Att utöva spådom genom årsgång är en gammal sed i Sverige. Framför allt har traditionen praktiserats i landets södra delar och förknippats med jul- eller nyårsafton. Årsgång vid pingst, midsommar, trettondagen och lucia förekom också, liksom i samband med Tomasmässonatten och Stefansmässonatten.
Centralt för spådomsmetoden var en nattlig vandring runt en eller flera kyrkor. För att lyckas behövde årsgångaren vara väl förberedd. I regel inledde han (eller hon) sin ritual med att tillbringa dagen ensam i ett rum utan att tala med någon. Han fick inte äta eller dricka något och måste undvika att se eld. Att hålla sig allvarlig, inte hälsa på någon och inte skratta var viktigt. Ibland kunde årsgången genomföras av två eller tre personer tillsammans, men de fick då inte tala med varandra.
Kring midnatt begav sig årsgångaren till sockenkyrkan, där han vandrade tre varv motsols runt kyrkan. Varje gång han passerade kyrkdörren skulle han blåsa i nyckelhålet för att på så sätt göra sig fri från all kristendom. Efter att han blåst för tredje gången kunde det hända att en vålnad uppenbarade sig och kom ut ur kyrkan. Då var det bäst att ge upp försöket och fly, för att inte bli infångad och sliten i stycken. Årsgångaren behövde också vara beredd på att möta gloson, en grym och frustande sugga med lysande ögon och rakbladsvassa borst på ryggen. Om gloson dök upp var det bäst att stå med benen i kors; om hon fick chansen skulle hon springa in mellan årsgångarens ben och sprätta upp honom.
Om årsgångaren klarade alla prövningar kunde han sedan fritt skåda in i framtiden och se vad som skulle ske under det kommande året. Bröllopsföljen, liktåg och skördearbete skulle spelas upp framför hans ögon, så att han kunde förstå vilka betydelsefulla händelser som var i antågande. Om han fick se gravar resa sig på kyrkogården var en farsot på väg och om väpnade män red förbi skulle krig bryta ut. Även ljud kunde avslöja vad som skulle komma; ljudet av en lie som slogs mot sten betydde att skörden skulle bli mager. Att få sådan kunskap kunde förstås ge stora fördelar, men också vara skrämmande. I folklivsarkiven berättas exempelvis om årsgångare som fått se sin egen begravning.
Traditionerna kring årsgång har varierat i olika delar av landet. På vissa håll räckte det inte med att besöka en kyrka, utan först efter tre eller sju skulle ritualen få verkan. Dessutom kunde man behöva gå runt kyrkorna baklänges. Ibland var det nödvändigt att binda en Bibel eller psalmbok under foten för att visa sitt förakt för allt kristet. För att skydda sig mot gloson kunde man ha med sig en kaka bröd eller någon annan munsbit att kasta i suggans gap.
Berättat om årsgång
Sistlidne julafton på qvällen, skulle en yngling jemte en minderårig flicka från Wäderås i Hångers socken gå till ett närbeläget torp med ett fat julgröt. Komna fram till torpet, som låg tätt intill landsvägen, gick flickan in, men ynglingen stannade utanför. Då han stått en stund, fick han höra några drängar från Sanna och Intägten komma gående utåt landsvägen för att gå s k ”årsgång”. Det brukas nämligen ännu i Hånger att gå ut julqvällen, då man tror, att man skall få se eller höra hvad som under kommande året skall ske. Detta kallas att gå årsgång. Men ynglingen, som väntade vid torpet, var en stor skälm och beslöt att skrämma sina vidskepliga vänner. För det ändamålet gömmer han sig bak en enbuske och börjar sjunga på en bekant psalmmelodi, just som drängarna voro midt för honom. Förskrämda med håret på ända togo de harhjärtade ynglingarne till flykten, allt hvad benen förmådde, under det de uppgåfvo höga rop och lofvade hvarandra att aldrig mera gå årsgång. Dagen derpå omtalade de, att de på julqvällen sett spöken och hört, huru dessa sjungit vid torpet, så att det vore utom allt tvifvel, att torparen skulle dö inom år och dag. Men rätta förhållandet kom snart ut, och de stackars drängarne fingo lida mycken smälek för sin feghet och öfvertro.
– Text publicerad i Smålands Allehanda 20 januari 1883
Tryckta källor:
Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren
Lloyd, Llewellyn (1871) Svenska allmogens plägseder, P.G. Berg
Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö, Prisma
Swahn, Jan-Öjvind (1964), Häxor, tomtar, jättar och huldror: Livfullt återberättade svenska folksägner, Bonniers
–
Otryckta källor:
https://www.nordiskamuseet.se/amnesomrade/arsgang
Kulturminnet 
Pingback: Nordisk folktro, del 7: Gloson | Kulturminnet