Låga kulturella förväntningar leder till resurssvaghet

bild vårdpersonal

Kvinnan mittemot mig var hemmafru i sitt hemland. Nu bor hon i Sverige sedan ganska många år och här har hon av allt att döma haft svårt att finna sig till rätta. Hennes journal är omfattande och innehåller en stor mängd diffusa symtom, som ofta hindrat henne från att delta i både språkstudier och praktikplatser, men aldrig visat sig bottna i någon underliggande kroppslig sjukdom. Nu sitter hon framför mig och ser plågad ut. Hon berättar att hon deltar i någon form av arbetslivsinriktad aktivitet på en restaurang med cateringverksamhet. Det är fruktansvärt och nu orkar hon inte mer. Hon har fått yrsel och kan inte sova. Som exempel på de vedermödor hon fått utstå berättar hon att hon en dag förväntades göra i ordning smörgåsar till 60 personer. Själv.

Hon gör en paus och möter min blick. Av hennes ansiktsuttryck kan jag utläsa att hon förväntar sig en respons från mig. Hon vill att jag ska bekräfta det orimliga i det som har hänt, att jag ska säga att arbetssituationen på cateringföretaget är omänsklig och att ingen ska behöva utstå något sådant. För min inre syn ser jag de sextio smörgåsarna. Sex rader med tio i varje. Mina tankar famlar febrilt efter de rätta orden. Hur ska jag uttrycka mig för att undvika att dialogen klipps av, men samtidigt förmedla att man kan ha ett annat perspektiv än hennes?

– Jag hör att det var jobbigt för dig.

Det lyckas. Hon fortsätter berätta. Knackigt men inlevelsefullt beskriver hon de tunga timmarna på arbetsplatsen. Skärbrädorna som ska diskas om och om igen. Att hon ibland har så mycket att göra att hon inte kan svara i mobilen när dottern ringer, vilket gör henne orolig. Hon beskriver en helt normal arbetsmiljö på vad som förefaller vara ett litet men välorganiserat företag. Jag är övertygad om att allt hon berättar skulle kunna återges av tusentals vanliga svenska löntagare, som inte alls upplever sin arbetssituation som onormal. Men för henne är situationen ohanterlig, trots att hon inte arbetar så värst många timmar i veckan. Jag får inget intryck av att hon spelar över eller förställer sig: hennes genuina upplevelse är att hon överutnyttjas.

I tanken ser jag bilden av vårt möte på mottagningsrummet med en utomståendes ögon. Där sitter vi mittemot varandra, två kvinnor i ungefär samma ålder. Hennes kläder glittrar av pärlor, mina utgörs av sjukvårdens avskalade arbetsdräkt. Hon har på sig klackskor, medan jag bär fotriktiga sandaler. Hennes liv styrs av andras bedömningar, medan jag har fullt beslutsmandat över min tillvaro. Vi är mycket olika. Ändå tycker jag att jag i denna kvinna ser en spegelbild av mig själv – jag ser reflektionen av den jag hade kunnat vara om jag fötts in i en annan kultur.

Jag har vuxit upp i en kultur som gett mig valmöjligheter. Jag har fått veta att livet innehåller tusen möjliga vägar istället för bara en enda. Det har alltid varit självklart att jag ska kunna klara mig själv och att jag har kapacitet att göra det. Lika självklart har det varit att jag burit ett eget ansvar, att varje steg framåt krävt en uppoffring och att jag har haft en skyldighet att bygga upp min tillvaro med egna ansträngningar. Kvinnan framför mig delar inget av detta. Av den livshistoria hon beskrivit framgår att hennes väg var utstakad från början. Förväntningarna på att hon skulle prestera eller åstadkomma någonting utanför sin förutbestämda roll som maka och mor var låga. Det fanns ingen anledning för henne att anstränga sig, kämpa för att utvecklas eller bygga upp något. Hon har aldrig förväntats engagera sig i sitt eget liv och nu har hon tappat förmågan att göra det.

Den svenska arbetsmarknaden är tuff för den som aldrig har behövt lära sig att vara effektiv. Det finns inte mycket plats för den som inte är van vid att snabbt strukturera upp jobbet och få det gjort. Den som tycker det är orimligt att själv kunna göra i ordning 60 smörgåsar passar inte riktigt in. Var kvinnan framför mig slutligen ska hitta en vrå där hon fungerar och mår väl har jag svårt att se och det får mig att känna tacksamhet över mitt eget kulturella sammanhang. Min kultur har gett mig en chans att utveckla mina resurser. Tack vare den har jag blivit stark, kompetent och kapabel. För andra har kulturen istället begränsat och hämmat.

Den insikten tar jag med mig när jag efter arbetsdagens slut packar min ryggsäck och går hem.

7 reaktioner på ”Låga kulturella förväntningar leder till resurssvaghet

  1. Intressant!
    Jag vet inte vad man skall säga. Men man kan ju laborera med tankarna. Om den här kvinnan hade varit kvar i sitt hemland så hade hon troligen inte fått en krona av staten i det landet. Den möjligheten finns ju även i Sverige; att hon är hemma och sköter sig själv, medan hennes make eller andra släktingar står för försörjningen.

    Precis som du säger, så finns i Sverige såväl möjligheter som förväntningar på alla att arbeta ihop sin egen försörjning. Kanske denna information inte gått fram? Kanske skulle man ägna de första veckorna på SFI med studiebesök och visa hur vanliga svenskar arbetar ihop sin försörjning. Att visa en smörgåsbutik, ett verkstadsgolv, en nyplantering av skog osv. Att förklara att inom ett år skall den kunna så mycket svenska att de klarar en sådan anställning. Har de inte nödvändiga svenskakunskaper och är tillgängliga för arbetsmarknaden så tar bidragen slut. Bom stopp.

    Om hela familjen/klanen förstår läget, så kanske hemmets krav på kvinnorna (i det här fallet) ändras. Kvinnan och familjen kan då ta ställning till om hon skall bidra till familjens ekonomi eller försörjas av de i familjen/klanen som arbetar.

    Gillad av 1 person

  2. Tänkvärt.I hennes hemland hade hennes dagar också varit fyllda av arbete; städning, tvätt, matlagning, passning av barnaskaran och förmodligen även uppassning av svärföräldrar (om hon kommer från ett land där det är sed att kvinnan alltid flyttar hem till makens familj). Sysslor som hon tränats i sedan hon lärde sig gå och som hon gjorde i sin egen takt. Här i Sverige förväntas hon dessutom arbeta utanför hemmet. Ansvaret för hemmets och barnens skötsel har knappast tagits över av maken om han finns med i bilden. Dubbelarbete är vi svenska kvinnor vana vid men för henne är det nytt och betungande.

    Gillad av 1 person

  3. För många av kvinnorna i mina föräldrars generation (födda ca 1915-1925) var inte situationen så olik hennes; de var inte uppfostrade att bli annat än hemmafruar och behövde alltså ingen utbildning. Men i andra familjer var det tvärtom, naturligtvis skulle även flickorna arbeta och bli oberoende! Jag har erfarenheten att det var deras politiskt medvetna föräldrar i arbetarrörelsen som ansåg det självklart. Kräv ditt rätt, gör din plikt!

    Men för min mor och hennes syskon blev livet annorlunda, flickorna blev helt beroende av vilken typ av man de gifte sig med, och det gäller nog i detta fall även sonen, som hade tur och hittade en driftig kvinna. Han ägde många unika talanger men hade ingen drivkraft att göra dem till sitt yrke. Min moster hittade en driftig man som med mycket slit kunde försörja familjen. Min mor hade otur och gifte sig med en charmig slarver utan någon som helst förmåga att ta ansvar för något, inte sig själv heller.

    Det kunde ha varit min mor du mötte på kliniken, hon hade i hela sitt torftiga liv svårt att förstå varför hon måste ha ett arbete för att försörja sig; världen utanför hennes ytterdörr var skrämmande och egendomlig. Varför varken hon eller hennes syskon lyckades etablera ett intresse för att skaffa sig ett bra jobb är fortfarande en gåta.

    Jag funderar ofta på hur mycket två världskrigen påverkat de unga. Andra världskriget var ”en besvärlig tid med ransoneringskort och andra inskränkningar” men sanningen var att det inte fanns en arbetslös person i hela landet, vår industri gick för högtryck för att försörja främst Tyskland med även de allierade med järn och stålvaror. Många, kanske de flesta av näringlivets ledare sympatiserade med Hitler och hans förmåga att få Tyskland på fötter under trettiotalet.

    Kanske trodde mina föräldrar att man inte alls behövde anstränga sig? Att allt ordnade sig bra ändå och ingen i framtiden behövde bre någon annans smörgås?

    Gillad av 2 personer

    • Tänkvärt. Min mor (1920-2005) jobbade och försörjde oss båda som ensamstående och det var ingen dans på rosor på 50-talet. De flesta av ungarna i min generation hade mammor som var hemma. Min mormor hörde till generationen som var född på 1880-talet och då var det snudd på otänkbart att flickor ens skulle få studera mer än som var lagstadgat. De skulle ju ändå bara sköta hus och barn. Mormor fick aldrig ta del i sådana saker som hushållets räkningar. Hon fick hushållspengar av morfar som ständigt grälade på henne att saker kostade. Precis som om mormor kunde rå för vilka priser handlaren tog och mat ville ju morfar ha. Mormor fick inga egna pengar förrän hon blev folkpensionär. När hon sedan blev änka tog det inte lång stund för mamma att lära henne hur hon skulle göra med hushållets räkningar för hyra, el, telefon osv. Mormor var smart. Synd att hon inte fick studera.

      Gillad av 1 person

      • På 1880-talet var många yrken lagligen spärrade för kvinnor! Det var alltså förbjudet för en kvinna att utöva många typer av manliga yrken! Men lagstiftarna hade glömt yrket fotograf. Många unga kvinnor som fick jobb som assistenter och laboranter åt manliga fotografer, tog över fotostudiorna så småningom och många blev skickligare och mer kända än den gamle ”herrn” och de kunde ju redan hela jobbet!

        Gillad av 2 personer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s