Nedslag i nordisk mytologi, del 46: Starkad

Starkad avbildas på Olaus Magnus karta Carta marina från 1539. ”Starcaterus pugil sueticus” (Starkad, en svensk kämpe) står det skrivet både till höger i bild och på de runtavlor han bär upp.

Inom den nordiska mytologin finns två gestalter vid namn Starkad (alternativa namn: Starkader, Starkater, Starkodder, Starkotter), dels en grym jätte och dels denne jättes barnbarn. Den sistnämnda är den mest omtalade och ingår i en omfattande och mycket händelserik berättelse. Hans bragder omskrivs i den isländska sagalitteraturen och skildras detaljerat i Saxo Grammaticus Gesta Danorum. På 1500-talet lyfte Olaus Magnus fram Starkad som en hjälte i sitt verk Historia om de nordiska folken. Olaus Magnus betraktade Starkad som en verklig person och kanske innehåller myterna några korn av sanning om en krigskämpe som en gång funnits. I legendfloran har han emellertid trätt in i gudarnas värld, blivit Odens skyddsling och försetts med övermänskliga förmågor. Nedan återges berättelsen om Starkad i korthet.

Historien börjar när den grymme jätten Starkad d.ä. rövar bort kungadottern Alfhild. Asaguden Tor ingrep och dräpte Starkad, varpå Alfhild kunde återvända hem till sin far. Efter en tid visade hon sig vara gravid och födde sonen Storverk. Han växte upp till att bli en kraftfull och fager man, som gick i tjänst hos kung Harald. Lite av sin fars sinnelag torde han emellertid ha ärvt, för en dag förde han bort den unga kvinnan Unn, dotter till Freke jarl. Med henne levde han sedan på sin gård, fick en son och kallade honom Starkad. Vid födseln ska denne Starkad ha haft hela åtta armar, men Tor, som insåg vilka faror det kunde innebära för omgivningen, högg bort alla utom två.

Frekes söner törstade efter hämnd för Storverks tilltag och satte en natt eld på hans gård. Det bar sig inte bättre än att alla brann inne utom Starkad, som räddades. Starkad togs därefter om hand av kung Harald, som uppfostrade honom tillsammans med sin egen son, Vikar.

När Starkad var tre år gammal attackerades kung Harald av kung Hertjov från Hordaland. Harald dödades och Hertjov lade hans rike under sig. Vikar togs som gisslan och fick tillbringa resten av sin uppväxt bland dem som dräpt hans far. För Starkad gick det bättre: i Hertjovs hird fanns den mäktige mannen Grane, som förde Starkad till sin gård och lät honom växa upp där.

När några år hade gått kom Vikar till den ö där Granes gård låg och hittade sin fosterbror. Starkad var då tolv år, men mycket storvuxen och hade redan skägg. De två pojkarna fick tag i ett skepp och gav sig av för att utkräva hämnd för det som hänt dem. De samlade ihop en här om tolv man och anföll sedan Hertjov, som dog i striderna. Vikar blev på så vis kung både i sin faders rike och i Hertjovs.

Starkad förblev därefter Vikars bäste frände och varje sommar for de på vikingatåg tillsammans. En gång när de seglade norrut med ett stort följe möttes de av motvind. De förstod då att Oden ville ha lön för att ge dem medvind och drog lott om vem som skulle offras. Alla blev modfällda när lotten föll på Vikar och man beslöt att följande dag hålla överläggningar om saken.

På natten väcktes Starkad av Grane, som bad honom följa med ut i en båt på sjön. De rodde till en liten ö och gick till en plats där elva asagudar hade kommit samman för rådslag. I kretsen fanns en tolfte plats som stod tom. Där satte sig Grane och alla hälsade honom då som Oden Starkad hade uppfostrats av en asagud utan att själv veta om det. Nu hade gudarna samlats för att avgöra hans öde.

Den åtföljande rådplägningen präglades av motstridiga viljor mellan Oden och Tor. Tor påtalade Starkads otillförlitliga förfäder och beslutade att han skulle bli den sista i sin ätt: varken söner eller döttrar skulle han avla. Oden beslutade då att Starkad i gengäld skulle få leva i tre mansåldrar, men Tor lade till att han skulle utföra ett nidingsdåd under vardera av dessa åldrar. Oden gav Starkad seger i var kamp, medan Tor bestämde att han varje gång skulle få svåra skador. Oden gav då Starkad de bästa vapen och stridskläder, medan Tor slog fast att han aldrig skulle äga land och rike. Oden lovade Starkad dyrbart lösöre, men Tor gav honom sinnelaget att aldrig tycka att han hade nog. När Oden skänkte Starkad förmågan att dikta, tog Tor ifrån honom förmågan att minnas sina kväden. Slutligen beslutade Oden att Starkad skulle vara hedrad av de bästa män, medan Tor avgjorde att han skulle vara avskydd av allmogen.

Därmed avslutades tinget och Grane och Starkad gick tillbaka sin båt. Under återfärden uttryckte Grane att han ville ha en belöning för sin välvilja och krävde att få Vikar. Det gick Starkad med på, varpå Grane räckte honom ett vasstrå att använda vid offret.

Nästa morgon höll männen i vikingatåget råd och beslutade att offret av Vikar skulle ske, men bara symboliskt. Starkad klev upp på en stubbe nedanför en tall och böjde ner en tunn tallkvist. Om den lade han en ögla av tarmkalvar så att det blev en klen galge. Vikar förväntade sig ingen fara och tog öglan om halsen. Då sade Starkad: ”Nu griper jag dig till Oden”, stack honom med vasstrået och släppte kvisten. I samma stund förvandlades strået till ett spjut, som genomborrade Vikar, samtidigt som snaran blev till ett kraftfullt rep. Den tunna kvisten tjocknade och lyfte Vikar från jorden.

Starkad blev hatad för sitt dåd och tvingades lämna sina hemtrakter. I sju år vistades han i Sverige hos Uppsalakungarna, där han utförde många stordåd. Hovetiketten, som innehöll både kärlekssånger och danser, passade dock inte Starkads hårdföra lynne och fick honom att längta därifrån. Med sin vän Hake reste han till Irland, intog Dublin och tömde kungens skattkammare. Han stred även i Ryssland och Bysans och vann stort rykte, men lyckan tog slut när hans här led skeppsbrott. Starkad var den ende som överlevde.

Danakungen Frode fick höra talas om Starkads belägenhet och bjöd in honom som gäst. Han gjorde Starkad till sin hirdman och gav honom ett stridsskepp, så att han kunde fara på nya vikingatåg. I gengäld skulle Starkad bevaka landets kuster.

Kung Frode hade underkuvat sachsarna, som inte trivdes under hans regering och ständigt funderade på hur de skulle bli fria. När de fick höra att Starkad var ute på vikingatåg tyckte de att tiden var mogen. De utmanade Frode på tvekamp i förhoppning om att kunna dräpa honom. Starkad kom då oväntat hem och när han fick höra talas om sachsarnas utmaning invände han att kungen för sin heders skull endast borde kämpa med sin like, inte mot någon från allmogen. Sachsarna lovade då att skicka sin främste krigsman Hame, som var så mäktig och omtalad att han gett namn åt staden Hamburg. Det beslutades att Starkad skulle möta Hame i kungens ställe.

Så möttes de båda slagskämparna och det slutade med att Starkad klöv Hames kropp med sitt svärd. Sachsarna förblev därmed under Frodes våld och från den dagen blev de ålagda att betala ännu högre skatter. Missnöjet växte och den lömske Sverting bjöd in Frode till ett gille för att döda honom. Det bar sig dock inte bättre än att både Frode och Sverting själv dog i sammandrabbningen. Frodes son Ingjald, som ärvde makten, ville inte tänka på hämnd, utan levde livets goda dagar på sin gård. Mest intresserad var han av bordets håvor och han drog sig inte för att ta in främmande seder i sitt hushåll. Starkad vämjdes och gav sig av för att söka tjänst hos den svenske kungen Halvdan. Samtidigt smidde Svertings söner ränker och såg till att deras syster blev Ingjalds hustru.

I Sverige fick Starkad höra dåliga nyheter från den danska kungsgården. Värst var att Ingjalds syster, Helga, lät sig lockas av en simpel guldsmeds smicker. Starkad skyndade då till Danmark för att se till att hon inte skulle svärta ner sin faders rykte. Genom att gömma ansiktet under en bredbrättad hatt kunde han ta sig in på guldsmedens gård utan att bli igenkänd. När smeden försökte smita högg Starkad honom med sitt svärd så att han skadades svårt. Helga gav han en örfil, så att hon började blöda ur näsan. Därefter aktade hon noga på sig och Starkad reste åter till Sverige i förvissningen om att han återställt tingens ordning.

En tid senare beslöt Helge den norske sig för att fria till Helga. Han seglade till Danmark för att framföra ärendet och fick ja. Det väckte ilska hos Angantyr, son till en jarl på Själland, som också hade friat, men fått avslag. I vredesmod utmanade han Helge på holmgång tillsammans med sina åtta bröder. Kampen skulle äga rum på bröllopsnattens morgon.

Helge var illa till mods över att ensam behöva slåss mot nio man, varpå Helga rådde honom att söka hjälp hos Starkad. Starkad lovade att komma, men inte som gäst vid bröllopsfesten, utan som stridsman. Festligheter hade han inte mycket till övers för. Resan till Danmark avverkade han på en enda dag och på bröllopsnatten stod han vakt utanför brudkammaren. När han gick in på morgonen fann han brudparet sovandes i varandras armar och kunde inte förmå sig att väcka dem. Därför gav han sig ensam iväg till den hed där slaget skulle stå. Snön yrde, men Starkad tog av sig kläderna och började lugnt fånga loppor. Efter en stund kom Angantyr och hans bröder och tände ett bål för att värma sig. De fick då se Starkad sitta halvnaken på heden med snö upp till axlarna, utan att verka bekymrad. När striden sedan stod lyckades Starkad fälla sex av bröderna i ett enda slag. Men innan de tre övriga hade fallit hade Starkad själv blivit så illa skadad att tarmarna hängde ut. Flera personer som passerade förbi erbjöd honom hjälp, men Starkad accepterade inte vem som helst. Först när en ung bonde kom körande i sin vagn tog Starkad emot hjälpen. Bonden lade inälvorna på plats igen och förband såren innan han körde Starkad tillbaka till kungsgården.

Under tiden hade Helge vaknat i brudhuset och blivit orolig över att Starkad skulle ta hämnd för att Helge missat striden. När Starkad klev in stod Helge redo att hugga honom i huvudet med sitt svärd, men Helga rusade upp och räddade Starkad genom att skydda honom med en sköld.

Starkad reste tillbaka till Sverige och uppehöll sig där en tid. Sedan fick han höra att Ingjald inte bara hade tagit sig Svertings dotter till fru, utan även knutit vänskapsband med Svertings söner. Han greps då av vrede och gav sig åter av till Danmark. När han kom till kungsgården försökte drottningen utan framgång få hans hårda sinne att vekna. Starkad klandrade Ingjald för att han satt till bords med sin fars banemän och de starka orden väckte Ingjalds mannamod. Han for upp med draget svärd och dräpte Svertings söner, som ju också var hans svågrar, och tog på så vis hämnd för sin fars död.

För Starkad fortsatte det hårda livet som stridsman. I slaget vid Bråvalla stred han för svearnas kung Sigurd Ring mot danernas Harald Hildetand. Skadorna han då ådrog sig blev omfattande. Bland annat fick han huvudskålen kluven och förlorade ett finger och ena lungan.

Många år senare, då Ingjald sedan länge var död, hade den hårdföre norske kungen Ole tillskansat sig makten över Själland och Fyn. Han var en grym härskare och folket bad Starkad om hjälp att dräpa honom. För att få Starkad att ställa upp lockade de honom med guld. Starkad slutförde uppdraget genom att smyga sig in i badstugan när Ole tvagade sig och genomborra honom med sitt svärd. Efter dådet kom han emellertid att gripas av ånger och dödade flera av de män som lockat honom att begå kungamordet, bland dem en man vid namn Lenne.

Till slut hade så många år förflutit att Starkad började bli gammal och svag. För att slippa tyna bort av ålderdom eller dö en ärelös sotdöd beslutade han att köpa sig en baneman. Han kontaktade då Lennes son och bad om att själv få bli dräpt. Som belöning skulle sonen få det guld Starkad hade fått i ersättning för att dräpa kung Ole. Sonen antog uppdraget och Starkad böjde utan rädsla sin nacke framför honom för att ta emot ett dödande hugg.

Tryckta källor:

Baeksted, Anders (1990), Nordiska gudar och hjältar, Forum

Dunér, David (2022), Svensk idéhistoria: forntid, medeltid renässans, Historiska Media

Henrikson, Alf (1963), Svensk historia, Bonniers

Ohlmarks, Åke (1983), Fornnordiskt lexikon, Tiden

Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö, Prisma

Schön, Ebbe (1993), Kungar, krig och katastrofer, Rabén och Sjögren

Otryckta källor:

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/GranlundJ/titlar/HistoriaOmDeNordiskaFolken/sida/225/faksimil

http://runeberg.org/lff1u/0271.html

https://tidsresan.nu/2017/06/26/j%C3%A4ttar-i-historien-II/

https://en.wikipedia.org/wiki/Starkad

En reaktion på ”Nedslag i nordisk mytologi, del 46: Starkad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s