En kulturkrock av gigantiska mått

Mina tankar går idag till Frankrike. Tillsammans med fransmännen sörjer jag förlusten av det trygga samhälle som en gång fanns. Det kommer knappast att kunna återskapas.

Det räckte inte med Charlie Hebdo och Bataclan. Det räckte inte med nationaldagen 2016, då 86 personer kördes ihjäl med en lastbil i Nice. Det räckte inte med ihjälskjutningen av judiska skolbarn på en skola i Toulouse. Inte heller var det nog att skära halsen av en 85-årig präst mitt under mässan i Normandie eller halshugga en lärare som undervisat om yttrandefrihet.

Förmodligen kommer det heller inte att räcka med de människor som dödats i dagens knivattack vid en katedral i Nice. Den slutsatsen är lätt att dra efter den senaste veckans protester, upplopp och demonstrationer mot Frankrike runt om i den muslimska världen. Sympatierna i dessa kulturer ligger inte hos den som försvarar yttrandefriheten, utan hos dem som dödar för att tysta åsikter de ogillar.

Kulturkrocken kunde knappast vara större och varje gång en människa mördas samtidigt som någon ropar ”Allahu akbar” krymper min tro på det mångkulturella samhället. Frankrike, jag lider med dig, för jag tror inte att vi har sett slutet.