När Vallekvinnorna fick sin folkdräkt

Vacker dam i vacker dräkt. Vibeke Friman visar upp en Valledräkt framför hembygdstorpet Stenslund. I handen håller hon den gröna bindmössa som ingår. Skorna hör inte till dräkten.

De svenska folkdräkterna är en del av kulturarvet som har stark lokal förankring och bär med sig mycket historia i sina detaljer. I det gamla bondesamhället följde klädernas utformning oskrivna bygderegler, vilket gjorde att de fick en lokal särprägel. Under 1800-talet, när det traditionella dräktskicket successivt ersattes av modernare plagg, vaknade intresset för att samla in äldre kläder och låta särskilda dräktuppsättningar representera olika geografiska områden. På så sätt uppstod folkdräktsbegreppet.

När folkdräkter för olika delar av Sverige skulle sammanställas visade sig förutsättningarna vara högst varierande. Vissa områden hade väl etablerade dräkttraditioner och många bevarade plagg, medan andra nästan helt saknade förlagor. I det senare fallet fick dräkterna rekonstrueras utifrån foton, uppteckningar och annat historiskt material, vilket kunde vara en grannlaga uppgift. Valledräkten, som representerar dräktskicket i det tidigare Valle härad, är ett exempel på en rekonstruerad dräkt där varje plagg har sin egen historia.

Det var först i slutet av 1950-talet som lokala eldsjälar i Axevalla folkdansgille och hembygdsföreningen i Skärv började engagera sig för att ge Vallebygdens kvinnor en egen folkdräkt. En dräktkommitté bildades och kontakt knöts med Nordiska museet för rådgivning. Bland de mest aktiva fanns folkdansgillets ordförande Birger Kjellander på Ökulls gård, lantbrukaren Nils Johansson på Gatebo i Skärv och Lisa Melén vid hemslöjden i Lidköping. En god medhjälpare var Folke Wångmarke på Karlsgården, Vångaby.

Arbetet med att ta fram dräkten krävde omfattande efterforskningar. Av de plagg som ingått i de gamla bygdedräkterna fanns bara ett fåtal bevarade, vilket gjorde det svårt att veta vad som var vanligt och vad som var udda avsteg. Det var därför nödvändigt att inhämta upplysningar från olika källor. De gamla i bygden intervjuades och man studerade bevarat material i historiska arkiv. Ledtrådar söktes också i äldre bouppteckningar.

Dokumentation från dräktkommittén visar att olika förslag utformades och förkastades under arbetets gång. Exempelvis fanns tidigt en tanke om att dräkten skulle ha två alternativa kjoltyg, så att Vallekvinnorna kunde välja vilket de föredrog. Så blev det nu inte. Likaså fanns planer på att inkludera en kjortelväska, som senare uteslöts. Estetiska justeringar gjordes nog också: de blå ränderna på det ursprungliga förklädet byttes mot gröna, förmodligen för att passa ihop med färgskalan i dräktens övriga plagg.

Allt som allt tog rekonstruktionsarbetet flera år, men så blev det också en välkomponerad dräkt, sammansatt av plagg med förankring i häradet. Trots en djärv färgblandning smälter delarna samman och helheten känns harmonisk. När dräkten stod färdig 1963 beskrevs den i Skaraborgs Läns Tidning som ”alldeles förtjusande”. Först med att bära den allra första Valledräkten var Margit Kjellander, maka till en av initiativtagarna.

Margit Kjellander bar den första färdigställda Valledräkten i Skaraborgs Läns Tidning 1963. (Bilden publiceras med tidningens medgivande.)

Valledräktens mest framträdande plagg är det smultronröda livstycket med vita stickningar, som tagits fram utifrån ett original på museet i Skara. Originalet är från 1811 och ropades 1928 in på auktion för en krona. Även blusen, som utmärks av den vackert broderade ärmlinningen, är en kopia av ett plagg som fanns i museets dräktavdelning. Flera äldre kjolar av halvylle fanns bevarade, men förekom i olika randningar. Dräktrådet stannade till slut vid ett tyg från Istrums socken med mörkbrun botten och ränder i olika nyanser av grönt och rosa. Troligen har tyget hämtats ur ett bolstervar från 1800-talets början. Ovanpå kjolen bärs ett förkläde av naturvitt flamgarn med tunna ränder, som ursprungligen ägts av Anna Andersdotter (1798-1870) från Högetomten, Stenum. Dräktens vita sjal (i dräktsammanhang ”halskläde”) har ett diskret broderi i tambursöm och näversöm på snibben. Framtill stoppas den in i livstycket och hålls ihop med en brosch i silver. Liknande sjal har burits av ovan nämnda Anna Andersdotter samt en fru Husar (Björken, Skärv) omkring år 1800. Från Kärrtorp i Norra Lundby kommer hättan i grönt siden med gulbruna broderier, som en gång tillhörde Carolina Johansson (1835-1917). En alternativ huvudbonad är en skrålla (hatt) av flätad halm med ursprung i Varnhem. På fötterna bärs vita strumpor.

Originalen till flera av de dräktdelar som användes vid rekonstruktionen finns på Västergötlands museum. Plaggen är inte utställda, men tas fram och visas på förfrågan. Här ses konservator Stina Svantesson granska stygnen i livstycket.

Valledräktens tillkomst föll väl i tiden. Under 1970-talet växte intresset för det inhemska kulturarvet och hembygdsföreningar runt om i landet sydde många folkdräkter. Sömnaden utfördes med traditionella metoder och ibland vävdes tygerna för hand. Av de dräkter som finns idag är många märkta med årtal från denna tid och hantverket är ofta av ypperlig kvalitet.

Hantverksmässig sömnad. På denna kjol från 1975 har insidan kantats med en svart fåll. Stygnen har sytts så att de bara löper genom det innersta skiktet av tyget, vilket gör sömmen osynlig från utsidan.

Efter att länge ha haft en undanskymd roll har dräktkulturen de senaste åren gått in i en ny blomstringstid. Folkdräkter syns allt oftare vid olika arrangemang och fler har fått upp ögonen för folkdräktens brukbarhet. En folkdräkt kan passa till midsommar, jul, bröllop, dop, studentfiranden och många andra bemärkelsedagar, vilket gör den mycket användbar. Efterfrågan har ökat och en välvårdad dräkt kan nu kosta åtskilliga tusenlappar på andrahandsmarknaden. Valledräkten tillhör inte de vanligaste och är därför svår att få tag på. Den som har en Valledräkt i garderoben äger en åtråvärd dyrgrip och att bära den vid ett festligt tillfälle väcker med stor säkerhet både nyfikna frågor och beundrande kommentarer. Det som en gång var allmogens vardagsdräkt har nu blivit en anslående högtidsklädsel.

Vallebygdens mansdräkt då, hur ser den ut? Ett enkelt svar är att vi inte vet. Dräktkommitténs arbete riktades helt in på kvinnodräkten och någon manlig motsvarighet togs inte fram. Men än är det inte för sent. Kanske kommer några fantaster i framtiden att bilda en ny kommitté, som gör efterforskningar och sammanställer en uppsättning plagg, så att Valleherrarna får en lika stilfull dräkt att bära vid högtider. Vi kan ju åtminstone hoppas.

–

Texten har tidigare publicerats i Skarke-Varnhems hembygdsförenings årstidskrift.