Svensk folkmedicin

Människor har i alla tider sökt sätt att bota sjukdom och läka skador. Magiska riter har blandats upp med beprövade behandlingar till en säregen praktik med starka kopplingar till landets historia och folktro. I Sverige innehåller den folkliga läkekonsten mönster som ofta går igen i folkloristiken och avspeglar såväl livsvillkor som tankevärld under flera århundraden. Nedan följer en presentation av sjukdomsföreställningar och botemetoder som ofta praktiserats inom svensk folkmedicin.

Synen på sjukdom i äldre tiders bondesamhälle var präglad av vidskepelse och innehöll en stor portion övernaturliga inslag. Illasinnade personer och magiska väsen kunde sända sjukdomar på både människor och djur, antingen av ren illvilja eller som hämnd för upplevda oförrätter. Sjukdom kunde också uppstå om man vistades på förbjudna platser eller bröt mot tabun och regler. Svårläkta sår tolkades ibland som ”näckbett”, som den sjuke ådragit sig genom att bada i näckens vattendrag. Älvorna kunde blåsa sjukdom på människor, så att de drabbades av feber eller avmagring. De skålgropar som finns i berghällar runt om i vårt land kallades förr ”älvkvarnar” och användes till att offra slantar, metallbitar eller mat för att få den sjuke att tillfriskna. Att bära ”ellakors” (en rund amulett av silver med ett likarmat kors) ansågs skydda mot sjukdom.

Skålgropar de runda håligheter som ofta ingår i hällristningar kallades tidigare ”älvkvarnar” och användes till offergåvor för att bota sjuka. Här ses skålgropar tillsammans med hjulkors och fotsulor bland hällristningarna i Flyhov.

Både sjukdomen och botemetoderna kunde innehålla religiösa perspektiv. Sjukdomen kunde ses som Guds straff, men även djävulens verk. Kristna symboler togs ofta till som skydd mot onda makter och prästen kunde anlitas för att bota med böner och ritualer. Avskrap från kyrkklockor, sand från kyrkgolvet eller jord från kyrkogårdar var vanliga ingredienser i hemmagjorda medikamenter. Läsningar, ramsor och besvärjelser ingick i de botande ritualerna och hade ofta religiöst innehåll. För blodstillning kunde man läsa:

Du blod ska stå stilla
som vattnet i Jordans flod
då Johannes döpte Kristus
i tre namn

På en papperslapp som i början av 1900-talet hittades i nyckelhålet på en kyrkdörr stod att läsa:

Som vågorna i en rågåker gå och försvinna
så skall denna tandvärken i helvetet brinna.
Den skall värka i sten och sand.
Men aldrig mer i en människas tand.
Vik bort, satan!

För att få verkan ansågs det viktigt att läkekonsten utfördes enligt särskilda villkor och principer. De magiska talen tre, sju och nio utnyttjades ofta, så att en procedur upprepades ett visst antal gånger. De rörelser som utfördes skulle helst ske motsols. I det fall en riktning eller sida behövde väljas, var vänster mest verksam. Många ritualer ansågs viktiga att utföra under tystnad, medan andra innebar att botaren behövde deklarera vad som skedde. Det var förbjudet för den sjuke att tacka efter kuren då skulle effekten försvinna.

En spridd föreställning var att man skulle ”söka boten där man fått soten”. Botemedlet skulle alltså vara av samma slag som det som gett upphov till sjukdomen. Mot ormbett användes därför delar av en dödad orm; man kunde vira ett ormskinn om bettet, smörja bettet med ormfett eller dricka avkok på ormkött. En liknande tanke var att botemedlet på något sätt borde uppvisa likheter med sjukdomen. Exempelvis ansågs gula blommor verksamma mot gulsot. Slaganfall kunde botas med ”slagvatten” det vill säga vatten som gått genom ett kvarnhjul och därmed ”slagits” åt olika håll. Att slå med stål och flinta över den slagdrabbade var också bra. Fallandesjuka (epilepsi) kunde bero på att modern tittat på slakt eller i något annat sammanhang fått se blod under graviditeten. Ett botemedel var därför blod, helst några droppar från en knekt som varit ute i krig och på så vis kommit i kontakt med blodspillan.

En annan princip var ”ont ska med ont fördrivas”. Stinkande och starkt smakande växter ansågs särskilt kraftfulla och salvor skulle helst ha en vedervärdig lukt. Urin och djurträck kunde användas i tillverkningen av dekokter och liniment.

Effekten av en botande kur stärktes av att rätt plats och tidpunkt valdes. Jordfasta stenar ansågs kunna framhäva den botande effekten, liksom husets tröskel. Smörjning med salvor skulle helst ske när månen var i avtagande då skulle sjukdomen vika undan i takt med att månen krympte. Torsdagskvällar omgavs av en särskild magi och var ett bra val för utövning av läkekonst. Även midsommarnatten ansågs bära med sig magiska krafter; midsommardagg kunde användas till att smörja med vid hudåkommor och avkok på örter som plockats under midsommarnatten var extra verksamt.

Blodet betraktades som bärare av själva livskraften och behandlingar som involverade blod användes av både läkare och lekmän. Många sjukdomar ansågs bero på att blodet ”blivit för tjockt” och då hjälpte det med åderlåtning. Även koppning togs till mot ett flertal åkommor. Metoden varierade, men ofta gick det till så att botaren tog upp ett blodkärl och sög ut blod med ett horn. Särskilda personer troddes ha förmågan att ”stämma blod”, det vill säga få stopp på ett blodflöde och tillkallades därför när någon kommit till skada. Blod från björn, fladdermus, groda, hare eller orm användes som läkemedel. Det finns även beskrivet att blod från avrättade personer använts i medicinska syften.

Särskilda kurer behövde ibland tillgripas mot svårartade tillstånd. Huvudvärk kunde man bota genom att lukta på de första myrorna man såg om våren. Man kunde också dra hjässan eller hjärnan rätt genom att dra i håret. Om det inte hjälpte kunde tre droppar fladdermusblod smörjas på pannan. Magont kunde ofta botas med starka och brännande växter, som löstes upp i brännvin. Varma omslag med gröt eller varma stenar kunde också hjälpa. Halsont botades med olika metoder i olika delar av landet: i Småland skulle man hälla vatten i munnen genom en vigselring, i Bohuslän dra bort tre hårstrån från huvudet och på Öland blev man botad om man svalde medan man tittade på en kyrka.

Hudsjukdomar var vanliga i det gamla bondesamhället. Ibland kunde de ”blåsas bort” med en luftstråle från munnen. Trollkunniga människor kunde även blåsa på vatten för att ge det läkande egenskaper. Vanligast var dock att smörja med salvor eller avkok. Salvorna kunde exempelvis innehålla tjära, vitlök eller dyvelsträck. Skabb botades med avkok på en orm som fångats om våren.

Knarren var en sjukdom som orsakade värk och ledsvullnad. Bästa botemedlet var då ”borthuggning”. Patienten fick placera den onda kroppsdelen på en huggkubbe eller tröskel, varpå botaren högg med en yxa eller skära så nära som möjligt. Vanliga ramsor som lästes i samband med borthuggningen var: ”Jag hugger knarren ur led och i ved” eller ”Ur leden i veden”. Om knarren satt i ryggen kunde den ”lyftas bort” genom att den sjuke försökte lyfta knuten på ett hus.

Knarren huggs bort. Bild från Sollerön i Dalarna (CCBY-NC-ND 4.0 Nordiska museet)

Gastkramning och matleda kunde ”mätas bort”. En läkekunnig mätte då med sin hand eller med en tråd vissa ställen på den sjukes kropp. Man kunde exempelvis mäta med ulltråd från hjässan till vänstra hälen, för att sedan bränna tråden den hade då dragit ut det sjuka. Tråden kunde också grävas ner under en jordfast sten då skulle den sjuke bli fri från sjukdom när tråden ruttnat bort. Mätning kunde också vara ett sätt att ställa diagnos och ta reda på om sjukdomen orsakats av onda krafter. Botaren mätte då tre gånger med snöre eller strumpeband från armbågen till fingerspetsarna. Om måttet blev olika vid de olika mätningarna hade trolldom skett. När trolldomen på detta sätt var avslöjad miste den emellertid sin verkan.

”Träddragning” eller ”smöjning” tillgreps när ett barn drabbats av engelska sjukan. Även lungsot försökte man bota på detta sätt. Barnet drogs då genom ett vårdbundet träd, som vuxit så att en hålighet bildats. Helst skulle proceduren utföras under tystnad en torsdagskväll och upprepas tre gånger. Barnet skulle då ”pånyttfödas” med trädets livskraft och tillfriskna. De vårdbundna träden kunde ibland omges av tabun och ansågs föra tillbaka sjukdom på den som bröt mot reglerna.

Ett barn som drabbats av engelska sjukan dras genom ett vårdbundet träd i Uppland 1918. Okänd fotograf.

Kramp och vred (vrickning) kunde ”knytas bort”. Den läkekunnige knöt då ett antal knutar på en tråd och löste sedan upp en i taget med jämna mellanrum. När den sista knuten lösts skulle den sjuke vara botad. Näsblod kunde man knyta bort med ett snöre runt vänster lillfinger. Stolsteg (vagel) i ögat skulle man istället ”borra bort”. En trefot av järn, en pall eller en trebent kastrull hölls då upp i riktning mot vageln och vreds sedan tre varv motsols. Botaren skulle samtidigt förklara sina syften: Jag borrar bort stolsteget ur ditt öga och i trefoten”. Man kunde också ”skära bort” vageln genom att skära i en träklabbe och samtidigt förklara att man skar ”stolsteget ur ögat”.

Att ”kasta ut” eller ”kasta bort” var en metod där botaren en torsdagskväll i nedan tog sju eller nio delar från den sjukes kropp exempelvis hårstrån och naglar och kastade dem i en korsväg, där oknytt ansågs hålla till. Det var viktigt att kasta med vänstra handen över vänster axel. Sjukdomen skulle då följa med det bortkastade och lämna den sjuke.

Ibland gick botemetoden ut på att ”fästa” sjukdomen vid föremål, så att den på detta sätt förflyttades från den sjuke. Tandvärk och bölder kunde ”sättas bort”. Då petade man med en pinne, sticka eller spik i det onda. Pinnen grävdes sedan ner under en jordfast sten, medan spiken kunde fästas i ett träd, så att sjukdomen övertogs av naturen.

Sjukdomar med säte i bröstkorgen, framför allt olika former av lungsot, betraktades som särskilt svåra att komma åt. Avskrap från kyrkklockor, tjära och läsningar kunde dock hjälpa. Lunginflammation försökte man bota med järnfilspån, saft från hästlort och avkok på myrstack.

I tillverkningen av läkemedel nyttjades, som synes ovan, ämnen ur djur- växt- och stenriket. Man tog det man hade omkring sig och det som stod att finna i naturen. Bruk av särskilda läkeörter förekom ofta. Vanliga växter som ansågs ha läkande egenskaper var vitlök, rönn, vänderot och fläder. Dessa växter fick i vissa fall en mycket mångsidig användning. Av flädern användes alla delar av busken för olika läkande ändamål: te på torkade blommor var bra mot förkylning, medan barken eller saften av bären användes mot förstoppning. Bark av rönn användes mot frossa, medan bären förebyggde skörbjugg och lindrade smärtan vid gallsten och njursten. Andra växter som ofta togs tillvara var kardborre (svullnader, kolera, skallighet), maskros (gulsot, ögonåkommor, matsmältningsproblem, irriterade sår), ormbunke (magplågor, brännsår), skvattram (hosta, gikt, urinstämma), styvmorsviol (skabb, utslag, gikt, mjölkskorv, luftrörskatarr), liljekonvalje (hjärtsjukdom, fallandesjuka, slaganfall, tandvärk), linfrö (magåkommor, urinstämma, hosta) och vitsippor (finnar, solbränna).

När läkemedel tillverkades av animalier kunde djurets egenskaper överföras och nyttjas i behandlingen. Att äta ekorrkött var ett utmärkt medel mot svindel, eftersom ekorren så obehindrat svingar sig högt ovan marken. Eftersom hästar har lätt för att föla sågs hästmjölk som ett medel mot barnlöshet. Haren, däremot, var effektiv mot de flesta krämpor. Harlort kunde tas mot diarré, harhjärna mot dövhet, hargalla mot sömnproblem och harblod mot magplågor.

I regel sköttes omhändertagandet av den sjuke av närstående i hemmet, men kloka gummor och gubbar kunde också konsulteras. I vissa fall var de personer som förde vidare beprövade kunskaper, men de omgärdades också av föreställningar om övernaturliga förmågor och kunde använda vidskeplighet i sina behandlingar. Ofta hämtades de för att driva bort onda krafter, stämma blod och spjälka brutna ben. Många kloka hade ”läkehand” och kunde bota med handpåläggning. De kloka var allmogens betrodda hjälpare i svåra situationer och anlitades vid sjukdom hos både människor och djur. I brist på medicinsk expertis fyllde de upp ett tomrum och bidrog med hopp och trygghet, även om metoderna i många fall inte kan ha haft avsedd verkan.

Hos kloka gumman. Oljemålning från 1875 av Jakob Kulle.

Skolmedicinen kom länge att influeras av folkmedicinens behandlingsprinciper och övergången från folklig läkekonst till vetenskaplig medicin skedde successivt. Tankemönster som hämtats ur folkloristiken skymtar ofta fram i äldre tiders läkarböcker. I Sveriges första bok om läkemedelsframställning, Pharmacopæa Holmiensis Galæno-Chymica från 1686, omnämns många preparat som använts av kloka gummor och gubbar. Tron på effekten av ”döingeben”, det vill säga skelettdelar efter döda människor, fanns inte bara hos trollkunniga, utan även bland medicinskt skolade. I den ansedde läkaren Lars Robergs läkarbok från 1709 går att läsa: ”Mot Fallandesot tienar 40 Mornar å slag intagna Människobeen-Pulfwer i Lindblom-Waten.”

Växtmedicinskt apotek vid Dals Rostocks örtagård i Dalsland.

Först under 1800-talets senare del började folkmedicinen allt mer att ersättas av skolmedicinen. Delar av folkmedicinens föreställningar levde emellertid kvar inom den förment vetenskapliga läkarpraxisen och i flera fall bidrog äldre tiders kunskap till framtagningen av nya läkemedel och behandlingar. På så vis kan folkmedicinen i någon mån sägas leva vidare i ett nytt sammanhang hos den moderna människan, även om de vidskepliga aspekterna bleknat bort.

Tryckta källor:

Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren

Linderholm, Emanuel (1940), Signerier och besvärjelser från medeltid ock nytid, Norstedts

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma

Schönfelder, Ingrid; Schönfelder, Peter (1992), Medicinalväxter. Känn igen, samla och använd läkeväxter, Wahlströms

Otryckta källor:

https://popularhistoria.se/vardagsliv/traditioner/omsorg-och-vidskepelse-i-dodens-rum

https://sagobygden.blog/tag/smojning/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkmedicin_i_Sverige

4 reaktioner på ”Svensk folkmedicin

  1. ”I tillverkningen av läkemedel nyttjades, som synes ovan, ämnen ur djur- växt- och stenriket. Man tog det man hade omkring sig och det som stod att finna i naturen. Bruk av särskilda läkeörter förekom ofta.”

    Ja, tänka sig. Det fanns t.ex. de som odlade vallmo och ur det utvann vad man trodde skulle vara smärtstillande, först opium och sedan t.ex. något som man kallade morfin. Dom vidskepliga sumererna lär t.ex. redan för över 4000 år sedan använt opium inom medicinen.

    Älggräs trodde man sig kunna använda för att ta bort värk och växtens tidigare latinska namn Spiraea ulmaria fick t.ex. ge namnet ”Aspirin”.

    Johannesört ansågs förr lugnande och kunna motverka mildare depressioner. Denna myt lever kvar i ovetenskapliga länder som t.ex. Tyskland, där hälften av alla läkemedel mot depression fortfarande innehåller Johannesört. Vilka tokstolpar!

    Men skolmedicinen lider faktiskt fortfarande lite av detta hokus pokus och inom cancerbehandlingen använder en del onkologer ett gift som utvinns ur idegran för att behandla cancer. Om de drar patienten genom ett träd vet jag inte.

    Gilla

  2. När jag var liten på 80-talet visade min farfar, som var född 1912, ett ihåligt träd som användes för att bota sjukdomar.

    Minnet och tron? på dessa metoder, levde kvar långt in i modern tid,

    Gilla

      • Tyvärr var jag för liten för att ställa de rätta frågorna.

        Men han berättade att om man kröp igenom trädet så fastnade sjukdomarna där.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s