Nordisk folktro, del 19: Myling

Av den nordiska folktrons väsen är mylingen ett av det sorgligaste. Ordet härstammar från begreppet ”myrding” – som helt enkelt betyder mördad – och syftar på ett spädbarn som dödats innan det blivit döpt. Förr i världen handlade det oftast om barn till ogifta mödrar, där modern ville dölja en oönskad födsel.

I regel uppträder mylingar i anslutning till den plats där de begravts, såsom myrar, skogsbackar, stenrösen eller till och med under stugans golv. De ger sig till känna genom gråt, skrik och snyftningar. Ibland kan man höra mylingen i form av en barnröst som sjunger en ålderdomlig visa. Det händer också att mylingar visar sig som en synlig gestalt. De uppträder då som ett barn i den ålder de skulle ha varit om de fått leva.

Eftersom mylingen dog innan den blev döpt händer det att den söker kontakt med människor för att be om ett namn. Om man då svarar genom att nämna ett lämpligt namn kan mylingen få ro, så att spökerierna upphör. Skulle man bli så överrumplad att man inte kommer på något namn kan man helt enkelt säga ”du kan få mitt”. Man kan också hjälpa mylingen genom att leta fram kroppen och se till att den begravs i vigd jord på en kyrkogård. Då får mylingen frid i sinnet och slutar söka sig till de levandes värld. Det berättas till och med om mylingar som antastat vandrare genom att klänga sig fast vid dem och kräva att få bli burna till kyrkogården. Rester av barnlik har hittats i kyrkogårdsmurar, vilket kanske vittnar om att modern velat att det dödade barnet skulle få komma till himlen.

Många sägner berättar om hur mylingar återvänt för att hämnas på sina mödrar genom att avslöja dem som mördare eller ta deras liv. I vissa sägner försöker mylingen suga mjölk ur moderns bröst och slutar inte förrän den sugit allt blod ur kroppen. Kanske har dessa berättelser haft till syfte att varna unga kvinnor för att bli gravida.

En berättelse om mylingen

I gården Sundshult i Nafverstds socken fanns för många år sedan en myling, som spökade om nätterna, så att folket aldrig fick någon ro. En gång nyss före jul hade de skomakare i gården, och skomakaren satt uppe och sydde om natten. Bäst han satt der, kom ett litet barn och sade:

”Hvarför sitter du der? Tocka dig åt sides.”

”Hvarför det?” frågade skomakaren.

”Jo”, sade mylingen, ”jag vill dansa.”

”Nå, så dansa då!” sade skomakaren.

När mylingen dansat en god stund, gick han sin väg, men snart kom han igen och sade:

”Jag vill dansa om igen, och då dansar jag ut ljuset för dig!”

”Nej”, sade skomakaren, ”det låter du bli. Men hvem är du, som far fram på det här viset?”

”Jo, jag bor under nedersta trappstenen i förstugubron. Jag lider stort tvång, för bytta ä´ trång och benen ä´ lång.”

”Hvem har lagt dig der?” sporde skomakaren.

”Se efter, när det blir dager, så får du se mor min komma bärandes, med en röd hätta! Men hjälp mig härifrån, skall jag aldrig dansa mer.”

Det lofvade skomakaren och mylingen försvann.

Följande dagen kom en piga från granngården med en röd halsduk på hufvudet, och när man gräfde under förstugubron, hittades benranglet efter ett mördat barn i en ”stafvabytta”. Liket fördes samma dag till kyrkogården, och den brottsliga modern öfverlemnades i rättvisans händer. Sedan dansade Sundhulta myling aldrig mer.

Hämtat ur boken Svenska folksägner med teckningar af svenska konstnärer av Herman Hofberg, 1882

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2013), Nordiska väsen, B. Wahlströms förlag

Henriksson, Alf (red. 1990), Hexikon som lexikon. En sagolik uppslagsbok från A till Ö, Trevi

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag

–

Otryckta källor:

https://popularhistoria.se/vardagsliv/spoken-och-gastar

https://sv.wikipedia.org/wiki/Myling