Bomärken

Exempel på bomärken ur Tobias Norlinds bok Svenska allmogens lif i i folksed, folktro och folkdiktning.

Bomärken är skrivtecken som i äldre tider användes istället för namnteckning. Ofta ristades eller brändes de in i hus och gårdstillhörigheter för att markera äganderätten. I regel var bomärket kopplat till en gård, men det kunde också vara knutet till en enskild person och kallades då enbart ”märke”.

Bomärken förekom i stora delar av Europa, men var särskilt vanliga i Norden och Tyskland. De första beläggen för att ”ägarmärken” använts i Norden finns i isländska lagar från 1100-talet. I Sverige har de förekommit över nästan hela landet sedan långt tillbaka i tiden.

Ett bomärke utgörs ofta av en stav med ett eller flera kännestreck. Runda former är ovanliga, vilket gör att märkena påminner om runor. Med tiden kom bomärkenas användningsområden att bli många. Under medeltiden hade en del av städernas borgare egna bomärken för sin verksamhet och böndernas bomärken kunde användas som ursprungsdeklaration när varor bjöds ut till försäljning. Bomärket kunde också fungera som juridiskt bindande signatur vid avtalsskrivning och i protokoll. Ibland har stenhuggare lämnat bomärken efter sig i byggnader, ungefär på samma sätt som dagens konstnärens signerar sina tavlor. Det finns också exempel på att bomärken skrivits i kyrkor för att visa vilka som på olika sätt bidragit till kyrkobygget. Bomärket kom också väl till pass när det var extra viktigt att skilja sina personliga föremål från andras: fiskare kunde rista bomärken i de stenar som användes till att tynga ner fiskenät, inom jordbruket användes bomärkena till att märka boskapsdjur och under timmerflottningens tid märktes stockarna ut med bomärken för att hamna hos rätt ägare vid sorteringen. På Vasaskeppet har man gjort fynd av bomärkesförsedda skedar, stånkor, skrin och tunnor. Ibland användes bomärkena för att hålla reda på en turordning; flera exempel finns på att de ”fattigklubbor” som bondesamhällets rotehjon bar med sig var försedda med bomärken, för att man skulle veta vilken gård som stod på tur att ta hand om den fattige.

I Hamra kyrka på Gotland finns gott om bomärken som ristats in i puts eller tecknats med rödkrita.

Bomärkena ärvdes inom släkten och behöll ofta kopplingen till en specifik gård. Ibland kunde något enstaka streck läggas till eller dras ifrån vid nybildning av gårdar eller när en ny gren av släkten övertog bomärket. Förteckningar över bygdens bomärken förvarades hos åldermannen eller i sockenkyrkan.

Viss forskning har gjorts rörande bomärkenas utformning, men det är än idag oklart om de representerar ett slumpartat val eller innehåller en särskild betydelse. Några otvetydiga mönster och samband har inte gått att finna. Ibland har framförts att en del bomärken liknar gamla besvärjelsetecken och i vissa fall tycks märkena avbilda kristna treenighetssymboler eller helgonattribut. Kanske valde man tecken som ansågs kunna avvärja onda krafter och skydda gården. Men det finns också exempel på att bomärken skapats utifrån ett mer personligt sammanhang. Exempelvis har en person av finsk härkomst beskrivit att släktgårdens bomärke, som är format som ett H, symboliserar den stol en anfader satt på och såg sig omkring när han först kom till den trakt där han valde att slå sig ner. Det finns således skäl att anta att olika bomärken har uppstått på olika sätt och utifrån olika preferenser. I många fall hade de nog en mening för den som först ritade märket och kopplade det till sin gård. En viktig aspekt var förstås att bomärkena behövde kunna skiljas från varandra: de som bodde i närliggande socknar såg säkert till att bomärkena fick olika utformning.

Gravhällar försedda med bomärken på Gothems kyrkogård.

Störst verkar bruket av bomärken ha varit under 1500-talet. Med ökande läskunnighet krympte sedan bomärkenas betydelse och allt fler valde att istället skriva sitt namn. Under 1800-talet minskade användningen drastiskt, då bomärket ersattes med namnteckning eller initialer. Ibland levde dock bomärket kvar som en tradition och kunde placeras tillsammans med namnteckningen på avtal och kontrakt. Under 1900-talet blev bomärkesanvändningen mycket ovanlig, även om det än idag finns personer som känner till sin släkts eller gårds bomärke och bevarar det som en del av sin personliga historia. Samerna har valt att fortfarande använda tecken liknande bomärken för att märka sina renar.

Tryckta källor:

Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren

Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co

Otryckta källor:

https://digitaltmuseum.se/0211811416135/bomarken-pa-vasa

https://kringla.nu/kringla/objekt?referens=raa/bbr/21400000444036

http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/prosa/nf/bomarknf.htm

https://svenska.yle.fi/a/7-10002596

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bom%C3%A4rke

https://www.vasamuseet.se/samlingar/foremal-i-fokus/bomarke

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s