vara ett bättre alternativ. Han ordnade ett omöblerat rum i Göteborg, för att han och Moa skulle resa dit över vintern. Innan de reste gifte de sig hos landsfiskalen i Sorunda, 3 oktober 1929. Göteborgsresan blev således ett slags bröllopsresa.

Rummet i Göteborg var en vindskupa i ett hus nära Dala folkskola. De enda möbler de hade var två turistsängar, trästolar, ett bord och en låda för porslin. Även om det var välment av Harry att ta Moa dit måste man fråga sig om miljön kunde bidra till Moas tillfrisknande.

Mot årets slut utkom Fem unga och fick fina recensioner. Det fick även Spökskepp, vars recensioner mest förekom framåt jultiden. De diktsamlingar Harry sammanställde under det påföljande året hade han däremot ingen framgång med. I februari refuserades Kapduvor och i mars refuserades Fjäril och prisma. Dikten ”Kapduvor”, som gett namn åt samlingen, fick han i alla fall publicerad i Arbetarekuriren. I maj hade han också turen att få naturminiatyren ”Ute på havet” antagen. Innan den publicerades hade Harry och Moa återvänt till Johannesdal från Göteborg.

Tyvärr hade Harry och Moa mycket dålig ekonomi efter Göteborgsvistelsen. Ännu en gång fick Margret Kjellberg ställa upp som en räddande ängel. Hon lånade dem 50 kronor, som för övrigt aldrig betalades tillbaka. Men tiden i Göteborg var i varje fall långt ifrån onödig. Harry skrev nämligen många av de dikter som senare kom att ingå i Nomad där. De mest kända är ”Kapduvor”, ”Hembyn”, ”På Kongo”, ”Bomull”, ”Deklaration” och ”Ute på havet”.

Harry försökte sig även på andra konstnärliga arbeten. Han målade, men var mindre hemmastadd inom det området. Han lyckades aldrig hitta någon särskild stil eller teknik, utan målningarna är oerhört växlande. Från 1920-talet handlar det mest om blyertsskisser av båtar, som han gjorde under sina många resor. I början av 1930-talet utvecklade han detta till oljemålning, för att sedan övergå till tuschteckning. Tuschteckningarna är små, enkla bilder av detaljer ute i naturen, som blommor och insekter. Ett fåtal gånger har Harry skrivit barnsagor, som publicerats i tidningar. Dessa har han illustrerat med synnerligen enkla bilder, utan detaljer och skuggor.

I mitten av juli 1930 sände Harry sin tredje diktsamling till Bonniers. Även denna kallades Kapduvor, men endast åtta dikter var kvar från den tidigare diktsamlingen med samma namn. Troligen gjordes detta i ett försök att råda bot på den kritiska ekonomin. Men Kapduvor refuserades igen, och fram till oktober ägnade sig Harry åt att skriva kåserier i Tidevarvet istället. Han använde sig av signaturen ”Harm”. Tidevarvskåserierna har sedan utgetts i bokform under titeln Kåserier på allvar. Harry utförde dessutom annat arbete för Tidevarvet 1930: I augusti var han ute på en propagandaturné för att värva prenumeranter.

I början av september fick Harry en svår hosta med blod i upphostningarna. Han undersökte sig på Serafimerlasarettet i Stockholm, där röntgen visade ärr efter TBC-förtätningar. Harry fick komma till Kålltorps sanatorium igen. Under en period var han riktigt dålig och lades in på epidemisjukhuset. När han blivit lite bättre förflyttades han tillbaka till sanatoriet. Tillslut blev vården för dyr för den redan hårt pressade ekonomin. Moa tog då hand om honom i hemmet. Men trots sin sjukdom var Harry tämligen aktiv. Genom sin antologi hade Fem Unga blivit ett begrepp och när de 31 mars 1931 fick äran att läsa i radio, kunde inte sjukdomen hejda Harry från att vara med. Läsningen ägde rum klockan 21:40 – 22:10. Fem Unga fick tolv kronor per minut för detta, vilket gav ett välbehövligt tillskott i kassan för Harry och Moa. Harry var också den som fick finast recensioner efter radioläsningen. Det sades att han ”starkast gav intrycket av att vara en instinktiv poet” och att han ”läste sig in i hela svenska folkets hjärtan”.

Det var Moas skrivande som främst blev lidande av Harrys sjukdom. Harry skrev när han låg till sängs. 1931 utkom antologin Modern lyrik, där Harrys främsta bidrag var ”Kabelskepp”, ”Övertalning” och ”Nu lyfter vi cymbalen över jorden”. Harry själv ansåg att detta blev hans genombrott. Påföljande år publicerades prosaboken Resor utan mål, som blev väl emottagen. Moa, som måste ta hand om både Harry och torpet, fick däremot inte mycket tid att skriva. Under hela 1930 och 1931 har hon bara några artiklar med i Fönstret och Socialistiska Folkbladet.

I mitten av juni 1931 blev Harry så allvarligt sjuk att Moa var tvungen att föra honom till sjukhus. I augusti var läget stabilt för Harry igen, men det hade kostat tio kronor per dygn att ha honom på sjukhuset. Hela vintern måste Harry gödas, för att bättre stå emot sin sjukdom. Därför blev matkontot ovanligt högt. Men trots att de behövde varje krona de tjänade, så beslöt Harry och Moa att inte publicera något mera i Brand. De ansåg att de behövde ett nytt forum för sina dikter, till exempel Fronten eller Fönstret.

Moa, som under åren placerat flertalet av sina noveller och skisser i Tidevarvet och Arbetarpressen, samlade nu ihop 17 skisser och sände till Bonniers. Hon bad om ett utlåtande. Tor Bonnier svarade att han och hans medhjälpare var överens om att novellsamlingen innehöll en särskild pärla: ”Den underbara visan”. Några av de övriga novellerna var mycket bra, men andra var varken bättre eller sämre än medelmåttan. Han avrådde henne från att ge ut samlingen i dåvarande skick. Moa försökte igen efter ett par månader, men Bonniers åsikt kvarstod. Emellertid ville förlaget ge ut 200 kronor i förskott. Dessutom fick Harry samma år 1500 kronor ur Bonniers stipendiefond.

I takt med att Harry tillfrisknade utvecklades en intensiv litterär aktivitet på Johannesdal. Moa debuterade 1933 med boken Kvinnor och äppelträd, men som kvinnlig skribent hade hon svårt att bli accepterad. Männen var vana vid att ha monopol på sitt skrivande. Men Moa fortsatte att ge ut böcker. 1934 utkom Sallys söner och 1935 Rågvakt. 1936-39 skrev hon sin självbiografiska serie, bestående av böckerna Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kungens rosor. De kvinnliga recensenterna gav i stort sett Moa fina omdömen, medan männen smutskastade det hon skrev. Hennes bok Mor gifter sig kallades till exempel för ”mållor på sophögen” av en manlig recensent. Kanske var dessa reaktioner begripliga i skenet av böckernas innehåll. De genomgående typdragen i Moas böcker är nämligen tappra mödrar med duktiga döttrar, alltid i samhällets nedre skikt. Männen, däremot, är försupna, våldsamma och ansvarslösa. Det var ju den bild Moa själv hade fått under sin uppväxttid. Men trots svidande recensioner fortsatte Moa att med hjälp av pennan kämpa för ett rättvisare samhälle och kvinnans jämställdhet.

Harry hämtade inspiration från sina år till sjöss och skrev Resor utan mål år 1932 och Kap Farväl 1933. Efter det skrev han böckerna om sin barndom: Nässlorna blomma 1935 och Vägen ut 1936. Svärmare och harkrank, skriven 1937 och Midsommardalen från 1938, är böcker som bygger på tillvaron på Johannesdal. Idén till många av sina naturskildringar har han fått av vandringar och upptäckter därikring. Moas söner, Tore och Olof, byggde en skrivkoja åt Harry på tallåsen nära hemmet.

Sommaren 1934 gav sig Harry ut på luffen, för att åter få känna sig fri. Kriser i äktenskapet var orsaken. Efter en tids vandrande blev Tällberg vid Leksand hans tillfälliga adress. Vid ett tillfälle framträdde han för skolbarnen i Hedemora och talade om Sydamerika. Han återvände sedan till Johannesdal efter ytterligare någon månads kringflackande.

1935 försvann Harry på nytt. I kvällsnyheterna kunde man en dag höra följande efterlysning: ”Telegram till Harry Martinsson, på resa i Södermanland eller Blekinge. Res genast hem. Angeläget. Moa.”

Vad det var som var angeläget har man aldrig fått reda på. Harry hörde inte av sig, utan reste vidare till Norge. Där hälsade han på sin författarkollega Eyvind Johnson. I augusti återvände han hem, efter en ”utflykt” till Antwerpen. Makarna försonades, och kort därefter reste de tillsammans till en författarkongress i Sovjet. Det var Moas första besök utomlands.

De tre år som följde verkade Harry och Moa få en bättre relation till varandra. Kanske berodde det på att de blivit mer litterärt jämspelta. Men slutligen sprack äktenskapet ändå. När Harry lämnade Johannesdal 1939 för att deltaga som postiljon i det finsk-ryska vinterkriget, var det för att aldrig mer återvända. Han lämnade alla sina ägodelar på Johannesdal – inte ens dem kunde han förmå sig till att komma och hämta.

Harry och Moa efter separationen

Moa stannade kvar på Johannesdal. Första tiden efter skilsmässan bodde hon där med sin mor, Kristina. Kristina levde sedan sina sista år på Nykvarns ålderdomshem, där hon dog 1955. Hon var då 84 år gammal. Efter detta levde Moa ensam på Johannesdal, med undantag av korta perioder, då hon bodde med någon av sina söner.

Moas skrivande fortsatte alltjämt. Armén vid horisonten utkom 1942 och året därpå utgavs Den osynlige älskaren. 1950 skrev hon Jag möter en diktare, som brukar räknas till hennes självbiografiska böcker. 50-talsböckerna Du är den enda, Klockor vid sidenvägen och Hemligheter, handlar alla om samma person, Betty, som delar mycket av Moas eget livsöde.

Under 1940- och 1950-talet fick Moas böcker allt mer uppmärksamhet och hon blev riksbekant. 1943 mottog hon Samfundet de Nios pris. Hon fortsatte också att, som alltid, kämpa för det hon trodde på. 1950 undertecknade hon Stockholmsapellen mot atomvapen.

1952 utkom Folket i Bilds hundrade folkbok: Moas Livets fest. Det blev ett uppmärksammat jubileum. Moa framträdde frekvent i dagstidningar, veckopress och radio och hon trivdes med populariteten.

Frampå 1960-talet började Moa klaga på en ständigt krånglande mage. Problemet visade sig emellertid vara större än så – Moa hade cancer. Hon dog 1964, men hann i alla fall uppnå en aktningsvärd ålder på 74 år.

Efter sin död verkade Moa bli mer uppskattad än under sin levnad. År 1982 bildades sällskapet ”Moas vänner”, som ser till att Johannesdal, skrivet material och andra föremål som Moa lämnat efter sig bevaras. Det har också gjorts en film om Moa med Gunilla Nyroos i huvudrollen. På Johannesdal har det hållits skådespel om Moas liv.

Harry gifte om sig kort efter skilsmässan. Hans nya fru hette Ingrid och med henne fick han två döttrar: Harriet och Dekora. Ingrid var nog en fru som passade Harry bättre än Moa. Till henne vågade han anförtro saker som han aldrig berättat för någon annan. Exempwlvis beskrev han för henne att han en gång under sin luffartid tänt eld på en ladugård, för att inte frysa ihjäl.

Från och med 1949 var Harry ledamot i Svenska Akademien. Till hans 50-årsdag utgav Bonniers en särskild hedersbok kallad Den unge Martinsson. Harry blev alltså, till skillnad från Moa, väldigt hyllad under sin livstid.

Efter skilsmässan från Moa gav Harry ut ett flertal diktböcker. Först utgavs Passad 1945, efter den kom Cikada 1953. Aniara, som förmodligen är den mest kända och mest uppskattade av hans diktsamlingar, utkom 1956. ”Aniara” är i diktsamlingen namnet på ett rymdskepp, som evakuerar människorna från jorden, då den har blivit förstörd av strålning. 1957 utkom sedan samlingsvolymen En dikt dröjer kvar. Harry skrev även skådespel och radioteatrar, inte minst Tre knivar från Wei, som färdigställdes 1964.

1974 delade Harry Nobelpriset i litteratur med sin författarkamrat Eyvind Johnsson.

När Harry dog år 1978, liksom Moa 74 år gammal, efterlämnade han en hel del anteckningar, som lämnades till Uppsala universitetsbibliotek. Det handlade om material kring boken Vägen till Klockrike. Man visste att Harry hade planerat att ge ut en bok med sådant som blivit över när han skrev Vägen till Klockrike och att han hade tänkt sig titeln Bollesagor. Materialet bearbetades av Inga-Lisa Munck och Bollesagor gavs därefter ut postumt.

Egna reflektioner kring Harrys och Moas författarskap

Harrys författarskap återspeglar på många sätt en personlighet med växlande temperament. I vissa av sina verk ger han uttryck för en ljus världsbild, för att i andra beskriva mörka grubblerier. Skiftningarna är tydliga i hans dikter och skisser, där världen ibland är lysande vacker, för att vid andra tillfällen skildras som ondskefylld. Denna dikotomi är också synlig i böckerna om luffaren Bolle, vars tillvaro skildras som ömson idyllisk, ömson problemfylld. Detta är nu inget negativt, utan bidrar till att ge författarskapet dynamik. Dessutom måste ju alla de ovanliga och fascinerande tankar som Harry låter sina rollfigurer tänka eller formulera, i grunden komma från Harry själv. Det kan understrykas att handlingen i böckerna periodvis kan vara ganska stillastående; det är ofta tankarna, dialogen och personskildringarna som ger läsvärde. Mycket text kan läggas på att beskriva en fascinerande karaktär som har mycket lite med bokens övriga handling att göra.

I sin bok Vägen till Klockrike använder sig Harry av symboler. I boken beskriver han Klockrike som en plats, dit luffarna strävar efter att komma. Men vägen dit är svår, nästintill omöjlig, för dem. Vägarna bevakas hårt av poliser och blir luffarna gripna för lösdriveri får de ett års straffarbete. Men i själva verket är Klockrike inte alls menat att betraktas som en ort eller en plats, utan som en symbol för den inre harmonin och känslan av fullkomlighet. Vägen till Klockrike beskriver den ofta svårfunna och krävande resan till själsligt välbefinnande. Symboliken skymtar fram i själva namnet Klockrike: det låter inte som en jordisk plats.

Bollesagor är ett slags fortsättning på Vägen till Klockrike. Boken består av olika kapitel som vart och ett är fristående, med få undantag. Det finns ingen genomgripande handling, utan varje kapitel skildrar en ny episod i luffaren Bolles liv. Bollesagor innehåller många dialoger med tankeväckande innehåll, dels mellan de olika luffarkamraterna, som utbyter tankar om livets mening och varför de går på luffen, och dels mellan luffarna och människorna de möter under sina vandringar. Ofta kommer luffarna i samspråk med grovkorniga bönder med avog inställning till luffarbröderna. Författarens sympatier blir då tydliga, genom att han alltid förser luffarna med klipska svar på böndernas frågor.

Ett tydligt karaktärsdrag i Harrys diktning och romaner är fascinationen för naturen. Rollfigurerna vistas ofta på landsbygden, vilket ger författaren tillfälle att sätta ord på naturfenomen som fångat honom. Särskilt märkbart är detta i boken Utsikt från en grästuva. Harrys naturbetraktelser är så ömsinta och träffande att läsarens ögon öppnas upp för miraklet i det som annars betraktas som vardagligt. Denna förmåga att se det vackra i det alldagliga sträcker sig ibland utanför naturens gränser, så att exempelvis en karta kan förvandlas till ett konstföremål. Det är spännande att betrakta världen genom dessa glasögon, som Harry så skickligt förser läsaren med.

Bland Moas litterära verk har självbiografierna en framträdande plats. Tidslinjen i dessa är inte helt rak, utan nya händelser bakåt i tiden vävs in i senare böcker. I någon mån ser det ut som att Moa blev mer utlämnande och kände större mod att berätta om känsliga upplevelser när hennes författarskap blivit stabilare.

Boken Jag möter en diktare har en underfundig titel. Jag är nog inte ensam om att ha föreställt mig att boken skulle handla om Moas möte med Harry. I själva verket var diktaren inte alls någon poet, utan en arbetskamrat till hennes styvfar, som av omgivningen kallades ”diktaren”. Om denna illusion är medvetet skapad av Moa får vi låta vara osagt.

I boken Armén vid horisonten beskriver Moa hur det kom sig att hon började skriva i tidningar. Hennes första artikel publicerades enligt henne själv av en slump. Hon hade skrivit ett brev för att framföra sina åsikter till redaktionen på en tidning, varpå de publicerade hela brevet. Dessutom märkte de att Moa kunde tala för sin sak, för de sände tio kronor, för att hon skulle ha till porto för fler insändare. Moa säger att detta blev hennes räddning, inte ekonomiskt, men andligen. Uppenbarligen öppnades därmed en kanal för den vilja att påverka samhället som ständigt var hennes drivkraft.

Ett återkommande tema i Moas böcker är hur samhällets lägre klasser lever och ser på sin omgivning. Tankar och händelser målas ut detaljrikt, medan miljöskildringarna i sig är ganska snåla. Mycket är gammalt, slitet och färglöst. Betoningen i Moas böcker ligger på människorna, inte på de litterära kulisser där de rör sig. Hennes karaktärer visar ofta prov på stor styrka och hög integritet. Trots att Moa placerar dem i eländiga sammanhang låter hon dem sällan förtvivla. Titeln Drottning Grågyllen säger något om detta. Ett annat exempel är Mia i Mor gifter sig. Mia, som alltså är Moa själv, levde i en på många sätt torftig tillvaro. Ändå skriver hon: ”Vid denna tid trodde jag att blommor växte för min skull. Alla fåglar sjöng för mig. Allt underligt och vackert, som sol och måne och stjärnor och blommor och träd, var till för min skull. Även leksaksfönstren och bagerifönstren i stan, fast jag sällan hade tillfälle att köpa av härligheterna. Men man kunde inte köpa sol och måne heller. Så allt var tillagat för mig, liksom planeterna lyste för mig, för att jag skulle se stigen.”

Det är naturligt att jämföra två författares litteratur när de båda varit ett par och således delat tillvaro. Hur olika kan de verk vara som föds i samma miljö? Mycket olika, om man ställer Harrys och Moas böcker jämte varandra. Moas böcker innehåller alltid ett tydligt budskap, där hennes samhälleliga patos lyser igenom med full kraft. Harrys böcker, å sin sida, är mer inriktade på att förmedla finstämda känslor och betraktelser. Moas litteratur är en rungande partsinlaga i den politiska debatten, medan Harrys är ett skört konstverk.  När Moas böcker präglas av skärpa, är Harrys mer sökande och kan ge olika läsupplevelse utifrån hur de tolkas.

Illvilliga tungor har ibland velat göra gällande att Harry är den verkliga författaren till Moas böcker. Efter att ha skaffat källmaterial till detta porträtt törs jag avfärda sådana påståenden. Moas författarskap blommade ut efter giftermålet med Harry, men hon var aktiv som skribent redan innan hon mötte honom och flera av deras verk skrevs parallellt. Dessutom är de stilmässigt väsenskilda. Jag har under arbetet med detta författarporträtt även stött på uppfattningen att Moa skulle ha ”påverkats” av Harrys skrivande. Inte heller det tror jag ger en sann bild av förhållandena dem emellan. Moas böcker är självständiga och mycket olika makens. De bär få spår av inflytande från honom. Däremot hämtade författarna råd och inspiration från varandra. Ett exempel är Moas novell Fregatten Vanadis, som bygger på en historia som Harry berättat för henne. Formuleringarna och tonläget är dock allt igenom av Moas. I ett brev nämner Moa dessutom att hon skulle vilja ha sitt arbete klart inom kort ”ty Harry kan behöva hjälp med sitt skrivande”.  De båda makarna verkar alltså ha dragit ömsesidig nytta av varandra. Tillsammans utgör de inte bara ett av vårt lands mest intressanta författarpar, utan de har båda bidragit till den andres utveckling av ett framstående författarskap.

 

 

Det mesta är omöjligt, därför har vi drömmar.

 – Ur Harry Martinsons Bollesagor

Jag älskar Sverige för att det frambragt en sådan kvinna.

– Maurice Chevalier om Moa Martinson

 

Fotnot:

Enligt litteraturlistan i författarporträttet har följande källor använts: Bra Böckers lexikon, De litterära Nobelprisen av Helmer Lång, Fönstret nr 8-9 1986, Harry Martinson av Ingvar Holm, Harry Martinson och Moa av Sonja Erfurth, Kvinnornas Litteraturhistoria del 1, Kvinnornas Litteraturhistoria del 2, Litteraturorientering, Litterär vägvisare genom svenska landskap av Carl Olov Sommar, Moa i brev och bilder av Glann Boman, Moa Martinson av Ebba Witt-Brattström, två inspelade radioprogram och författarnas egen litteratur.

Det är närmare 30 år sedan författarporträttet skrevs och jag har inte kontrollerat den information som förs fram, varför jag inte kan garantera att fel inte smugit sig in.

Den som vill veta mer om Moa och Harry Martinson rekommenderas ett besök på torpet Johannesdal i Sorunda:

https://www.moamartinson.se/moa-martinsons-torp-johannesdal/

https://www.oppetarkiv.se/video/11412778/journalfilm-moa-martinson-pa-torpet

Ordspråk och talesätt, del 5: Att slå blå dunster i ögonen på någon

bild öga

Att slå blå dunster i ögonen på någon är detsamma som att vilseleda personen, oftast genom att försköna en given situation eller företeelse. Den lurade får således sin bild förvanskad av vackert tal, vilket metaforiskt uttrycks som att hon eller han får dunster i ögonen; om blicken fördunklas av dunster blir den oskarp, så att verkligheten inte kan avläsas korrekt. Kanske syftar detta tillbaka på äldre tiders trollkonstnärer, som åstadkom en rök eller ”dunst” för att dölja för publiken vad som skedde.

Varför dunsterna beskrivs som blå är mer oklart. Om man granskar några andra vanliga uttryck ser det emellertid ut som att färgen blå förknippas med godtrogenhet och naivitet. Att vara blåögd är detsamma som att vara troskyldig och den som svävar i det blå är orealistisk. Blått verkar alltså bära med sig en känsla av bristande verklighetsuppfattning och enfald, vilket kanske förklarar varför denna färg används till att förstärka idiomets innebörd.

 

Tryckta källor:

Holm, Pelle (1971), Bevingade ord, Bonniers

Ström, Fredrik (1963), Svenska ordspråk, Bonniers

 

Otryckta källor:

http://www.kolumbus.fi/seanhype/luckan/seniornet/dunster.htm

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_svenska_idiomatiska_uttryck

Hur ska vi hantera den kulturella splittringen?

Även om Sverige helt stänger sina gränser för invandring från muslimska länder kommer vi år 2050 ha en av de högsta procenten av muslimsk befolkning i Europa. Vid en begränsad invandring kommer Sveriges befolkning utgöras av 20,5 procent muslimer och skulle regeringar framöver, som nu utlovas av Stefan Löfvén, tillåta en högre invandring kommer Sveriges befolkning 2050  utgöras av 30 procent muslimer. I bägge fallen ligger Sverige långt över de gamla kolonialmakterna  Storbritannien och Frankrike, liksom Tyskland och kommer ha Europas störst muslimska befolkning.

Hur ska denna befolkning, med en kultur som inte motsvarar den som varit förhärskande i vårt samhälle, förhålla sig till den samhällsmodell vi kallat den svenska? Vad gör vi med ett samhälle som splittrats, där minoriteters rättigheter blivit viktigare för de styrande än befolkningens sammanhållning? Hur ska vi förhålla oss till ett samhälle där politisk islam får ett allt större inflytande och ungdomar inte radikaliseras av socioekonomiska förhållanden – men av ett kulturellt avståndstagande till ett kristet eller sekulärt samhälle? Där de trots att de är födda i Sverige kallar sig syrier, somalier eller afghaner?

Så inleder Chris Forsne sin krönika på Ledarsidorna. Hennes text utgår från ett specialnummer av Le Figaro och adresserar ett av de största samhällsproblem vi står inför: desintegrationen och den åtföljande kultursplittringen.

Den egna kulturen är en fundamental del av en människas identitet och kulturskillnader kan skapa våldsamma motsättningar. Så hur ska diametralt olika kulturer samexistera inom ramarna för ett och samma lands lagstiftning? Forsne har inga svar (kanske finns det inga?), men beskriver problembilden med en orädd skärpa som hittills varit ovanlig i sammanhanget.

Du hittar texten här:

https://ledarsidorna.se/2019/01/den-som-sar-vind-skordar-storm-hosea-87/

Kulturhistoriska sevärdheter, del 20: Gamla Uppsala

20181103_144809

Få platser i vårt land är så historiskt laddade som Gamla Uppsala. Legender beskriver Uppsala som centrum i det rike som skulle utvecklas till att bli landet Sverige. De historiska källorna är dock klena och uppblandade med myter, varför vi nog aldrig får veta om det verkligen var här Sveriges vagga stod. Oomtvistligt är emellertid att Gamla Uppsala varit skådeplats för några av vår historias mest dramatiska och omvälvande händelser.

Från tidig Vendeltid var Uppsala en så kallad centralplats, d.v.s. en plats av stor ekonomisk, religiös, kulturell och politisk betydelse. Lämningar har visat att där fanns ett välutvecklat samhälle, samlat runt en kungsgård. Platsen låg då vid en fjärd, som användes för båttransporter. Fynd av deglar, gjuterihärdar, brons, bly och guld visar att där har funnits verkstäder för avancerat metallhantverk. Andra fynd talar för att man även har ägnat sig åt keramiktillverkning, pärlframställning och hornbearbetning. I området har man hittat lämningar efter osedvanligt stora långhus, som verkar ha legat på höga terrasser och haft breda ramper upp. Dessutom har där funits en gästabudshall, som kan ha haft religiös betydelse.

I Ynglingatal (ett kväde om Ynglingaätten, som författats omkring år 900) kallas Uppsala för ett kungasäte och i Heimskringla beskriver Snorre Sturlasson att ting brukade hållas på platsen. Det var också i Uppsala som kungen skulle utses, enligt dåtidens lag. I Västgötalagen omnämns härskaren som ”Uppsalakonungen”. Dessutom var Uppsala religiöst centrum för asatroende och Uppsalatemplet var den svenska asatrons främsta helgedom. Det ska ha varit kungens plikt att årligen förrätta blot. Kung Inge den äldre, som var kristen, ska ha avsatts sedan han vägrat att göra detta. Vart nionde år samlades man till en stor blotfest, då både människor och djur offrades. Senare kom de händelser som var avgörande för landets kristnande att utspela sig på platsen och Uppsala fortsatte därefter att vara ett religiöst centrum för kyrkan.

Enligt Ynglingatal ska Ynglingaätten ha regerat i området sedan tiden före Kristus. Historikern Saxo Grammaticus verk Gesta Danorum från ca år 1200 placerar guden Frejs söner i Uppsala. Det gör även Snorre Sturlasson, som hävdar att det var i Uppsala Frej bosatte sig efter att ha tilldelats mark av Oden. Frejs söner blev sedan kungar och kallade sig ”ynglingar” efter Frejs tillnamn Yngve. Detta gudomliga släktskap gjorde att kungarna hölls personligt ansvariga för skörden och kunde offras om det blev missväxt. Enligt Snorre Sturlasson ska 400- och 500-talets kungar Aun, Egil och Adils ligga begravda i de tre stora gravhögar som dominerar Gamla Uppsalas landskap. Undersökningar har också daterat högarna till denna tid. Däremot talar gravfynden mot att gravarna innehåller tre kungar. Det rör sig om s.k. brandgravar med fragmentariska fynd, vilket försvårar tolkningen, men östhögen verkar ha innehållit en kvinna och möjligen även en pojke. Västhögen innehåller däremot en man, medan mitthögen ännu är outgrävd.

Vilka som begravdes i Uppsala högar vet vi alltså inte, men av gravarnas storslagna utformning kan vi dra slutsatsen att det rörde sig om upphöjda personer. Gravgåvor i form av guldföremål talar om rikedom och en duvhök, som sannolikt varit jaktfågel, vittnar om att det rört sig om personer i dåtidens överklass. I omgivningarna finns gravfält med hundratals gravar av enklare slag. Många av gravarna plöjdes dock sönder när området nyttjades som åkermark.

20181103_142449Det kristna övertagandet i riket skedde när makthavarna i Uppsala konverterade från asatro till kristendom. Den första kristna kyrkan i Gamla Uppsala byggdes sannolikt på 1000-talet. På platsen uppfördes sedan Sveriges första ärkebiskopskyrka 1164. Efter att den brandhärjats flyttades ärkesätet 1270 till Östra Aros, som kom att bli dagens Uppsala. Delar av den gamla kyrkans murar finns dock kvar i den kyrka som står på platsen idag. Enligt vissa teorier kan kyrkan vara byggd ovanpå det gamla hednatemplet, men arkeologiska undersökningar av marken under kyrkan har inte gett tydliga hållpunkter för detta.

För dagens besökare är det kanske känslan av att vandra på så utpräglat historisk mark som är den största upplevelsen: här har makt och religion samlats under både hednisk och kristen tid och platsen är därför starkt symboliskt laddad. De väldiga kungshögarna ger landskapet en imponerande siluett och på Gamla Uppsala museum skildras både platsens historia och de myter som är kopplade till den.

20181103_144247

Sedan år 2000 har Gamla Uppsala återfått något av sin tidigare betydelse, då vårblot årligen hålls vid högarna. Den hedniska tidens disablot, en offerfest vid vårdagjämningen som kombinerades med rådslag (disting) och handel, lever kvar i Uppsalas distingsmarknad.

 

Adam av Bremens skildring av Gamla Uppsala

Den kyrkliga författaren Adam av Bremen, som var verksam på 1000-talet, har lämnat utförliga beskrivningar av dåtidens liv och seder i Skandinavien. Han besökte själv aldrig Uppsala, men nedtecknade uppgifter han fått av den danske kungen Sven Estridsson. Förmodligen träffade Adam även andra uppgiftslämnare vid den danske kungens hov.

Adam av Bremen var uppenbart tagen av det han fick höra. Hans rafflande återgivningar innehåller ”ett berömt tempel som kallas Uppsala, beläget inte långt från samhället Sigtuna. I detta tempel, som är helt och hållet prytt med guld, dyrkar folket bilder av tre gudar.”

Dessa gudabilder föreställer Tor, Oden och Frej. Adam anger Tor som den mest framstående guden och beskriver hur gudarna hedras vid offerceremonier:

”Tor var den mäktigaste av dem och härskade över åska och blixt, vind och regn, solsken och gröda. Han var placerad i mitten med en spira i sin hand, och på hans sidor satt Oden, krigsguden, i full beväpning och Frej, freds- och kärleksguden, försedd med en väldig stående manslem. Alla de hedniska gudarna är tilldelade präster som frambär folkets offer. Om farsoter eller hungersnöd hotar offrar man till Tor, vid krig till Oden och vid bröllop till Frej. Vart nionde år har man niodagarsblot, en gemensam fest där folk från hela sveariket deltar. Då offrar man nio stycken av varje varelse av manligt kön, även människor, och kropparna hängs upp i en lund nära templet. Ingen får utebli från dessa blot och alla sänder gåvor till helgedomen, såväl kungarna som folket. De som antagit kristendomen måste köpa sig fria från deltagande, något som är grymmare än varje straff.”

Vidare beskriver Adam av Bremen att det på platsen ska finnas ett träd som grönskar året om och en offerkälla. I samband med ceremonierna ska man sjunga sånger med så oanständigt innehåll att de ”bäst bör förtigas”.

 

 

Aun, Egil och Adils

I Gamla Uppsala finns tre mycket stora gravhögar, s.k. kungshögar. De byggdes på en rullstensås och ytan runt dem grävdes bort för att göra dem större. Äldre myter hävdar att Uppsala högar var begravningsplats åt hedniska gudar. Östhögen ska vara Odens hög, mitthögen Frejs och västhögen Tors.

Enligt Ynglingasagan (den inledande sagan i Snorre Sturlassons Heimskringla) har högarna istället rests över sveakungar. I den största högen ligger Aun den gamle, som ska ha levt under senare delen av 400-talet. Två gånger blev han slagen av danskarna och tvingades fly till Västergötland, men han kom tillbaka och fortsatte regera sitt rike. Han blev osedvanligt gammal, minst 120 år, genom att han blotade nio av sina söner till Oden.

Auns son Egil, som uppenbarligen slapp bli blotsoffer, tog över makten efter faderns död. Det mest spektakulära som inträffade under hans regeringstid var att trälen Tunne gjorde uppror och drev kungen i landsflykt. Med danskarnas hjälp kunde Tunne besegras och ordningen återställas. Egil fick dock ett snöpligt slut, då en galt som skulle blotas löpte amok och attackerade honom. Han blev därefter begravd i mitthögen.

I den tredje högen ligger Egils sonson Adils. Han var son till den namnkunnige kungen Ottar Vendelkråka, som inte har någon hög i Gamla Uppsala, utan vilar i Vendel norr om Uppsala. Adils for på plundringståg till Saxland (Tyskland), där han förälskade sig i den vackra prinsessan Yrsa. Han gjorde henne till sin drottning, men hon rövades sedan bort av den danske kungen Helge Halfdansson. När Yrsa fick veta att Helge var hennes riktige far flydde hon förfärad tillbaka till Adils. Glädjen efter hennes återkomst blev dock kortvarig: under disablotet i Uppsalatemplet föll Adils av sin häst och slog sig så illa att han dog.

 

 

Tryckta källor:

Eriksson, Bo; Löfman, Carl O (1985), Sagan om Sverige, Natur och Kultur

Lindqvist, Herman (1992), Historien om Sverige. Från islossning till kungarike, Norstedts

Magnusson, Magnus (1979), Viking. Hammer of the North, Orbis

 

Otryckta källor:

https://allmogen.org/plats/uppsala-hogar/

http://www.arkeologigamlauppsala.se/Sv/historien-om-gamla-uppsala/kungshogarna/Pages/default.aspx

https://popularhistoria.se/sveriges-historia/vikingatiden/makt-och-myt-i-gamla-uppsala

https://www.raa.se/evenemang-och-upplevelser/upplev-kulturarvet/gamla-uppsala-museum/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Uppsala_tempel

Information har även inhämtats från utställningarna på Gamla Uppsala museum

Ännu mer Afghanistan

bild afganistan

Expressenjournalisten Magda Gads reportageserie om kvinnor i Afghanistan har skapat enorma svallvågor i samhällsdebatten. Gad är där, på plats i landet, och texterna kommer läsaren nära. Det är verkliga liv vi får ta del av och fotografierna visar den afghanska verklighetens folk. Vi får möta kvinnor och flickor som lever i detta nu och delar världen med oss. Ändå är deras tillvaro så skild från vår att det är svårt att förstå vad de berättar. De befinner sig i en sfär av barnäktenskap, misshandel, hederskultur och inlåsning. Det är deras vardag, baserad på en kultur som sanktionerar våldet mot dem.

Vad Gad tydligt påvisar är hur kulturella föreställningar kan ödelägga människors möjligheter till ett lyckligt liv – och just därför har hennes journalistik bemötts med ett märkligt motstånd. I Sverige, där mångkulturens förträfflighet närmast upphöjts till statsreligion, går den afghanska verkligheten inte att ta in. Alla kulturer ska ju vara lika bra, utom möjligen den svenska, om den ens existerar. Gads skildringar överensstämmer inte med teoribygget och hotar därmed rådande ordning. Det har fått vissa att reagera med ryggmärgsreflexen och helt enkelt avfärda reportagens innehåll som lögn. Det är naturligtvis bekvämare än att ifrågasätta sin egen världsbild.

Att diskussionen om Gads reportage i så stor utsträckning har kommit att handla om tillförlitligheten snarare än innehållet, är sorgligt. Ett större svek mot de flickor och kvinnor som delat med sig av sina liv är svårt att tänka sig. Därför vill jag nu tipsa om ännu en reportageserie om just Afghanistan. Även denna har skrivits av någon som varit på plats, pratat med människorna och sett med egna ögon: Helena Edlund. Edlund arbetade som sambandsofficer i Afghanistan 2010-2011 och fick på många sätt uppleva vad även Magda Gad har sett. Du hittar hennes texter här:

 

http://helenaedlund.se/tema-afghanistan-en-introduktion/

http://helenaedlund.se/landet-som-inte-gar-att-forsta/

http://helenaedlund.se/tema-afghanistan-traditionens-vald/

http://helenaedlund.se/tema-afghanistan-att-salja-ett-barn/

 

Läs och fundera över vad kulturen har för betydelse i en människas liv. Fundera också över den svenska kulturens värde. Jag skulle säga att det är oskattbart.

Nordisk folktro, del 15: Maran

bild mara

De flesta av den nordiska folktrons väsen håller sig i skogarna, men maran är ett undantag. Om nätterna söker hon sig in i människors hus för att angripa de sovande och framkalla hemska drömmar. Hon kan ta sig in genom minsta öppning, som nyckelhålet eller springan under dörren, och kryper sedan upp på den sovandes bröst. Den sovande kommer då att drömma så ondskefullt att han eller hon vaknar i skräck. Tyngden av maran på bröstkorgen kan också göra att den drabbade vaknar med en känsla av att inte kunna andas.

Marorna är från början vanliga människor, som drabbats av en förbannelse. Denna förbannelse gör att de varje natt förvandlas och tar marans gestalt. Ett odöpt barn kan tvingas bli mara om en katt hoppar över vaggan. Ett flickebarn kan också drabbas av förbannelsen om hennes mor försökt lindra sina födslovärkar med svartkonst. Om barnet är en pojke förvandlas han istället till varulv. Dessutom kan den som är avundsjuk och snål bli mara. Ogifta kvinnor kan förvandlas till maror efter sin död, när de söker närhet och värme hos de levande.

För att skydda sig mot maran kan man uppehålla henne med räkneuppgifter. Exempelvis kan man strö linfrö runt sängen eller lägga en psalmbok full av kohår på fönsterkarmen. Maran kan då inte låta bli att räkna alla frön eller hår, så att natten går utan att hon hinner skada någon. Man kan också hålla henne borta med en ramsa som uppmanar henne att räkna olika föremål, exempelvis: ”Mara mara minne, du får ej bli här inne förrän du räknat fåglar i skog, fiskar i flod, alla eketrär och Guds ord.” Ett annat sätt att skydda sig är att skjuta in skorna under sin säng innan man somnar, eftersom Maran måste kliva i den sovandes skor innan hon kryper upp i sängen.

Maran angriper ibland djur, framför allt hästar. Om man hittar sin häst orolig och svettig i spiltan, så kan orsaken vara att den blivit marriden under natten. Ofta finns då spår efter maran i form av toviga marflätor i hästens man. För att skydda hästen kan man rita markors med fem eller sex uddar på spiltans dörr eller hänga upp en död rovfågel i stallet. Man kan också hänga en lie över hästen, eftersom maran då kommer att rida på den vassa eggen istället för på hästens rygg.

Personer som förvandlas till maror om nätterna är omedvetna om det och glömmer allt de gjort under natten när de återtar sin normala gestalt. Förbannelsen kan brytas om någon talar om för den drabbade att hon är mara i precis samma stund som hon återvänder till sin vanliga kropp.

Maran har satt spår i det svenska språket i ord som mardröm och satmara. När något är svårt och obekvämt kan vi säga att det är marigt och en person som är opålitlig kan beskrivas som illmarig. Förr i tiden kallades munsår för markyssar, då de tänktes ha uppstått genom marans besök.

 

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag

Henriksson, Alf (red. 1990), Hexikon som lexikon. En sagolik uppslagsbok från A till Ö, Trevi

Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag

 

Otryckta källor:

https://www.sprakochfolkminnen.se/om-oss/for-dig-i-skolan/arkivvaskan/maran-i-folktron.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Mara_(nordisk_mytologi)

Svenska folksagor, del 14: Ärlighet varar längst

bild mus

I århundraden har våra folksagor vandrat från generation till generation. De har berättats framför brasan efter en dag av mödor och viskats vidare i nattens mörker när det varit svårt att sova. Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt:

En man och hans hustru var så giriga att de aldrig kunde få nog med pengar. Om de fick dem med rätt eller orätt, gjorde dem detsamma. Så dog de och måste lämna alltsamman. De hade två söner, och när arvet skulle skiftas, räknade de inte pengarna på vanligt sätt, utan mätte upp dem i skäppor. ”Nu är jag rik”, tänkte den äldste, och jag ska bli ännu rikare, ja kanske den rikaste i hela landet.” Och så köpte han ett fartyg, lastade det med dyrbara varor och reste ut i världen för att sälja dem. Men den yngste tänkte: ”Far och mor var just inte så noga med hur de kom över sina pengar. Bland alla de här riksdalerna finns det säkert många som inte har blivit ärligt åtkomna, och dem vill jag inte ha, för prosten har sagt att sådana pengar för olycka och förbannelse med sig.”

Därmed tog han alla sina pengar, gick ner till stranden, kastade dem i vattnet och ropade:

”Om det bland er finns några rättfärdigt förtjänade slantar, så må de flyta och alla andra sjunka till havets botten!”

Bland alla de tusentals slantar han kastade i vattnet flöt bara en enda. Den tog han upp, gick till sin bror med den och sade:

”Jag vet att du tänker fara ut i världen och tjäna dig en förmögenhet. Tag den här riksdalern, som är den enda jag har kvar, och försök med den förtjäna något för min räkning!”

Den äldste brodern skrattade åt den yngres dårskap, tog hans riksdaler och köpte en katt för den. Därefter for han ut på de stora haven, köpte och sålde och blev snart en så förmögen man att hans skepp var fullt av guld och silver.

Men när han for hem uppstod en förskräcklig storm och hans skepp drevs redlöst omkring av vågorna, tills det kom till en okänd ö. På ön låg en stor stad och i dess hamn kastade köpmannen ankar, glad över att oskadd ha undkommit med alla sina skatter.

Landets invånare tog vänligt emot honom och en dag blev han bjuden till självaste kungen på middag. Vid hovet fann han allting övermåttan vackert och präktigt, men han förvånade sig över att all mat på bordet var övertäckt och att det vid varje tallrik låg ett ris. Han frågade vad anledningen var.

”Jo”, svarade en hovman, ”vi lider under en fruktansvärd landsplåga. Så fort matlukten börjar kännas störtar råttor och möss fram ur alla vinklar och vrår. De hoppar upp på borden och äter upp all maten. Därför måste vi har ris för att köra bort dem med.”

”Det var besynnerligt”, sade köpmannen. ”Har ni inga katter?”

”Katter? Vad är det för någonting?” frågade hovmannen.

”Jo, det är djur som tar råttor och möss och jagar bort dem, så att de inte törs sticka fram nosen en gång”, sade köpmannen.

”Ack, den som ändå hade sådana djur”, utbrast kungen. ” Jag skulle vilja ge mycket för att äga ett sådant.”

”Ombord på mitt skepp har jag en katta, som nyligen fått ungar”, sade köpmannen. ”Vill ers majestät att jag låter hämta hit dem?”

Det ville kungen gärna. Kattan och hennes sex ungar hämtades och släpptes lösa i matsalen. Ögonblickligen försvann alla råttorna och man kunde äta utan att använda risen. Alla var nöjda och glada och tyckte att problemet hade fått en lyckad lösning. Men när köpmannen råkade titta ut genom fönstret fick han se sitt skepp stå i ljusan låga.

”Mitt skepp, mitt skepp!” klagade han bittert. ”Allt vad jag äger och har, har blivit eldens och vågornas rov! Ack, jag olycklige man!”

Efter en stund sade kungen:

”Ge dig till tåls, min vän! Om du vill ge mig katten och hennes ungar, så ska jag ge dig lika mycket guld och silver, som du nu har förlorat.”

Glad gav köpmannen sitt bifall härtill och snart låg ett nytt skepp lastat med guld, silver och dyrbarheter färdigt att avsegla. Köpmannen tog ett hjärtligt farväl av alla, steg ombord och började sin långa färd. Skeppet sköt god fart och det såg ut som om vindarna hellre skulle vilja hjälpa till nu, då det bara fanns rättfånget gods ombord.

Då köpmannen kom hem igen var brodern den förste han mötte. Denne omfamnade honom, önskade honom välkommen hem igen och undrade hur det gått med handeln.

”Vinsten var liten”, svarade köpmannen.

”Men min riksdaler, då? Har du tjänat något på den?” frågade brodern.

”Ja, det har jag”, svarade köpmannen. ”Kom själv och se.”

Så gick de båda ner till hamnen och for ut till skeppet. Där visade köpmannen sin bror båten och hela dess dyrbara last.

”Detta är ditt alltsammans”, sade han. ”Så mycket har du fått för din riksdaler.”

”Det är väl inte möjligt?”

”Jo, det är det”, sa köpmannen och berättade allt för sin bror.

Då han slutat föll den yngre brodern honom om halsen och grät av glädje.

”Ser du”, sade han, ”Gud välsignar det, som är ärligt förvärvat, men olyckan följer det, som är orätt fånget. Jag skänker dig hälften av allt vad här finns. Säkert kommer du hädanefter liksom jag att sky all orättfärdighet.”

”Jo, var säker på det”, svarade köpmannen och räckte sin bror handen.

Därefter levde de båda länge och lyckligt och lärde barn och barnbarn att ärlighet varar längst.