Är den svenska kulturen farlig?

Nu börjar årets Almedalsvecka och Gotland fylls av politiker, intresseorganisationer och lobbyister. Kulturpolitiken brukar sällan stå i fokus, men förra året gavs den viss uppmärksamhet; den diskuterades kanske inte särskilt mycket, men den fick synas på ett annat sätt än tidigare. Denna omständighet fick Aftonbladets kolumnist Lena Mellin att i Almedalsveckans kölvatten skriva en krönika som bitit sig fast i mitt minne. Anledningen till att jag minns den är inte att den var särskilt välformulerad eller satte fingret på ett viktigt problemområde, utan att den var obegriplig. Av just detta skäl har jag vid flera tillfällen återvänt till den i mina tankar och försökt förstå. Jag har inte lyckats. Låt mig därför, ett år i efterhand, få kommentera denna krönika från 17 juli 2016.

Sammanfattningsvis handlar Lena Mellins krönika om att hon är bekymrad över det utrymme svensk kultur fått bland Almedalsveckans politiker. Hon ogillar att Anna Kinberg-Batra pratat om svenska värderingar och att Ebba Busch Thor hållit sitt tal framför en svensk flagga. Busch Thor har dessutom sagt att hon älskar Sverige, vilket Lena Mellin skrockar olycksbådande åt. Inte heller gillar hon att Stefan Löfven talat om den svenska modellen. I Mellins värld verkar partiledarna ha gjort otäcka ideologiska övertramp, vilket hon tydliggör i sin ingress:

Anden är utsläppt ur flaskan, svenskheten ­hyllas. Det kan sluta hur illa som helst.

Avslutningen går i samma apokalyptiska anda:

 

Nationalism och populism har spelat en undanskymd roll i svensk politik. Det har varit bra. Släpper man ut anden ur flaskan, vilket flera partiledare tydligen är beredda att göra, vet man inte vad som händer.

Kanske beror det på min långa period som utlandssvensk, men jag kan inte förstå det märkliga med att svenska partiledare talar framför en svensk flagga, diskuterar den svenska modellen eller lyfter fram svenska värderingar. Än mindre kan jag förstå varför man inte ska få säga att man älskar Sverige. Faktum är att jag tycker det skulle vara besynnerligt om svenska partiledare inte kunde göra just detta. Och jag tycker definitivt att de ska få göra det utan att drabbas av anklagelser om populism. Men det jag har svårast att förstå är vilken ond ande Lena Mellin menar att man släpper ut ur flaskan om man hyllar svenskhet.

Det finns kulturer som praktiserar barnäktenskap. Det finns kulturer där småflickor könsstympas. Det finns kulturer där man kan dömas till döden om man uttalar sig religionskritiskt. Det finns kulturer där man blir utfryst av både släkten och  samhället om man är homosexuell. Det finns kulturer där barnaga och hustrumisshandel är lagligt och normalt. Det finns kulturer där en våldtagen kvinna anses vara skyldig till det övergrepp hon utsatts för. Det finns kulturer där spädbarn dödas för att de har fel kön. Det finns kulturer där kvinnors rätt till skilsmässa, arv och yrkesliv är beskuren. Det finns kulturer där en kvinna som anses ha vanärat sin släkt bestraffas med döden. Det finns kulturer där flickor inte anses behöva gå i skolan. Och det finns kulturer där bara en enda religion är tillåten.

Om svensk kultur hade innehållit något av ovanstående hade jag förstått Lena Mellins rädsla för svenskheten. Men så ser inte verkligheten ut. I verkligheten har den svenska kulturen varit osedvanligt bra på att bidra till ett tryggt, stabilt och jämställt samhälle. Den svenska kulturen är en frihetskultur som ger individen rättigheter och skydd. Så har det inte alltid varit – det är något vi fått kämpa för att uppnå.

Det finns inget farligt i att lyfta fram svensk kultur, svenska värderingar och svenska traditioner. Tvärt om är det motsatsen vi bör frukta. Risken är att den svenska kulturens inneboende tolerans leder till att den körs över i mötet med mer burdusa och mindre frihetliga kulturyttringar. Vi ser redan hur just detta är på väg att hända, när det växer fram förortsområden som styrs av andra normer än de svenska. Där lever människor – framför allt kvinnor – under ett förtryck som vår kultur inte accepterar. Det är då det blir farligt, eftersom vi då riskerar att förlora de värden och det samhälle vi mödosamt byggt upp.

Det är inte synliggörandet av den svenska kulturen som utgör en fara, utan de krafter som vänder sig mot den. Vi bör inte vara rädda för att lyfta fram vår kulturs värderingar, utan för att mista dem.

Det har Lena Mellin inte reflekterat över.

 

Läs mer:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article23185898.ab