Patienten förstår en hel del svenska, men inte alltid så mycket som behövs. Ibland har vi upptäckt i efterhand att han har missförstått viss information. Vid ett par tillfällen har han dessutom ringt upp en släkting för att låta denne översätta vad vi säger via telefonen. Men den här gången kan vi inte tillåta det. Den här gången är det viktigt att budskapet går fram. Mycket viktigt. Därför har vi beställt en tolk, som ska närvara vid konsultationen.
Tolken sitter ute i väntrummet med några andra människor omkring sig. Ändå förstår jag direkt vem han är. Han ser professionell ut; ett anteckningsblock med en vidhängande penna vilar i knät och han verkar lite för avslappnad för att vara en patient i väntan på doktorn. Såväl hans anletsdrag som hans kläder vittnar om ett ursprung i ett annat land. Jag går fram och sträcker artigt fram handen, precis som man gör för att hälsa och skapa kontakt. Allt annat vore ohövligt.
Men jag får ingen hand tillbaka.
Mannen framför mig vill inte ta mig i hand. Istället placerar han högerhanden på sin bröstkorg. Det är uppenbarligen en hälsningsgest och den markerar – antar jag – någon sorts erkännande av mig och vårt möte. Ändå känner jag mig obekväm. Jag låter min utsträckta hand falla och står tom ett ögonblick innan jag kommer på att jag inte har presenterat mig. Jag får ur mig mitt namn och min yrkestitel några sekunder för sent för att det ska kännas naturligt, men slår sedan undan min förvirring och återvänder till min yrkesroll. ”Det där får du fundera över sen”, intalar jag mig. ”Nu är fel tillfälle.”
Senare samma dag, när jag fått utrymme att börja reflektera, upptäcker jag emellertid att mina försök att förstå situationen inte blir något annat än spekulationer. Varför ville tolken inte hälsa med en handskakning? Upplevde han mig på något sätt som smutsig? Var jag inte värdig? Såg han ner på mig? Var det bara ett uttryck för en sedvänja utan djupare betydelse? Handlade det om mitt kön eller skulle han ha gjort likadant om jag varit man? Dessa frågor kan jag förstås inte veta svaren på. Men svaret på den kanske viktigaste frågan hittar jag otvetydigt inom mig och det är nej; han borde inte ha gjort som han gjorde. Att inte ta emot en utsträckt hand är i min kultur respektlöst. Det är ett avvisande, som uttrycker nedlåtenhet mot den utsträckta handens ägare. Och det borde inte vara jag som tvingas anpassa mig till hans kulturella regler. Inte här. Hade jag befunnit mig i hans hemland hade det varit ohyfsat av mig att kräva att han skulle skaka hand med mig – nu låg den bristande hyfsen hos honom.
När jag befunnit mig i ett annat land har jag aldrig krävt att det landets befolkning ska rätta sig efter min kultur. För mig har det inte rått någon tvekan om att den som väljer att träda in i en annan kultursfär också ansvarar för att passa in. Jag har rätt att tycka vad jag vill om den kultur jag gästar, men jag har inte rätt att störa med egna kulturella beteenden som upplevs som opassande.
Jag hoppas att jag kommer att möta tolken igen, utanför jobbet, där jag kan lägga undan den formalitet yrket kräver. I så fall ska jag berätta för honom att jag under några års tid varit bosatt i Sydkorea. Jag ska förklara att jag under denna tid aldrig sträckte fram handen för att hälsa. Istället bockade jag, eftersom det är så man gör i den koreanska kulturen. Mer än så ska jag inte säga – jag ska låta honom dra vilka slutsatser han vill av detta. Och kanske kommer han då att reflektera över hur hans agerande uppfattas i det land han valt att bosätta sig i.
Kulturminnet 