Jag har till min stora glädje fått möjlighet att presentera ett gästinlägg av Gunnar Törngren.
Gunnar Törngren är socionom och trubadur verksam i Skaraborg. Han är även författare till böckerna Husbehovstrubaduren och Handledningens perspektiv. Till hans främsta intressen hör viskomposition. Idag bjuder han oss på en beskrivning av visans roll som kulturbärare. Det är omöjligt att inte förundras över alla de funktioner (berättande, tröstande, sedelärande, kraftgivande och underhållande, för att nämna några) som våra visor har haft genom historien. Läs och förundras – ingen hade kunnat skildra det bättre.
____________________________________________________________________________________________
Det finns många forskare, däribland Charles Darwin, som hävdar att människan sjöng innan hon började tala. Riktigt hur det är med den saken ska vi kanske låta vara osagt men tydligt är att musiken i många olika former är mycket gammal. Att sjunga brukar betraktas som ett transkulturellt fenomen som tycks finnas i alla kulturer och alla tidsåldrar. Hur länge musiken har funnits i Sverige kan vi inte riktigt veta men vi kan konstatera att vi har en lång och väletablerad historia av sjungande. När vi till jul eller midsommar plockar fram några av de vanligaste sångerna (”Staffan var en stalledräng” eller ”Skära skära havre”) bör vi komma ihåg att dessa bara är en ytterst liten del av en kolossal och mycket gammal skatt inom den svenska vistraditionen.
Om man jämför visorna (i vid bemärkelse) med dagens musiklyssnande är skillnaderna inte så stora. Numera, när de flesta lyssnar på musik och utbudet är näst intill obegränsat, ägnar sig många människor åt en stor mängd lyssnande. Den stora skillnaden är att förr i tiden fick man sjunga, eller spela, själv. Sjöngs gjorde det som en vardaglig del av livet. Musiken hjälpte människor att orka med hårt arbete, långtråkighet, sorg och olycklig kärlek. Den fanns även där till glädje och som följeslagare i lycklig kärlek och välgång.
Ibland kan man få intryck av att visorna började med Carl Michael Bellman, vilket givetvis är helt felaktigt. Visorna är mycket äldre än så. Den folkliga visan var ofta berättande ballader (ballad är ett annat ord för berättelse) och kunde handla om i stort sett vad som helst. Inte sällan var de sedelärande berättelser om ond bråd död och om hur illa det kan gå om man gör det ena eller det andra. De kunde också vara dåtidens nyhetsrapportering som berättade om händelser som till exempel att orten fått en järnväg, en sjöman farit iväg eller liknande. Givetvis har oanständiga och skämtsamma visor sin plats i historien. Bland de senare kan nämnas en form av visor som numera är sällsynta, nämligen de bakvända visor som berättar saker som att hästen sitter i trädets topp medan fågeln drar plogen.
Bland de historiska visorna nämns ofta de så kallade skillingtrycken som numera stundom betraktas som en speciell sorts visor. Detta är inte helt korrekt och namnet skillingtryck kommer av att dessa var en form av texthäften som ursprungligen kostade en shilling (senare två). De var enkla, billiga texthäften som man kunde sitta hemma och sjunga ur. Ofta var melodierna lånade från andra sånger på samma sätt som att en och samma text kunde ha olika melodier.
Visor kan alltså sägas vara flexibla till sin karaktär och en folklig visa kunde bli en psalm likväl som tvärt om. En spelmansmelodi kunde få en eller flera texter, en skriven text kunde få en eller flera melodier.
I det gamla bondesamhället var det inte sällan kvinnorna som var de främsta kulturbärarna, alltså de som spridde visorna vidare till nästa generation. Detta kom att bli en naturlig del av vardagen och säkerligen inte alls med primärt syfte att barnen skulle lära sig de gamla visorna. Eftersom sjungandet var en naturlig del av vardagen blev det naturligt att barnen snappade upp visorna och i sin tur förde dem vidare. Det är lätt att förfasas, med dagens värderingar, över hur mycket om ond bråd död den tidens barn fick höra om.
Tiden innan visor kom i skrift var upphovspersonen nästan alltid okänd – det som numera kallas traditionell folkvisa (vanligen bara förkortat till ”trad”). Några av dessa visor lever fortfarande kvar om än ofta i förkortade versioner (ibland där oanständigheter och grymheter har plockats bort) och finns i ett antal varianter.
Lite förenklat kan sägas att till för ett par hundra år sedan så gjordes ingen åtskillnad mellan olika sorters visor. Sångerna sjöngs utifrån det sammanhang där de kunde passa bäst; vaggsångerna när barnen skulle sova, rytmiska sånger till det enformiga arbetet, ballader när något skulle berättas och så vidare. Visorna hörde till vardagen och var en självklarhet. Ofta sjöngs de a capella, alltså utan ackompanjemang av musikinstrument. I de sammanhang där instrument användes har dessa varierat under seklernas gång och i viss mån kan man följa dess utveckling. Ett exempel kan vara att flöjter och mungigor ersattes av munspel för att sedan ersättas av dragspel. Eller säckpipan kom att ersättas av fiolen, lutan av gitarren och så vidare. Det vi kallar folkinstrument är alltså inget konstant utan har varierat och inte minst hänger detta ihop med den tekniska utvecklingen.
Så småningom kom en successiv utveckling som kan sägas pågå från sjuttonhundratalet till nittonhundratalets början. Visorna började såväl klassificeras som att utvecklas åt olika håll. Alice Tegners barnvisor kan fungera som ett exempel – de var visor riktade direkt till barn. Det som ofta kallas den litterära visan börjar vid denna tid dyka upp allt mer. Den litterära visan skiljer sig från den folkliga vistraditionen genom att ha en bestämd upphovsman, vilket den folkliga visan oftast saknar. Den litterära visan lägger även stor tonvikt vid texten, snarare än melodin, och har ofta kännetecknats av en viss upphovsmans ”stil”. Dessa visor är oftast konstanta till sin form; man ändrar sällan i texten eller melodin utan skillnaderna ligger snarare i hur de framförs och tolkas av olika utövare. Bellman, Taube, Barbro Hörberg, Håkan Hellström och många fler hör alltså snarast till denna kategori.
Innan det fanns regler för upphovsrätt och liknande var det en självklarhet att ”alla lånade av alla”. Som tidigare nämnts kunde en melodi få olika texter, olika texter få olika melodier och det var fritt fram att anpassa det man gjorde efter eget skön. Det kanske mest kände vismakaren Carl Michael Bellman (1700-talet) använde ofta befintliga melodier från operor till sina texter. Evert Taube (1890-1976) använde ofta melodier och texter han snappat upp på olika ställen världen över.
När vi hänvisar till de stora namnen inom vistraditionen nämns ofta, förutom Bellman och Taube, figurer som Dan Andersson, Cornelis Vreeswijk, Olle Adophsson och ett stort antal andra. Det kan vara intressant att notera att de som vanligen tillskrivs upphovet är män, möjligen med undantag av Margareta Kjellberg, Barbro Hörberg och ett fåtal andra kvinnor. Det betyder inte att kvinnorna skulle haft någon passiv roll inom vistraditioner, kanske snarare tvärt om. Förutom att vara kulturbärare och föra visorna vidare är det högst troligt att en mycket stor del av visskatten är komponerad av kvinnor. Kanske majoriteten historiskt sett men det är svårt att veta. En gissning kan vara att det är männen som formaliserat och kommersialiserat visorna.
De gamla folkliga sångerna har i högsta grad kommit att påverka dagens musik. Visor framförs numera ofta som jazz. Dansbandsmusiken har ett klart ursprung i folkvisorna liksom schlagermusiker (schlager – av tyskans schlager – som egentligen bara avser en sång som ”slår”, alltså blir populär). Pop och rockmusik har också den sitt ursprung i den folkliga visan. Under emigrationsvågen till Amerika tog utvandrarna givetvis med den svenska folkliga visan som där kom att påverka den amerikanska traditionen och exempelvis countrymusiken.
Den svenska vistraditionen finns kvar och lever vidare. Detta gäller såväl de gamla folkliga visorna som folkkära visskapare som Evert Taube och även en stor mängd skapare av nyare visor. Det finns en mängd föreningar som ägnar sig åt visor, som till exempel Visans Vänner med en mängd lokalföreningar över hela landet. Det ordnas en mängd visfestivaler varje år och vissjungande artister engageras både här och där i olika sammanhang Kanske är det ändå alla de amatörer som brukar benämnas husbehovstrubadurer som utvecklar och för visans kulturskatt vidare.
Kulturminnet 
Pingback: Året som gått | Kulturminnet