Att på olika sätt dekorera golven är en gammal tradition i svenska hem. Innan mattor blev vanliga skyddades golven ofta av gran- och enris. I hus med stampat jordgolv hände det att man bredde ut sand att sopa mönster i. Det var också vanligt att strö ut golvhalm till jul.
Att pryda golven med mattor är en yngre företeelse. I slutet av 1700-talet förekom mattor i högreståndshem, men det var först under 1800-talet som de fick spridning i allmogemiljö. Anledningen var att pappersmassa då började göras av trä istället för linnelump, vilket gjorde att utslitet tyg inte längre kunde säljas till lumphandlare för papperstillverkning. Ute i stugorna fick man då gott om överblivet material att använda till mattväv, vilket resulterade i den s.k. trasmattan. Gamla säckar, trasiga fiskenät och kläder som inte gick att lappa började klippas i långa remsor att göra väv av. Trasmattan uppstod således genom återbruk av material.
Att klippa mattrasor (”slarvor”) var ofta en syssla för barnen, men det hände också att grannkvinnorna ställde till med ”slarvkalas”. Då samlades man för att under muntra former klippa trasor och dricka kaffe. Ibland färgades trasorna före vävning, för att kunna användas i effektfulla mönster. De tidigaste trasmattorna var smala (en aln, d.v.s. ungefär 60 cm) och arrangerades tätt ihop för att minska golvdraget. Ibland lades tidningspapper under som extra isolering.
Till att börja med användes mattorna bara vid högtidliga tillfällen, eftersom hemmet var plats för många sysslor som riskerade att smutsa ner dem. Eldningen i öppen spis gjorde att sot spreds i rummet och det var inte ovanligt att spotta snus på golvet. När boendestandarden förbättrades fick mattorna ligga kvar och blev således en del av vardagsmöblemanget. Med tiden kom mattvävningen dessutom att utvecklas till ett respekterat hantverk och trasmattorna började betraktas som konstverk för golv. Ofta använda vävtekniker var tuskaft, kypert och rosengång.
Med trasmattornas intåg i hemmen följde behov av mattvård. På landsbygden såpskurades trasmattorna på bryggor och hällar och hängdes sedan att torka. Det var viktigt att hänga dem på längden, för att färg inte skulle vandra över från angränsande ränder. I städerna inrättades s.k. klapphus för mattvätt.
Trasmattan lever än idag kvar som inredningsdetalj svenska hem och är en av våra mest älskade textilier. För många utgör den själva sinnebilden av en ombonad hemtillvaro. Numera kan man köpa maskinproducerade trasmattor på större varuhus, men många föredrar de äldre mattornas särskilda karaktär – en handvävd trasmatta bär mycket historia i sina ränder.
–
Tryckta källor:
Eldin, Pia och Lundberg, Anita (1991), Nordisk mattdesign, ICA bokförlag
Hallén, Monica och Hallgren, Ann-Kristin (2006), Älskade trasmattor, Akantus
Hallgren, Ann-Kristin och Olsson, Annhelén (1988), Trasmattsboken, ICA bokförlag
Ignell, Tina (2006), Trasmattor och andra inslag, ICA bokförlag
–
Otryckta källor:
https://kulturarvet.blogspot.se/2012/03/trasmattans-historia.html
https://www.op.se/jamtland/ostersund/det-ar-inte-mattan-utan-historien-som-fascinerar
http://svenskhistoria.se/den-svenska-trasmattans-historia/
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/trasmattan-i-fokus-historien-kortare-an-man-tror
Kulturminnet 