Runorna är fonetiska skrivtecken som skapades och började användas i de germanska delarna av Europa århundradena efter Kristi födelse. Runornas form antyder att de utvecklats med inspiration från de romerska och grekiska alfabeten, då runtecknen i flera fall överensstämmer med motsvarande bokstäver.
Störst utbredning kom runorna att få i Skandinavien och ingen annanstans är runristningar så vanliga som i Sverige. Totalt har man funnit omkring 3500 runinskrifter i nutida svenskt område, allt från enstaka ord på runförsedda lösföremål till längre inskriptioner på väldiga stenblock. De rikaste runfynden finns i Mälardalen. Av Sveriges 2500 runstenar finns runt 1300 i Uppland.
Till de äldsta svenska runorna hör inskriptionerna på ett spänne från Gårdslösa i Skåne och en lansspets från Gotland. Båda har daterats till 200-talet. Runstenarna, som kanske ses som runskriftens främsta symboler, ristades främst under vikingatiden.
Runalfabetet (runraden) har ändrats flera gånger. Lite förenklat kan man urskilja tre runrader kopplade till olika tidsepoker: den urnordiska runraden, den vikingatida runraden och den medeltida runraden.
Den urnordiska runraden, som även kallas ”futhark” efter de sex första bokstäverna, användes från ungefär från år 0 till 700-talet. Futharken består av 24 runor och fick utbredning i hela det germanska språkområdet. Totalt finns ca 20 stenar i Sverige som har ristningar med denna äldre runrad. Många uttrycker magiska besvärjelser. Man har även funnit inskriptioner på vapen, kammar och smycken.
Den urnordiska runraden brukades under den s.k. folkvandringstiden, då olika folkgrupper förflyttade sig runt i Europa. Detta påverkade språket och i Skandinavien övergick man från att tala ett ålderdomligt germanskt språk till att prata fornnordiska. De språkliga förändringarna skapade behov av att modifiera skriftsystemet och på 700-talet förenklades runskriften till den vikingatida runraden med 16 runor. Även i denna runrad är de första bokstäverna f, u, th, a, r och k, varför beteckningen futhark behållits. Med bara 16 tecken måste vissa runor representera flera språkljud, så att exempelvis u, y och ö skrevs med samma runa.
De flesta runstenar i Sverige är ristade med den vikingatida runraden. Runstenarna ställdes upp som monument på väl synliga platser och längs välanvända farleder. Specialiserade runristare reste yrkesmässigt runt för att rista stenar. 
Den mest kände är Öpir, som gett upphov till mer än 50 bevarade stenar i Uppland, Gästrikland och Södermanland.
Runstenarnas texter är ofta minnesinskrifter över döda personer och följer en likartad formel. Ibland innehåller texten beskrivningar av historiska händelser, vilket gör runstenarna till ett betydelsefullt historiskt källmaterial. Exempelvis är det tack vare runstenarna vi känner till Ingvarståget, ett stort vikingatåg österut, som slutade mycket illa. Andra stenar har texter av mer poetisk karaktär. Ett exempel är världens längsta runskrift, som finns på Rökstenen i Östergötland. Rökstenens inskription innehåller en strof som nog får nog sägas vara Sveriges äldsta bevarade lyrik.
Under 900-talet började man komplettera runorna med prickar. Denna s.k. stingning gjorde att de språkljud som skrevs med samma runa kunde särskiljas. Systemet med stungna runor vidareutvecklades under medeltiden, vilket tillsammans med andra justeringar skapade den medeltida runraden. Under denna tid fick kyrkan allt större inflytande, vilket gjorde att även det latinska alfabetet spreds. De båda skriftsystemen användes under en period parallellt, men från 1300-talet och framåt började det latinska alfabetet i allt högre grad ersätta runskriften. På vissa platser levde dock runorna kvar som folkligt skriftspråk. Särskilt länge var runorna i bruk i delar av Dalarna, där de s.k. dalrunorna användes ända in på 1800-talet.
Under stormaktstiden vaknade ett svenskt intresse för gravhögar, runstenar och andra historiska minnesmärken. Tjänstemän skickades ut i landet för att samla in, dokumentera och rapportera kulturhistoriska fynd. 1666 kom ett kungligt påbud om fridlysning av lämningar från gamla tider, vilket kan sägas vara världens äldsta lag för bevarande av fornminnen. Den är en av anledningarna till att många runstenar fått stå orörda på sina ursprungliga platser, där de än idag förmedlar sina budskap till alla som stannar till och läser.
Fotnot: Bilden överst visar stenlocket till vikingakvinnan Katas grav, som går att beskåda i utställningshallen Kata gård i Varnhem. Den nedre bilden visar en s.k. Ingvarssten utanför Gripsholms slott i Mariefred.
Tryckta källor:
Erikson, Bo och Löfman, Carl (1985), Sagan om Sverige, Natur och kultur
Ohlmarks, Åke (1983), Svensk kulturhistoria, Forum
Otryckta källor:
http://historiska.se/upptack-historien/artikel/runor/
http://litteraturbanken.se/#!/presentationer/specialomraden/RunornasLitteratur.html
http://old.stockholmslansmuseum.se/faktabanken/forskning-om-runor-och-runstenar/
http://www.raa.se/kulturarvet/arkeologi-fornlamningar-och-fynd/runstenar/om-runskrift/
https://www.svenskakyrkan.se/akerbo/runlasning
Kulturminnet 
Pingback: Året som gått | Kulturminnet