Den lilla kyrkan i Ugglum och dess märkvärdiga historia

I Ugglums socken i Västergötland finns en liten, tornlös medeltidskyrka omgiven av naturskön landsbygd. Kyrkans exakta ålder är inte känd, men sannolikt sträcker sig dess historia tillbaka till 1100-talet. Trots sin litenhet är kyrkan rik på kulturhistoriskt intressanta inventarier, där inte minst liljestenar och den bildrika predikstolen utmärker sig. Två runstenar och en madonnabild har tagits till Historiska museet i Stockholm, men kyrkans kanske mest säregna föremål har fått vara kvar: en port, där kulhål och märken vittnar om hur sockenborna en gång försvarade sin kyrka från fienden.

Den gamla porten har daterats till 1200-talet, men det var 300 år senare som den hamnade i skottelden. 1563 bröt det nordiska sjuårskriget ut och danska soldater strömmade in i Sverige för att återta land åt kung Fredrik II. Några av trupperna härjade i Västergötland och Ugglum hemsöktes av stridslystna soldater. Ortsborna slöt sig dock samman med stor beslutsamhet; deras kyrka skulle inte erövras och plundras. Under ledning av prästen Herr Erik belägrade de kyrkan och försvarade den så ihärdigt att danskarna aldrig lyckades ta sig in.

Efter krigets slut lät Ugglumsborna tillverka en vindflöjel som minnesmärke. Flöjeln utformades som en kyrka med ett stort lejon stående på taket. Uppenbarligen kände de sig modiga som lejon efter att ha fredat kyrkan. Att de uppskattade sin präst för hans insats är också ställt bortom allt tvivel – Herr Erik fick en hedervärd gravplats, alldeles under kyrkans predikstol.

Kyrkan i Ugglum har idag en nyare entré, men den gamla porten med kulhål från danskarnas bössor står bevarad framme i koret. På taknocken sitter vindflöjeln med lejonet och under predikstolen ligger Herr Eriks gravhäll. Tillsammans vittnar de om den stolthet Ugglumsborna en gång kände över sin hembygd och hur de gick samman för att försvara den. Hur Ugglums kyrka annars skulle ha sett ut idag eller om den över huvud taget hade funnits går inte att veta.

–

Trycka källor:

Ugglums kyrka i Gudhems församling, Skara stift. Informationsblad tryckt av Stenstorp pastorat. Finns att hämta i Ugglums kyrka.

.

Otryckta källor:

http://www.bjellum.se/9hjilmer/80Folklore/blomberg/gudhem.htm

https://www.svenskakyrkan.se/stenstorp/ugglums-kyrka

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ugglums_kyrka

Information har även inhämtats vid besök i Ugglum

Tänkvärt om kultur, del 74

Hvar helst än svenskarne uppslå sina bopålar i detta stora land, äro de kända för sin ärlighet och arbetsamhet, sin sparsamhet och idoghet. Våra svenska nybyggare lefva efter sina inkomster, köpa ej mer, än de kunna betala, och sätta sig icke i skuld. Ingen annan främmande folkstam lär sig vårt språk så fort och talar det så korrekt och fritt från utländsk accent, och ingen synes mig så fort omfatta våra amerikanska idéer samt så helt och hållet sammansmälta med oss och blifva fullständigt amerikaniserad. Om man frågar efter svenskarne, skall man sällan finna dem i våra fängelser eller straffanstalter; man skall finna dem sysselsatta med fredliga och idoga sträfvanden i våra verkstäder och fabriker eller företrädesvis i urskogarna och på prärierna i den stora vestern, där de genom ärligt och mödosamt arbete hafva förvandlat millioner tunnland vildmark till fruktbara gårdar och lyckliga hem.

Våra svenska medborgare försöka icke att vända upp och ned på våra institutioner. Det finns inga svenska anarkister eller dynamitmän. Ordnings- likasom frihetsälskande, gudfruktiga och laglydiga, söka svenskarne att lära känna landets lag, icke för att bryta, utan för att hålla den.

Den amerikanske diplomaten William W Thomas Juniors beskrivning av svenskar som emigrerat till USA i slutet av 1800-talet

Kulturhistoriska sevärdheter och upplevelser landskap för landskap

Nedan följer en lista med ett urval av Sveriges mest sevärda kulturhistoriska miljöer och arrangemang. Besöksmålen presenteras landskapsvis, men Stockholm har för enkelhetens skull fått en egen rubrik längst ner. 

Listan uppdateras fortlöpande med nya sevärdheter. Tycker du att något fattas? Skriv och berätta! Kontaktformulär hittar du under ”Kontakt”.

Blekinge

Björketorpsstenen (Läs mer här)

Karlskrona örlogsstad (Läs mer här)

Bohuslän

Blomsholms fornlämningsområde (Läs mer här)

En kulturhistorisk upptäcktsfärd runt Bro i Bohuslän: Bro kyrka, Bropelaren, Häller, kastalen på Brobergskullen, Störrebergs hällristningar, Skomakarhällen (Läs mer här)

Hällristningarna i Tanum (Läs mer här)

Dalarna

Falu gruva (Läs mer här)

Fryksås fäbod (Läs mer här)

Ornässtugan (Läs mer här)

Siljansbygden: Kulturhuset i Leksand, långbryggan i Rättvik, Rättviks kyrka, Nusnäs, Fryksås fäbod, Vasaloppsmålet, Vasaloppsmuseet, Zorngården, Solleröns gravfält, Naturum Dalarna (Läs mer här)

Vasaloppet (Läs mer här)

Dalsland

Dalslands kanal (Läs mer här)

Dals Rostocks brunnsmiljö (Läs mer här)

Halmens hus (Läs mer här)

Gotland

En kulturhistorisk promenad genom Tingstäde: Polhemsgården, Tingstäde kyrka, Tingstäde fästning, Tingstäde träsk, Gotlands försvarsmuseum (Läs mer här)

Gotlands bildstenar (Läs mer här)

Gotlands fornsal (Läs mer här)

Hoburgsgubben (Läs mer här)

Koviks fiskeläge (Läs mer här)

Visby ringmur (Läs mer här)

Gästrikland

Wij valsverk och trädgårdar (Läs mer här)

Halland

Grimetons radiostation (Läs mer här)

Hagbards galge (Läs mer här)

Halland från norr till söder: Släps kyrka, Tjolöholms slott, Äskhults by, Varbergs fästning, Varbergs kulturhistoriska museum, Apelvikens sanatorium, Grimetons radiostation, Berte museum, Halmstads slott, Örelids gravfält, Lugnarohögen (Läs mer här)

Hallands kulturhistoriska museum (Läs mer här)

Varbergs fästning (Läs mer här)

Hälsingland

En kulturhistorisk upptäcktsfärd i Hälsingland (publicerat på allmogens.se): Västerby klungby, Växbo kvarn, Trolldalen, Växbo lin, Träslottet, Arbrå fornhem, hälsingegården Gästgivars, Pallars hälsingegård, Jon-Lars hälsingegård (Läs mer här)

Erik-Anders hälsingegård (Läs mer här)

Rengsjö hembygdsby (Läs mer här)

Staffans stupa (Läs mer här)

Söderala: Söderala kyrka, Söderala hembygdsgård (Läs mer här)

Härjedalen

En färd genom Härjedalen: Älvros gamla kyrka, Ytterberg, Duvberg, Gammelremsgården, Hede hembygdsgård, Ruändans hällristningar, Flatruet, Ljungdalen (Läs mer här)

Jämtland

Döda fallet (Läs mer här)

Genom Jämtland: Döda fallet, Jamtli, Frösöstenen, Frösö kyrka, Sommarhagen, Mus-Olles museum, Glösa hällristningar, Glösa fångstgropar, Mattmars kyrka, Åre kyrka, Tännforsen, Ristafallet (Läs mer här.)

Stenen i grönan dal (Läs mer här)

Storsjön med Storsjöodjuret (Läs mer här)

Lappland

En kulturhistorisk promenad genom Jukkasjärvi: Jukkasjärvi kyrka, Márkanbáiki, hembygdsgården, ishotellet (Läs mer här)

En kulturhistorisk promenad genom Kiruna: Bläckhornen, Kiruna kyrka, gruvan, kvarteret Ortdrivaren, Samegårdens museum, Luossavaara (Läs mer här)

Fatmomakke (Läs mer här)

Kyrkberget i Vilhelmina (Läs mer här)

Jokkmokks marknad (Läs mer här)

Medelpad

Galtströms bruk (Läs mer här)

Sundsvalls stenstad (Läs mer här)

Norrbotten

Bodens fästning (Läs mer här)

En kulturhistorisk upptäcktsfärd i Norrbotten: Teknikens hus, Norrbottens museum, Norra hamnen, Luleå domkyrka, Gammelstads kyrkstad, Siknäsfortet, Englundsgården, Kalix kyrka, Vassholmens flottningsmuseum, Sangishögen, Haparanda kyrka, järnvägsbron, Hermansons handelsgård, Kukkola, Struves meridianbåge, Luppio-berget, Övertorneå kyrka, Kengis bruk, Laestediuspörtet, Hanhivittiko fäbod, Brännaberget, Bodens fästning, Storforsen (Lär mer här)

Gammelstads kyrkstad (Läs mer här)

Närke

Glanshammars kyrka (Läs mer här)

Kvarntorpshögen (Läs mer här)

Wadköping (Läs mer här)

Örebro slott (Läs mer här)

Skåne

Ales stenar (Läs mer här)

Glimmingehus (Läs mer här)

Klövasten (Läs mer här)

Kulturen i Lund (Läs mer här)

Lunds domkyrka (Läs mer här)

Småland

Barnens bästa i Småland: Ljungby gamla torg, sagomuseet, Kånna högar, Eksjöhovgård, Astrid Lindgrens värld, Stensjö by, smalspårsjärnvägen Västervik-Hultsfred (Läs mer här)

Eksjö trästad (Läs mer här)

En kulturhistorisk promenad genom Västervik: Smalspårsjärnvägen, båtsmansstugorna, Wimmerströmska gården, Sankta Gertruds kyrka, Stegeholms slottsruin, Gränsö slotts ljusstöperi, Västerviks museum (Läs mer här)

En kulturhistorisk upptäcktsfärd på Visingsö: Visingsborg, Brahekyrkan, Kumlaby kyrka, Tempelgården, Näs borg (Läs mer här)

Glasriket (Läs mer här)

Granhults kyrka (Publicerat på allmogens.se, läs mer här)

Kalmar slott (Läs mer här)

Kronobergs slottsruin (Läs mer här)

Kånna högar (Läs mer här)

Sagomuseet i Ljungby (Läs mer här)

Skurugata med Tjuvajösses håla: (Läs mer här)

Stalpet (Läs mer här)

Vederslövs gamla kyrka (Läs mer här)

Södermanland

Gripsholms slott (Läs mer här)

En kulturhistorisk promenad genom Mariefred: Ingvarsstenen, hjorthagen, museijärnvägen, S/S Mariefred, Callanderska gården, Kärnbo kyrkoruin (Läs mer här)

Kolmilan vid Skottvångs gruva (Läs mer här)

Miniature kingdom (Läs mer här)

Skottvångs gruva med Åkers styckebruk (Läs mer här)

Uppland

Albertus Pictors kyrkomålningar (Läs mer här)

Birka (Läs mer här)

Drottningholms slott (Läs mer här)

Gamla Uppsala (Läs mer här)

Gustavianum (Läs mer här)

Hågahögen (Läs mer här)

Uppsala domkyrka (Läs mer här)

Värmland

Brunskogs hembygdsgård med Gammelvala (Läs mer här) 

Ekshärads kyrkogård (Läs mer här)

Högbergsfältets gruvområde (Läs mer här)

Långban (Läs mer här)

Saxholmens borg (Läs mer här)

Smaka på Värmland (Läs mer här)

Södra Råda gamla kyrkplats (Läs mer här)

Västerbotten

Bonnstan (Läs mer här)

Lövångers kyrkstad och sockenmuseum (Läs mer här)

Mjösjöns skeppssättning (Läs mer här)

Västergötland

De gåtfulla liljestenarna (Läs mer här)

Habo kyrka (Läs mer här)

Hedareds stavkyrka (Läs mer här)

Herrljunga hembygdspark (läs mer här)

Husaby med omgivningar: Husaby kyrka, Sankt Sigfrids källa, biskopsborgen, Flyhovs hällristningar (Läs mer här)

Ekornavallen (Läs mer här)

En färd runt Kinnekulle: Kinne-Vedums kyrka, Forshems kyrka, Falkängens hantverksby, Hellekis säteri, Hällekis stenbrott, Råbäcks stenhuggeri, Västerplana kyrka, Källby hallar, Lasses grotta (Läs mer här)

Karlsborgs fästning (Läs mer här)

Lasses grotta (Läs mer här)

Nääs slott (Läs mer här)

Sparlösastenen (Läs mer här)

Tidans kulturhistoriska pärlor (Publicerat på allmogens.se): Vallby Sörgårdens kulturreservat, Flistads kyrka, kung Ranes hög, Askeberga skeppssättning, Vaholms spännverksbro (Läs mer här)

Trandansen vid Hornborgasjön (Läs mer här)

Ugglums kyrka (Läs mer här)

Varnhems klosterkyrka (Läs mer här)

Ålleberg (Läs mer här)

Åsle tå (Läs mer här)

Västmanland

Anundshög (Läs mer här)

Arboga stadskärna (Läs mer här)

Engelsbergs bruk (Läs mer här)

En kulturhistorisk promenad genom Västerås: Västerås slott, Västerås domkyrka, Kyrkbacken, Vallby friluftsmuseum (Läs mer här)

Ångermanland

Hemsö fästning (Läs mer här)

Nämforsens hällristningsområde (Läs mer här)

Ytterlännäs gamla kyrka (Läs mer här)

Öland

Norra Ölands kulturskatter: Långe Erik, Källa ödekyrka, väderkvarnen i Sandvik, Bruddesta sjöbodar, forntidsbyn i Skäftekärr, Borgholms slott, Solliden, Sankta Britas kapell, Störlinge kvarnrad, Skedemosse, Ismanstorps borg, Himmelsberga (Läs mer här)

Södra Ölands kulturskatter: Stora Alvaret, Karlevistenen, Mysinge hög, Gettlinge gravfält, Degerhamns hembygdsuseum, Eketorps borg, Karl X Gustavs mur, Långe Jan (Läs mer här)

Östergötland

Alvastra klosterruin (Läs mer här)

Göta kanal (Läs mer här)

Himmelstalunds hällristningar (Läs mer här)

Omberg (Läs mer här)

Sankta Maria kyrka i Risinge (Läs mer här)

Vadstena klosterområde (Läs mer här)

Vreta kloster (Läs mer här)

Stockholm

Historiska museet (Läs mer här)

Museet vikingaliv (Läs mer här)

Klenoder ur vårt kulturarv, del 20: Bänken från Kungsåra

I Sverige finns två möbler som gör anspråk på att vara landets äldsta: Suntakstolen och Kungsårabänken. De dateringsförsök som gjorts ger emellertid vid handen att bänken från Kungsåra är den troliga vinnaren. Nedan berättas om dess historia.

Kungsårabänken har ursprungligen stått i Kungsåra kyrka utanför Västerås. Dess exakta ålder är inte känd, men den typ av djurornamentik som smyckar rygg- och armstöd var populär på 1000-1100-talet. Om dateringen stämmer har bänken tillverkats i övergången mellan vikingatid och medeltid och är ungefär 1000 år gammal.

Bänken är mycket välbevarad och stod länge i kyrkan utan att dra till sig någon större uppmärksamhet. Först när arkeologiprofessor Oscar Montelius befann sig i Västerås för att hålla föredrag 1906 fick han höra talas om bänken, varpå han skickade Historiska museets antikvarie Emil Ekhoff till Kungsåra för att undersöka den. Bänken var då undanstoppad på orgelläktaren bland gammalt skräp och en äldre församlingsbo kunde vittna om att den stått där i minst 40 år.

Träet i bänken är furu, som skurits till för att sammanfogas med trätappar. Bakstycket är drygt två meter långt och mäter över en meter i sin högsta höjd. Förmodligen har bänken lämnats omålad: några spår av färg har inte kunnat hittas på den. Ryggstödet är försett med ett mönster av slingrande drakar och flera oidentifierade djur ingår i utsmyckningarna på bänkens övriga delar. Motiven har hedniska drag och påminner mycket om den ornamentik som kan ses på runstenar, smycken och bruksföremål från vikingatiden. Störst arbete har lagts ner på ryggsidan, vilket talar för att bänken tillverkats för att placeras med ryggen mot betraktarna. Kanske har den varit kyrkbänk åt en storman eller kunglig förvaltare, som haft sin sittplats långt framme i kyrkan.

Bänken finns nu utställd på Historiska museet i Stockholm, dock utan någon skylt som berättar om den. För att ta del av bänkens historia och sätta den i sitt sammanhang behöver man därför läsa på före besöket och aktivt leta upp den bland museiföremålen.

En beskrivning av Kungsårabänken

Bänkens förnämsta märklighet är emellertid dess dråpliga ornering och den öfverlägsna smak, ja man kan godt säga konstnärlighet, som gjort sig gällande vid dess förfärdigande. Till ornamentens närmare karaktärisering får jag tillfälle att längre fram återkomma. Det är emellertid ej blott den rent ornamentala utsmyckningen, som gör bänken till ett framstående arbete, dess hela uppbyggnad och form fastslår den såsom ett sådant. Man betrakte t. ex. den allt igenom lyckade ytterkonturen af bänken sedd bakifrån, med dess smakfullt böjda öfverlinje, på ett synnerligen kraftigt och lyckligt sätt afslutad af de dråpligt skurna djurhufvudena. En liten detalj torde härvid böra framhållas. Öfvergången från sistnämnda hufvuden eller rättare sagdt från deras halsar till de bakre uppståndarne kunde lätt, om den ej särskildt behandlats, hafva gifvit intryck af svaghet och af alltför nykter simpelhet, men som af sig själfva framväxa här tvenne, svagt modellerade, flikar, helt och hållet förtagande nämnda intryck. Man aktgifve vidare på den originella formen af den bevarade främre uppståndaren, åstadkommen genom det irländska bladet och andra motiv. Med ett ord man kan ej tveka att beteckna ett så väl genomtänkt, med sådan säkerhet utfördt arbete såsom ett mästerverk i sitt slag, ett mästerverk inom möbeltillverkningen, hvartill vår tids möbelritare ytterst sällan torde lyckas åstadkomma ett motstycke.

– Emil Ekhoff i Fornvännen 1907

–

Tryckta källor:

Fornvännen 1907, s. 49-76

Otryckta källor:

Bara titta inte sitta!

https://sverigeshistoria.se/for-elever/foremal/bank/

Information har även inhämtats vid besök på Historiska museet i Stockholm.

Svenska folksagor, del 39: Hur björnen lärde känna människan

Dagens folksaga är hämtad ur boken Svenska folksagor, som sammanställts av Jan-Öyvind Swahn. Jag återger den fritt.

Det var en gång en björn som bodde djupt inne i skogen och grubblade mycket över hur en människa såg ut. En dag mötte han en räv och passade då på att fråga om räven visste.

”Vet du inte det?”, svarade räven. ”Följ då med mig, så ska jag visa dig en.”

De båda djuren gick ett stycke tillsammans och efter en stund mötte de en liten pojke.

”Är det en människa?” undrade björnen.

”Det ska bli en”, svarade räven. Och så gick de vidare. När de vandrat en stund mötte de en gammal gubbe.

”Är det en människa?” frågade björnen.

”Det har varit en”, svarade räven. Och så fortsatte de sin färd.

Så mötte de en jägare.

”Där, där har du en människa!” sa räven. ”Honom kan du gå fram och undersöka, så vet du sedan hur en människa ser ut.”

Räven försvann sedan så fort han kunde, medan björnen lufsade bort mot jägaren, som just stod och laddade sitt gevär. Precis när han förde ner laddstocken i pipan tittade han upp och fick se björnen. Björnen stannade och betraktade jägaren nyfiket, men jägaren fick brått. Så snart han laddat färdigt höjde han bössan och sköt på björnen, men björnen var stor och stark och ett skott förslog inte. Istället sprang björnen förskräckt därifrån och sökte upp räven för att berätta vad som hänt.

”Hör du”, sade han, ”det var en rälig människa du visade mig! Han snusade och tuggade tobak. Och så snart han fick syn på mig spottade han mig i synen med tuggbussarna. En sådan ska jag hädanefter hålla mig undan för!”

Och så blev björnen folkskygg och flyttade längre in i sin skog.

Örtugar, penningar och riksdaler – om den svenska valutans historia

Den svenska valutans historia är dramatisk och innehåller allt från väldens största mynt och världens äldsta riksbank till kungamord och folkomröstning. Nedan följer en exposé över de svenska betalningsmedlens väg fram till den krona som vi idag använder, men alltmer sällan ser.

Långt innan Sverige hade blivit ett etablerat rike idkade nordborna handel med omvärlden. Bronsåldern inleddes redan innan den inhemska malmbrytningen hade kommit igång, vilket vittnar om en omfattande bronsimport. Vad som gavs i utbyte är inte helt klarlagt, men kanske rörde det sig om pälsverk, bivax, torkat kött, bärnsten och slavar. Under järnåldern började dyrbara metaller få en valutaliknande funktion, främst i form av så kallat bitsilver och betalningsguld; en lämplig bit av en silverstång eller guldspiral kunde knipsas av och lämnas i utbyte mot varor.

De första svenska mynten präglades på initiativ av Olof Skötkonung omkring år 1000. Olof Skötkonungs far, Erik Segersäll, hade låtit grunda kungastaden Sigtuna, som snabbt tog över Birkas betydelse som handelsstad. Dit lät Olof kalla anglosaxiska myntslagare för att prägla mynt försedda med hans namn och porträtt. På de tidigaste mynten omnämns han som ”Olof, kung i Sigtuna”, medan senare mynt försetts med inskriptionen ”Olof svearnas konung” på latin. De mynt som präglats efter år 1000 har märkliga och svårtolkade inskriptioner, som tyder på att produktionen tagits över av myntpräglare som inte kunde läsa. Bland annat kallas Olof för ”Rex Ancol”, kung av England, vilket antyder att text kopierats från andra mynt utan vetskap om betydelsen.

Sveriges första mynt, präglat av Olof Skötkonung. (Bild från Wikimedia Commons)

Olof Skötkonungs son Anund Jakob lät också prägla mynt. Därefter upphörde myntningen från cirka år 1030 och över 100 år framåt. Det tämligen självständiga Gotland lät börja tillverka mynt runt år 1140, men den rikssvenska myntningen återupptogs först mot 1100-talets slut av kung Knut Eriksson (regeringstid 1167-1195).  Bakgrunden var sannolikt handelns uppsving, som skapade behov av ett ordnat myntväsende. Han startade myntverk i Lödöse och Uppsala och hans myntproduktion verkar ha varit framgångsrik; många mynt med inskriptionen KANVTVS REX (Kung Knut) från denna tid har påträffats.

Det medeltida myntsystemet grundade sig på enheterna mark, öre, örtug och penning. Hur många penningar det gick på en örtug och hur många örtugar som ingick i en mark var man dock oense om – sättet att räkna varierade mellan Svealand, Götaland och Gotland. På 1300-talet fastslogs att Svealandssystemet skulle gälla i hela riket, vilket innebar att 1 mark = 8 öre = 24 örtugar = 192 penningar. Silvermyntfot tillämpades, så att mynten var av silver och valören baserad på vikt. Utländska mynt användes också i vissa sammanhang, exempelvis engelska silverpennies och italienska guldfloriner.

Under Gustav Vasas regeringstid (1523-1560) genomgick det svenska valutasystemet flera förändringar. En örtug blev uppdelad i tolv penningar istället för åtta. Dessutom lät Gustav Vasa år 1534 börja prägla ett större mynt, daler, med den tyska thalern som förebild. Silvermyntfoten tillämpades ännu, så att myntets värde avgjordes av silverinnehållet. Genom införandet av dalern fick valutan kontakt med det internationella myntsystemet och dalern blev ett mynt som främst användes för utrikeshandel. Till vardags fortsatte svenskarna använda mark, ören, örtugar och penningar och värdet i förhållande till dalern var inte fastställt.

Efter tysk förebild började Karl IX år 1604 att slå mynt med namnet riksdaler. Riksdalern hade högt silverinnehåll och kursen gentemot vanliga daler varierade. Under 1600-talet började bristen på svenska silverfyndigheter bli ett problem i myntframställningen, samtidigt som koppar var en viktig exportprodukt. Genom att binda upp en del av kopparutvinningen i inhemsk myntning ville man stärka kopparvärdet. Rikskansler Axel Oxenstierna beslutade därför att börja prägla Sveriges första kopparmynt 1624. Kopparmynten var, liksom silvermynten, så kallade värdemynt, d.v.s. de hade ett värde som motsvarade den ingående metallmängden. Det ledde till att två olika valutor uppstod: daler kopparmynt och daler silvermynt. Sverige hade fått dubbel myntfot.

Intet hafwer warit migh så swåårt att begrijpa som myntwäsendet. Jag hafwer der påå i fyretije år funderadt, men är lijka wijs nu påå min ålderdom, som jag war dhen första daghen.

– Rikskansler Axel Oxenstierna

Kopparmynten visade sig snart vara behäftade med problem. Kopparvärdet fluktuerade och mynten försvann ur cirkulationen så snart värdet på metallinnehållet översteg det nominella värdet. När kopparpriset sjönk blev mynten allt större. Så kom det sig att världens genom tiderna största mynt tillverkades i Sverige 1644: ett avlångt kopparmynt med en vikt på 19,7 kg! Sådana bjässar var förstås otympliga att använda och den fyrkantiga formen gjorde det lätt att minska myntens storlek utan att det syntes särskilt mycket. Det blev därför nödvändigt att gå över till runda mynt av mindre format. År 1666 infördes det första så kallade kreditmyntet i Sverige i form av ett mynt där den ingående kopparmängden inte motsvarade myntets angivna belopp. Värdet baserades då på att människor litade på myntens gångbarhet som betalningsmedel, vilket skulle visa sig bli ett problem för det framväxande bankväsendet.

Världens största mynt är ett svenskt kopparmynt från 1600-talet. Myntet mäter ungefär 65×35 cm och väger närmare 20 kilo! Idag går ett exemplar att se på ekonomiska museet (f.d. Kungliga myntkabinettet) i Stockholm.

1656 hade Sveriges första bank öppnats. Den kallades Stockholms banco och grundare var adelsmannen Johan Palmstruch, som hade inspirerats av det förhållandevis välutbyggda banksystemet i Nederländerna. Palmstruch fick stöd av Karl X Gustav, som menade att banken behövdes för att stabilisera penningpolitiken och hävda den svenska valutan gentemot andra länders; den svenska valutan var inte särskilt gångbar ute på kontinenten och människorna i nyerövrade områden hade låg tillit till den.

När kreditmynten började produceras på 1660-talet var det svårt för allmänheten att acceptera att myntvärdet inte motsvarades av metallvärdet. Många kände sig lurade och ville ha tillbaka de större mynten, som de hade deponerat på Stockholms banco. Resultatet blev en bankrusning. Palmstruch räddade situationen genom att ge ut insättningsbevis i form av så kallade kreditivsedlar. Banken garanterade värdet på sedlarna och åtog sig att vid behov ersätta dem med mynt. Dessa insättningsbevis kan sägas vara Europas första sedlar.

Kreditivsedel från 1666, utfärdad av Stockholms banco. 

Först blev de nya sedlarna en succé. Banken kunde bevilja lån utan att vara beroende av att beloppen samtidigt täcktes upp av insättningar. Sedlarna var också lättare att hantera än de gamla kopparmynten. Palmstruch frestades emellertid att ge ut för många sedlar i förhållande till de värden som fanns deponerade i banken. Banken började trycka allt större sedelupplagor och resultatet blev en våldsam inflation. Sedlarnas värde minskade och allmänheten förlorade förtroendet för dem. När många ville hämta ut sina besparingar blev banken tvungen att kräva tillbaka sina lån och Sveriges första bankkrasch var ett faktum. Det blev slutet för de första sedlarna. Riksrådet beslutade 1664 att lånen skulle betalas tillbaka och kreditivsedlarna drogs in. Palmstruch ställdes inför rätta och dömdes till döden för att ha misskött banken. Han benådades senare, men satt kvar i fängelse till 1670. Året därpå dog han, sjuk och nedbruten.

Trots misslyckandet kom Palmstruchs initiativ att få en betydelsefull roll för utvecklingen av det svenska bankväsendet; spillrorna av Stockholms banco användes 1668 till att bilda Riksens Ständers bank, som senare blev Sveriges riksbank. Därmed hade världens första centralbank grundats. Adeln var drivande bakom beslutet och ständerna beslutade att kungamakten skulle hållas utanför. Banken hade flera uppgifter, men en av de viktigaste var att upprätthålla ett fast penningvärde. Riksbanken skulle ”bibehålla det inländska myntet vid dess rätta och skäliga valör”, hette det.

1701 skapades föregångarna till dagens moderna sedlar när Riksbanken började ge ut så kallade transportsedlar. När en affär gjordes upp överfördes (transporterades) sedeln till sin nya ägare genom att namn och datum antecknades på den. Sedlarna blev inte så uppskattade; många köpmän upplevde det som integritetskränkande att behöva skylta med stora affärsuppgörelser. Dessutom var sedlarna opraktiskt stora; om de skulle postas klipptes ofta en bit av pappret bort för att spara porto. Banken protesterade mot oskicket i tidningsannonser och hotade med ”widrigt bemötande” om kunderna kom in med beskurna sedlar. Snart försvann transportsedlarna helt.

En så kallad transportsedel från 1729, försedd med sina forna ägares namn.

1700-talets krig tärde hårt på rikets ekonomi och tilliten till bankväsendet krympte. Efter Karl XII:s förödande förlust i Poltava 1709 uppstod oro i landet och många ville ta ut sina besparingar. Bankbesökarna fick dock kalla handen av banken, som lät hälsa att kungen hade bestämt att alla skulle bidra till kriget. Inga uttag var tillåtna. Pengarna förblev frysta och det dröjde flera decennier innan bankkunderna gavs tillgång till sina insättningar.

För att få medel till en ny armé gav Karl XII sin minister Georg Heinrich von Görtz i uppdrag att ordna upp rikets finanser. På dennes inrådan började man 1715 ge ut nödmynt för att täcka behovet av betalningsmedel i riket. Även denna gång rörde det sig om kreditmynt, där det nominella värdet var större än kopparvärdet. Karl XII lät sedan på eget bevåg öka antalet nödmynt till åtskilliga miljoner, vilket vid tiden för hans död hade drivit fram en kraftig inflation. Arvprinsen Fredrik I lät fängsla von Görtz och han dömdes till döden genom halshuggning. Fördragsamheten med misslyckade finansmän var fortfarande inte så stor vid denna tid.

När Hattpartiet tog makten 1738 startade en mer expansiv penningpolitik. Krigen mot Preussen och Ryssland var dyra och Hattarna ville stötta industrin ekonomiskt. Sedelpressarna gick, inflationen ökade och en spekulationsekonomi växte fram. Samtidigt var många falska sedlar i omlopp. 1755 startade Riksbanken Tumba pappersbruk för att försvåra förfalskningar. Sedlarna försågs med vitstämplar och vattenmärken och olika valörer gavs olika storlek. Dessutom fick sedlarna en finstilt varning: ”Den som denna sedel efterapar skal warda hängd”. Det avskräckte inte de två förfalskarna Susanna Ekström och Ingeborg Jönsdotter, som 1759 dömdes till döden. De hade dock tur och skonades av kungen.

Valutasystemet var nu i oreda. Runt om i landet användes dukater, riksdaler specie, riksdaler hamburger banco, daler kopparmynt, daler silvermynt, daler courant och daler carolin om vartannat. Situationen behövde redas upp och Gustav III gav finansminister Johan Liljencrantz i uppdrag att bringa ordning. Resultatet blev 1776 års myntreglering. Riksdalern och dess 48 skillingar infördes som valuta i hela landet. Kopparmyntfoten avskaffades och ren silvermyntfot återinfördes för att stabilisera penningvärdet: hädanefter skulle man kunna växla in Riksbankens sedlar mot silver till ett känt värde. Riksbanken var först emot, men släppte sedan igenom reformen i utbyte mot ett löfte om att kungen därefter skulle lämna banken ifred.

Systemet höll fram till 1789, då Gustav III behövde pengar till kriget mot Ryssland. Eftersom han hade lovat att inte blanda sig i Riksbankens sedelpressar grundade han Riksgäldskontoret och började ge ut obligationer mot ränta. Obligationerna började snart användas som sedlar under namnet ”riksdaler riksgälds” och den riktiga valutan började kallas ”riksdaler banco”. Sverige hade fått två ojämlika valutor: riksdaler banco gick att lösa in mot silver, medan riksdaler riksgälds var bara en papperslapp med mycket lågt värde. Dessutom beslutade kungen att de som lånat ut pengar i banco skulle få tillbaka i riksgälds. En av alla som förlorade pengar var Jakob Johan Anckarström, som senare blev kungens baneman. Ett av skälen bakom mordet ska ha varit missnöje med penningpolitiken.

Gustav III var inte ensam om att försöka ordna så att riksbankens sedlar skulle kunna lösas in mot silver. Detsamma gjorde Gustav IV Adolf. Krig och finansiella kriser gjorde dock att sedelpressarna fick gå varma, så att kopplingen till en bestämd silvermängd gröptes ur. Efter många års debatterande gjordes ett nytt försök att återinföra silvermyntfoten under Karl XIV Johan 1834. Denna gång stabiliserades penningvärdet för lång tid framåt, vilket gav stadga åt finanspolitiken. 1835 trycktes Sveriges första moderna sedlar på färgat papper. Sedeln hette riksdaler specie och motsvarade 2,67 riksdaler banco eller 4 riksdaler riksgäld. 1855 infördes decimalsystemet, då det fattades beslut om att riksdalern skulle vara indelad i 100 ören.

Riksdalern användes fram till 1873, då den Skandinaviska myntunionen grundades. Bakgrunden var att Danmark och Sverige hade beslutat att ersätta sina valutor med en gemensam, vilket ledde till att kronan introducerades. Guldmyntfot, där en krona var lika med 0,403225 gram guld, upprättades. 1875 anslöt sig Norge till unionen. Alla tre ländernas kronor hade då samma värde och var giltiga som betalningsmedel över gränserna. Efter att länderna valt olika inriktningar på sin politik upphörde myntunionen 1914 och valutorna frikopplades från varandra.

Under 1800-talet etablerades flera privata sparbanker och affärsbanker i Sverige. De hade rätt att trycka egna sedlar och tillslut fanns ett flertal banker som drev egen sedelproduktion vid sidan av Riksbanken. Under en period fanns både Riksbankens sedlar och sedlar från tio-femton affärsbanker i omlopp. 1897 antogs den nya riksbankslagen, enligt vilken Riksbanken fick monopol på sedelutgivning. Lagen trädde formellt i kraft vid årsskiftet 1903–04. Nu kunde Riksbanken definieras som en modern centralbank.

1914, i samband med första världskriget, övergav Sverige i likhet med de flesta andra länder guldmyntfoten. Den återinfördes 1924, men avskaffades igen i samband med börskraschen på Wall Street 1929. Genom det så kallade Bretton Woodssystemet kom kronan även senare att vara knuten till guld, men kopplingen upphävdes helt 1974.

Kronan har nu oavbrutet fortsatt att vara Sveriges officiella valuta alltsedan myntunionens dagar. Utseendet och valören på sedlar och mynt har ändrats flera gånger under 1900-talet, men mynt på minst en krona har nästan undantagslöst burit kungens porträtt. Sedlarna pryddes 2011 med naturmotiv och bilder av kända kulturpersonligheter. Alla Sveriges sedlar och mynt utom tiokronan byttes sedan ut under 2015-2016 och försågs med fler säkerhetsdetaljer. Under 2000-talet har emellertid hanteringen av kontanter minskat kraftigt och svenskarnas kontakt med valutan i dess fysiska form är inte längre en självklarhet. Alla vet nog inte längre hur de olika mynten och sedlarna ser ut.

Trots medlemskap i EU har Sverige valt att behålla sin egen valuta istället för att ansluta sig till euron. Beslutet fattades i en folkomröstning 2003 och idag tycker nog de flesta att det var klokt. Någon stark opinion för att ersätta kronan med euron förekommer inte.

–

Tryckta källor:

Henriksson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers

Lagerqvist, Lars o. (1976), Sverige och dess regenter under 1000 år, Albert Bonniers Förlag

Larsson, Lars-Ove (1993), Vem är vem i svensk historia. Från forntid till år 1900, Rabén Prisma

Lindqvist, Herman (1994), Historien om Sverige: När Sverige blev stormakt, Norstedts

Ohlmarks, Åke; Baehrendtz, Nils Erik (1993), Svensk kulturhistoria: Svenska krönikan, Forum

Wessnert, Gudrun (2004), Boken om 1300-talet, Bonnier Carlsen

Wetterberg, Gunnar (2013), Axel Oxenstierna. Makten och Klokskapen, Atlantis

Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och Kultur

–

Otryckta källor:

https://www.riksbank.se/sv/om-riksbanken/historia/historisk-tidslinje/

https://sok.riksarkivet.se/sbl/mobil/Artikel/11661

https://sv.wikipedia.org/wiki/Svensk_krona

Information har även inhämtats vid besök på Göteborgs stadsmuseum, Falbygdens museum, Ekonomiska museet (f.d. Kungliga myntkabinettet) i Stockholm och Wexiö gymnasii myntkabinett på Smålands museum.

Svensk allmogekultur, del 18: Kvinnans ställning

Nedanstående text har hämtats ut boken Svenska allmogens lif i folktro, folksed och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet. I det nedanstående stycket om kvinnans ställning väljer författaren att även ge tillbakablickar till medeltiden.

Man hade i allmänhet hög tanke om kvinnan, och brotten som begingos av kvinnor, voro ej heller så många, endast i ett fall upphörde all aktning och hänsyn för henne, och det var, när hon öfvade trolldom. Sedan gammalt ansågs kvinnan mäktigare än mannen att kunna utspörja tillkommande ting, och äfven som sjukvårdarinna stod hon högre. Med dåtidens uppfattning om spådom och läkekonst låg det nära till hands att taga allt sådant för svartkonst, och mannens uppfattning om henne gjorde väl sitt till, att hos kvinnan stärka denna tro på öfvernaturliga krafters spel. 1500- och 1600-talets hexprocesser visa kvinnonaturen i dess största förvirring och förvildelse härvidlag.

Bortser man från denna mörka sida, var aktningen för kvinnan den bästa möjliga. Man ville i lagarna skydda henne för kränkning, och hvarje våld mot kvinna straffades strängt. I Gottlandslagen heter det bl. a.:

”Slår du mössa eller hufvudduk af kvinnas hufvud, så att det ej är med våda gjort, och blottas hennes hufvud till hälften, då böt en mark penningar; men om hela hufvudet blottas, då böt två mark. Sliter du häkta eller märla af kvinna, då böt 8 örtugar; sliter du båda, böt 1/2 mark; men om den faller ner till jorden, då böt en mark. Sliter du snören af kvinna, då böt 1/2 mark för hvart, ända till högsta böter, och ersätt henne allt. Skuffar du kvinna, så att kläderna flyga för henne ur det lag, som de förr voro, då böt 8 örtugar. Flyga de upp till midten af läggen, böt 1/2 mark. Flyga de så, att man kan se knäskålarna, då böt en mark penningar. Tager du kvinna om handleden, böt 1/2 mark. Tager du om armbågen, böt 8 örtugar. Tager du om axeln, böt 5 örtugar. Tager du om bröstet, böt ett öre. Tager du om ankeln, böt 1/2 mark. Tager du mellan knäet och vaden, böt 8 örtugar. Tager du ofvanför knäet, böt 5 örtugar. Tager du en hand längre upp, då är skamliga gripet, och heter en dåres grepp; där äga inga penningböter rum.”

Som gift fick kvinnan full makt som husfru att styra i hemmet, rätt öfver lås och nycklar, delande med sin husbonde säng och säte. Hon var i mångt och mycket beroende af mannen, som i vissa fall hade rätt att förskjuta henne, något som dock ytterst sällan förekom. I Kristoffers landslag från 1400-talet heter det: ”Gud har visserligen åt mannen gifvit kvinnan till en hjälp och underdåne, men icke har han gifvit henne till träl och fotpall, och bör hvardera älska den andra, hon honom som sitt hufvud och han henne som sin lem. Därföre om en man af hat, ondska och dryckenskap eller för annan kvinnas skull, som han älskar, slår sin hustru blå eller blodig, lam eller lytt, gifve han dubbla böter och hennes fränder vare målsägare i sådant fall. Näpser han henne skäligen för brott hon begått vare han saklös.”

Det har så ofta talats om kvinnans ställning i allmogehemmet såsom ej bättre än en träls. J. Sundblad finner, att i alla de många ”knep” bruden hade att med en del åthäfvor vid bröllopet tillvälla sig husbondsvälde låg en skenbar motsägelse, då kvinnans ställning hos allmogen ändå alltid förblef ”ej stort bättre än en tjänarinnas”. P. Åhstrand säger på tal om Ölands kalkdistrikt 1768: ”Kvinnfolken, som här äro det svåraste slafveri underkastade, medan bonden 6, 8 á 10 veckor i sänder ligger borta på sina resor, måste under dess frånvaro yrka åkern, framskaffa det, som kan brista vid kalkugnen i ved och sten, den inrätta och utbränna, till dess männen komma hem; jag tviflar om det könet på någon ort i riket så sysselsättes, ty utom detta ser man aldrig deras händer lediga.” Om åkerbruksdistriktet säger samma författare: ””Uti de södra socknarna, där allenast åkerbruket idkas, äga de något större frihet, dock består deras göromål ej blott uti sysslornas skötande inomhus; ty om sommartiden, när bonden slår gräs, måste hustrun, dottern eller pigan göra detsamma; kör han åkern eller aftröskar säden, sker det på lika sätt, så att en piga hos ståndsperson eller bonde, gör i allt arbete lika gagn med en dräng, fast hon får mindre lön; endast med den åtskillnad, att de flesta pigor ej förstå slöjdarbete och bohagetygs tillredande, fast sådana icke dess mindre funnits, som vida öfvergått drängarna i den delen. Ingen dräng eller piga undandrager sig här boskapsskötseln, eller att köra oxar, som det förnimmes ske uti en del andra orter.”

De bevis på ”slafveri” som här anföras, synas emellertid snarare innebära ett visst förtroende för hennes arbete. Då man anförtrodde henne samma arbete som mannen, anvisade man henne samma rang och samma styrka och uthållighet som mannen. Det vore nästan underbart, om ej ”toffelvälde” skulle funnits under sådana förhållanden. Den, som hade så mycket förtroende för kvinnans kraft och uthållighet, hade alla skäl att frukta hennes makt i hemmet. ”Den som känner bondehemmet vet väl, att fruarnas ‘toffelvälde’, så vanligt i herremanshemmet, i dannemannens hörde till de högst sällsynta undantagen”, säger J. Sundblad. Likvisst är detta tämligen oriktigt. J. Öller träffar nog sanningen närmast, när han (1800) säger: ”Väldet inomhus är här som annorstädes, växelvis på ena stället hos mannen, på det andra hos hustrun. En kvick och foglig hustru låter mannen få hafva namnet att råda, och råder själf; då däremot en dum och vrångsint, vill synas styra tömmarna, men bifver merendels själf tyglad. Bonden, så vida han är förnuftig, låter alltid en snäll och idog kvinna råda inomhus; i annat fall blifver han verkligen lidande, hvilket ock sker, om hustrun intet duger att styra allt med skick och ordning. Husets förmögenhet på landsbygden ser man alltid bero till största delen af hustruns förnuft, flit och ordentlighet.”

Kulturhistoriska sevärdheter, del 59: Gammelstads kyrkstad

En bit inåt land från Luleälvens mynning ligger ett samhälle som tidigare haft stor betydelse för Norrbottens kultur och näringsliv. Orten har anor från 1300-talet och kom under medeltiden att utveckla en infrastruktur för handel och rättsskipning. På 1600-talet blev det nödvändigt att flytta stadskärnan närmare kusten, eftersom landhöjningen hade gjort den befintIiga hamnen för grund. Därmed fick Luleå sitt nuvarande läge, medan den äldre bebyggelsen kom att kallas Gammelstad.

Under sin mest aktiva tid fungerade Gammelstad som religiöst centrum och på 1400-talet byggdes en magnifik stenkyrka. Denna omständighet skulle med tiden göra att Gammelstad försågs med en alldeles speciell bebyggelse, som idag är klassad som världsarv.

I det gamla bondesamhället hade kyrkan en central roll i samhällslivet och kyrkobesöken var länge obligatoriska. De stora avstånden gjorde emellertid att kyrkobesökarna i många fall behövde övernattningsmöjligheter. Stugor och stallar restes därför runt kyrkan för att inhysa långväga resenärer. Nya byggnader tillfördes successivt med kyrkan som nav och till slut kom Gammelstads kyrkstad att innehålla flera hundra små stugor i ett myller runt kyrkobyggnaden. Husen användes bara vid kyrkhelger och religiösa högtider, varför utformning och utrustning var enklast möjliga. Ändå fyllde kyrkstaden flera betydelsefulla funktioner. Kyrkhelgerna blev en framträdande del av kulturlivet och gav möjlighet till möten, informationsutbyte och handel. Till kyrkobesöken kopplades marknadsdagar, då varor från lappmarkerna och fiskeprodukter från kustlandet bjöds ut till försäljning. Särskilda kyrkhelger ordnades för ungdomar, vilket inte sällan ledde till trolovning och bröllop.

Med sina drygt 400 stugor är Gammelstad idag Sveriges största kyrkstad. Byggnaderna är dessutom mycket välbevarade och det är en särskild känsla att vandra fram längs de trånga gränderna mellan husen. Kulturarvet runt kyrkstaden hålls ännu levande, då stugorna används till övernattning vid konfirmationer, marknader och kulturaktiviteter. Seden att samlas till särskilda kyrkhelger lever också kvar. 1996 upptogs Gammelstads kyrkstad på Unesco:s världsarvslista, vilket innebär att platsen representerar en så unik kulturmiljö att den är angelägen att bevara för framtida generationer.

Den som vill ta del av kyrkstaden och dess historia kan enkelt göra det genom informationsskyltar på området. Det finns även möjlighet till audioguide eller bokade visningar. Strax intill ligger hembygdsområdet Hägnan, som visar upp en stor samling äldre norrländska träbyggnader av olika slag. Kyrkan (Nederluleå kyrka) har bevarade målningar av 1400-talskonstnären Albertus Pictor och är en sevärdhet i sig.

Gammelstads kyrkstad är ett enastående exempel på den traditionella kyrkstad som finns i norra Skandinavien. Den illustrerar på ett utomordentligt sätt anpassningen av traditionell stadsplanering till de speciella geografiska och klimatologiska förhållanden som råder i en svår naturmiljö.

– Ur Unesco:s Världsarvskommittés motivering

–

Tryckta källor:

Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta

Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa

–

Otryckta källor:

https://www.gammelstad.se/

https://www.lansstyrelsen.se/norrbotten/besoksmal/varldsarv/gammelstads-kyrkstad.html

https://visitlulea.se/sv/se-goera/artiklar/gammelstads-kyrkstad/

Information har även inhämtats vid besök i Gammelstads kyrkstad.

Ordspråk och talesätt, del 34: Bli du och bror

I modern tid används titlar sällan i Sverige och förknippas framför allt med högtidliga tillfällen och militära sammanhang. Om vi blickar tillbaka till 1900-talets första hälft eller längre var titlar emellertid en betydelsefull del av människors sätt att interagera. Tilltalet följde ett tämligen strikt och hierarkiskt titelsystem, som var viktigt att ha reda på om man inte ville göra bort sig. Ofta hörde titeln ihop med ett yrke eller en ärvd position och signalerade titelägarens sociala status. Kvinnor kunde tilltalas med makens titel i feminin form (exempelvis ”majorskan”) och en person som inte hade någon definierad titel kunde kallas ”herrn” eller ”frun”.

Ett gemensamt beslut om titelbortläggning var ett betydelsefullt steg, som markerade att en relation blev mindre formell och mer kamratlig. Bland män var det vanligt att denna händelse firades med en ritual i form av att dricka ”brorskål”. Därmed blev man ”du och bror” med varandra och kunde umgås på ett mer lättsamt sätt. Ett vanligt sätt att inleda brev herrvänner emellan var ”Bäste bror”.

Efter att den så kallade du-reformen fått genomslag under 1970-talet försvann titelanvändningen nästan helt. Uttrycket ”bli du och bror” har dock levt kvar i bildlig form för att beskriva att två personer närmat sig varandra och blivit vänner.

–

Tryckta källor:

Hellsing, Birgitta; Hellqvist, Magdalena; Hallengren, Anders (2000), Bevingat, Albert Bonniers Förlag

Thomas j:r, William W (1891), Från slott till koja. Minnen från en flerårig vistelse i Sverige, F & G Beijers förlag

–

Otryckta källor:

http://www.hhogman.se/titulering.htm

https://popularhistoria.se/kultur/sprak/du-eller-ni

http://runeberg.org/etikettgod/2/0177.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Titel

Anrikt pappersbruk hotas av elkrisen

1573 anlades ett pappersbruk vid Rönne å i nordvästra Skåne. Verksamheten kom att kallas Klippans bruk och gav namn till hela det samhälle som sedan växte fram på platsen. Under tidigt 1800-tal expanderade företaget till Sveriges största handpappersbruk. 1832 startades en pappersmaskin (Sveriges första), samtidigt som råvaran övergick från lump till trä. Bruket har varit i näst intill kontinuerlig drift sedan dess och är nu inte bara Sveriges utan Nordens äldsta. Genom tiderna har olika sorters papper producerats och bruket har i många fall varit en arbetsplats som sträckt sig över flera generationer av ortsbor.

Nu rapporterar flera medier att Klippans bruk kämpar för sin överlevnad i elkrisens spår. I höstas tvingades man varsla en fjärdedel av arbetsstyrkan och därefter har energikostnaderna fortsatt uppåt. Nu har man stängt av den ena av sina två pappersmaskiner och låtit arbetslaget gå. Det är vinna eller försvinna som gäller, säger brukets vd Jan Mauritzson till DN.

Den svenska elkrisen beror som bekant på att man stängt ner kärnkraft utan att först se till att alternativ elproduktion finns på plats. Många privatpersoner har drabbats hårt, samtidigt som energiberoende företag har tvingas stänga eller krympa sin produktion för att klara sig. Nu slår de höga elpriserna indirekt även mot delar av vårt kulturarv, när månghundraåriga verksamheter som vittnar om Sveriges industriella framväxt inte längre har förutsättningar att fortsätta.

–

Läs mer:

https://www.msn.com/sv-se/ekonomi/nyheter/elchocken-kan-tvinga-bruk-att-l%C3%A4gga-ner-efter-450-%C3%A5r/ar-AASEhh5?li=BB13jOav

Bakom betalvägg:

https://www.di.se/nyheter/klippans-bruk-stanger-av-pappersmaskin-och-varslar-elen-ar-for-dyr/

https://www.dn.se/ekonomi/arbetslag-fick-ga-nar-elchocken-slog-till/