Nordisk folktro, del 16: Mjölkharen

Mjölkharen, som också kallas bjäran eller puken, är ett exempel på den nordiska folktrons dragväsen. Ett dragväsen ser till att ”dra”, d.v.s. hämta något åt sin ägare. I mjölkharens fall handlar det om att stjäla mjölk från grannarnas kor. I vissa delar av landet har liknande dragväsen tagit en annan gestalt än harens. Exempelvis har bjäror i form av katter och fåglar funnits i Dalarna. I Norrland kan en bjära ha formen av ett nystan.

Mjölkharen ägs i regel av en häxa. Ibland har hon fått sin mjölkhare av djävulen, men hon kan också ha skapat den själv. För att tillverka en mjölkhare krävs i regel trasor, garn och lillfingret från ett barnskelett. Ibland behövs smör, jord, metall från kyrkklockor, en orm eller bloddroppar från häxans finger — det vet vi bland annat genom nedtecknade vittnesmål från en häxprocess i Söderala socken 1597. Genom svartkonst får mjölkharen liv och börjar utföra sitt uppdrag.

Mjölkharen är oftast aktiv om nätterna för att undvika upptäckt. Då tar den sig in i ladugårdar, där den suger mjölk direkt ur kornas spenar. Den beger sig sedan hem och kräks upp mjölken åt sin ägarinna. Spår efter denna tjuvmjölkning kan man se genom att mjölkharens vassa tänder gör sår på kornas juver. Ibland syns också märken på benen, där mjölkharen har klättrat upp. Det händer att haren suger till sig så mycket mjölk att kon dör.

Den gotländska motsvarigheten till mjölkharen kallas ”bjäru”. Här ses en bjäru dia mjölk från en ko, samtidigt som djävulen hjälper tjuvmjölkerskan att kärna smör. Målningen finns i Öja kyrka.

Mjölkharens ägarinna kan avslöjas av den gulaktiga spillning mjölkharen lämnar runt hennes bostad. Denna ”bjäradynga” har dock påtagliga likheter med slemsvampen trollsmör, varför risken för sammanblandning är stor.

Mjölkharen på major Mormans gård

1728 lämnade major Morman på Gedsholms gård in en skrivelse till tinget i Mörarp. Anledningen var att pigorna Bolla och Bengta berättat att de observerat en hare på gärdesgården i närheten av den hage där de brukade mjölka kor. Efter en stund hade de fått se den springa in under buken på en av korna för att suga mjölk. Haren försvann dock när de närmade sig.

Därefter hade Bolla och Bengta vid flera ytterligare tillfällen sett samma hare dia korna. Detta hade de berättat för två av gårdens drängar, Ola och Hans, som då gått ut på ängen för att skjuta haren. Skotten hade emellertid missat. Man beslutade då att driva hem boskapen, men när man väl kommit hem hade haren hunnit före. Påföljande dag noterade pigorna att kornas spenar var våta och att de gav betydligt mindre mjölk än de brukade. När de gick ut för att se om de kunde hitta haren upptäckte de arrendatorhustrun Elna Hansdotter med en spann i handen. När pigorna dök upp hukade hon sig bakom gärdesgården, som för att gömma sig.

Haren hade därefter setts vid gården vid ett flertal tillfällen, inte bara av pigorna, utan även av ladufogden, trädgårdsmästaren och ett par av drängarna. När gårdsfolket en dag skymtade Elna Hansdotter i närheten skyndade de sig efter henne, men hon sprang undan. När de kom fram till hennes stuga hittade de henne i sängen med håret på ända. De ville genast föra henne till Gedsholm för förhör, men det blev inte av.

När majoren kom hem på kvällen samma dag red han ut i markerna och fick snart syn på haren. Han observerade även Elna i ett hörn av en äng. Han samlade då ihop folk från gården och red till Elnas stuga, där de fann henne med en bok i handen. Hon nekade dock till att ha varit utanför dörren och sade sig inte ha besökt ängen där hon blivit sedd. Man tog emellertid med henne till gårdshäktet på Gedsholm i väntan på rättsliga åtgärder.

Elna ställdes till svars inför tinget, men nekade å det bestämdaste till att ha haft vare sig med kreatur eller hare att göra. Församlingens kyrkoherde uppgav emellertid att Elna bekänt för honom att hon signat kor med en ramsa: ”Ko och kojuver
för by och bykvinna, för berg och bergkvinnor.” Detta erkände hon och medgav samtidigt att hon lärt denna ramsa av en kvinna som nu var död. Med haren och korna på Gedsholm hade hon däremot inget att skaffa.

På grund av sitt nekande kunde Elna inte dömas för att ha skickat ut mjölkharen. För signerierna dömdes hon däremot och fick tillbringa åtta dagar i fängelse.

Fotnot: Bilden överst visar en målning från 1400-talet i Härkeberga kyrka och föreställer mjölkhare som kräks upp mjölk i ett kärl. Foto: Achird, CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

–

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag

Henriksson, Alf (red. 1990), Hexikon som lexikon. En sagolik uppslagsbok från A till Ö, Trevi

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag

–

Otryckta källor:

http://runeberg.org/lasfolket/1920/0207.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bj%C3%A4ra