Alrunan är en potatisväxt med knotiga rötter som finns vild i Medelhavsområdet. Till Sverige fördes den av munkar för att odlas i klosterträdgårdarna och användas som medicinalväxt. På grund av det speciella utseendet, som ofta tar en människoliknande form, uppstod en mängd folkliga föreställningar runt växten. Enligt fornkristen tro var alrunan en förstudie till människan, som Gud slängde bort när den inte blev helt lyckad. Alrunor ansågs kunna användas till att förtrolla någon och betraktades ibland som den farligaste av alla trolldomsörter. Den kunde bäras som amulett och ansågs kunna ge sin ägare stor rikedom. På grund av de magiska egenskaper den förknippades med blev alrunan en populär handelsvara på 1500– och 1600-talet.
En vida spridd uppfattning var att alrunorna skrek när de drogs upp ur jorden och att skriket var så fasansfullt att den som hörde det kunde falla död ner. För att skörda alrunor var det därför bäst att binda en hund eller katt till blasten och sedan skynda sig bort innan djuret hann dra upp roten. Man kunde också stoppa vax i öronen för att skydda sig. Många trodde att alrunor som växte i marken på galgbackar hade särskilt magiska krafter. Sådana alrunor var därför mycket eftertraktade, vilket gjorde att bedragare ibland tillverkade förfalskningar genom att karva ut rätt form ur hundrovor.
Ordet ”alruna” har en oklar etymologisk historia, men ”runa” kan sannolikt härledas till ett gammalt ord för hemlighet, medan ”al” kan vara en förkortning av ”all”. Det innebär att alruna betyder ungefär ”den som känner alla hemligheter”, vilket avspeglar den magi som kopplats till växten.
Tryckta källor:
Olsson, Jonas (2013), Solanaceae i i medicin och folktro, examensarbete vid Sveriges lantbruksuniversitet
Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons förlag
Wessnert, Gudrun (2004), Boken om 1300-talet, Bonnier Carlsen
Otryckta källor:
Kulturminnet 
Pingback: Den svenska folktrons ordlista: väsen, trolldom, skrock och sägner | Kulturminnet