Julbordet är julfirandets högtidsmåltid, fyllt av traditioner, symboler, dofter, färger och smaker. Dess historia sträcker sig tillbaka till forntiden i form av seden att ”dricka jul” vid årets mörkaste tid (vilket du kan läsa mer om här). Vilken förtäring som då ingick i festligheterna vet vi emellertid inte.
Under medeltiden infördes kristna jultraditioner, vilket bl.a. innebar att advent styrdes av fasteregler. Veckorna före jul rådde förbud mot att äta kött, varpå gröt och fiskrätter (inte minst lutfisken) letade sig in bland jultraditionerna. I det gamla bondesamhället var det fortfarande korngrynsgröt som åts, medan den nu populära risgrynsgröten dök upp på 1800-talet. Julgröten skiljde sig från vardagsgröten genom att den lagades med mjölk och smaksattes med kanel eller sirap.
Ett anmärkningsvärt inslag på bondesamhällets julbord var rikedomen av olika brödsorter. Ofta placerades en stor såkaka mitt på bordet som skådebröd och sparades sedan till första såningsdagen om våren, då den antingen åts upp eller blandades i utsädet. Det var även tradition att baka julbröd i vackra och fantasifulla former, som sedan travades i höga torn på julbordet. Barnen kunde få bröd formade som grisar eller bockar i julgåva. Till brödet gjordes dekorativa smöruppläggningar, ibland tillsammans med fina ostar. I välbärgade bondehem serverades dessutom rikligt med sovel, särskilt färskt fläskkött och korvar. Utöver detta serverades olika former av kålrätter. Till maten dracks julöl, juldricka och brännvin.
Julskinkan, som nu ofta betraktas som julbordets höjdpunkt, gjorde sitt inträde i högreståndsmiljöer under 1600-talet. Seden spreds sedan till allmogen och det blev vanligt med grisslakt som en del av julens förberedelser. Nästan hela djuret togs tillvara och blev till korv, sylta och grisfötter. På flera håll i landet var det brukligt att ställa fram ett kokt grishuvud på bordet.
Traditionen med dopp i grytan växte fram som ett enkelt middagsmål i väntan på julaftonens huvudmåltid. Bröd doppades i det feta spadet som julsovlet (fläsk, korv och kanske ett helt grishuvud) fått koka i. Först till kvällen samlades man för att njuta av julbordet, som i huvudsak var resultatet av de föregående veckornas slakt, bak och brygd.
I de högre stånden började julbordet ändra karaktär under 1700- och 1800-talet genom att impulser togs in utifrån. Exotiska inslag som fikon, dadlar, utländska nötter, choklad och marsipan gjorde sitt intåg.
Under 1900-talets första decennier växte antalet rätter och julbordet förvandlades till ett julens smörgåsbord. Samtidigt blev det viktigare att arrangera maten på ett effektfullt sätt och julbordet blev rikt på pyntade smårätter. En annan förändring kom när julmusten lanserades 1910. Försäljningen tog fart när alkohollagstiftningen skärptes på 1920-talet och har successivt ökat sedan dess. Genomsnittssvensken dricker nu flera liter julmust i december.
Julmaten står på spisen i svenskt hem 1951. Mer information om bilden hittar du här.
Under 1950- och 60-talet började julbordet alltmer ta den form vi känner idag. Antalet sillrätter ökade, Janssons frestelse och gravlax blev populära inslag och julmaten lättades upp med olika former av sallader. På 1970-talet försågs julbordet med köttbullar, varpå alla de rätter vi nu betraktar som karakteristiska hade tillkommit.
I modern tid har julbordet ofta kompletterats med nya rätter med inslag av traditionella julsmaker. Dessutom har det övergått från att vara julaftonens måltid till att ingå i adventsfirandet. Restaurangerna serverar nu julbord flera veckor före jul och många äter julbord ett antal gånger redan före julafton. Julbordet genomgår således fortfarande förändringar och har kommit att återspegla en blandning av folktro, religion och seder av olika ålder.
–
Tryckta källor:
Fjellström, Christina och Liby, Håkan (2000), Det svenska julbordet, Carlssons bokförlag
Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag
Schön, Ebbe (1980), Julen förr i tiden, Natur och Kultur
–
Otryckta källor:
http://www.gp.se/livsstil/mat/doppet-och-korven-%C3%A4ldst-p%C3%A5-julbordet-1.1056705
Kulturminnet 
Pingback: Julen | Kulturminnet