Året som gått

Nu lider 2019 mot sitt slut. För Kulturminnets del har det varit ett aktivt och händelserikt år. Jag vill passa på att tacka alla som läser och alla som hört av sig för att kommentera bloggens innehåll! Det är tack vare er jag orka hålla Kulturminnet levande, trots en vardag med många förpliktelser.

På flera sätt har bloggens innehåll under 2019 kommit att präglas av kulturpolitiska spörsmål, vilket förstås hänger samman med förändringar och trender i det svenska samhället. I ett flertal artiklar har jag diskuterat värderingsfrågor och kulturkrockar. Det har också blivit många inlägg i serien När normerna förändras. En av de mer uppmärksammade artiklarna handlade om svenskar som inte orkar stanna i Sverige. Efter besök på Historiska museet och Nationalmuseum i Stockholm fick jag dessutom anledning att kommentera ideologiseringen av museiverksamheten och konstutövningen.

Under det gångna året har Kulturminnet fått en mer utåtriktad roll. Samarbetet med kulturföreningen Allmogens har fortsatt, vilket inneburit att äldre blogginlägg aktualiserats i en ny kontext, ofta med en välbehövlig ansiktslyftning i form av förbättrade illustrationer. Exempel är skildringar av den svenska fikakulturen och norra Ölands kulturskatter, liksom en redogörelse för TV-dokumentären De första svenskarna. Efter förfrågan har jag även skrivit kulturkrönikor på temat ”en svensk renässans” för bloggen Det Goda Samhället. Där har jag bland annat lyft fram vad våra hällristningar berättar om vår historia och vad vi kan lära av trasiga runstenar.

Under 2019 har en ny serie startats på Kulturminnet: Klenoder ur vårt kulturarv. Inom ramen för denna kommer jag att presentera föremål av särskilt kulturhistoriskt värde och berätta om deras betydelse. Hittills har serien innehållet inlägg om de fascinerande guldhalskragarna, som ibland kallas ”våra första riksregalier”,  Överhogdalsbonaderna, som på ett unikt sätt skildrar brytpunkten mellan asatro och kristendom, och Äskekärrskeppet, Sveriges hittills enda utgrävda och utställda vikingaskepp. Mer är att vänta! Det finns redan ett färdigt inlägg Silverbibeln, som kommer att publiceras i början av nästa år.

Något som gläder mig mycket är att bloggen har börjat samla personer med intresse för kulturarvsfrågor och på så vis kan fungera som ett forum för att uppmärksamma relaterade ämnen. Tack till Dick Andén, som lyft fram vandaliseringen av Holmfastristningen, och Andes Lydén, som delat med sig av en spännande upptäckt vid Segerstads kyrka. Tack även till Jan-Olov Bergqvist, som berättade om sin mormor och hur hon som barn upptäckte Flyhovs hällristningar.

Att driva en blogg har på många sätt blivit mer givande och lärorikt än jag kunnat föreställa mig, inte minst för att responsen på det som publiceras kan bli så oväntad. Till bloggens mest populära inlägg hör listorna över fornnordiska namn från runstenar och ur nordisk mytologi. Tyder det på att blivande föräldrar idag letar efter namn med nordiska rötter? Några av inläggen i serien Ordspråk och talesätt har också blivit oväntat vällästa. Ett annat inlägg som väckt en hel del reaktioner och fått människor att höra av sig är en text om platsen där jag bor, vilket förvånat mig. Likaså har flera uttryckt uppskattning över ett inlägg med en betraktelse av vad en bussresa säger om svensk mentalitet. Kanske är det uttryck för att bloggens läsare sätter värde på det småskaliga och personliga. Det ska jag förstås försöka ha i åtanke under året som kommer.

Med varma förhoppningar om ett gott nytt 2020!

Malin Kim