Nedanstående folksaga har hämtats ur boken Sveriges samtliga folksagor i ord och bild I, som sammanställts av Waldemar Liungman. Sagan nedtecknades i Solberga socken i Bohuslän av Anna Gustavsson, född 1888, och kallades då ”Spionerande girig hundfotteras” . Berättare var hennes äldre syster Olga Jansson.
Det var en gång en bonde som var så snål att han inte iddes gifta sig. Aldrig, sade han, skulle han ta en kvinna i huset förrän han hittat en som aldrig behövde äta.
I trakten där bonden bodde fanns en tös som påstod att hon klarade sig utan mat. Hon behövde bara sitta och suga luft genom ett hål i dörren, så levde hon bra på det. När bonden fick höra talas om henne begav han sig genast dit och friade och så blev hon hans fru. Och bonden var nöjd, för medan de andra satt och åt, så satt hon bara vid sitt hål i dörren och sög luft.
Men bonden hade en dräng och det bar sig inte bättre än att drängen och den unga hustrun fattade tycke för varandra. Drängen, som var slug och finurlig, funderade länge på hur han skulle göra. En dag sade han till bonden:
— Far, jag tror allt att mor äter uppe på vinden. Hon brukar göra sig ärende dit och där hänger ju både fläsk och korv.
— Månntro det, sa bonden, som av naturen var misstänksam. Hur ska jag få reda på den saken?
— Det ligger ett gammalt bolster på vinden, sa drängen. Om I kryper in i det och tittar ut genom ett hål, så kanske I får se hur det förhåller sig.
Bonden tyckte det lät klokt och ville försöka. Drängen följde med honom upp på vinden och hjälpte honom in i bolstret. Sedan gick drängen ner till sin matmor och sa:
— Ät nu inte på vinden, för far ligger gömd i bolstret och spionerar.
Då sa bondhustrun till sina pigor att det var dags att ta ut alla sängkläder och piska dem och särskilt noga skulle de vara med det gamla bolstret uppe på vinden. Så tog de ner bolstret som gubben låg i och började piska dammet ur det. Gubben började då jämra sig och ropa och när de drog fram honom var han alldeles blåslagen.
Några dagar gick och sedan sa drängen till bonden:
— Mor äter nog i köket. Där finns det ju alltid mat.
— Tror du det, sa gubben. Det skulle jag allt vilja ha reda på.
— Om I kryper upp i skorstenen, så kan I se ner i köket utan att hon anar något, föreslog drängen.
Så kröp gubben upp i skorstenen och väntade. Men drängen gick till bondens hustru och sa:
— Ät nu inte i köket, för där sitter bonden i skorstenen och lurpassar.
Då sa hustrun till pigorna:
— Gå nu och tänd upp en redig brasa i spisen, för här ska kokas.
Och pigorna satte fyr på veden och eldade av alla krafter. Till slut ramlade bonden ner i spisen, hostig och svart av rök. Det var nära att han blivit ihjälrökt i skorstenen.
När en tid hade gått sade drängen till bonden:
— Jag tror allt att mor äter i källaren. Där finns ju både ost och smör och lite allt möjligt och det tar säkert av.
Då ville bonden ta reda på hur det förhöll sig med den saken, men han visste inte var han skulle gömma sig.
— Det står ett tomt bryggkar i källaren, sa drängen. Om I kryper ner där kan I kika ut genom tapphålet.
Så gick de till källaren och drängen hjälpte bonden upp i det höga karet. Men så snart bonden var på plats gick han till matmodern och sa:
— Ät nu inte i källaren, för bonden ligger i bryggkaret.
Då ropade hustrun på pigorna och sa:
— Idag ska vi brygga. Se till att fylla karet och låt det gå raskt!
Pigorna satte i tappen och fyllde hela karet så snabbt att den snåle bonden inte kunde värja sig. Han drunknade därinne och så var det slut med honom. Och drängen och bondens fru gifte sig och levde sedan gott på gården.
Kulturminnet 