Potatis äter vi i Sverige till både vardag och fest och många betraktar potatisen som själva stommen i det svenska köket. Men så har det inte alltid varit. När potatisen först letade sig fram till våra nordiska breddgrader möttes den med stor skepsis och det tog lång tid innan den fann sin plats i husmanskosten. Följ med på potatisens resa från herrgårdarnas blomsterrabatter till allmogens matbord och slutligen matvarukedjornas dignande frysdiskar!
Potatis har varit viktig för människors försörjning i tusentals år. Redan för 10 000 år sedan odlade inkafolket ”papa” högt uppe i Anderna och dyrkade potatisgudinnan Axomama. Det dröjde till 1500-talet innan spanska conquistadorer förde med sig rotknölarna till Europa, varpå grödan påbörjade en långsam och besvärlig resa över kontinenten. I Frankrike fick den först rykte om sig att vara giftig och i Tyskland blev den så avskydd att den kallades ”djävulsört”. Det var därför inte märkligt att knölen möttes av motstånd och misstänksamhet när den väl nådde Norden.
Under 1600-talets senare hälft sattes den första potatisen i svensk jord och då som en kuriös trädgårdsväxt. Den äldsta skriftliga uppgiften om svensk potatisodling är från 1658, då Olof Rudbeck planterade potatis i Botaniska trädgården i Uppsala. Växten kallades då ”Peruviansk nattskatta” och odlades för de vackra blommornas skull. Den spreds sedan till trädgårdarna vid herresäten i Uppland och omnämns som prydnadsväxt av Gabriel De la Gardie (1666) och Åke Classon Rålamb (1690).
Under 1700-talets första decennier fortsatte potatisen spridas från den ena fina trädgården till den andra, men det gick långsamt. 1749 kunde Linné under sin Skåneresa rapportera att potatis fanns som trädgårdsväxt på enstaka herrgårdar. Men förändringar var på gång. Sverige led av spannmålsbrist och tvingades till omfattande import av brödsäd. Missväxten 1742 hade gjort att att landets myndigheter fått upp ögonen för potatisens möjligheter att lindra hungersnöd och rädda landet från återkommande svältperioder. Ansträngningar gjordes för att få ut den till allmogen och 1747 vände man sig till Kungliga Vetenskapsakademin med en begäran om hjälp. Akademin kom sedan att arbeta enträget med frågan, samtidigt som landshövdingarna fick i uppgift att föra ut potatisen. 1749 gav Statens Kommerskollegium ut ett cirkulär (”Underrättelse om Jord-Pärons Plantering, Nytta och Bruk”), som blev ett standardverk för potatisodling. Potatis och potatisodling beskrevs även i de tryckta almanackor som gavs ut 1749 samt 1750, men bönderna ville ogärna upplåta den ordinarie åkermarken till nymodigheter. Misstänksamheten förstärktes av att folket inledningsvis trodde att det var blasten som skulle förtäras, vilket ledde till magplågor och kräkningar. Knölarna fick rykte om sig att vara olämpliga som människoföda och på herrgårdarna där potatisodling införts hände det att drängar och pigor lät maten ligga kvar på tallriken. Så sent som 1764 klagade bönderna på att de ”i brist på säd njutit dessa jordpäron till livsuppehälle”.
1771 och 1772 drabbades Sverige ånyo av missväxt och nya försök gjordes att lyfta fram potatisen som ett sätt att hålla svälten borta. I riksdagen diskuterades potatisen som ett betydelsefullt bidrag till rikets försörjning och kungamakten började uppmuntra invånarna till potatisodling. Dessutom fanns starka drivkrafter i form av lokala entusiaster, främst i de högre stånden. 1769 skrev Carl Fredrich Lund utförligt om odling och beredning av potatis i sin skrift ”Om Potatoes eller Jordpäron”. Att potatisen inte vunnit större acceptans, beskriver Lund, berodde på den låga kvaliteten på den utsädespotatis som importerades:
Nöden, som alltid skärper eftertanken, har bragt denna jordfrukten till Sverige sedan flere år tillbaka. Men som man härstädes, så vida mig veterligt är, allena haft de röda jordpäron, så har planteringen icke vunnit särledes stor framgång, emedan de gifva en besk smak efteråt i halsen, när de ätas kokta, hwilken olägenhet de öfrige slagen icke med sig föra.
Pionjären Axel Fr Grönstedt är mer optimistisk i sin skrift ”Jord-Pärons eller Potatoes Plantering i Dalarne och Bergslagen” från 1764:
I rikets skogs och bergsbygder hafva dessa rötter blivit tämligen allmänt vedertagna, dels genom moraliska, dels också genom fysiska orsaker. Till de förra hör brist och dyrhet på brödfödan, våra från Pommern hemkomna soldaters erhållna smak för växten och några vid Bergverkens inflyttade Tyskars exempel. Till det senare åter, jordmånen, vilket oaktat dels naturlig magerhet, är snarare tjänlig jord därtill, än den fruktbara leran varmed de flesta av rikets slättbygder äro begåvade med…
En av de personer som spelade störst roll för kunskapsspridningen om potatisen var adelsfrun Eva Ekeblad (född De la Gardie). Genom sin make, som var både rikskansliråd och medlem av Vetenskapsakademien, hörde hon talas om myndigheternas strävan att nå ut med den nya grödan. Mellan täta barnafödslar och vid sidan av sina åtaganden som godsfru började hon bedriva potatisforskning. 1748, då Eva Ekeblad var 24 år gammal, skickade hon in sitt arbete (”Försök at tilverka Bröd, Brännvin, Stärkelse och Puder af Potatos gjorde af Eva De la Gardie”) till Kungliga Vetenskapsakademien. I sin avhandling lämnade hon uppfinningsrika förslag på hur potatisen kunde användas, exempelvis som fyllning i bröd, ansiktspuder och blekmedel till bomullsgarn. Dessutom gick det, visade hon, att göra brännvin av potatisen.
Eva Ekeblads rapport granskades av akademimedlemmar med särskilda kunskaper inom området – inte minst den namnkunnige Jonas Alströmer, mer om honom nedan – och godkändes. Hennes studier höll måttet och Vetenskapsakademin såg nyttan i hennes upptäckter. För sina insatser valdes hon som första kvinna in i Kungliga Vetenskapsakademien 3 december 1748.
Den mest kända av 1700-talets potatisivrare och den som fått äran av att ha infört potatis i vårt land är dock Jonas Alströmer. Alströmer var en fattig borgarson med intresse för tyger och kläder, som drev ett väveri i Alingsås. Exakt när och hur han först kom i kontakt med potatisen vet vi inte, men när han första gången fick smaka en kokt potatis uppstod omedelbar kärlek. 1724 började han odla potatis på sin gård Nolhaga, troligtvis efter att ha fört med sig potatisutsäde från England. Han lade därefter ner stor energi på att få både statsapparaten och folk i allmänhet att förstå potatisens förträfflighet. Efter att ha experimenterat några år med olika odlingstekniker gav han ut en handbok i potatisodling och startade en av Sveriges första lantbruksutbildningar. Det var också genom honom som benämningen potatis (efter engelskans potatoes) kom in i det svenska språket. I sin skrift ”Den Swenska wårdande Fåra-Herdens trogne Wäg-Wisare till god Fåra-Skiötsel jemte et Bihang om Potatoes eller Jordpäron” delar han med sig av odlingsanvisningar han inhämtat under resor till England och Irland. Han propagerar också för potatisens kulinariska egenskaper:
Att laga eller tillreda desse rötter äro för de förmögne mångahanda Maner. De hafva nästan samma smak som troufles, när de väl äro tillrede; äro mycket delicate att äta till kiött och fläsk, som fisk, …In summa, denna rotens godhet och bruk i ett hushåld, är så mångfaldig att den ei nog kan berömas,…
Alströmer var, som ovan påpekats, inte den förste att introducera potatisen och han var heller inte ensam om att förespråka den, men hans enträgna upplysningsverksamhet gav resultat. Att intresset för den nya grödan växte och inflytelserika personer involverades i kampanjen var till stora delar hans förtjänst. Genom honom fick potatisen betydelse utanför de adliga trädgårdarna och började ta plats på allmogens bord, även om det verkligt stora genombrottet skulle dröja till efter hans död. Storskiftet under 1700-talets senare del samt stigande spannmålspriser gynnade potatisens frammarsch, men mot frihetstidens slut utgjorde potatistäpporna inte mer än ett par procent av den uppodlade arealen.
Ett av skälen till att acceptansen för potatis tog tid var att det fanns praktiska problem som behövde lösas. Potatisarna var utrymmeskrävande, tunga att frakta och känsliga för frost. Sättning, kupning och plockning innebar tungt och enformigt arbete och det var inte självklart hur man skulle lösa vinterförvaringen. Dessutom gick ju blasten inte att använda som föda, varken åt människor eller djur, vilket skymde potatisens möjliga nytta i jordbruket. Men under 1800-talets första decennier gjordes framsteg, då allt fler började upptäcka dess förtjänster. Potatis gick att odla på magra jordar och man kunde anlägga potatisland där andra grödor inte trivdes. Det gynnade den fattiga delen av befolkningen och många torpare började bedriva potatisodling på marker som tidigare stått obrukade. Potatisen gav också mycket tillbaka i förhållande till mängden utsäde och odlingsareal. Med potatisodling kunde man livnära fler på samma åkermark jämfört med spannmål. Odlingen krävde heller ingen avancerad utrustning – hacka och spade räckte långt. Om man saknade jordkällare kunde knölarna förvaras i en stuka, en grop i marken isolerad med halm och jord, åtminstone i de södra delarna av landet.
En annan faktor som gynnade potatisodlingen var de skiftesreformer som genomfördes under 1800-talets första hälft. 1827 infördes laga skifte i Sverige; många gårdar flyttades ut och varje gård fick sina åkermarker mer samlade. Byalagets gemensamma beslut fick mindre betydelse och det blev lättare för den enskilde att pröva något nytt. I samband med skiftesreformerna övergick man alltmer till växelbruk, det vill säga att växla mellan olika grödor år från år för att bibehålla näringsrika jordar. Samtidigt kom nya potatissorter som var mer välsmakande och passade det nordiska klimatet. Kunskapen om odling och användningsområden växte. Detta ledde till att potatisodlingen ökade i Sverige och potatisen flyttade ut från de små täpporna till åkerfälten.
Potatisens framryckning kom att spela stor roll för befolkningsutvecklingen. Under första delen av 1800-talet ökade Sveriges befolkning kraftigt, framför allt i de fattigare samhällsskikten, som genom potatisodling kunde förbättra sin försörjning. Med rätt förvaring var potatisen en pålitlig näringskälla halva året, vilket bidrog till att hålla svält, undernäring och sjukdom borta. Enligt biskop Esaias Tegnérs bevingade ord var det ”freden, vaccinet och potäterna”, som möjliggjorde Sveriges branta befolkningskurva.
Potatisen gav således mat och hälsa åt många, men den förde också med sig ohälsa genom att den i stor utsträckning kom att användas till brännvinsbränning. Med husbehovsbränningen följde ett ökande missbruk med stora sociala konsekvenser. En tysk teolog vid namn F. W. von Schubert skriver i en reseberättelse från denna tid:
Potatisodlingen är i Blekinge troligen mer betydlig än i någon annan svensk Provins. Man använder den något till bröd men ännu mera till brännvin.
Under 1830-talet började en nykterhetsrörelse växa fram för att få stopp på utvecklingen och 1855 förbjöd staten hembränningen helt. Potatisen var vid det laget en väletablerad gröda och hembränningsförbudet ledde till att mer potatis hamnade på matborden. Intresset för att hitta olika sätt att tillaga och servera potatis växte. 1841 gav den omtalade hushållerskan Cajsa Warg ut ”Potatiswännen, en oumbärlig hushålls- och kokbok för rik och fattig såväl i staden som på landet”, en kokbok med enbart potatisrecept. I denna såväl som i gamla uppteckningar kan man se att potatisen användes som både sovel och bröd. Folklivsforskaren Eva Wigström skriver om sederna i Rönnebergs härad i Skåne på 1840-talet:
Gammalt folk mindes då ännu den tid, när potatisen började bli känd i bondens hus. I början fingo barn och tjänare hvarje söndagsmorgon två eller tre varma potatis till sin brödskifva. Sedan blef detta en hvardagsfrukost. Potatisen betraktades som sofvel och hjälpte, tillika med kaffedrycken, att bland kvinnorna afskaffa bruket att till frukost äta bröd fuktadt med brännvin.
Sedan kom 1900-talet och svåra tider följde. Missväxt, flera år av magra skördar och första världskrigets utbrott ledde till brist på livsmedel i stora delar av Europa. 1916 införde den svenska regeringen ransonering på basvaror, som mjölk, bröd, socker, kaffe och potatis. Vidare propagerade man för att grönområden skulle odlas upp, vilket gjorde att potatisodling började bedrivas i städernas parker. Åtgärderna räckte dock inte och våren 1917 var situationen akut. 5 maj utbröt ett upplopp i Stockholm, som kommit att kallas ”potatiskravallerna”. Det började med att en grupp kvinnor samlades utanför en affär, där det enligt ryktet fanns potatis på lager. Affärsägaren hävdade dock att han inte hade något att sälja och stämningen blev hätsk. Snart hade tusentals människor, främst kvinnor, samlats på gatorna för att protestera. Polisen kallades till platsen och våldsamheter utbröt. Kravallerna slogs ner och 19 personer häktades, men protesterna följdes av flera upplopp under våren och statsminister Hammarskjöld fick öknamnet ”Hungerskjöld”. Demonstrationerna fick till slut myndigheterna att lätta på ransoneringarna, men potatis fortsatte vara en bristvara fram till krigets slut.
Under de påföljande åren, då tillgången förbättrades, fungerade potatisen som en stapelvara och utgjorde, tillsammans med salt sill, själva kärnan i kosthållet för många. Sedan kom andra världskriget och potatisen ransonerades igen. I och med en dålig potatisskörd år 1945 infördes förbud mot att råskala potatis på restauranger och att använda potatis som djurföda.
Efter världskrigen började mekaniseringen och moderniseringen inom jordbruket ta fart, samtidigt som nya matvaror gjorde sitt intåg efter hand. Ris och pasta började dyka upp på matsedeln i svenska hem och kostvanorna förändrades. Odlingsarealen för potatis minskade och konsumtionen sjönk. Potatisen fortsatte emellertid utgöra en stomme i kosten och barnen hade ända fram till 1954 potatislov på hösten för att kunna hjälpa till med skörden.
Från 1950-talet och framåt dök allt fler bearbetade potatisprodukter upp i butikerna, främst chips, pommes frites och frusna gratänger. Denna trend har med tiden vuxit sig allt starkare. 1960 åt svensken i genomsnitt 84 kg potatis per person och år, men då nästan uteslutande i form av obearbetad potatis. Idag äter vi ungefär lika mycket, men halva konsumtionen utgörs av processade varor. Allt större andel av den potatis vi äter utgörs också av import. Potatis odlas idag på ungefär 1% av åkermarken i Sverige.
I modern tid serveras potatis överallt och i vitt skilda sammanhang: vi äter den hemma vid matbordet, i skolköken och på de finaste restaurangerna. Potatisen ingår i många av husmanskostens rätter och är lika självklar på julbordet som till midsommarsillen. Dessutom är potatis ett vanligt inslag bland de maträtter som utsetts till svenska landskapsrätter och anses ha särskild förankring i den lokala mattraditionen. Potatisen äts kokt, stekt, bakad och friterad; den görs till mos och ingår i gratänger, soppor och sallader. Rårakor, raggmunkar, potatisbullar och älskade rätter som pyttipanna och Janssons frestelse är alla resultatet av en mathistoria där potatisen – om än efter en skakig start – fått en framträdande plats. Sommarens första färskpotatis betraktas av många som en riktig delikatess och måltiden då den serveras är en högtidsstund. Längtan efter att få uppleva smaken av nyupptagen potatis gör att potatis odlas i villaträdgårdar, på kolonilotter och till och med i lådor på städernas balkonger. Det går inte att neka till att potatisen har en särskild plats i svenska folkets hjärtan och få livsmedel kan sägas ha haft lika stor betydelse för svensk matkultur.
Sagt om potatis
Älska potatisen. Den tillhör ditt land, dess historia och dess framtid. Glöm inte potatisen för polerat ris, spagetti och annan utbakad deg. Kom ihåg att potatisen, sida vid sida med sillen och knäckebrödet, byggde vårt land och folk. Gav styrka och kultur. Minns dina älsklingsrätter: Janssons frestelse, sjömansbiff, raggmunk och kroppkakor. Erinra dig synen av en potatisåker i blom. Av den jordnära lyckokänslan vid upptagningen. Låt inte matmodets snabba växlingar förringa din egen matkultur. Håll kvar vid din tradition, men utveckla den.
– Del av reklamkampanj för Sveriges Potatisintressenter 1979-82
Tryckta källor:
Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren
Land nr 43, 2022
Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co
Ohlmarks, Åke; Baehrendtz, Nils Erik (1993), Svensk kulturhistoria: Svenska krönikan, Forum
Schön, Ebbe (1980), Julen förr i tiden, Natur och kultur
–
Otryckta källor:
https://digitaltmuseum.se/021028882698/reklam
https://www.matkult.se/potatis/potatisens-historia.html
https://popularhistoria.se/vetenskap/eva-ekeblad-gjorde-sprit-av-potatis
Svensk potatis.se: Potatishistoria
Potatis i tiden: en värdefull historia
https://stockholmskallan.stockholm.se/teman/stockholmshandelser/potatiskravallerna
Kulturminnet 
Tack för en fantastisk och genomlysande berättelse om potatisens historia! Nog har man en stark relation till den ända sedan barndomen! När jag var liten i början av femtiotalet diskuterades fortfarande risken för svält genom att man inte skulle få i sig tillräckligt med essentiella vitaminer och annat, om man tvingades till enahanda och näringsfattig kost i ett krisläge. Bristsjukdomar som rakitis (engelska sjukan) med mera bekämpades med kostråd, lungtuberkulos stoppades under årtiondet med allmän skärmbildsundersökning av alla barn samt calmettevaccinering, och vaccinering mot polio, alla mycket framgångsrikt. I stort sett alla på vår breddgrad led av C-vitaminbrist vintertid, men så kom de fantasiska Jaffaapelsinerna i februari, och de köptes framförallt åt barn som slukade dem med stirrande blick.
Ibland hörde man att ”Har man bara mjölk och potatis så klarar man sig ganska länge”. Det kan man inte säga om varken vitt polerat ris som saknar allt näringsvärde eller pasta, som består av vetemjöl.
Min mormor berättade att under hennes barndom (född 1897) var potatis sällsynt lyxmat. Vanligt folk åt rovor, eller torkad mört (vanligt förekommande blankfisk i Vänern) som var mycket billig i pris och betraktades som ren fattigmat. Den fångades i ”mörtburar” en slags mjärdar av hönsnät som bara ställes på sjöbottnen på en till två meters djup med en flöte bundet i handtaget, betad med en halv limpa. Efter några timmar kunde de vara halvfyllda med decimeterlång mört som bara breddes ut i solen för torkning.
Jag vet nu att japaner (som äter vitt ris till alla dagen måltider) inte alls gör det för näringsvärdet, utan för att det är det enda i en japansk måltid som innehåller kostfiber; alltså för att hålla magen igång.
Under sjuttio- och åttiotalen konsumerades mycket mer ”vanlig” potatis än idag, pommes frites hade funnits ett tag främst på enkla matställen typ gatukök, och potatischips fanns i liten skala än så länge. Det var inte så ovanligt att folk hade en potatislår någonstans och köpte potatis säckvis direkt från en odlare, eller plockade själva en lördag eller söndag. ”Hur mycket fick ni ihop?“ ”Ja, det blev väl en hundra kilo eller så”. Dessutom skulle all potatis vara så stor som möjligt, eftersom det innebar mindre skalning…
Vi blev plöstligt erbjudna (jag tror att det var 1978) att köpa potatis i säck billigt, så vi beställde femtio kilo. Jag orkade emellertid inte rubba säcken, men lyckades baxa upp den på en badrumsvåg; vi hade fått åttio kilo. Den vintern började vi tröttna på all potatis…
En gång runt 1980 kom några grannar och frågade om vi ville vara med och göra ”värmlandskorv”. De skulle fixa allt annat bara vi ordnade med (det vill säga skalade) all potatis, som utgjorde hälften av den färdiga korven. Jag stegade in hos en handlare som som sålde i säck och förklarade behovet. Han svarade omedelbart: ”Te kôrv, då ska’ du ha stor potatis, så blir dä inte så möe skaling!“ och visade upp några 15 cm långa King Edward, i stor sett den enda sorten som fanns enkelt tillgänglig.
Vi fick ihop en stor balja med färdig korv, och som vi delade på och fyllde frysarna. Sedan åt vi värmlandskorv varannan dag hela vintern. Men jag kan svära på att ingen i familjen har ätit värmlandskorv sedan dess…
En värmländsk skald skrev en gång om rätten värmlandskorv med kokt potatis, typisk fattigmansmat, ungefär så här: ”Å äte jordappel te jordappel, dä ä hushôlling dä”.
I början av åttiotalet märkte jag att alla i min unga familj hade klart olika preferenser när det gällde mat, så jag gjorde en liten enkät för att underlätta planeringen. Den visade två saker tydligt: dels att jag själv var familjens kinkigaste, men också att alla gillade potatis.
Inte förrän på nittiotalet blev vi varse att det finns många olika sorters potatis med olika storlek och smak. Nu har varje speceributik alltid flera alternativ att erbjuda, fast kilopriset är därefter.
Min egen favorit framför alla alternativ som finns är den franska delikatesspotatisen Amandine.
Och det är svårt att förstå att det inte alltid har funnits potatis!
/Jan Andersson, Strömstad
GillaGillad av 1 person
Vilket underbart inlägg, som på ett personligt sätt berättar om matkulturens utveckling (och även en hel del om hur samhället förändrats!) Varmt tack för dina fina bidrag till bloggen!
GillaGilla