Konsensuskulturen är en styrka. Men bara när spelplanen befolkas av människor som inte bara accepterar utan har internaliserat spelreglerna. Den bygger på delade erfarenheter, referenser, kultur, språk, på en överenskommelse att endast orden är vapnet. Det mesta i konsensuskulturen är inte stipulerat i lag- eller regeltext. Den är nedärvd, ”tyst” kunskap, som bara finns där och som få reflekterar över.
När vi nu allt mer, allt oftare tar del av berättelser om människor med andra preferenser och spelregler, som inte söker konsensus men använder maktmedel, står sig svensken i gemen slätt. Ovanan vid maktspråk förvirrar, skapar kognitiv dissonans. Styrkan att sätta sig in i den andres perspektiv blir plötsligt en svaghet.
När motparten spelar på en annan planhalva, med härskarteknik i två olika former, ett skenbart mjukt – hävdat offerskap – eller det ogenerat offensiva – hot – blir det rörliga sinnet osäkert och viker ner sig – av rädsla.
– Per Brinkemo
En artikel av Brinkemo, där ovanstående citat ingår, finns att läsa här.
Kulturminnet 
Tänkte om du kunde göra ett gästinlägg i min webbsida vid namn folktro och monster, du är hjärtligt välkommen.
GillaGilla
Tack, Marcus. Jag ska fundera på det. Ibland har jag svårt att hinna producera tillräckligt med material till Kulturminnet, så det kan bli svårt. Men om jag skriver något som passar bättre på din webbsida, så ska jag ha den i åtanke.
GillaGilla
Vad skulle du vilja skriva som passar till min webbsida?
GillaGilla