Svensk allmogekultur, del 18: Kvinnans ställning

Nedanstående text har hämtats ut boken Svenska allmogens lif i folktro, folksed och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet. I det nedanstående stycket om kvinnans ställning väljer författaren att även ge tillbakablickar till medeltiden.

Man hade i allmänhet hög tanke om kvinnan, och brotten som begingos av kvinnor, voro ej heller så många, endast i ett fall upphörde all aktning och hänsyn för henne, och det var, när hon öfvade trolldom. Sedan gammalt ansågs kvinnan mäktigare än mannen att kunna utspörja tillkommande ting, och äfven som sjukvårdarinna stod hon högre. Med dåtidens uppfattning om spådom och läkekonst låg det nära till hands att taga allt sådant för svartkonst, och mannens uppfattning om henne gjorde väl sitt till, att hos kvinnan stärka denna tro på öfvernaturliga krafters spel. 1500- och 1600-talets hexprocesser visa kvinnonaturen i dess största förvirring och förvildelse härvidlag.

Bortser man från denna mörka sida, var aktningen för kvinnan den bästa möjliga. Man ville i lagarna skydda henne för kränkning, och hvarje våld mot kvinna straffades strängt. I Gottlandslagen heter det bl. a.:

”Slår du mössa eller hufvudduk af kvinnas hufvud, så att det ej är med våda gjort, och blottas hennes hufvud till hälften, då böt en mark penningar; men om hela hufvudet blottas, då böt två mark. Sliter du häkta eller märla af kvinna, då böt 8 örtugar; sliter du båda, böt 1/2 mark; men om den faller ner till jorden, då böt en mark. Sliter du snören af kvinna, då böt 1/2 mark för hvart, ända till högsta böter, och ersätt henne allt. Skuffar du kvinna, så att kläderna flyga för henne ur det lag, som de förr voro, då böt 8 örtugar. Flyga de upp till midten af läggen, böt 1/2 mark. Flyga de så, att man kan se knäskålarna, då böt en mark penningar. Tager du kvinna om handleden, böt 1/2 mark. Tager du om armbågen, böt 8 örtugar. Tager du om axeln, böt 5 örtugar. Tager du om bröstet, böt ett öre. Tager du om ankeln, böt 1/2 mark. Tager du mellan knäet och vaden, böt 8 örtugar. Tager du ofvanför knäet, böt 5 örtugar. Tager du en hand längre upp, då är skamliga gripet, och heter en dåres grepp; där äga inga penningböter rum.”

Som gift fick kvinnan full makt som husfru att styra i hemmet, rätt öfver lås och nycklar, delande med sin husbonde säng och säte. Hon var i mångt och mycket beroende af mannen, som i vissa fall hade rätt att förskjuta henne, något som dock ytterst sällan förekom. I Kristoffers landslag från 1400-talet heter det: ”Gud har visserligen åt mannen gifvit kvinnan till en hjälp och underdåne, men icke har han gifvit henne till träl och fotpall, och bör hvardera älska den andra, hon honom som sitt hufvud och han henne som sin lem. Därföre om en man af hat, ondska och dryckenskap eller för annan kvinnas skull, som han älskar, slår sin hustru blå eller blodig, lam eller lytt, gifve han dubbla böter och hennes fränder vare målsägare i sådant fall. Näpser han henne skäligen för brott hon begått vare han saklös.”

Det har så ofta talats om kvinnans ställning i allmogehemmet såsom ej bättre än en träls. J. Sundblad finner, att i alla de många ”knep” bruden hade att med en del åthäfvor vid bröllopet tillvälla sig husbondsvälde låg en skenbar motsägelse, då kvinnans ställning hos allmogen ändå alltid förblef ”ej stort bättre än en tjänarinnas”. P. Åhstrand säger på tal om Ölands kalkdistrikt 1768: ”Kvinnfolken, som här äro det svåraste slafveri underkastade, medan bonden 6, 8 á 10 veckor i sänder ligger borta på sina resor, måste under dess frånvaro yrka åkern, framskaffa det, som kan brista vid kalkugnen i ved och sten, den inrätta och utbränna, till dess männen komma hem; jag tviflar om det könet på någon ort i riket så sysselsättes, ty utom detta ser man aldrig deras händer lediga.” Om åkerbruksdistriktet säger samma författare: ””Uti de södra socknarna, där allenast åkerbruket idkas, äga de något större frihet, dock består deras göromål ej blott uti sysslornas skötande inomhus; ty om sommartiden, när bonden slår gräs, måste hustrun, dottern eller pigan göra detsamma; kör han åkern eller aftröskar säden, sker det på lika sätt, så att en piga hos ståndsperson eller bonde, gör i allt arbete lika gagn med en dräng, fast hon får mindre lön; endast med den åtskillnad, att de flesta pigor ej förstå slöjdarbete och bohagetygs tillredande, fast sådana icke dess mindre funnits, som vida öfvergått drängarna i den delen. Ingen dräng eller piga undandrager sig här boskapsskötseln, eller att köra oxar, som det förnimmes ske uti en del andra orter.”

De bevis på ”slafveri” som här anföras, synas emellertid snarare innebära ett visst förtroende för hennes arbete. Då man anförtrodde henne samma arbete som mannen, anvisade man henne samma rang och samma styrka och uthållighet som mannen. Det vore nästan underbart, om ej ”toffelvälde” skulle funnits under sådana förhållanden. Den, som hade så mycket förtroende för kvinnans kraft och uthållighet, hade alla skäl att frukta hennes makt i hemmet. ”Den som känner bondehemmet vet väl, att fruarnas ‘toffelvälde’, så vanligt i herremanshemmet, i dannemannens hörde till de högst sällsynta undantagen”, säger J. Sundblad. Likvisst är detta tämligen oriktigt. J. Öller träffar nog sanningen närmast, när han (1800) säger: ”Väldet inomhus är här som annorstädes, växelvis på ena stället hos mannen, på det andra hos hustrun. En kvick och foglig hustru låter mannen få hafva namnet att råda, och råder själf; då däremot en dum och vrångsint, vill synas styra tömmarna, men bifver merendels själf tyglad. Bonden, så vida han är förnuftig, låter alltid en snäll och idog kvinna råda inomhus; i annat fall blifver han verkligen lidande, hvilket ock sker, om hustrun intet duger att styra allt med skick och ordning. Husets förmögenhet på landsbygden ser man alltid bero till största delen af hustruns förnuft, flit och ordentlighet.”

En reaktion på ”Svensk allmogekultur, del 18: Kvinnans ställning

  1. och ur Gutalagen, det sentida ordet ”begå skamgrepp” antar vi… En annan gång får du gärna följa trådarna än längre bak i tiden, för det där med respekt för kvinnor, började nog inte i den kristna medeltiden – men – nu ska jag inte bli polemisk – som vanligt…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s