Nej, vi behöver inte göra böneutrop till svensk kultur

10 mars publicerade Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg en debattartikel med rubriken ”Klart att böneutrop är en del av svensk kultur”. Artikelinnehållet är spretigt, men verkar (främst genom antydningar) handla om att SD vill förhindra ett svenskt NATO-medlemskap på grund av kärlek till Putin. Som exempel framhålls att SD lagt fram ett förslag om förbud mot böneutrop, vilket enligt Lindberg syftar till att försvåra läget i NATO-förhandlingarna.

Mycket kan sägas om Lindbergs text, men en särskilt intressant aspekt är hans förhållningssätt till svensk kultur och vad den kan sägas innehålla:

Sanningen är att böneutrop är lika mycket del av svensk kultur som allt annat som människor i Sverige ser som sin kultur. Det mesta av det som idag är ”urgamla svenska traditioner” är varken urgamla eller svenska. Tvärtom, vår superkraft har alltid varit vår öppenhet. Ibland för Halloweenfester, då och då koreansk mat eller kanske för den malmöitiska specialiteten falafel. Vad som är svenskt ändras ständigt, och ska få ändras.

Och längre ner, fetstilat så att ingen ska missa det:

Religionsfrihet slår nostalgi sju dagar av sju i veckan.

Jag är inte säker på att jag fullt ut lyckas fånga Lindbergs mångbottnade budskap, men det som framgår med tydlighet är att han missat något väldigt väsentligt: Religionsfrihet innebär inte rätt att göra vad som helst i religionens namn. Man får inte ha fyra fruar i Sverige, även om religionen tillåter det. Inte heller får man praktisera barnäktenskap eller misshandla sin fru, även om det sanktioneras i religiösa urkunder. Religionsfriheten har, tack o lov, gränser. Det är ingen religiös rättighet att få ropa ut en trosbekännelse över hustaken flera gånger om dagen.

Även Lindbergs uppfattning om vad som kan sägas utgöra svensk kultur lämnar frågetecken. Flera av de svenska högtiderna har firats i vårt land i hundratals år och innehåller sånger, danser och andra kulturuttryck som inte finns någon annanstans. Många skulle nog hävda att det är tillräckligt för att kalla dem svenska. Lindberg väljer emellertid att betona kulturens föränderlighet, trots att denna kulturella evolution inte är något unikt för Sverige: den svenska kulturen har, precis som alla andra, vuxit fram genom att inhemskt tankegods blandats med sådant som tagits in utifrån.

Det är dock viktigt att inte blunda för det faktum att den kulturella utvecklingen alltid har skett genom selektion. Vissa kulturuttryck har behållits och vidareutvecklats, medan andra förkastats. Så behöver det även fortsättningsvis vara. Halloweenfester och falafel kan vi acceptera, men det vore tragiskt att ta in exempelvis hedersnormer i den svenska kulturen, eftersom sådana kulturyttringar inte överensstämmer med det samhälle svenska folket vill ha. På samma sätt finns det skäl att ifrågasätta böneutrop, eftersom de riskerar att störa den vardagliga friden för väldigt många människor. Det finns undersökningar som visar att majoriteten svenskar vill att böneutrop ska förbjudas. Att slippa pådyvlas ett oönskat religiöst budskap i det offentliga rummet är uppenbarligen en stark önskan hos väldigt många. Att göra böneutrop till svensk kultur kan — och bör — vi därför avstå ifrån. En pågående NATO-ansökan ändrar knappast på detta.

Under 1900-talet växte ett tryggt och välfungerande svenskt samhälle fram. Om vi vill fortsätta vandra på den vägen behöver vi vara noggranna med vilka religiösa och kulturella företeelser vi väljer att göra plats för i samhällslivet. Att likt Anders Lindberg hävda att vad som helst bör ges fritt spelrum i religionsfrihetens och kulturens namn, är att öppna upp för en farlig utveckling. Vi ser idag hur destruktiva kulturella och religiösa uppfattningar har börjat göra avtryck i vårt land. Vi har hela bostadsområden där klankulturens normer råder, rättsväsendet har fått lov att hantera flera tusen fall av hedersrelaterad brottslighet de senaste åren och den svensk som offentligt kritiserar islam får räkna med blodiga upplopp eller ett liv under livvaktsskydd. Få torde ha önskat denna utveckling, även om vissa fortfarande håller god min av ideologiska skäl.

Vi lever i en tid då det är av yttersta vikt att inte acceptera kulturella och religiösa påbud som riskerar att förändra vårt land till oigenkännlighet. Alla kulturer är tyvärr inte lika bra på att skapa stabila och jämställda samhällen och alla religioner innehåller inte förkunnelser som är förenliga med svensk rättsuppfattning. Men ännu finns det personer som i likhet med Anders Lindberg vill förneka farorna och därför propagerar i motsatt riktning. Därmed riskerar också den negativa samhällsutvecklingen att fortskrida och Sverige fortsätter sin förvandling mot något annat än vad svenska folket vill se.

2 reaktioner på ”Nej, vi behöver inte göra böneutrop till svensk kultur

  1. Religionfrihet innebär att varje medborgare har rätt att frivilligt utöva en kulturellt etablerad religion med de typiska ritualer och andra sedvänjor som tillhör och karaktäriserar denna religion. Men med religion menas i vår del av världen idag ett hobbyartat intresse, ganska jämställt med jakt, fiske, golf eller släktforskning.

    Anledningen är naturligtvis också att religionfrihet innebär att inte behöva delta i, eller utsättas för religionsutövanden som inte passar en, eller som stör min egen tro (varav ateism är en).

    Våra förr religiösa högtider som jul och påsk är sedan lång tid förvanskade intill oigenkännlighet; påsk till minne av Jesu kortfästelse firas med höns och kycklingar, målade ägg och utklädda barn. Långfredagen var förr allmänt helgad och ytterst stillsam, men den som inte brydde sig irriterade knappast någon annan, och idag är långfredagen som vilken annan dag som helst.

    Jul firas egentligen till minne av Jesu födsel i Betlehem, men julgranen med sina röda kulor påminner mest om hednatiden före kristnandet i Sverige, med sitt hemska midvinterblot.

    Vid Lucia lyser vi upp årets mörkaste dygn med att fira ett sicilianskt helgon vars introduktion hos oss ibland hänförs till påhittiga präster, eftersom vi under hednatiden istället jagade Lucifer (djävulen, med noanamnet Lusse) den mörkaste tiden, ett oskick (?) som var det svåraste att få bort efter kristnandet.

    De som invandrar till säkra Sverige har goda skäl för sin önskan att leva i fred och få ta del av mänsklighetens landvinningar inom sjukvård och skolor. Men att då samtidigt hävda att den samhällskultur som utgjort en förutsättning för Sveriges uppnådda välstånd skall förkastas och bytas ut mot den samhällskultur som hållit tillbaka de flesta välståndsyttringar är knappast genomtänkt. Och den som inte kan utöva sin religion i religionsfrihetens namn utan att bryta mot dess första grundregel måste nog ompröva sin existens i Sverige, och åter söka upp en samhällskultur som bättre överensstämmer med de ritualer och sedvänjor som de vill delta i.

    Myndigheteras uppgift är att upprätthålla våra fastställda lagar med sitt våldsmonopol. Och det packen och rätten vi oss efter.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s