Örtugar, penningar och riksdaler – om den svenska valutans historia

Den svenska valutans historia är dramatisk och innehåller allt från väldens största mynt och världens äldsta riksbank till kungamord och folkomröstning. Nedan följer en exposé över de svenska betalningsmedlens väg fram till den krona som vi idag använder, men alltmer sällan ser.

Långt innan Sverige hade blivit ett etablerat rike idkade nordborna handel med omvärlden. Bronsåldern inleddes redan innan den inhemska malmbrytningen hade kommit igång, vilket vittnar om en omfattande bronsimport. Vad som gavs i utbyte är inte helt klarlagt, men kanske rörde det sig om pälsverk, bivax, torkat kött, bärnsten och slavar. Under järnåldern började dyrbara metaller få en valutaliknande funktion, främst i form av så kallat bitsilver och betalningsguld; en lämplig bit av en silverstång eller guldspiral kunde knipsas av och lämnas i utbyte mot varor.

De första svenska mynten präglades på initiativ av Olof Skötkonung omkring år 1000. Olof Skötkonungs far, Erik Segersäll, hade låtit grunda kungastaden Sigtuna, som snabbt tog över Birkas betydelse som handelsstad. Dit lät Olof kalla anglosaxiska myntslagare för att prägla mynt försedda med hans namn och porträtt. På de tidigaste mynten omnämns han som ”Olof, kung i Sigtuna”, medan senare mynt försetts med inskriptionen ”Olof svearnas konung” på latin. De mynt som präglats efter år 1000 har märkliga och svårtolkade inskriptioner, som tyder på att produktionen tagits över av myntpräglare som inte kunde läsa. Bland annat kallas Olof för ”Rex Ancol”, kung av England, vilket antyder att text kopierats från andra mynt utan vetskap om betydelsen.

Sveriges första mynt, präglat av Olof Skötkonung. (Bild från Wikimedia Commons)

Olof Skötkonungs son Anund Jakob lät också prägla mynt. Därefter upphörde myntningen från cirka år 1030 och över 100 år framåt. Det tämligen självständiga Gotland lät börja tillverka mynt runt år 1140, men den rikssvenska myntningen återupptogs först mot 1100-talets slut av kung Knut Eriksson (regeringstid 1167-1195).  Bakgrunden var sannolikt handelns uppsving, som skapade behov av ett ordnat myntväsende. Han startade myntverk i Lödöse och Uppsala och hans myntproduktion verkar ha varit framgångsrik; många mynt med inskriptionen KANVTVS REX (Kung Knut) från denna tid har påträffats.

Det medeltida myntsystemet grundade sig på enheterna mark, öre, örtug och penning. Hur många penningar det gick på en örtug och hur många örtugar som ingick i en mark var man dock oense om – sättet att räkna varierade mellan Svealand, Götaland och Gotland. På 1300-talet fastslogs att Svealandssystemet skulle gälla i hela riket, vilket innebar att 1 mark = 8 öre = 24 örtugar = 192 penningar. Silvermyntfot tillämpades, så att mynten var av silver och valören baserad på vikt. Utländska mynt användes också i vissa sammanhang, exempelvis engelska silverpennies och italienska guldfloriner.

Under Gustav Vasas regeringstid (1523-1560) genomgick det svenska valutasystemet flera förändringar. En örtug blev uppdelad i tolv penningar istället för åtta. Dessutom lät Gustav Vasa år 1534 börja prägla ett större mynt, daler, med den tyska thalern som förebild. Silvermyntfoten tillämpades ännu, så att myntets värde avgjordes av silverinnehållet. Genom införandet av dalern fick valutan kontakt med det internationella myntsystemet och dalern blev ett mynt som främst användes för utrikeshandel. Till vardags fortsatte svenskarna använda mark, ören, örtugar och penningar och värdet i förhållande till dalern var inte fastställt.

Efter tysk förebild började Karl IX år 1604 att slå mynt med namnet riksdaler. Riksdalern hade högt silverinnehåll och kursen gentemot vanliga daler varierade. Under 1600-talet började bristen på svenska silverfyndigheter bli ett problem i myntframställningen, samtidigt som koppar var en viktig exportprodukt. Genom att binda upp en del av kopparutvinningen i inhemsk myntning ville man stärka kopparvärdet. Rikskansler Axel Oxenstierna beslutade därför att börja prägla Sveriges första kopparmynt 1624. Kopparmynten var, liksom silvermynten, så kallade värdemynt, d.v.s. de hade ett värde som motsvarade den ingående metallmängden. Det ledde till att två olika valutor uppstod: daler kopparmynt och daler silvermynt. Sverige hade fått dubbel myntfot.

Intet hafwer warit migh så swåårt att begrijpa som myntwäsendet. Jag hafwer der påå i fyretije år funderadt, men är lijka wijs nu påå min ålderdom, som jag war dhen första daghen.

– Rikskansler Axel Oxenstierna

Kopparmynten visade sig snart vara behäftade med problem. Kopparvärdet fluktuerade och mynten försvann ur cirkulationen så snart värdet på metallinnehållet översteg det nominella värdet. När kopparpriset sjönk blev mynten allt större. Så kom det sig att världens genom tiderna största mynt tillverkades i Sverige 1644: ett avlångt kopparmynt med en vikt på 19,7 kg! Sådana bjässar var förstås otympliga att använda och den fyrkantiga formen gjorde det lätt att minska myntens storlek utan att det syntes särskilt mycket. Det blev därför nödvändigt att gå över till runda mynt av mindre format. År 1666 infördes det första så kallade kreditmyntet i Sverige i form av ett mynt där den ingående kopparmängden inte motsvarade myntets angivna belopp. Värdet baserades då på att människor litade på myntens gångbarhet som betalningsmedel, vilket skulle visa sig bli ett problem för det framväxande bankväsendet.

Världens största mynt är ett svenskt kopparmynt från 1600-talet. Myntet mäter ungefär 65×35 cm och väger närmare 20 kilo! Idag går ett exemplar att se på ekonomiska museet (f.d. Kungliga myntkabinettet) i Stockholm.

1656 hade Sveriges första bank öppnats. Den kallades Stockholms banco och grundare var adelsmannen Johan Palmstruch, som hade inspirerats av det förhållandevis välutbyggda banksystemet i Nederländerna. Palmstruch fick stöd av Karl X Gustav, som menade att banken behövdes för att stabilisera penningpolitiken och hävda den svenska valutan gentemot andra länders; den svenska valutan var inte särskilt gångbar ute på kontinenten och människorna i nyerövrade områden hade låg tillit till den.

När kreditmynten började produceras på 1660-talet var det svårt för allmänheten att acceptera att myntvärdet inte motsvarades av metallvärdet. Många kände sig lurade och ville ha tillbaka de större mynten, som de hade deponerat på Stockholms banco. Resultatet blev en bankrusning. Palmstruch räddade situationen genom att ge ut insättningsbevis i form av så kallade kreditivsedlar. Banken garanterade värdet på sedlarna och åtog sig att vid behov ersätta dem med mynt. Dessa insättningsbevis kan sägas vara Europas första sedlar.

Kreditivsedel från 1666, utfärdad av Stockholms banco. 

Först blev de nya sedlarna en succé. Banken kunde bevilja lån utan att vara beroende av att beloppen samtidigt täcktes upp av insättningar. Sedlarna var också lättare att hantera än de gamla kopparmynten. Palmstruch frestades emellertid att ge ut för många sedlar i förhållande till de värden som fanns deponerade i banken. Banken började trycka allt större sedelupplagor och resultatet blev en våldsam inflation. Sedlarnas värde minskade och allmänheten förlorade förtroendet för dem. När många ville hämta ut sina besparingar blev banken tvungen att kräva tillbaka sina lån och Sveriges första bankkrasch var ett faktum. Det blev slutet för de första sedlarna. Riksrådet beslutade 1664 att lånen skulle betalas tillbaka och kreditivsedlarna drogs in. Palmstruch ställdes inför rätta och dömdes till döden för att ha misskött banken. Han benådades senare, men satt kvar i fängelse till 1670. Året därpå dog han, sjuk och nedbruten.

Trots misslyckandet kom Palmstruchs initiativ att få en betydelsefull roll för utvecklingen av det svenska bankväsendet; spillrorna av Stockholms banco användes 1668 till att bilda Riksens Ständers bank, som senare blev Sveriges riksbank. Därmed hade världens första centralbank grundats. Adeln var drivande bakom beslutet och ständerna beslutade att kungamakten skulle hållas utanför. Banken hade flera uppgifter, men en av de viktigaste var att upprätthålla ett fast penningvärde. Riksbanken skulle ”bibehålla det inländska myntet vid dess rätta och skäliga valör”, hette det.

1701 skapades föregångarna till dagens moderna sedlar när Riksbanken började ge ut så kallade transportsedlar. När en affär gjordes upp överfördes (transporterades) sedeln till sin nya ägare genom att namn och datum antecknades på den. Sedlarna blev inte så uppskattade; många köpmän upplevde det som integritetskränkande att behöva skylta med stora affärsuppgörelser. Dessutom var sedlarna opraktiskt stora; om de skulle postas klipptes ofta en bit av pappret bort för att spara porto. Banken protesterade mot oskicket i tidningsannonser och hotade med ”widrigt bemötande” om kunderna kom in med beskurna sedlar. Snart försvann transportsedlarna helt.

En så kallad transportsedel från 1729, försedd med sina forna ägares namn.

1700-talets krig tärde hårt på rikets ekonomi och tilliten till bankväsendet krympte. Efter Karl XII:s förödande förlust i Poltava 1709 uppstod oro i landet och många ville ta ut sina besparingar. Bankbesökarna fick dock kalla handen av banken, som lät hälsa att kungen hade bestämt att alla skulle bidra till kriget. Inga uttag var tillåtna. Pengarna förblev frysta och det dröjde flera decennier innan bankkunderna gavs tillgång till sina insättningar.

För att få medel till en ny armé gav Karl XII sin minister Georg Heinrich von Görtz i uppdrag att ordna upp rikets finanser. På dennes inrådan började man 1715 ge ut nödmynt för att täcka behovet av betalningsmedel i riket. Även denna gång rörde det sig om kreditmynt, där det nominella värdet var större än kopparvärdet. Karl XII lät sedan på eget bevåg öka antalet nödmynt till åtskilliga miljoner, vilket vid tiden för hans död hade drivit fram en kraftig inflation. Arvprinsen Fredrik I lät fängsla von Görtz och han dömdes till döden genom halshuggning. Fördragsamheten med misslyckade finansmän var fortfarande inte så stor vid denna tid.

När Hattpartiet tog makten 1738 startade en mer expansiv penningpolitik. Krigen mot Preussen och Ryssland var dyra och Hattarna ville stötta industrin ekonomiskt. Sedelpressarna gick, inflationen ökade och en spekulationsekonomi växte fram. Samtidigt var många falska sedlar i omlopp. 1755 startade Riksbanken Tumba pappersbruk för att försvåra förfalskningar. Sedlarna försågs med vitstämplar och vattenmärken och olika valörer gavs olika storlek. Dessutom fick sedlarna en finstilt varning: ”Den som denna sedel efterapar skal warda hängd”. Det avskräckte inte de två förfalskarna Susanna Ekström och Ingeborg Jönsdotter, som 1759 dömdes till döden. De hade dock tur och skonades av kungen.

Valutasystemet var nu i oreda. Runt om i landet användes dukater, riksdaler specie, riksdaler hamburger banco, daler kopparmynt, daler silvermynt, daler courant och daler carolin om vartannat. Situationen behövde redas upp och Gustav III gav finansminister Johan Liljencrantz i uppdrag att bringa ordning. Resultatet blev 1776 års myntreglering. Riksdalern och dess 48 skillingar infördes som valuta i hela landet. Kopparmyntfoten avskaffades och ren silvermyntfot återinfördes för att stabilisera penningvärdet: hädanefter skulle man kunna växla in Riksbankens sedlar mot silver till ett känt värde. Riksbanken var först emot, men släppte sedan igenom reformen i utbyte mot ett löfte om att kungen därefter skulle lämna banken ifred.

Systemet höll fram till 1789, då Gustav III behövde pengar till kriget mot Ryssland. Eftersom han hade lovat att inte blanda sig i Riksbankens sedelpressar grundade han Riksgäldskontoret och började ge ut obligationer mot ränta. Obligationerna började snart användas som sedlar under namnet ”riksdaler riksgälds” och den riktiga valutan började kallas ”riksdaler banco”. Sverige hade fått två ojämlika valutor: riksdaler banco gick att lösa in mot silver, medan riksdaler riksgälds var bara en papperslapp med mycket lågt värde. Dessutom beslutade kungen att de som lånat ut pengar i banco skulle få tillbaka i riksgälds. En av alla som förlorade pengar var Jakob Johan Anckarström, som senare blev kungens baneman. Ett av skälen bakom mordet ska ha varit missnöje med penningpolitiken.

Gustav III var inte ensam om att försöka ordna så att riksbankens sedlar skulle kunna lösas in mot silver. Detsamma gjorde Gustav IV Adolf. Krig och finansiella kriser gjorde dock att sedelpressarna fick gå varma, så att kopplingen till en bestämd silvermängd gröptes ur. Efter många års debatterande gjordes ett nytt försök att återinföra silvermyntfoten under Karl XIV Johan 1834. Denna gång stabiliserades penningvärdet för lång tid framåt, vilket gav stadga åt finanspolitiken. 1835 trycktes Sveriges första moderna sedlar på färgat papper. Sedeln hette riksdaler specie och motsvarade 2,67 riksdaler banco eller 4 riksdaler riksgäld. 1855 infördes decimalsystemet, då det fattades beslut om att riksdalern skulle vara indelad i 100 ören.

Riksdalern användes fram till 1873, då den Skandinaviska myntunionen grundades. Bakgrunden var att Danmark och Sverige hade beslutat att ersätta sina valutor med en gemensam, vilket ledde till att kronan introducerades. Guldmyntfot, där en krona var lika med 0,403225 gram guld, upprättades. 1875 anslöt sig Norge till unionen. Alla tre ländernas kronor hade då samma värde och var giltiga som betalningsmedel över gränserna. Efter att länderna valt olika inriktningar på sin politik upphörde myntunionen 1914 och valutorna frikopplades från varandra.

Under 1800-talet etablerades flera privata sparbanker och affärsbanker i Sverige. De hade rätt att trycka egna sedlar och tillslut fanns ett flertal banker som drev egen sedelproduktion vid sidan av Riksbanken. Under en period fanns både Riksbankens sedlar och sedlar från tio-femton affärsbanker i omlopp. 1897 antogs den nya riksbankslagen, enligt vilken Riksbanken fick monopol på sedelutgivning. Lagen trädde formellt i kraft vid årsskiftet 1903–04. Nu kunde Riksbanken definieras som en modern centralbank.

1914, i samband med första världskriget, övergav Sverige i likhet med de flesta andra länder guldmyntfoten. Den återinfördes 1924, men avskaffades igen i samband med börskraschen på Wall Street 1929. Genom det så kallade Bretton Woodssystemet kom kronan även senare att vara knuten till guld, men kopplingen upphävdes helt 1974.

Kronan har nu oavbrutet fortsatt att vara Sveriges officiella valuta alltsedan myntunionens dagar. Utseendet och valören på sedlar och mynt har ändrats flera gånger under 1900-talet, men mynt på minst en krona har nästan undantagslöst burit kungens porträtt. Sedlarna pryddes 2011 med naturmotiv och bilder av kända kulturpersonligheter. Alla Sveriges sedlar och mynt utom tiokronan byttes sedan ut under 2015-2016 och försågs med fler säkerhetsdetaljer. Under 2000-talet har emellertid hanteringen av kontanter minskat kraftigt och svenskarnas kontakt med valutan i dess fysiska form är inte längre en självklarhet. Alla vet nog inte längre hur de olika mynten och sedlarna ser ut.

Trots medlemskap i EU har Sverige valt att behålla sin egen valuta istället för att ansluta sig till euron. Beslutet fattades i en folkomröstning 2003 och idag tycker nog de flesta att det var klokt. Någon stark opinion för att ersätta kronan med euron förekommer inte.

–

Tryckta källor:

Henriksson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers

Lagerqvist, Lars o. (1976), Sverige och dess regenter under 1000 år, Albert Bonniers Förlag

Larsson, Lars-Ove (1993), Vem är vem i svensk historia. Från forntid till år 1900, Rabén Prisma

Lindqvist, Herman (1994), Historien om Sverige: När Sverige blev stormakt, Norstedts

Ohlmarks, Åke; Baehrendtz, Nils Erik (1993), Svensk kulturhistoria: Svenska krönikan, Forum

Wessnert, Gudrun (2004), Boken om 1300-talet, Bonnier Carlsen

Wetterberg, Gunnar (2013), Axel Oxenstierna. Makten och Klokskapen, Atlantis

Åberg, Alf (1978), Vår svenska historia, Natur och Kultur

–

Otryckta källor:

https://www.riksbank.se/sv/om-riksbanken/historia/historisk-tidslinje/

https://sok.riksarkivet.se/sbl/mobil/Artikel/11661

https://sv.wikipedia.org/wiki/Svensk_krona

Information har även inhämtats vid besök på Göteborgs stadsmuseum, Falbygdens museum, Ekonomiska museet (f.d. Kungliga myntkabinettet) i Stockholm och Wexiö gymnasii myntkabinett på Smålands museum.