Nordisk folktro, del 39: Bysen

Bysen är ett naturväsen som tillhör den gotländska folktron, men har mycket gemensamt med fastlandets skogsrå och lyktgubbe. Han lever framför allt i skogsmiljöer, där han helst verkar vilja vara för sig själv. Oftast beskrivs han som en småvuxen mansfigur med yvigt skägg. Han bär alltid med sig sin yxa och brukar vara klädd i grå kläder, men ibland kan han bära en röd mössa på huvudet. Han kan också ta skepnaden av en skrumpen gammal stubbe för att gömma sig.

För människor som ger sig ut i skogen kan bysen vara farlig att möta. Det händer att han förvränger synen på ensamma vandrare, så att de går vilse. Genom att vända ett klädesplagg ut och in kan den drabbade bryta förtrollningen.

Särskilt avogt inställd förefaller bysen vara till skogsarbetare, som han ofta försöker förhindra i deras arbete. Det händer att han välter timmerlass och på olika sätt försenar transporter genom skogen. Att bysen på detta sätt försöker förhindra skogsavverkning kan tyckas märkligt, eftersom han själv har till uppgift att fälla Gotlands alla träd. Han är emellertid inte så snabb att utföra arbetet — han fäller inte mer än ett träd per sekel.

Enligt vissa uppgifter ska bysen vara en människa som begått brott under sin livstid och därför dömts till att vandra på jorden i evig tid. I vissa fall hävdas att bysen ska ha lurat till sig någon annans mark genom att flytta de råmärken som utgjorde gränsen mellan ägorna. Hans straff blev att inte finna ro i graven och han vankar därför ständigt av och an längs den orätta markgränsen. Först när någon flyttat tillbaka gränsmarkeringarna till rätt plats kan bysen få frid.

Även om bysen ofta verkar okynnig och skälmsk finns också exempel på att han ibland kommit till människor till hjälp. Det finns till och med berättelser om bysar som flyttat in i uthus och stall för att hjälpa gårdsfolket med deras sysslor. Bysen verkar således också kunna fungera som en hustomte eller vätte på gotländska gårdar.

Berättat om Bysen

Ur boken Svenska folksägner av Herman Hofberg (1882):

En bonde i Svalings, Gothems socken, vid namn Hans, var en vår ute för att laga en ”tun” (gärdesgård) mellan tvenne hagar. Händelsevis behöfde han några ”bander” (vidjor) och klef öfver gärdesgården för att hugga dem i grannens skogspark i Kyrkebjers. Men hur häpen blef han ej, då han inne i tjocka skogen fick se en gammal man sitta på en stubbe, med ansigtet nedlutat i händerna. Förundrad utbrast Svalinger:

”Hvaijm ja´r I?” (Vem är ni?)

”En vandrande man”, gaf den sittande till svar utan att se upp.

”Hur länge har I vandrä da?” (Huru länge har ni då vandrat?) sporde bonden.

”I tre hundra år”, svarade den gamle.

Allt mer förvånad frågade bonden åter:

”Jär dä inte svårt till laupe så där?” (Är det inte svårt att vandra så der?”)

”För mig”, svarade gubben, ”har det ej fallit sig så tungt, ty jag har alltid älskat denna skogen.”

”Nå, så laup da!” (Nå så gå då!) sade Svalings Hans.

Knappt voro orden utsagda förr än bonden hörde ett ljud, likt det då en skogsfogel flyger upp, och i detsamma var den gamle försvunnen, utan att Svalinger kunde se om han sjönk i jorden, eller hvart han tog vägen.

Ur boken Gotländska sagor av John Nihlén (1929):

Det fanns många Bysar som huserade i skogen runt Fardume träsk. En kylig vintermorgon kom några drängar in i skogen för att hugga julved. Det var ännu så tidigt på dagen att det var halvmörkt i skogsdunklet. Drängarna skulle vara ute hela dagen, därför hade de av bondhustrun fått en stöddig matsäck i ett knyte.

När de kom fram till ledet, där de skulle hugga, fick de se bredvid knytet ”en liten grå stubbe”, och då de inte gärna ville lägga matsäcksknytet på den snöiga marken, hängde de upp det på den. Det skulle de inte ha gjort. Den lilla stubben var egentligen en Byse, och när han hade fått matsäcken brast han ut i ett skallande skratt och ”to till ränna med skräppu under haplit allo” (började springa med väskan under ett förskräckligt väsen):

– Hahaha, skräppu pa mi! Hahaha, skräppu på mi!

Den dagen fick drängarna gå hungriga, ty borta var Bysen med deras middag, och hur de än letade fick de aldrig mer se skymten av honom.

Tryckta källor:

Hofberg, Herman (1882), Svenska folksägner, Fr. Skoglunds förlag

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Bokförlaget Prisma

Otryckta källor:

Klicka för att komma åt Svenska%20oknytt,%20Bysen.pdf

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bysen

Klicka för att komma åt HGO_2009_S_Engstrom.pdf

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s