Trasiga runstenar lär oss vara rädda om vårt kulturarv

20170526_111351Runorna är en fängslande del av vårt kulturarv. De uppstod i de germanska delarna av Europa århundradena efter Kristi födelse och fick sin största utbredning i Skandinavien. Sverige är det runrikaste landet av alla. Omkring 2800 runstenar och runhällar finns spridda innanför landets gränser, med den högsta koncentrationen i Mälardalen. De har förkunnat sina budskap genom århundraden och utgör en oskattbar källa till kunskap om vår historia. Runalfabetet är våra förfäders första skriftspråk och runstenarna våra äldsta bevarade originaldokument på svenska.

Runornas föregångare var hällristningarna. De är nog så fascinerande att studera, men när bildspråket ersattes av ett skriftspråk kom helt nya dimensioner in i de meddelanden våra förfäder lämnade efter sig. Innehåll av känslor, mystik och tankar kom till uttryck och bevarades för eftervärlden på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Ett av de främsta exemplen är Rökstenen utanför Ödeshög, som är försedd med världens längsta runskrift. Textslingorna innehåller hänvisningar till sedan länge bortglömda sägner, men även en dikt som måste sägas vara Sveriges äldsta bevarade lyrik.

Tillsammans berättar runstenarna för oss om bedrifter, platser och personer som människor velat att eftervärlden skulle minnas. Ibland skildras historiska händelser som vi annars inte skulle ha haft kännedom om och de lämnar värdefull information om dåtidens livsvillkor, mytologi, språk och ideal. I många fall är de dessutom att betrakta som konstverk, där textremsorna löper i sinnrika snirklar och kompletteras med bilddekorationer. De är inte bara förmedlare av någons röst, utan även uttryck för estetiska ambitioner.

Med tanke på runstenarnas betydelse kan det tyckas märkligt att de inte alltid har behandlats med den vördnad som borde ha varit självklar. Runt om i landet finns otaliga exempel på att de styckats och sönderdelats för att bli byggnadsmaterial i kyrkväggar, stenfötter och murar. Framför allt var detta vanligt under medeltiden; först på 1600-talet vaknade intresset för fornminnen och vi fick lagar som fridlyste gamla tiders lämningar. Några av de runstenar som offrades sitter ännu fastkilade i sina onaturliga sammanhang. Andra har frigjorts ur sina fängelser, brutits loss ur murverken och pusslats ihop. Försöken att återställa dem visar på en vilja att rätta till något som gick fel, men nästan alltid går något ändå förlorat. De ihopfogade stenarna saknar fragment och i skarvarna blir texten oläslig. De delar som omintetgjorts är borta för alltid – de går sällan att gissa sig till eller rekonstruera. Därför har dessa runstenar nu ett nytt budskap att förmedla – de säger oss något om hur skört vårt kulturella arv är och hur lätt det förstörs av oaktsamhet eller illvilja. Inte ens det som skrivits i sten får med säkerhet leva kvar och ge röst åt det förflutna. Det mer subtila, det som rör våra seder, myter, traditioner och livsmönster, är än mer bräckligt; det är lätt att förneka, omforma eller skriva om till att tjäna nya syften.

Idag hotas kulturarvet på andra sätt än under medeltiden. I vår tid, där självförnekelse blivit en politisk mönsterbild, är kulturförstörelsen främst intellektuell och själslig. Vi får lära oss att vår kultur är betydelselös, att den nästan inte finns och att svenskheten saknar unicitet. Det är naturligtvis inte sant, men det har upprepats så ofta att det för många blivit en sanning. Samtidigt förmedlas mycket lite kunskap om vårt kulturarv i svenska skolor. Det är en utveckling som banar väg för nya aspekter av omedveten kulturarvsförstörelse; det man inte vet något om kan man inte uppskatta och heller inte förstå vikten av att förvalta.

Kulturarvet innehåller en abstrakt dimension av särskilt värde. Det säger något om vilka vi är och varifrån vi kommit. Det värdet bör vi inte låta någon beröva varken oss eller framtiden, vilket syfte som än hävdas. Kulturarvets rätt att berätta sanningen om det förflutna övertrumfas inte av någon värdegrund.

Bland det viktigaste vi idag kan göra för att skydda vårt kulturarv är att vägra bli okunniga. Genom att ta del av kulturarvet bygger vi upp mentala skyddsvallar mot dess förstörelse. När vi berättar för våra vänner om en kulturhistorisk bok vi läst eller lägger upp en bild på Facebook av gravfältet vi besökt gör vi att kulturarvet syns, tillmäts betydelse och blir en del av våra liv. Därmed hjälper vi det att leva kvar. Det vi ser och förstår kan vi lättare försvara. Först när vi inser någots värde kan vi med trovärdighet höja rösten för dess bevarande.

Att förmedla äkta och oförvanskade bilder av vår kulturhistoria är i vår tid en angelägen uppgift om vi vill att våra efterkommande ska kunna ta del av den. Idag kan vi betrakta de trasiga runstenarna med en känsla av förlust och undra vad de ville berätta. Det kan hjälpa oss att inse att när vi skadar kulturarvet tar vi något från kommande generationer. Om vi inte förstår kulturarvets betydelse riskerar vi att slå sönder sammanhang som inte kan återskapas och skapa en situation där framtiden blickar tillbaka på våra handlingar med besvikelse. Låt oss därför försöka bli bevandrade nog att akta det arv som nu vilar i våra händer. Genom att göra utflykter till det förflutna kan vi bli medvetna om vilken kulturhistorisk grund våra fötter vilar på och lämna över den i ett så ofördärvat skick som möjligt. Om våra förfäder hade förstått vilka budskap runstenarna hade att förmedla, så skulle de inte ha hanterat dem som de gjorde. Nu är det upp till oss att inte upprepa samma misstag.

Fotnot: Bilden visar en detalj ur Sparlösastenen, som tidigare varit kluven i två delar och suttit inmurad i korväggen i Sparlösa kyrka. Skadorna har försvårat runtextens tolkning och den är ännu omtvistad.

Texten har även publicerats på bloggen Det Goda Samhället.

2 reaktioner på ”Trasiga runstenar lär oss vara rädda om vårt kulturarv

  1. Pingback: Trasiga runstenar lär oss vara rädda om vårt kulturarv – Suzie Weathers

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s