Bland de motiv som förekommer i svenska hällristningar är skålgroparna det vanligaste. De utgörs av rundade urgröpningar som knackats fram i berget, ofta på flata hällar eller större stenblock. Storleken varierar från en halv centimeter till flera decimeter och de flesta dateras till bronsåldern. Vad skålgroparna ursprungligen fyllde för funktion vet vi inte, men inom folktron har de givits en särskild roll. De tänktes vara kopplade till älvorna och omgärdades därför av magiska föreställningar. I folkmun kallades skålgroparna för ”älvkvarnar”.
Synen på älvor har förändrats mycket genom århundradena. Dagens skira och vitskimrande älvor är en relativt sentida föreställning; länge betraktades de som ett elakt småfolk, som det var bäst att undvika. Om de stördes eller förargades hade de förmågan att blåsa sjukdom på människor. Den drabbade kunde få blåsor på kroppen, börja kissa blod eller helt enkelt tyna bort och dö. Barnsjukdomar troddes vara älvornas verk och nässelfeber kallades för ”älvablåst”.
För att bota den sjuke var det nödvändigt att blidka älvorna med offer och genom att lämna offergåvorna i skålgropar kunde man försäkra sig om att de hamnade i rätt händer. Mynt, knappar eller metallbitar kunde läggas i groparna, men det hände även att groparna smordes med smör eller talg. Stenblock med skålgropar kallades därför ”offerstenar” eller ”blotstenar”. Varifrån benämningen ”älvkvarnar” härstammar är inte klarlagt, men kanske tänkte man sig att älvorna malde säd i de små groparna. En annan teori är att beteckningen kan kopplas till de cirklande rörelser som gjordes när skålgroparna smordes med fett.
Kanske är det så att skålgroparna användes för offerceremonier redan under forntiden. En av teorierna rörande deras ursprungliga syfte är nämligen att forntidens jordbrukare skulle ha offrat i dem för att få god skörd. Några säkra belägg för att den tolkningen stämmer finns emellertid inte.
–
Tryckta källor:
Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren
Janson, Sverker et al (red. 1989), Hällristningar och hällmålningar i Sverige, Forum
Schön, Ebbe (2000), Älvor, troll och talande träd. Folktro om svensk natur, Semic
–
Otryckta källor:
https://www.europeana.eu/sv/item/916123/SLM_item_363463
Historiska museet: Lyckostenar
https://www.svd.se/a/5ba5cd04-7d9f-4803-8604-61dad43d060e/alvornas-gatfulla-historia
Kulturminnet 
Har länge väntat på att få höra om älvkvarnar i din blogg. Kunde älvorna ha åkrar eller vad gjorde de där i underjorden?
GillaGilla
Här är det läge att slå ett slag för funktionen ”Fornsök” hos Riksantikvarieämbetet.
Där man via en karta kan få information om kända fornfynd, och tom se anteckningar om fynden.
Bor i närheten av ett gravfält från brons- och järnåldern. Men det var först när jag slog upp fyndet på ”Fornsök”, som det framgick att det fanns en ”Älvkvarn” på gravfältet.
Denna information fanns inte på de skyltar som var uppsatta på gravfältet.
Med info från ”Fornsök” kunde jag hitta ”Älvkvarnen” på ett stenblock, som var helt övervuxen av mossa.
Så det kan löna sig att göra efterforskningar även om gamla kända fornfynd.
När det gäller ”älvkvarnens” funktion, har jag även sett teorier om att de har använts som ljuskällor vid olika ceremonier.
Kan ha varit effektfullt, när man levandegjorde de berättelser, som förevigats i hällristningarna.
GillaGilla