Författaren Llewellyn Lloyd (1792-1876) var engelsman och född i en förnäm godsägarfamilj. Vid 31 års ålder gjorde han en resa till Sverige som kom att förändra hans liv. Han greps av stor kärlek till både naturen och folket och kom att tillbringa större delen av sin återstående livstid här. Genom åren gjorde han omfattande anteckningar rörande seder, högtider och folktro och sägner. Nedanstående beskrivning av firandet av första maj har hämtats ut boken Svenska allmogens plägseder, som gavs ut 1871.
Den första Maj (Walborgsmess-dagen) är en stor folkfest i mellersta och södra Sverige. Sin svenska betydelse har den fått av munkarne, som ville hedra en helig jungfru vid namn Walborg, som sedermera blef abbedissa i ett kloster i Bayern. Dagen hölls helig i katholska kyrkan, men festen har otvifvelaktigt blifvit ympad på någon förut öflig skandinavisk högtid. Året var nämligen deladt i två tider, först vintern, som började med julen, den andra var våren, som man kan anse varit räknad från 1 Maj, hvilken dag firades med många förlustelser. De synas också ha varit förenade med en offerfest åt gudarne, ty i det 16:e seklet fanns ännu en tradition i Oxie härad i Skåne att ”i gamla tiden folket hade för sed att på första vårdagarne offra ett lefvande barn på en stenhög, och dansa omkring denna hela den långa natten, vid ljud af pipor och basuner”.
Den ifrågavarande festen pågår på aftonen före den 1 Maj. Stora eldar i det fria lysa från alla kullar och höjder. Hvarje stor by har sin egen eld, så att man stundom kan få se tjugo till trettio eldar i samma socken. Ungdom af båda könen samlas från alla sidor till dessa eldar, då man sluter en ring omkring dem (eller två, tre ringar, den ena omkring den andra, om sällskapet är talrikt). Så dansas der till långt frampå natten. Medan de unga roa sig på detta sätt, betraktas eldarne af de gamla, som noga iakttaga huruvida antalet är jemnt eller udda, äfvensom huruvida lågor och rök gå åt norr eller söder. ”I förra fallet blir det en kall vår, i det sednare mild.”
Besynnerliga visioner förekomma stundom vid dessa eldar. ”År 1830 var en stor mängd menniskor samlad vid Arlaberget i Westmanland, då plötsligt ett spöke i skepnaden af en lapp-qvinna stod invid elden. De närvarande blefvo så förskräckta, att de hufvudstupa och om hvarandra rusade ned från kullen. Det dröjde derefter i tio eller tolf år innan någon vågade tända Walborgsmess-eld på detta ställe.”
Vid ett annat dylikt tillfälle på Sela-ön (i Mälaren) blef man också varse ett verkligt spöke, som åstadkom lika stor förskräckelse bland de der församlade.
Man berättar likaså att ”år 1835, då några invånare från Wal (i Uppland) samlat sig kring en sådan eld, trollet uppväckte en sådan storm, åtföljd af regn, att elden slocknade”.
I vissa delar af Sverige, i synnerhet i Skåne och Blekinge, är det brukligt att ungdomen mötes på denna afton för att helsa vårens ankomst. De hafva då alla med sig en bundt färska björkqvistar, som äro antingen alldeles löfvade eller åtminstone börjat slå ut. Med byns fiolspelare i spetsen tåga de från gård till gård och sjunga ”Majvisor”, hvilkas innehåll är önskningar om gynnande väderlek för den växande grödan, ymnig skörd samt andlig och timlig välfärd. Slutligen blottas alla hufvud, och alla ögon höjas till himmelen. Spelmännen spela då en annan ton och sammankomsten slutar med bönen Fader Vår.
Några bland sällskapet hafva en korg hvardera; i denna inläggas ägg och dylika gåfvor, som då insamlas till den blifvande festen. Om de blifvit vänligt emottagna och väl begåfvade, sticka de en löfruska under taket öfver ingångsdörren till huset, buga sig till afsked och gå vidare.
På detta sättet gå de hela natten och återvända icke hem förrän emot morgonen. När de varit i det sista huset sjunga de en afskedssång under hemvägen.
Sjelfva första maj, om det är vackert väder, egnas åt förlustelser utomhus. Men bordets nöjen förgätas likväl icke, och kalas, i synnerhet ibland bönderna, hör till ordningen för dagen. I afseende på drickande går det mera rundligt till än efter vanligheten, emedan man går efter ett gammalt ordspråk som säger, att ”man skall dricka märg i benen”.
Kulturminnet 
Vilka väsen brukade man skrämma bort med eld?
GillaGilla