Norra Lundby runsten förtjänar ett nytt tolkningsförsök

Invid kyrkväggen utanför Norra Lundby kyrka i Västergötland står en trasig runsten. Den övre delen fattas och inskriptionen är nu så vittrad att runorna är svåra att tyda. Ändå har jag väldigt svårt att låta bli att titta på den när jag går förbi och eftersom jag vid det här laget har varit bosatt i närområdet i tio års tid har besöken blivit många. Jag har sett stenen i både solsken och månljus, fotograferat den ur alla möjliga vinklar, kontaktat Skara pastorat för att få ut information och lagt ner en hel del möda på att försöka förstå varför den ser ut som den gör. Och ju mer jag bekantat mig med den, desto mer övertygad har jag blivit om att den försöker berätta något som vi ännu inte har förstått.

Det var 1956 som det upptäcktes att bitar av en tidigare okänd runsten satt inmurade i tornet på Norra Lundby kyrka. Delarna frigjordes och fogades samman, men runstenens övre del hittades aldrig. Den kände runforskaren Sven B. F. Jansson undersökte stenen och uttolkade alla läsbara runor, men gjorde däremot ingen tolkning av runtextens betydelse. Därefter lämnades stenen på sin nuvarande plats, där väder, vind och lavar gått hårt åt den. Den omnämns i Sveriges runinskrifter band 5 av Elisabeth Svärdström från 1958-70, där man krasst konstaterar att någon tolkning av runinskriptionen inte kunnat göras. I Samnordisk Runtextdatabas står den omnämnd som en nonsensinskrift.

Runstenar med nonsensinskriptioner förekommer förvisso. Det finns stenar som är totalt oläsliga, där runor blandats med runliknande tecken och där vissa runor är felvända. Det finns även exempel på att runor ur olika runalfabet blandats. Sådana runstenar ristades förmodligen av klåpare, som kanske tillskansat sig rudimentära kunskaper om runornas utseende och ville visa sig på styva linan. Ett exempel på en sådan sten är runstenen vid kung Ranes hög i Flistad. Men det finns också nonsensstenar som är välgjorda. Utformningen talar då för att stenarna ristats av professionella ristare, trots att runtexten omöjligen återger ett budskap. Kanske tillverkades sådana stenar för att fungera som prydnader på välbärgade gårdar.

Om runstenen i Norra Lundby kan vi konstatera att den verkar vara gjord av en runkunnig person. Alla runor är korrekt skrivna och rättvända. Dessutom har de inordnats i en dekorativ slinga som löper över stenytan. Utöver detta har runristaren bemödat sig med att markera varje ords avslut med två punkter, liknande kolon-tecken. Av det skulle man kunna dra slutsatsen att runristaren velat underlätta läsningen.

På ett fotografi från 1950-talet, då stenen blivit imålad, framträder runorna tydligare än idag.

Eftersom stenen är trasig saknar vi runtextens inledande del, men vi kan se att runorna i den första befintliga delen (längst upp till höger i bild) bildar ordet -uisk. Detta föregås av en trasig runa, men vi kan se vad som torde vara bistaven på en k-runa. Det första vi kan utläsa är således ”kuisk”. Vi kan inte veta om det är ett helt ord eller ändelsen på ett ord, men i vilket fall är bokstavskombinationen ovanlig och går inte att känna igen från andra runstenar. Vad som däremot är anmärkningsvärt är att precis samma ord (kuisk) upprepas lite längre fram i runtexten (nere till vänster). Är det bara en slump att nonsensristaren fått med samma ord två gånger? Så kan det förstås vara, men en annan tolkning är att runristaren faktiskt velat säga något med detta ord. Runristarna var tvungna att göra så gott de kunde för att återge det talade språket med de runor som stod till buds, utan stöd av rättstavningsregler och ordböcker. Ibland kräver utläsningen lite ansträngning och fantasi.

Textslingan mellan de två kuisk-partierna får jag inte ut något av. Jag kan inte känna igen orden och dispositionen från andra runstenar. Däremot måste jag ändå tycka att balansen mellan vokaler och konsonanter gör att det finns en läsbarhet i texten – det känns som att ristaren försökt återge talspråk. Längst bort till vänster, innan texten åter bryts, finns dessutom ett läsbart parti. Om vi stavar oss igenom de två sista hela orden får vi ”hialms kuna”. Kuna (kona) är ett vanligt förekommande ord på runstenar och betyder hustru. Hialm skulle kunna vara ett personnamn, så att texten kan utläsas ”Hjalms hustru”.

Mest intressant är kanske den lodräta textslingan i mitten. Runorna är orienterade med basen åt höger i bild och ska läsas nerifrån och uppåt. De första runorna i raden är slitna och svårtydda, men det sista ordet , ”bar”, framträder tydligt. Sättet det är skrivet på är anmärkningsvärt. Vi kan se att runristaren har börjat skriva b och a, för att sedan inse att hela ordet inte kommer att få plats, eftersom runslingan som löper ner ovanifrån är i vägen. Han (eller hon) har då lagt r-runan vid sidan av och efter denna satt ut två punkter för att markera att ordet är slut.

Skriver man på det sättet om man bara skriver nonsens? Det har jag svårt att tro. Jag tror snarare det är ett uttryck för att runristaren varit mån om att alla ordets bokstäver ska komma med.

2014 uppmärksammades runstenen i Norra Lundby av en student i nordiska språk vid Uppsala universitet. Han drog slutsatsen att runstenen sannolikt för fram ett verkligt budskap och gjorde ett försök att tolka inskriptionen. Enligt denna tolkning säger stenen: ”Stenen förkunnar att den länge ska synliggöra hövdingen. Den förkunnar att den en lång tid ska omtala Hjälms Gunne, Halvdans bror/far. Han hade ett gott rykte.” Om denna tolkning är korrekt, så är stenens inskription verkligen udda och liknar ingen annan runstenstext.

Runstenen i Norra Lundby, som fått beteckningen Vg 199, för nu en tynande tillvaro på kyrkogården. Den vittrar och runorna blir ständigt allt grundare och svårare att se. Det finns ingen skylt som berättar något om den och ingen verkar bry sig om att den finns där. Jag önskar att Skara pastorat skulle be Riksantikvarieämbetet att på nytt låta en runolog måla i runorna (blev alla runor korrekt tecknade förra gången?) och ta ställning till om ett förnyat tolkningsförsök kunde vara av värde. Snart går runstenen inte att längre att läsa och kanske går vi då miste om det den vill förmedla.