Det börjar bli så outsägligt pinsamt

bild virus

De senaste åren har det blivit allt mer genant att vara svensk. Kombinationen av bristande förnuft och omåttlig självgodhet bland landets styrande har lett till den ena dikeskörningen efter den andra, medan resten av världen storögt tittat på och skakat på huvudet. Den självutnämnda moraliska stormakten har med största stolthet sprutat ur sig värdegrunder, genuscertifierat myndigheter och ropat ut politiskt korrekta slagord över världen, medan samhällets grundläggande funktioner förfallit. Dessutom har de svenska makthavarna förväntat sig omvärldens beundran för sina obegripliga piruetter. Arrogansen har nått så enorma mått att man trott sig kunna ignorera de mest grundläggande självklarheter, som att ett av världens skogrikaste länder inte bör rusta ner sitt brandförsvar eller att kapaciteten att ta emot migranter har en gräns. Ändå måste jag säga att den svenska idiotin och högdragenheten sällan har visat sig tydligare än under den pågående covid-pandemin.

Sverige har som bekant valt en helt egen strategi genom corona-krisen. Vad denna strategi egentligen består av eller syftar till är emellertid inte lätt att begripa. Ansvariga myndigheter vill inte kännas vid att det skulle handla om att uppnå flockimmunitet, eller i varje fall vill de inte kännas vid det på ett konsekvent sätt över tid. Vad som då är syftet med att låta ett potentiellt dödligt virus sprida sig i befolkningen istället för att begränsa smittan är mycket oklart. Grunden för att stoppa en epidemi är att hindra sjuka från att föra smittan vidare till friska. Det har vi vetat i hundratals år och de flesta länder har också agerat i enlighet med detta. De resurser som behövts, som skyddsutrustning och testmaterial, har man ansträngt sig för att snabbt ta fram. Dock inte Sverige. Återigen verkar Sverige tro sig kunna överlista verkligheten. Sverige ska inte behöva ta hänsyn till besvärande realiteter, liksom. Sveriges folkhälsomyndighet vet bättre än alla liknande myndigheter i hela världen och svenska makthavare har ingen anledning att lyssna till andras rekommendationer. Tydligen.

Nu har våra nordiska grannländer fått smittan under kontroll. Dag efter dag rapporteras noll eller några enstaka nya dödsfall hos våra grannar, medan Sverige nu i flera dagar har haft högst antal coronaorsakade dödsfall i världen i förhållande till folkmängd. Och nu har fingerpekandet, smutskastningen och ursäktandet börjat. Ett nytt pinsamhetsrekord slogs när Folkhälsomyndigheten gjorde tappra försök att bortförklara skillnaderna mellan Sverige och andra länder med att Sverige skulle ha så mycket bättre dödsfallsstatistik. Men det har inte stannat där. När övriga länder nu börjar öppna gränserna mot varandra får Sverige – av fullt förståeliga skäl – inte vara med, vilket genererar griniga tongångar från regering och myndighetsrepresentanter. Det heter att svenskarna ”diskrimineras” och att omvärlden har ”fel bild av Sverige”. Tursamt nog verkar omvärlden inte vara intresserad av den svenska definitionen av diskriminering. Inte heller verkar man vilja diskutera vilken ”bild” som ska gälla. Istället förhåller man sig till verkligheten och verkligheten är att Sverige har en utbredd spridning av coronavirus i samhället.  Ändå fortsätter undanflykterna och bortförklaringarna in absurdum. När statsepidemiolog Anders Tegnell i danska TV2 försöker motivera varför Danmark bör öppna gränsen till Sverige når motsägelserna och den bristande logiken sådana höjder att det gör ont att se. Han har mycket svårt att tro att svenskar skulle ta med sig smitta till Danmark och stängda gränser har nästan aldrig stoppat sjukdomar från spridning, hävdar han. Och så kommer slutklämmen, som hämtad ur den svenska politikens floskelmanual: ”Öppna gränser är nästan alltid en bra idé.”

Jag tror nu inte att Tegnells tal kommer att få något större inflytande på danskarnas beslut rörande gränsen mot Sverige. Varför skulle de lyssna på den som lyckats sämst? Den främsta effekten av TV2:s Tegnellintervju lär nog snarare bli ännu fler häpna huvudskakningar och tappade hakor. Sverige skämmer ut sig inför öppen ridå och det blir allt mer pinsamt att vara svensk under det ledarskap som drar med sig hela landet in i total förvirring. Det fanns en tid då det gick att presentera sig som svensk med stolthet; nu ses man som representant för en samhällsomvandling som ingen vettig människa kan stå för. Ständiga missgrepp, ständiga felbedömningar, ständig naivitet och ständig oförmåga till konsekvenstänk börjar färga av sig. Bästa grannar, jag vill inte att ni tror att det svenska ledarskapet på allvar företräder oss.

Så grattis Norge, Danmark, Finland och Island till ett väl utfört arbete! Ni har lyckats få smittan under kontroll och genom att fortsätta testa misstänkta fall har ni goda möjligheter att nu slippa tampas med denna sjukdom. I Sverige kommer vi istället att få leva med konsekvenserna av vår strategi (eller brist därpå) en lång tid framöver. Ni gör helt rätt som vill skydda er från svenska importfall. Och tro inte att de åsikter och uppfattningar som framförs av det styrande skiktet i Sverige representerar hela det svenska folket. Vi är många som förstår ert agerande. Det känns till och med trösterikt att det finns förstånd och sunt förnuft kvar hos er, när botten helt verkar ha gått ur det svenska samhället. Tack för att ni väljer att inte efterlikna oss. Förbli vad ni är.

 

Fotnot: TV2:s intervju med Anders Tegnell hittar du här:

https://nyheder.tv2.dk/samfund/2020-05-28-sveriges-corona-general-med-klar-appel-til-danmark-aabn-graenserne

En kulturhistorisk promenad genom Västervik

20190718_104711

Västervik är en riktig sommarstad, som bjuder sina besökare på pittoreska stadsmiljöer och en ljuvlig skärgård. Det är inte märkligt att en av Sveriges största semesteranläggningar, Lysingsbadet, ligger här. Idag tar jag er med på en promenad, där vi besöker några av stadens kulturhistoriska pärlor.

Vi börjar vår vandring vid Stora Torget. Här finns rådhuset från 1700-talet, som idag rymmer den välsorterade turistbyrån. Inte långt därifrån ligger järnvägsstationen, där den som vill kan följa med på en resa med smalspårsjärnvägen till Hultsfred. Banan byggdes 1879 och lever nu kvar som industriminne och turistattraktion. Vi nöjer oss emellertid med att titta och vinka av resenärerna innan vi går vidare.

Snart kommer vi fram till det kvarter som präglas av de gamla båtsmansstugorna från 1700-talet. De beboddes en gång av militära sjömän i Tjusts båtsmanskompani med fruar och barn. Idag är stugorna byggnadsminnen och vi kan förundras över hur livet måste ha sett ut. Det är märkligt att tänka sig att de små stugorna en gång varit hem åt hela familjer. Golvytan är knapp och flera av husen är så låga att taknocken knappt når upp till manshöjd. Kanske stannar vi till och tar en kopp kaffe i det sommarcafé som ryms i ett av dem. För den som vill går det också att övernatta.

20190718_120242

Vi snirklar oss tillbaka längs charmiga gränder och kommer till Wimmerströmska gården. Byggnaden är från 1700-talet och rymmer ett komplett bevarat borgarhem från 1900-talets första hälft. Hemmet donerades av Stina Wimmerström och innehåller stora samlingar av porslin, kläder, möbler och konstverk. Sedan 2001 är våningen öppen för allmänheten.

20190718_123859

Nu tar vi oss vidare för att titta på en av stadens äldsta byggnader, Sankta Gertruds kyrka. Kyrkan har anor från 1400-talet och här hölls gudstjänster i 500 år, tills en ny och större kyrka stod färdig i centrala Västervik 1905. Det är intressant att studera hur man med stor uppfinningsrikedom försökt lösa den brist på sittplatser som rådde när kyrkonärvaron var obligatorisk. Utfällbara pallar, vändbänkar och sittplatser runt pelare tillhör de mer innovativa lösningarna.

På den närbelägna kyrkogården hittar vi författarinnan och kvinnosakskämpen Ellen Keys grav.

Nu går vi ner mot vattnet för att njuta av utblickarna mot Tjusts skärgård. I småbåtshamnen stannar vi till för att beundra rikedomen av vackra och välvårdade träbåtar vid kajplatserna.

20190718_114307

Vår vandring fortsätter sedan ut på bron som leder till Slottsholmen och Stegeholms slottsruin. Vi går in på borggården och beträder därmed i högsta grad historisk mark. Stegeholm anlades på 1300-talet och kom att bli skådeplats för många dramatiska händelser under de påföljande århundradena. Under Kalmarunionen kom slottet omväxlande att falla i händerna på unionsvänliga hövitsmän och separatister. 1517 brändes det av den danska flottan, men återuppbyggdes. Under 1600-talet byggdes slottet ut till ett ståtligt palats, men förstördes av den dansk-holländska flottan 1677. Därefter fick det förfalla och kom under 1700-talet att inhysa becksjuderi och smedja. Nu ansvarar Västerviks stad för det som finns kvar av byggnaden. Sedan 1966 anordnas varje sommar Västerviks visfestival inne i ruinen.

Vi går vidare utmed vattnet och kommer till Kulbacken. I en äldre byggnad hittar vi Gränsö slotts ljusstöperi, som inhyser både verkstad och butik. Här kan vi se hur ljusstöpningen utförs med hantverksmässiga metoder och titta på de konstfärdiga grenljus och ljuskronor som blir resultatet. Vi fortsätter sedan uppför backen och kommer till det högt belägna Västerviks museum. Till museets gård har äldre byggnader flyttats från olika delar av Tjustbygden för att skildra gångna tiders vardagsliv. En av de mest intressanta är Fågeltorpet, en ryggåsstuga från 1700-talet, som hämtats från Västra Eds socken. Inuti stugan finns tidsenliga möbler och hushållsföremål. Även den välbevarade loftboden är värd att uppmärksamma. Sommartid visas hantverksaktiviteter upp i några av husen.

20190718_103229På museet finns även utställningar om den lokala sjöfarten och krigsfartyget Mars Makalös, som sjönk i ett sjöslag 1564. Sevärt är också Unos Torn, som är den högsta punkten i Västervik. Det var tandläkare Uno Malmberg som i sitt testamente donerade 500.000 kronor till museet på villkoret att ett utsiktstorn skulle uppföras på Kulbacken. Vi tar oss uppför de 98 trappstegen och belönas med en vidunderlig utsikt över staden och Gamlebyvikens inlopp (bilden överst). Det får bli avslutningen på vår rundtur.

 

Tryckta källor:

Gustafson, Olle et al. (red 1982), Sverigeboken, Det Bästa

Ottosson, Mats och Ottosson, Åsa (2010), Upplev Sverige, Bonnier Fakta

 

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sankta_Gertruds_kyrka,_V%C3%A4stervik

https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stervik

Smalspåret Västervik–Hultsfred

https://www.kalmarlansmuseum.se/besok-oss/wimmerstromska-garden/stina-wimmerstrom/

Start

Information har även hämtats från Turistinformationen i Västervik och besök vid de olika sevärdheterna.

Nordisk folktro, del 25: Strandvaskare

bild skepp

Människor som efter sin död återvänder för att spöka i de levandes värld finns i flera former inom den nordiska folktron. Exempel är mylingar, som är osaliga andar efter odöpta barn, och lyktgubbar, som inte får ro i graven på grund av att de lurat till sig någon annans mark. Både mylingar och lyktgubbar är gengångare, det vill säga andar som efter döden behållit karaktärsdrag från sin tid som levande. Andra andar förlorar sina kännetecken och förvandlas till mer gestaltlösa dödsväsen, som då kallas gastar. Till gastarna hör strandvaskaren.

Strandvaskaren är en osalig ande efter någon som dött drunkningsdöden och aldrig blivit återfunnen. Ofta är strandvaskarna sjömän eller fiskare som förolyckats, men de kan även vara någon som dränkt sig. Eftersom strandvaskarnas kroppar försvunnit i havet har de inte fått någon riktig begravning och får därför ingen ro. I södra Sverige finns berättelser om okända sjömän som flutit iland och då blivit begravda under ett stenröse på stranden. Inte heller en sådan begravning var nog för att lugna den dödes själ, utan resulterade i att oroliga strandvaskare rörde sig i vattenbrynet. Ibland hände det att en strandvaskare hängde sig på ryggen på någon som råkade gå förbi nattetid, i hopp om att bli buren till vigd jord.

När det drar ihop sig till oväder kan strandvaskarnas rop ibland höras över vattnet. Då är det bäst att inte ge sig ut till sjöss, eftersom den som kommer i kontakt med en gast kan bli fasthållen och drabbas av sjukdom. Förr kallades det att bli gastkramad.

Den som blir jagad eller fastnar i en strandvaskares grepp kan försöka göra sig fri genom att ta sig över en bäck eller å. Strandvaskaren kan aldrig korsa flytande vatten och släpper då taget.

 

Tryckta källor:

Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi: Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren

 

Otryckta källor:

https://popularhistoria.se/vardagsliv/spoken-och-gastar

https://sv.wikipedia.org/wiki/Strandvaskare

Svenska folksagor, del 27: Gumman och bocken

bild lagerlöf

Nedanstående berättelse har hämtats ur samlingsvolymen Barnens svenska folksagor, som sammanställts av Mary Örvig. Jag återger den fritt.

Det var en gång en gumma, som hade en bock, och den bocken ville aldrig gå hem om kvällarna. Halva nätterna kunde gumman få gå och leta efter honom, och att hon slutligen blev led vid allt letandet, kan man väl förstå.

”Jag önskar att jag aldrig mer fick se den bocken”, sade hon, men fortsatte leta i alla fall.

Då mötte hon en varg.

”Kära varg”, sade hon, ”bit bocken, för han vill inte gå hem om kvällarna.”

”Nej”, sade vargen.

Efter en stund mötte hon en björn.

”Kära björn”, sade hon, ”riv vargen! Han vill inte bita bocken och bocken vill inte gå hem om kvällarna.”

”Nej”, sade björnen.

Gumman fortsatte och snart mötte hon en skytt.

”Kära skytt, skjut björnen! Han vill inte riva vargen, vargen vill inte bita bocken och bocken vill inte gå hem om kvällarna.”

”Nej”, sade skytten.

Gumman gick vidare och kom till en hög fura.

”Kära fura, fäll skytten! Han vill inte skjuta björnen, björnen vill inte riva vargen, vargen vill inte bita bocken och bocken vill inte gå hem om kvällarna.”

”Nej”, sade furan.

Hon gick åter ett stycke och kom till en yxa.

”Kära yxa, hugg furan! Hon vill inte fälla skytten, skytten vill inte skjuta björnen, björnen vill inte riva vargen, vargen vill inte bita bocken och bocken vill inte gå hem om kvällarna.”

”Nej”, sade yxan.

Gumman gick vidare och kom till en eld.

”Kära eld, bränn yxan! Hon vill inte hugga furan, furan vill inte fälla skytten, skytten vill inte skjuta björnen, björnen vill inte riva vargen, vargen vill inte bita bocken och bocken vill inte gå hem om kvällarna.”

”Nej”, sade elden.

Så kom hon till en vattenpöl.

”Kära vatten, släck elden! Han vill inte bränna yxan, yxan vill inte hugga furan, furan vill inte fälla skytten, skytten vill inte skjuta björnen, björnen vill inte riva vargen, vargen vill inte bita bocken och bocken vill inte gå hem om kvällarna.”

”Nej”, sade vattnet.

Gumman fortsatte och kom till en oxe.

”Kära oxe, drick vattnet! Vattnet vill inte släcka elden, elden vill inte bränna yxan, yxan vill inte hugga furan, furan vill inte fälla skytten, skytten vill inte skjuta björnen, björnen vill inte riva vargen, vargen vill inte bita bocken och bocken vill inte gå hem om kvällarna.”

”Nej”, sade oxen.

Då gumman inte kunde få någon hjälp av oxen heller, gick hon vidare och mötte en slaktare.

”Kära slaktare, slakta oxen! Han vill inte dricka vattnet, vattnet vill inte släcka elden, elden vill inte bränna yxan, yxan vill inte hugga furan, furan vill inte fälla skytten, skytten vill inte skjuta björnen, björnen vill inte riva vargen, vargen vill inte bita bocken och bocken vill inte gå hem om kvällarna.”

”Nej”, sade slaktaren.

Så kom hon till ett rep.

”Kära rep, häng slaktaren! Han vill inte slakta oxen, oxen vill inte dricka vattnet, vattnet vill inte släcka elden, elden vill inte bränna yxan, yxan vill inte hugga furan, furan vill inte fälla skytten, skytten vill inte skjuta björnen, björnen vill inte riva vargen, vargen vill inte bita bocken och bocken vill inte gå hem om kvällarna.”

”Nej”, sade repet.

Och så fick hon se en liten råtta.

”Kära råtta, gnag repet! Det vill inte hänga slaktaren, slaktaren vill inte slakta oxen, oxen vill inte dricka vattnet, vattnet vill inte släcka elden, elden vill inte bränna yxan, yxan vill inte hugga furan, furan vill inte fälla skytten, skytten vill inte skjuta björnen, björnen vill inte riva vargen, vargen vill inte bita bocken och bocken vill inte gå hem om kvällarna.”

”Nej”, sade råttan.

Så mötte gumman till slut en katt.

”Kära katt, ät opp råttan! Hon vill inte gnaga repet, repet vill inte hänga slaktaren, slaktaren vill inte slakta oxen, oxen vill inte dricka vattnet, vattnet vill inte släcka elden, elden vill inte bränna yxan, yxan vill inte hugga furan, furan vill inte fälla skytten, skytten vill inte skjuta björnen, björnen vill inte riva vargen, vargen vill inte bita bocken och bocken vill inte gå hem om kvällarna.

”Jam, jam”, sade katten, och nu blev det annat av.

För katten på råttan, råttan på repet, repet på slaktarn, slaktarn på oxen, oxen på vattnet, vattnet på elden, elden på yxan, yxan på furan, furan på skytten, skytten på björnen, björnen på vargen och vargen på bocken. Och bocken kom sedan ordentligt hem om kvällarna.

Ordspråk och talesätt, del 19: Sedan hedenhös

bild ordspråk

Uttrycken av hednom hös och alltifrån hedenhös förekommer redan i fornsvenskan och används till att uttrycka att något är mycket gammalt eller sträcker sig långt tillbaka i historien. Förledet ”heden-” åsyftar den hedniska tiden, alltså tiden före Sveriges kristnande, medan ”hös” är ett gammalt ord för skalle eller huvud. Ibland användes ordet hös för att beteckna en människa, varför en ”hedenhös” är en hednisk person, det vill säga någon som levde under forntiden. Än idag kan vi hänvisa till att något varit på ett visst sätt ”sedan hedenhös” för att betona att företeelsen går långt tillbaka.

På 1940-talet plockades uttrycket upp av barnboksförfattaren Bertil Almqvist, som skrev den populära bokserien Barna Hedenhös om en stenåldersfamiljs liv.

 

Tryckta källor:

Hallengren Anders; Hellsing, Birgitta; Hellqvist, Magdalena (2000), Bevingat, Albert Bonniers förlag

 

Otryckta källor:

https://spraktidningen.se/artiklar/2013/11/urkul-med-bertila

https://www.dn.se/blogg/spraket/2009/03/12/hedenhos-vad-ar-det-for-ett-ord-2126/

När normerna förändras, del 63: Svenskarna har börjat köpa privata polistjänster

bild skjuta

I skuggan av coronakrisen fortsätter skjutningarna och sprängdåden att öka i Sverige. Statistik från första kvartalet visar att antalet skjutningar stigit från 81 förra året till 98 i år, rapporterar Svenska Dagbladet. Parallellt med brottsutvecklingen tilltar också otryggheten, vilket har fått allt fler att ta saken i egna händer. Många väljer nu att köpa sig den trygghet samhället inte längre erbjuder genom att installera larm, hyra in väktare och anlita säkerhetskonsulter. Säkerhetsbranschen har vuxit kraftigt under de senaste åren och den privata säkerhetssektorn har nu mer personal och större ekonomiska resurser än polisväsendet. Enligt Svenska Dagbladets kartläggning har marknaden för de mer avancerade tjänsterna breddats de senaste fem åren och efterfrågas nu för att skydda exempelvis Svenska kyrkan, personal på Kronofogdemyndigheten, fastighetsskötare och bibliotekarier. Oroliga föräldrar köper överfallslarm åt sina barn och i Båstad har en grupp företagare och privatpersoner slutit sig samman för att köpa in väktare från en firma. Röster höjs nu för att införa rut-avdrag för trygghetstjänster.

Det är naturligtvis bra att människor engagerar sig i säkerhetsfrågor när samhället brister, men samtidigt är det ett oroväckande symtom. Sverige har på några decennier förvandlats från ett tryggt land med låg grad av kriminalitet till att vara hårt drabbat av grov våldsbrottslighet – och ingenting talar för att brottsvågen är tillfällig och kommer att blåsa över. Det vi ser är resultatet av att landets myndigheter har tappat kontrollen och inte längre kan erbjuda medborgarna den grundtrygghet de tidigare kunnat förvänta sig.

Säkerhetsbranschens tillväxt illustrerar hur Sverige stöps om från grunden och förvandlas till ett helt annat land än det tidigare varit, allt medan våra makthavare delar ut armband, har dialog och bygger fritidsgårdar.

 

Läs mer:

https://www.svd.se/otryggheten-okar–da-koper-svenskar-privata-poliser

Södra Råda gamla kyrka återuppbyggs med medeltida tekniker

Bild Södra_Råda_gamla_kyrka

En novembernatt 2001 totalförstördes Södra Råda gamla kyrka i en anlagd brand. Kyrkan, som var belägen utanför Gullspång, var en av Sveriges äldsta bevarade träkyrkor och innehöll en stor mängd vägg- och takmålningar från 1300-talet. Den var Sveriges första museikyrka och betraktades som ett av våra främsta medeltida kulturarv.

Två år efter att kyrkan brunnit ner erkände en psykiskt sjuk man sig skyldig till både kyrkobranden och mordet på en liten flicka.

Den tragiska historien har satt djupa spår i ortsbefolkningen och de värden som gått förlorade är givetvis oersättliga, men kanske finns ändå någon tröst i att kyrkan nu sakta återskapas. Initiativet togs av Riksantikvarieämbetet 2002, men processen har därefter varit lång. Grunden lades 2007 och nu har taklaget rests. Ett av skälen till att byggnationen fortskrider så långsamt är att arbetet sker med medeltida metoder, på det sätt man tror att kyrkan en gång byggdes. Virket bereds från grunden och bearbetningen sker med tidstypiska verktyg. Rekonstruktionen har dessutom visat sig vara svårare än förväntat. Man trodde att kyrkan skulle vara lätt att återskapa, eftersom den var dokumenterad med tusentals fotografier, men nästan alla bilder visade sig vara inriktade på de betagande målningarna. Det har därför varit svårt att utläsa hur själva konstruktionen är gjord. Kulturvårdare och hantverkare har fått göra djupgående studier av skarvar, verktygsspår och andra byggnader från samma tid för att förstå hur arbetet ska genomföras. Genom att måna om det ursprungliga utförandet har hantverkarna fått en unik möjlighet att inhämta kunskap om medeltida byggnadsteknik. Undersökningar av marken har dessutom gett en tydligare bild av det medeltida samhället i området. Bland annat har man kunnat se att det funnits en stavkyrka på samma plats innan Södra Råda kyrka byggdes.

Tanken är nu att även de gamla kormålningarna, som gjort kyrkan internationellt omtalad, ska återskapas. Nästa sommar beräknas kyrkan vara färdig för invigning och kommer sedan att hållas öppen för studiebesök, gudstjänster, utställningar och andra sammankomster. Redan nu finns en liten kö av par som vill gifta sig i den nygamla kyrkan när den blivit färdig.

 

Läs mer:

https://www.gp.se/nyheter/v%C3%A4stsverige/sveriges-mest-ambiti%C3%B6sa-rekonstruktionsprojekt-ska-f%C3%A5-tak-1.4450047

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/inrikes/unik-kyrka-%c3%a5teruppst%c3%a5r-med-medeltidsmetoder/ar-BB14amIi?li=BBqxCu3

https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dra_R%C3%A5da_gamla_kyrka

När normerna förändras, del 62: Arbetsförmedlingen avkrävs att ge muslimer särskilda förmåner

bild islam

Under min studietid hade jag extrajobb som hyttstäderska på de båtar som gick mellan Göteborg och Kristiansand. Ett av de bestående minnen jag fått med mig från den tiden är att en av mina arbetskamrater en dag lät meddela att hon inte borde behöva städa toaletterna, eftersom hon var muslim. Det hade hennes pappa sagt.

Tursamt nog hade jag en vettig arbetsledare som inte köpte den finten.

Attityden att man ska kunna hänvisa till sin religion för att tillskansa sig särrättigheter och specialbehandling har dock blivit allt mer välspridd sedan dess och kommer snart att tas till rättslig prövning. En organisation som kallar sig ”Byrån mot diskriminering i Östergötland” har nämligen lämnat in en stämningsansökan mot Arbetsförmedlingen, som de anser har utsatt en muslimsk kvinna för diskriminering när hon inte fått lov att välja bort arbeten med hänvisning till sin religion. Bakgrunden är att Arbetsförmedlingen dragit in grunden för kvinnans ersättning (jobb- och utvecklingsgarantin) efter att hon vägrat ta ett anvisat arbete som skogsskötare.

Exakt vad det är som hindrar en muslim från att arbeta som skogsskötare är inget som framgår av den redogörelse Byrån mot diskriminering i Östergötland har lagt upp på sin webbplats. Uppenbarligen anses det inte viktigt, vilket måste sägas vara högst anmärkningsvärt. Ska muslimer ha rätt att avstå från vilka jobb som helst och ändå uppbära stöd från samhället?

Hela det svenska välfärdssystemet bygger på att den som kan försörja sig också har en skyldighet att göra det. Om man inte vill ta de arbeten som står till buds har Arbetsförmedlingen rätt att dra in ersättningar och stödåtgärder. Den bestämmelsen gäller rimligtvis alla.

Byrån mot diskriminering i Östergötland agerar som om religiös tillhörighet skulle ge rätt att kräva avsteg från regelverk som alla andra måste rätta sig efter. Tycker de rent av att vi ska ha olika lagar för olika folkgrupper? I analogi med det resonemang som verkar drivas av byrån funderar jag nu på om jag inte borde grunda en religion enligt vilken det är förbjudet att betala skatt. Det finns nog många som skulle vilja konvertera.

Kvinnan i fråga har all rätt i världen att välja att avstå från skogsarbete, men då ska hon inte kräva att samhället ska understödja hennes passiva tillvaro. Den som då blir diskriminerad är i sådana fall inte den muslimska kvinnan, utan alla vi vanliga arbetstagare, som tydligen ska ha större krav på oss än vad hon har, samtidigt som vi förväntas bekosta hennes upphöjda position.

Nu kan vi bara hoppas att det finns något uns av vett och sans kvar i det svenska rättsväsendet och att lika inför lagen fortfarande gäller, så att Arbetsförmedlingens agerande bedöms som precis så korrekt och adekvat som det faktiskt är.

Fotnot: Kvinnorna på bilden har inget samband med texten, utan illustrerar ämnet.

 

Läs mer:

Byrån mot diskriminering i Östergötland stämmer Arbetsförmedlingen för diskriminering

Tänkvärt om kultur, del 32

bild pärla

Våra lagar och vårt system var skyddat under en lång tid av vår gemensamma kultur och etnicitet. Det var förutsägbart att vara svensk och vi visste vad folk gick för. När ett land består av människor som inte vill bedra det allmänna på denna skala och har samma mål och idealbilder behövs inte hårda lagar.

– Chris Forsne

Klenoder ur vårt kulturarv, del 6: Hjortbergstavlan

bild Hjortbergstavlan

I Släps kyrka i Kungsbacka kommun finns en målning som ibland omnämns som Sveriges intressantaste tavla. Målningen, som kallas Hjortbergstavlan, är 160 x 320 cm och utfördes av konstnären Jonas Dürchs i början av 1770-talet. Motivet avbildar kyrkoherden Gustaf Hjortberg och hans stora familj. Hjortberg själv sitter längst till vänster och flankeras av sönerna, medan hustrun Anna Helena placerats tillsammans med döttrarna i tavlans högra halva.

Tavlan har genom sin detaljrikedom och symbolik mycket att berätta om sin tid. Hjortberg var en lärd och berest man, med intresse för både vetenskap och andlighet. Bland annat tjänstgjorde han som skeppspredikant vid Ostindiska kompaniet och kom på så sätt att delta i tre resor till Kina. Under seglatserna samlade han in naturalier, som sändes till den svenska vetenskapsakademin. Inte minst samarbetade han med Carl von Linné. Liksom många präster under 1700-talet ägnade han sig även åt medicinsk praktik; han tillverkade egna läkemedel, inrättade ett koppympningshus och behandlade ett flertal åkommor med elektroterapi. Dessutom var han engagerad i utvecklingen av jordbruksnäringen, vilket bland annat kom till uttryck i att han konstruerade plogar, odlade färgväxter och författade skrifter om boskapsskötsel. Han var även verksam som orgelbyggare och urmakare. Hans verksamhetsiver var helt enkelt enorm.

På tavlan syns Hjortbergs välfyllda bibliotek, men även mätinstrument, väggur och ett naturaliekabinett. Den som tittar noga upptäcker passare, orgelpipor, torkade fågelskinn och en skorpion. Den yngste sonen håller en livs levande lemur i svansen. Kanske har den tagits med till Sverige efter ett strandhugg på Madagaskar. Föremålen skildrar på ett symboliskt sätt Hjortbergs bildade och upplevelserika liv och vid hans fötter står en jordglob, som om han genom sina resor och studier erövrat världen. Här saknas inget av upplysningstidens främsta attribut. Genom de praktfulla kläderna antyds även en hög social ställning, men ovanför alla dessa uttryck för framgång och välmåga tronar ett krucifix. Religionen stod över allt annat.

De många familjemedlemmarna avspeglar 1700-talets uppdrivna nativitet, men också dess barnadödlighet. Sjukdom och död var en del av vardagen och dåtidens människor var tvungna att förhålla sig till döden på ett helt annat sätt än idag. Flera av barnen på tavlan är delvis bortvända och skymtar fram bakom sina syskon. En liten flicka är dessutom placerad i en kista. Det var dåtidens sätt att skildra de döda, som på så vis förblev närvarande. Av de totalt femton barnen kan vi förstå att bara åtta var i livet när tavlan målades. Gustaf Hjortberg avled själv några år senare, vid 51 års ålder. Den uppmärksamme kan notera att urtavlan på målningen visar kvart i tolv. Kanske anade Hjortberg att han vid tavlans tillkomst hade en begränsad tid kvar att leva.

Intresset för Hjortbergstavlan är stort i både Sverige och utomlands och den har vid flera tillfällen lånats ut till olika museer och utställningar. Den avbildas även i ett flertal historieböcker. I populärkulturen har den skildrats i boken Kvicksand av Henning Mankell och TV-serien De halvt dolda av Jonas Gardell.

Den som vill se tavlan och lära sig mer om allt den har att berätta kan boka en visning av Särö pastorat.

 

Tryckta källor:

Sandström, Sven (red. 1991), Konsten i Sverige från forntid till 1800, Norstedts

 

Otryckta källor:

https://popularhistoria.se/vardagsliv/en-mangsidig-prast-och-hans-areminne

https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=13647

https://www.svenskakyrkan.se/saro/hjortberg

https://sv.wikipedia.org/wiki/Hjortbergstavlan