Svenska folksagor, del 61: Skogsrået i Lapptjärnsberget

Nedanstående folksaga har hämtats ur boken Sveriges samtliga folksagor i ord och bild I, som sammanställts av Waldemar Liungman. Sagan nedtecknades i Hagfors, Råda socken i Värmland, av Helmer Eriksson, född 1898. Berättare var Rickard Jansson, född 1826. 

Djupt inne i den stora skogen på Lapptjärnsberget hade en man vid namn Anders Hansson sina kolmilor. Skogen stod mörk och dyster runt milorna, men Anders Hansson var inte rädd av sig. Många gånger hade han mött skogsrået, men han hade aldrig sprungit ett steg för det, trots att hon både hade hotat honom och försökt förvända hans syn.

Nu hade rået dykt upp igen och hon lämnade honom ingen ro. Varje kväll när han skulle gå och lägga sig slet hon upp dörren till kojan. Där stod hon sedan och försökte lura ur honom hans namn, för att få makt över honom. För att skrämma honom visade hon upp sitt fula gap, som var så stort att det gick från tröskeln upp till översta dörrkanten.

— Vad heter du? Har du sett så stort gap? Vad heter du? Har du sett så stort gap? skrek hon gång på gång, kväll efter kväll.

Hansson svarade bara att han hette Själv, för sitt riktiga namn ville han inte lämna ut åt en sådan trollpacka. Då kunde det gå illa. Men rået märkte att det namnet inte bet och fortsatte komma tillbaka.

— Har du sett så stort gap? Har du sett så stort gap? ropade hon.

Hansson funderade länge och väl över hur han skulle kunna bli kvitt det otäcka rået. Rädd var han inte, men han fick ju inte sova en enda natt. Så en kväll, när rået åter stod där och skrek, grep han tag i en stor gryta med kokande tjära och slängde den rakt in i gapet.

Skogsrået dansade runt så det yrde om henne och vrålade av alla krafter:

— Själv har bränt mig! Själv har bränt mig!

— Har du bränt dig själv kan du gärna ha det! Har du bränt dig själv kan du gärna ha det! svarades det från alla håll i skogen.

Och efter den dagen såg Anders Hansson aldrig mer till något skogsrå.