Inne i medeltidskyrkan i småländska Rydaholm finns ett sidorum som nästan liknar ett litet museum. Här finns en kuriös samling kyrkohistoriska föremål, varav flera vittnar om en tid då kyrkan hade en helt annan roll och ställning i människors liv, inte minst en vackert utformad kyrkstöt och en gammal kyrkstock. Det mest anmärkningsvärda föremålet är emellertid en metallstång, som hängts på en åldrad kyrkport. Det är den gamla alnlikaren, som en gång var känd i hela riket och bidrog till att Sverige fick ett enhetligt längdmått.
En aln var ett mått som användes redan under forntiden. Ordet härstammar från fornnordiskans alin, som betyder underarm. Måttet skulle nämligen avspegla avståndet mellan armbågen och långfingerspetsen på en mansarm. Hur lång en mansarm var rådde det emellertid delade meningar om. Uppteckningar från medeltiden visar att alnen skiljde sig betydligt mellan olika delar av landet. Exempelvis var alnen i Stockholm 52,5 cm, medan den västgötska alnen mätte hela 64 cm.
För att skapa större ordning i måttsystemet lät man tillverka alnlikare, som hängdes upp på allmän plats, ofta på kyrkportar. Alnlikarna fungerade som standard och gjorde att man kunde kontrollera hur lång en aln skulle vara. På så sätt kunde alla ta reda på vad som gällde och ingen behövde känna sig lurad vid avstyckning av mark eller köp av varor som behövde mätas.
Av någon anledning kom likare från Rydaholms socken att vinna rykte som särskilt tillförlitliga och började användas som norm. 1414 fastslog Växjö stadga att: ”Ingen hawe annan wikt, och bismare, skeppe eller alyn en Rydaholms.” Under 1500-talet kom Rydaholmsalnen sedan att bli den lagstadgade alnen i hela Småland.
I takt med att Sverige centraliserades under en allt starkare kungamakt blev det viktigt med ett enhetligt måttsystem, inte minst för att underlätta skatteindrivningen. 1604 beslutade riksdagen i Norrköping att mått och vikter skulle standardiseras för hela riket. Rydaholmsalnen upphöjdes till riksaln och runt om i landet försågs kyrkportar med alnlikare av samma snitt. Alnen fungerade sedan som officiellt svenskt längdmått i över två sekler; först 1879 infördes metersystemet.
Den ursprungliga Rydaholmsalnen hängde kvar på kyrkans port fram till 1621. Då bröts den loss av en grupp skolpojkar från domskolan i Växjö, som evakuerats till Rydaholm för att undkomma pesten. Därefter var alnlikaren försvunnen fram till 1664, då den hittades i samband med en reparation av kyrkans källare. Tyvärr hade tiden och fukten gått hårt åt den, så att den var förstörd av rost. En kopia tillverkades därför och hängdes upp på porten som ersättning. Det är den som nu går att se inne i kyrkans samling av historiska föremål. För den oinvigde ser den kanske inte mycket ut för världen, men om man känner till dess historia öppnar sig ett nytt perspektiv.
–
Tryckta källor:
Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa
Spisbrödsbakning i Raglunda, Köpings socken i Västmanland, 1912. Mer information om bilden hittar du här.
Förr bakades allt bröd i hemmet och brödet var en framträdande del av vardagskosten. Samtidigt var det resultatet av en lång och arbetsam process av sådd, skörd, tröskning, malning och bakning. Bröd sågs som en symbol för den dagliga födan och i folktron fanns många magiska föreställningar om bröd och brödbak.
Bröd ansågs bära med sig övernaturliga krafter, som kunde skydda mot ont och hålla oknytt borta. Därför var bröd en bra matsäck vid arbete ute i markerna. Ibland sågs brödet som ett kärleksmedel och det sades att om en pojke och en flicka åt av samma brödkaka så blev de kära i varandra. Bröd kunde också användas i botemetoder, framför allt när kreatur drabbats av sjukdom. Det hände att kvinnor lade undan en brödkaka de bakat som ungmör för att kunna använda den som läkemedel senare i livet.
Särskilt laddat med gynnsam kraft var julbrödet. En vanlig sed var att låta en såkaka ligga framme på julbordet, för att sedan spara den till lämpliga tillfällen under det kommande året. I samband med vårbruket kunde en bit av såkakan smulas ner i utsädet för att ge växtkraft åt grödorna. Såkakan ansågs också vara hälsobringande och åts för att få styrka inför krävande arbetsuppgifter. Ibland serverades såkaka till djuren inför plöjning.
I äldre tid bakades bröd vid några enstaka tillfällen om året och då var det förstås viktigt att lyckas. En rad försiktighetsmått iakttogs för att skydda brödbaket och garantera ett gott resultat. Ett vanligt skyddsmedel var att rita kors i degen. Bagerskan måste också vara noga med hur hon uppträdde. Om hon sjöng medan hon bakade skulle hon få gråta innan brödet var slut. Råkade hon lägga en kaka upp och ner så bakade hon åt djävulen själv, vilket var ett säkert sätt att dra olycka över hemmet. Jäsningen betraktades som ett känsligt steg, som det var viktigt att försöka påverka i rätt riktning. Genom att blanda midsommardagg i degen eller täcka den med ett par mansbyxor kunde processen underlättas. Helst skulle man se till att inga utomstående kom på besök under bakningen, eftersom andras missunnsamhet kunde göra att gräddningen misslyckades.
Vissa uppteckningar vittnar om att bakdagarna sågs som lämpliga tillfällen för spådomar och tydor. Om degen svepte sig runt kaveln var det ett tecken på att någon snart skulle dö (”svepas”). En ogift flicka som hittade ett helt korn i degen skulle slänga det mot dörröppningen — då kunde hon vara säker på att den som kom in genom dörren nästa gång skulle bära samma namn som hennes tillkommande.
–
Tryckta källor:
Ejdestam, Julius (1992), Svenskt folklivslexikon, Rabén och Sjögren
Norlind, Tobias (1912), Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, Bohlin & Co
Schön, Ebbe (1998), Svensk folktro A-Ö. Hur vi tänkt, trott och trollat, Prisma
Johannes Bureus i porträttsamlingen på Gripsholms slott
Johannes Bureus (1568-1652) var en mångsidig vetenskapsman med stort intresse för svensk historia. Mest känd är han för sin inventering av svenska runstenar och sammanställning över runalfabetet, men han ägnade sig även åt språkforskning och brukar omtalas som ”den svenska grammatikens fader”. 1630-1648 var han Sveriges första riksantikvarie.
Barndomen
Johannes Thomae Agrivillensis Bureus(latiniserad namnform för Johan Thomasson Bure från Åkerby, i vardagslag Johan Bure) föddes någon gång i mars 1568 i Åkerby socken i Uppland. Föräldrarna var kyrkoherden Thomas Matthiae och dennes hustru Magdalena Andersdotter av norrländska Bureätten. Bureus växte upp på prästgården Berga i Åkerby, där det omgivande landskapet var fyllt av fornminnen som redan i barndomen väckte hans intresse. Hemmet hade också ett ovanligt rikt bibliotek, vilket stimulerade förkovran och lärande.
Föräldrarna dog tidigt, men en välvillig omgivning såg till att Bureus fick en gedigen utbildning, först i Uppsala och senare på Gråmunkeholmen (Riddarholmen) i Stockholm. Han var begåvad inom vitt skilda områden och studierna fortskred framgångsrikt. Ett uttryck för hans vetgirighet var att han i unga år började lära sig hebreiska på egen hand. Under studietiden bidrog han sedan till sitt uppehälle genom att erbjuda lektioner i språket.
Tidigt yrkesliv och äktenskap
Efter studiernas avslut 1590 försörjde sig Bureus en tid som skrivare i kansliet hos Johan III. Sitt arbete skötte han väl, vilket inte minst syns i noggranna utskrifter från Uppsala möte 1593. Detta blev startskottet för en lång karriär i kungahusets tjänst, som med tiden kom att gå från skrivarbete till forskning. Den ena regenten följde efter den andra, men Bureus tjänstgöringar fortsatte utan att rubbas av maktskiftena.
Vid sidan av yrkesbanan bildade Bureus familj. 1591 gifte han sig med den 19-åriga Margareta Mårtensdotter Bång och några år senare flyttade paret till Uppsala, där Bureus skulle överse en tryckning av Bibeln. Där blev familjen bofast och Bureus lyckades utverka livstidsfrälse på gården Vårdsätra i Heliga Trefaldighets socken. Tillsammans fick makarna åtta barn, men flera dog olyckligtvis i späd ålder. 1626 avled även hustrun, varpå Bureus gifte om sig med Ingeborg Gyntesdotter. I detta äktenskap föddes en dotter.
Bureus började 1594 läsa vid Uppsala universitet, men när han 1596 skulle disputera för professor Ericus Jacobi Skinnerus var han enligt egen utsago ”stum av huvudvärk”. Exakt vad som blev utfallet vet vi inte, men därefter bedrev Bureus inga ytterligare studier vid universitetet. Han blev erbjuden en tjänst som akademinotarie, men avböjde. Hans rykte som lärd och skrivskicklig var redan etablerat och han anlitades återkommande av det kungliga kansliet för särskilda uppdrag, såsom Arboga riksdag 1597, prästmötet i Uppsala 1601 och Norrköpings riksdag 1604. Han medverkade även i underhandlingar med Danmark vid gränsen 1602 och 1603.
Trots ansvarstyngda uppgifter lämnade arbetet tid för studier och egna forskningar. Bureus fördjupade sig i Sveriges historia och intresserade sig för det svenska språkets framväxt. Särskilt fascinerades han av runstenarna, som han betraktade som bevis för den svenska kulturens höga ålder och ställning. Även om hans avhandlingar inte lever upp till dagens krav på vetenskaplig standard var de på flera sätt banbrytande för sin tid och respekterades i lärda kretsar.
Forskningsresoroch kunglig undervisning
Bureus hade ett patriotiskt drag, som färgade hans arbete och mynnade ut i en storvulen historieskrivning. Hans efterforskningar samspelade väl med kungamaktens och intressen och han blev högt skattad av regenterna. 1599 ledde hans kunskaper om runskrift till att Karl IX gav honom i uppdrag att ”draga kring om hela riket att avskriva runestenar”. Denna uppgift fortsatte Bureus med även efter forskningsresans slut, vilket ledde till att han under sin livstid lät inventera, dokumentera och avbilda omkring 200 runstenar. Uppdraget följdes av fler forskningsresor, då Bureus gavs möjlighet att kartlägga historiska lämningar och kulturarv. Han lade stor tonvikt vid det fornsvenska språket, men dokumenterade även fornminnen, konstföremål och folkliga traditioner. Som skicklig tecknare och xylograf avbildade han ofta föremål i både bild och skrift. Karl IX uppskattade Bureus kunskaper så mycket att han under en period förbjöd Bureus att resa utomlands — om han dog utanför Sveriges gränser skulle ju kunskaperna om Sveriges forna historia försvinna med honom. Ett annat uttryck för det kungliga förtroendet var att Bureus 1602 tillsammans med Johan Skytte fick det ärofyllda uppdraget att vara lärare åt kronprins Gustav II Adolf. Vi kan förutsätta att Bureus egna intresseområden färgade undervisningen och att den unge prinsens utbildning blev mångsidig. Den omsorg om fornminnen som Gustav II Adolf senare gav uttryck för under sin tid som regent måste nog delvis tillskrivas Bureus inflytande.
Första riksantikvarien
Bureus inventeringar kom att lägga grunden för en antikvarisk strömning som varade under hela 1600-talet. Han var en analytisk upptecknare med osedvanlig förmåga till systematisering, vilket präglade hans verk. När Gustav II Adolf 1630 inrättade ett ämbete som riksantikvarie blev Bureus utnämnd till dess första innehavare. I titeln ingick även att vara ”första vårdare av rikets antikviteter och kungliga bibliotek”, vilket därmed gjorde honom till Sveriges första riksbibliotekarie.
Kungahuset lät riksantikvarien utföra uppgifter av skiftande slag, men Bureus tog också många egna initiativ. Exempelvis lät han sända ut cirkulär till prästerna i Uppsala stift med en uppmaning om att samla in och beskriva fornminnen. Snart följdes uppmaningen över hela riket, vilket väckte en medvetenhet om att bevara historiska föremål. Samtidigt såg Bureus till att sammanföra den växande kunskapsmassan om svensk historia.
Runforskning
Bureus intresseområden och forskningsfält var omfattande — han studerade bland annat klassiska språk, teologi, geometri, astronomi, mekanik och arkitektur — men historia förblev hans stora passion och det var som fornforskare han gjorde sina banbrytande insatser. Runforskningen var en av hans huvudinriktningar under flera decennier och mynnade ut i en omfattande vetenskaplig produktion.
Bureus har själv antecknat att det var observationen av en runsten i Riddarholmskyrkan som först ledde honom in i runologiska studier. Han lärde sig uttolka runor under 1590-talet och ägnade sig sedan åt att studera dem med stor entusiasm. Sina rön sammanställde han i ett flertal verk, inte minst Runokenslones lerespon 1599, en graverad tavla med avbildningar av runstenar, runrader, runstavar och runalfabet samt förklarande tabeller med uttolkningar och kommentarer.
Bureus var inte först med att presentera utläsningen av själva runtecknen. Redan historikern Olaus Petri och bröderna Johannes och Olaus Magnus hade gjort liknande ansatser under 1500-talet. Dock hade ingen studerat runorna systematiskt och redovisat trovärdiga tolkningar av en mängd enskilda runinskrifter. På detta sätt var Bureus insats avgörande för runornas tolkning och genom honom återupplivades mycket av kunskapen om runskriften. 1611 gav han ut Runa-ABC-boken, den första svenska ABC-boken, där han etablerar alfabetet med runbokstäver. 1624 följde Monumenta helsingica, där han ytterligare utvecklar kunskaperna om runskrift. Han gjorde också ett misslyckat försök att återinföra runalfabetet som skriftspråk i Sverige.
Bureus fortsatte under hela sitt liv att försöka åstadkomma ett verk som omfattade hela rikets runinskriptioner. Efter att Gustav II Adolf gått ur tiden stöttades han i arbetet av drottning Kristina. Färdig blev han dock aldrig och hans tolkningar mynnade ibland ut i en märklig historieskrivning. Exempelvis menade han att Sverige var runornas ursprungsland och att runorna var världens äldsta bokstäver. Dessutom tillskrev han runskriften magiska egenskaper och tyckte sig se dolda budskap i runtexterna. Ur dessa tankegångar föddes det underliga verket Adalruna, där Bureus redogör för det han ansåg var runornas förborgade visdom. Runorna, menade Bureus, var inte bara skrivtecken, utan representerade ett symboliskt system som kunde lämna upplysningar om tillvarons djupaste hemligheter. Av alla verk han sammanställde var detta det han själv skattade högst.
Bureus teckning av runsten U1116. Stenen är försvunnen sedan 1800-talets mitt.
Språkforskning
Bureus språkliga kunskaper var exceptionella: i någon mån behärskade han latin, grekiska, hebreiska, arabiska och finska. Han gjorde omfattande forskningar om Sveriges forntida språk och är den förste som vetenskapligt behandlat svenska språket. Han kan med rätta sägas vara den förste svenske språkforskaren.
Det språkliga intresset hängde nära samman med en beundran för gamla handskrifter. Redan år 1590 gjorde han en avskrift om Uppsala öd ur en handskrift av Hälsingelagen. 1634 upptäckte han och utgav Konunga och hövdingastyrelsen (En nyttigh bok om konnunga styrilse och höfdinga), som redogör för den medeltida riksordningen och beskriver hur kungen skall styra landet. Gustav II Adolf lär ha varit mycket förtjust i Bureus avskrift och övervägt att påbjuda dess användning i skolorna.
1624 fick Bureus ett formellt uppdrag att sammanställa en svensk grammatika, vilket han ägnade mycket tid. Sammanställningen och dess inflytande på språket har gjort att Bureus kallats ”den svenska grammatikens fader”. Han gav också ut en fornsvensk grammatika (tyvärr försvunnen) 1636. Vid sidan av detta arbetade Bureus med att utarbeta en svensk ordbok. Av det lexikon han 1651 överlämnade till kungen i fyra band har emellertid tre gått förlorade.
Det råder ingen tvekan om att Bureus arbete inom språkforskningen gjort stora avtryck, men han presenterade även irrläror, sprungna ur en överdriven fosterlandsvurm. Inte minst förfäktade han att svenskan var världens äldsta språk och att det bevarat sin renhet genom att Noas son Magog efter syndafloden slagit sig ner i Sverige.
Mekanik, poesioch släktforskning
Trots de skilda uppdragen för kungahuset blev Bureus ekonomiska ersättning oregelbunden och tidvis mager. Långt in på 1600-talet led han av dålig ekonomi och tvingades dryga ut försörjningen med olika sidoinkomster. Sin konstnärliga begåvning använde han till att teckna porträtt och gravera sigill. Dessutom var han begåvad inom mekanik; han reparerade klockor och tillverkade mätinstrument för astronomi och geodesi. Under en period kom hans främsta inkomster från författande av bröllops- och gravskrifter. Några av hans skaldestycken finns samlade i Numäre Wijsor från 1637.
Men Bureus ägnade sig inte bara åt samhällsnyttig och inkomstbringande verksamhet. Till hans personliga nöjen hörde släktforskning. Han fängslades av sin egen släkthistoria, som hade kopplingar till Västerbotten, och intervjuade sina närstående för att samla material till en krönika. I helhet arbetade han på sin släktbok under 40 års tid och hans kartläggning blev nydanande genom att han i strid med tidens sed inkluderade även ofrälse.
Mysticismoch domedagsprofetior
Redan i unga år uppvisade Bureus en särskild dragning åt det andliga. Vid sidan av sitt rationella och vetenskapliga sinnelag odlade han ett intresse för mystik och hans forskning kom med tiden att färgas av ockulta spekulationer.
I en anteckning har Bureus själv beskrivit att fascinationen för det övernaturliga vaknade sommaren 1591, då han började studera den kabbalistiska läran. Senare, under en resa med prins Gustav II Adolf till Dalarna, ska han ha fått en stark uppenbarelse av att vara Guds utkorade budbärare med uppdrag att förmedla gudomliga sanningar till människorna.
Efter den gripande händelsen lade Bureus ner stora ansträngningar på att tolka Bibelns och de kabbalistiska skrifternas budskap. Särskilt fördjupade han sig i Uppenbarelseboken, vars profetior han knöt till sin egen tid. Bureus religiösa engagemang var under en tid så stort att han försökte slå in på den prästerliga banan. Han hindrades emellertid av att de teologiska professorerna i Uppsala inte fann honom tillräckligt renlärig.
Bureus lät sig inte nedslås av avvisandet, utan fortsatte utveckla egenartade religiösa teorier. Han fördjupade sig i kryptiska studier, där astrologiska beräkningar, drömmar, bokstävers talvärden och heliga ord hade en central roll. I hans osorterade och svårgreppbara samlingsverk Sumlen (”samlingen”) finns många anteckningar som avspeglar dessa föreställningar. När sedan rosenkreutzeriet fick spridning blev Bureus en övertygad anhängare och gjorde sig till tolk för den nya trosläran. Något genomslag för sina idéer fick han dock aldrig och med tiden fick han svårt att skilja sitt vetenskapliga arbete från de esoteriska teorierna. Inom lärda kretsar började han betraktas som en stolle och han möttes ofta av spe och hån. Hans introduktion av ”adalrunorna” med andliga dimensioner kan ses som ett av de tydligaste uttrycken för hans mystiska fördjupning och det var förmodligen tack vare sina kopplingar till kungahuset som han undgick åtal för kätteri.
Med stigande ålder förvillade sig Bureus allt djupare in i mystikens irrgångar. Flera gånger förutsade han jordens undergång och började förbereda sig för slutet. I sin bok Nordlandalejonsens Rytande fastslog han att den första domen skulle komma 1647, sedan skulle Kristus återkomma 1673, varpå yttersta domen skulle följa 1674. Drottning Kristinas biograf Johan Arckenholtz nedtecknade att Bureus inför denna egenhändiga profetia skänkte allt han ägde till fattiga och därefter blev tvungen att be drottningen om hjälp med sitt uppehälle.
Ytterligare en uppteckning om Bureus domedagsprofetior gjordes i Svenska Mercurius 1764. Där berättas att Bureus hamnat i dispyt med sin vän, den tyske apotekaren Simon Wollimhaus, om tidpunkten för den yttersta domen. Bureus hävdade att apokalypsen skulle inträffa under den kommande hösten, medan Wollimhaus menade att vännen räknat fel och att händelsen skulle dröja ända till våren. Båda ska ha varit så säkra på sin sak att de slog vad om sina respektive gårdar. När hösten passerat utan att något anmärkningsvärt inträffat gjorde Wollimhaus anspråk på Bureus gård, men efter överläggningar fick Bureus anstånd till våren, så att man kunde se om kontrahentens beräkningar hade bättre fog för sig. Tvisten slutade med att ingen kunde utropa sig till segrare. Berättelsen gav senare inspiration till tonsättaren Wilhelm Peterson-Bergers opera Domedagsprofeterna.
Livets sista tid
När Bureus tankevärld allt mer upptogs av mysticism började det gå trögt med publiceringen av forskningsresultat. Den långsamma arbetstakten väckte till slut kungligt misshag och 1648, när Bureus var 80 år gammal, fick han ett brev med klagomål från drottning Kristina. Han uppmanades att under återstoden av sitt liv anstränga sig för att åstadkomma resultat, men misslyckades med att uppfylla drottningens förväntningar. Ett halvår senare befalldes han ”inventera ifrån sig antikviteterna” och därmed avsluta sin yrkesgärning.
Bureus tycks därefter ha ägnat sin tid åt personliga efterforskningar och kabbalistiska grubblerier. 22 oktober 1652 avled han, vid 84 års ålder, på sin gård. På dödsbädden förklarade han att det var arbetet inom mystikens område som han ansåg vara det viktigaste han uträttat. Han vilar nu i Almunge kyrka i Uppland, utan gravsten.
Eftermäle
Bureus prestationer inom vitt skilda fält gör att han kan betraktas som något av ett universalgeni. Hans livsverk är rikt och mångsidigt, men har sitt främsta uttryck inom vetenskap och mystik. De esoteriska och religiösa teorierna har nu mest intresse som kuriositeter, medan hans antikvariska gärningar fått stor betydelse för modern forskning. Hans största bedrifter är de historiska och språkliga sammanställningarna och inom runforskningen var han en sann pionjär. Hans teckningar av runstenar och andra fornminnen gör att vi känner till flera nu förstörda monument och vet deras ursprungliga placering. Samma värde har hans reproduktioner av medeltida handskrifter. Som källmaterial är hans nedteckningar en guldgruva för nutida historiker.
I rollen som Sveriges förste riksantikvarie måste Bureus sägas ha gjort betydande insatser. En av hans stora framgångar var att att han lyckades intressera regenterna för kulturarvet, så att fornfynd samlades in och dokumenterades. Det var tack vare honom som det kungliga engagemanget för landets historia väcktes, vilket 1666 kulminerade i en förordning om rapportering och skydd av fornlämningar (världens äldsta lag för skydd av fornminnen!) som Karl XI:s förmyndarregering kungjorde. Ur samspelet mellan Bureus och kungamakten uppstod den officiella svenska fornforskningen, som i förlängningen ledde till att fornlämningar vårdades och lämnades oförstörda för eftervärlden. Idag är Riksantikvarieämbetet, vars arbete Bureus inledde, en av Sveriges äldsta myndigheter.
Bland Bureus bevarade verk finns Sumlen, som idag är en av Kungliga bibliotekets rariteter. I Antikvarisk-topografiska arkivetpå Storgatan i Stockholm förvaras hans tryckplåtar av koppar samt den första instruktionen till Riksantikvarieämbetet, författad 1629. En ättetavla över sin släkt som Bureus lät skapa 1611 är nu återförd till Uppsala domkyrka och uppsatt vid södra ingången.
–
Tryckta källor:
Henrikson, Alf (1992), Svensk historia, Bonniers
Lindqvist, Herman (1996), Historien om Sverige: När Sverige blev stormakt, Norstedts
Ohlmarks, Åke; Baehrendtz, Nils Erik (1999), Svensk kulturhistoria. Svenska krönikan, Forum
Åberg, Alf (1991), Vår svenska historia, Natur och Kultur
Konsensuskulturen är en styrka. Men bara när spelplanen befolkas av människor som inte bara accepterar utan har internaliserat spelreglerna. Den bygger på delade erfarenheter, referenser, kultur, språk, på en överenskommelse att endast orden är vapnet. Det mesta i konsensuskulturen är inte stipulerat i lag- eller regeltext. Den är nedärvd, ”tyst” kunskap, som bara finns där och som få reflekterar över.
När vi nu allt mer, allt oftare tar del av berättelser om människor med andra preferenser och spelregler, som inte söker konsensus men använder maktmedel, står sig svensken i gemen slätt. Ovanan vid maktspråk förvirrar, skapar kognitiv dissonans. Styrkan att sätta sig in i den andres perspektiv blir plötsligt en svaghet.
När motparten spelar på en annan planhalva, med härskarteknik i två olika former, ett skenbart mjukt – hävdat offerskap – eller det ogenerat offensiva – hot – blir det rörliga sinnet osäkert och viker ner sig – av rädsla.
– Per Brinkemo
En artikel av Brinkemo, där ovanstående citat ingår, finns att läsa här.
På bilden ses vattenrännan av trä, som ledde vatten till gruvans hjulhus.
I Pershyttan, några kilometer utanför Nora i Västmanland, har man brutit malm och tillverkat järn från 1300-talet fram till 1960-talet. Gruvorna tillhör de äldsta i Bergslagen och Pershyttan är en av Sveriges bäst bevarade bergsmansbyar. Än idag återstår hytta, bostadshus, gruvområde, slagghögar, kolbottnar och många andra lämningar som skildrar livet i det en gång blomstrande industrisamhället.Här går att följa hur gruvdriften format landskapet under flera hundra år.
Det var tillgången på malm, skog och rinnande vatten som gjorde att området tidigt blev en plats för gruvdrift. Vattenkraft från Smygarebäcken blev avgörande för produktionen; väldiga vattenhjul drev blåsbälgar i hyttan och via stånggångar drevs pumpar som höll gruvorna torra. Med hjälp av dammar och kanaler reglerades vattenflödet. Kvarn och såg fick också sin kraft från bäcken och på 1900-talet leddes vatten till ett kraftverk som alstrade elektricitet.
Att de hur vattenkraften nyttjats är idag en av de stora behållningarna av ett besök i Pershyttan. Det bevarade hjulhuset härstammar från 1882 och rymmer Sveriges största fungerande vattenhjul, ett så kallat Polhemshjul av trä med en diameter på 11,2 meter. Vattenhjulet driver en 200 meter lång stånggång, som tidigare varit ännu längre.
Vattenkraften användes på olika sätt i gruvdriften. På bilden ses axeln till ett enormt Polhemshjul, döpt efter uppfinnarenChristopher Polhem.
Hyttan, som sannolikt har legat på samma ställe sedan den först byggdes, fick sin nuvarande utformning 1856 och inrymmer bland annat rostugn och träkolsbaserad masugn. Träkolsmasugnen står kvar precis som den lämnades efter sista blåsningen 1953 och betraktas som en av vårt lands bäst bevarade. På hyttbacken utanför finns ett av de stora kolhusen kvar.
Stånggången från vattenhjulet försvinner bort i fjärran. I bakgrunden ses hyttan.
Runt hyttan växte bergsmansbyn fram längs bäcken. Närmast hyttan bodde bergsmännen, vars herrgårdsliknande gårdar vittnar om den rikedom berget gav. Idag finns ett flertal gårdar från 1700- och 1800-talet kvar. Längre ner utmed bäcken var gruvarbetare och kolare bosatta i små stugor.
De sista gruvorna som var i bruk i Pershyttan var Åkergruvan och Storgruvan, vilka stängdes 1966 respektive 1967. Därefter har ingen malm brutits på platsen. Området har dock inte rivits eller lämnats åt sitt förfall, utan bibehållits som ett minnesmärke från Bergslagens storhetstid. Hytta, gruvor, transportsystem, slagghögar och andra industrilämningar har hållits i välvårdat skick, jämte torplämningar och resterna av gamla trädgårdar och betesmarker. Pershyttans hembygdsförening har anlagt en sex kilometer lång naturstig till gruvhål, byggnader, vattenanordningar och andra sevärdheter. Än idag syns spår av brytningstekniker från olika århundraden: här kan historiens spår upplevas mycket nära.
År 2004 blev Pershyttans bergsmansby klassad som kulturreservat. Sedan dess har ytterligare satsningar gjorts för att iordningställa området för turister. Lockgruvan, som är en av Bergslagens äldsta, har försetts med trappor ner till 40 meter under marken och kan besökas med guide under sommaren. Visningar av bergsmansbyn erbjuds, men det går också bra att utforska området på egen hand med hjälp av en besöksfolder eller app. Vissa helger hålls Pershyttans smedja öppen av Nora Bergslags Smidesförening.
–
Tryckta källor:
Harrison, Dick (2011), Upplev Sveriges historia, Bonnier Fakta
Ottosson, Mats; Ottosson, Åsa (2008), Upplev Sverige. En guide till upplevelser i hela landet, Bonnier Fakta
Anshelm Schultzbergs tavla ”Valborgsmässoafton i Bergslagen, Grangärde i Dalarna” (1897). Tavlan finns nu på Nationalmuseum.
Författaren Llewellyn Lloyd (1792-1876) var engelsman och född i en förnäm godsägarfamilj. Vid 31 års ålder gjorde han en resa till Sverige som kom att förändra hans liv. Han greps av stor kärlek till både naturen och folket och kom att tillbringa större delen av sin återstående livstid här. Genom åren gjorde han omfattande anteckningar rörande seder, högtider och folktro och sägner. Nedanstående beskrivning av firandet av första maj har hämtats ut boken Svenska allmogens plägseder, som gavs ut 1871.
Den första Maj (Walborgsmess-dagen) är en stor folkfest i mellersta och södra Sverige. Sin svenska betydelse har den fått av munkarne, som ville hedra en helig jungfru vid namn Walborg, som sedermera blef abbedissa i ett kloster i Bayern. Dagen hölls helig i katholska kyrkan, men festen har otvifvelaktigt blifvit ympad på någon förut öflig skandinavisk högtid. Året var nämligen deladt i två tider, först vintern, som började med julen, den andra var våren, som man kan anse varit räknad från 1 Maj, hvilken dag firades med många förlustelser. De synas också ha varit förenade med en offerfest åt gudarne, ty i det 16:e seklet fanns ännu en tradition i Oxie härad i Skåne att ”i gamla tiden folket hade för sed att på första vårdagarne offra ett lefvande barn på en stenhög, och dansa omkring denna hela den långa natten, vid ljud af pipor och basuner”.
Den ifrågavarande festen pågår på aftonen före den 1 Maj. Stora eldar i det fria lysa från alla kullar och höjder. Hvarje stor by har sin egen eld, så att man stundom kan få se tjugo till trettio eldar i samma socken. Ungdom af båda könen samlas från alla sidor till dessa eldar, då man sluter en ring omkring dem (eller två, tre ringar, den ena omkring den andra, om sällskapet är talrikt). Så dansas der till långt frampå natten. Medan de unga roa sig på detta sätt, betraktas eldarne af de gamla, som noga iakttaga huruvida antalet är jemnt eller udda, äfvensom huruvida lågor och rök gå åt norr eller söder. ”I förra fallet blir det en kall vår, i det sednare mild.”
Besynnerliga visioner förekomma stundom vid dessa eldar. ”År 1830 var en stor mängd menniskor samlad vid Arlaberget i Westmanland, då plötsligt ett spöke i skepnaden af en lapp-qvinna stod invid elden. De närvarande blefvo så förskräckta, att de hufvudstupa och om hvarandra rusade ned från kullen. Det dröjde derefter i tio eller tolf år innan någon vågade tända Walborgsmess-eld på detta ställe.”
Vid ett annat dylikt tillfälle på Sela-ön (i Mälaren) blef man också varse ett verkligt spöke, som åstadkom lika stor förskräckelse bland de der församlade.
Man berättar likaså att ”år 1835, då några invånare från Wal (i Uppland) samlat sig kring en sådan eld, trollet uppväckte en sådan storm, åtföljd af regn, att elden slocknade”.
I vissa delar af Sverige, i synnerhet i Skåne och Blekinge, är det brukligt att ungdomen mötes på denna afton för att helsa vårens ankomst. De hafva då alla med sig en bundt färska björkqvistar, som äro antingen alldeles löfvade eller åtminstone börjat slå ut. Med byns fiolspelare i spetsen tåga de från gård till gård och sjunga ”Majvisor”, hvilkas innehåll är önskningar om gynnande väderlek för den växande grödan, ymnig skörd samt andlig och timlig välfärd. Slutligen blottas alla hufvud, och alla ögon höjas till himmelen. Spelmännen spela då en annan ton och sammankomsten slutar med bönen Fader Vår.
Några bland sällskapet hafva en korg hvardera; i denna inläggas ägg och dylika gåfvor, som då insamlas till den blifvande festen. Om de blifvit vänligt emottagna och väl begåfvade, sticka de en löfruska under taket öfver ingångsdörren till huset, buga sig till afsked och gå vidare.
På detta sättet gå de hela natten och återvända icke hem förrän emot morgonen. När de varit i det sista huset sjunga de en afskedssång under hemvägen.
Sjelfva första maj, om det är vackert väder, egnas åt förlustelser utomhus. Men bordets nöjen förgätas likväl icke, och kalas, i synnerhet ibland bönderna, hör till ordningen för dagen. I afseende på drickande går det mera rundligt till än efter vanligheten, emedan man går efter ett gammalt ordspråk som säger, att ”man skall dricka märg i benen”.
Spännet från Finnestorp, som daterats till 500-talet, skildrar Oden vid Mimers brunn. Mer om spännet finns att läsa här. Foto: Gunnar Creutz (CC BY-SA 3.0 <https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0> via Wikimedia Commons)
Mimer är visast av alla gudomliga väsen i den nordiska mytologin. Hans boning ligger vid världsträdet Yggdrasils fot, under den rot som vetter mot frostjättarnas värld. Där bevakar han vishetens brunn och dricker varje dag av dess vatten. Tack vare källvattnets verkan kan han se och höra allt som sker i världen och blicka in i framtiden. Namnet Mimer betyder just ”kunskap” eller ”minne”.
Mimer tillhör mytologins äldsta väsen. Källorna ger inga säkra besked om hans släktförhållanden, men kanske är han son till jätten Böltorn, vilket skulle innebära att han är morbror till Oden. I Eddan berättas att Mimer har sju söner, men vilka de är beskrivs inte.
När asar och vaner sluter fred efter Vanakriget sänds Mimer tillsammans med Höner (Häner) till vanerna som gisslan för att garantera freden. Den storvuxne och vackre Höner görs snart till ledare, men vanerna upptäcker efter en tid att han tar Mimers råd istället för att själv fatta beslut. De börjar då misstänka att asarna lurat dem vid utväxlingen av gisslan, varpå de hugger av Mimers huvud och sänder det tillbaka till asarna. Oden behandlar då huvudet med magiska örter och trollkonster, så att det fortsätter leva. Mimers huvud fungerar därefter som Odens rådgivare och håller honom informerad om fördolda ting. För att få ännu större vishet ber Oden att få dricka ur Mimers brunn, men det får han först efter att ha offrat sitt ena öga i brunnens vatten. Ögat ligger sedan kvar i brunnen som pant för visdomen. I bildlig mening skildrar myten att kunskap har ett pris och kräver försakelse.
Sista gången Oden rådgör med Mimer är inför det avgörande slaget vid Ragnarök, då världens undergång nalkas.
–
Tryckta källor:
Baeksted, Anders (1990), Nordiska gudar och hjältar, Forum
Dunér, David (2022), Svensk idéhistoria: forntid, medeltid, renässans, Historiska media
Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi: gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren
Ohlmarks, Åke (1983), Fornnordiskt lexikon, Tiden
Sturluson, Snorre (övers. Karl G. Johansson, 1991), Nordiska kungasagor: från Ynglingasagan till Olav Tryggvasons saga, Fabel
Idag bjuder kulturminnet på en folksaga från Halland, där djuren kan prata och trollen smyger sig in i människornas hem. Sagan har publicerats i boken Svenska folksagor (Bonniers 1959) som sammanställts av Jan-Öjvind Swahn. Jag återger den fritt.
Det var en gång en utfattig torpare, som inte ägde stort mer än sin katt, och den katten kallade han Allting.
Så hände det sig en gång när julen närmade sig att torparens hustru låg vaken en natt och jämrade sig över att de inte hade minsta bit sovel till julhelgen. Tillslut sade torparen:
”Vi får väl ta och slakta Allting.”
Detta låg nu katten i spishörnan och hörde, och när kärringen gick upp om morgonen för att hämta ved, passade Allting på att smita ut det fortaste han kunde.
”Inte ska ni få äta upp mig, inte!” tänkte han. Och så rymde han långt bortåt vägen.
När Allting hade tassat fram genom snön en stund mötte han ett par hästar.
”Vad gör du ute så här tidigt om morgonen?” undrade de.
”Jo”, svarade katten, ”husbond och husmor låg i natt och talades vid och enades om att de skulle slakta Allting. Därför rymde jag min väg.”
”Jaså. Då kommer de väl att slakta oss med”, sa hästarna och tittade bedrövat på varandra.
”Ja, men om ni rymmer med mig, så kommer de inte åt er”, sa katten.
Så fick det bli. Hästarna gjorde katten följe och så gav de sig av. Efter en stund möte de en tjur och sedan en bagge. Därefter följde en gås och slutligen en tupp. Alla ville de veta vad de andra gjorde ute om morgonen och allihop fick de veta att torparen tänkte slakta Allting. Då ville de alla smita undan och så växte skaran av djur som var på rymmen.
Djuren vandrade från morgon till kväll och när skymningen föll började de leta efter husrum för natten. Så fick de syn på ett gammalt slott och dit gick katten för att fråga om han kunde få tak över huvudet för sig och sitt följe.
”Nej, det går inte för sig”, svarade folket i slottet. Här har trollen fått makt över hela huset, så vi är själva tvungna att ge oss av härifrån varje kväll och tillbringa natten hos grannarna. ”
”Om vi bara får bli här, så ska vi nog befria slottet från troll”, försäkrade katten.
Ja, det kunde de ju gärna få försöka, tyckte slottsfolket, och så blev djuren kvar när de övriga gav sig iväg. Katen såg sig noga omkring och ordnade så att var och en fick en plats att sova. Hästarna lät han stå i förstugan, tjuren innanför dörren, svinet i spisen, baggen mitt på golvet, gåsen på bordet och tuppen mellan bänkarna. Själv kröp han slutligen ihop och lade sig på ugnen.
Fram på natten, när allt var stilla och djuren var på väg att falla i sömn, kom en gammal trollkärring för att laga mat och ställa iordning slottet tills de andra trollen dök upp. Men så snart hon satte sin fot i förstugan sparkade hästarna henne, så att hon flög rakt genom dörren in i slottsstugan. Där tog tjuren henne på hornen och slängde henne runt så att hon landade borta vid spisen. Vid spisen stod svinet och tuggade, så att fradgan stänkte i ansiktet på trollkärringen, men knappt han hon fundera över saken, så var baggen framme och stötte henne i ryggen, så att hon for huvudstupa bort till bordet. Där satt gåsen och bet henne i näsan tills den till slut gick av. Då kravlade hon sig bort till spisen för att försöka tända en sticka, så att hon kunde se vad det var för varelser hon tampades med i mörkret. Men vid spisen satt katten och rev henne med sina skarpa klor. Då skyndade hon sig ut köksvägen och i samma ögonblick gol tuppen mellan bänkarna:
”Kuckeliku -oa!”
När trollkärringen så tumlade ut på gården mötte hon de andra trollen, som precis kommit fram till slottet för att hålla fest. De undrade om allt var färdigt därinne.
”Nej, där kommer jag aldrig mer att sätta min fot”, svarade trollkärringen. ”Så snart jag kom in i förstugan stod där två tröskekarlar och bankade på mig med sina slagor, så att jag for in genom dörren. Och där inne stod det en, som vände halmen med en tjuga och han ristade mig så att jag trodde lungorna skulle rivas ur mig, och sedan slängde han mig bort till spisen. Där satt en kvinna och kärnade så att fradgan yrde i synen på mig och så kom där fram en skomakare och dängde mig i ryggen med sina två läster, så att jag flög rakt fram till bordet. Där satt en skräddare med sin stora sax och klippte näsan av mig. Och när jag skulle försöka kravla mig bort till spisen att skaffa mig något att lysa med, så satt där ett fruntimmer och kardade och hon rev mig med kardorna så att ögonen var nära att följa med. Då skyndade jag mig mot köksdörren, men när jag precis skulle ge mig av satt en liten figur i bänken och ropade: ‘hugg kroken i´na’.”
I detsamma ropade tuppen igen:
”Kuckeliku-oa”
”Ja, ropa du!” skrek kärringen och sprang sin väg det fortaste hon kunde med alla de andra trollen efter sig.
Sedan var slottet fritt från trollfester i all framtid. Och katten Allting och de andra djuren fick bo kvar och behandlades som de förnämsta gäster ända fram till sin död.
Den 12 augusti 2022 anfalls Rushdie på scen i New York av en knivman som hugger honom upprepade gånger. Författaren överlever mirakulöst. Gärningsmannen, en 24-åring, säger att han knappt läst Rushdie men att denne inte är en särskilt bra person: ”Han är någon som attackerade islam, han attackerade dess tro, trossystem.”
Nu kommer Salman Rushdies bok om händelsen, ”Kniv”, på svenska. I DN:s intervju säger Rushdie att han ser boken som en hämnd: Gärningsmannen ”gjorde min röst starkare”, hävdar han.
Ja, det är så man hämnas i en civiliserad värld. Med ord, med argument, med demokratiska samhällsinstitutioner som åtalar en knivman för mordförsök och ger honom en advokat. Irans syn på saken är en annan: Rushdie får skylla sig själv.
Nedan listas några utvalda äldre ordspråk om djävulen.De flesta är ovanliga i vårt nutida språkbruk, men kanske finns några som är värda att plocka upp och använda.
Tycker du att något ordspråk fattas? Skriv gärna och berätta! Kontaktformulär hittar duhär.
När djävulen blir gammal går han i kloster.
Det djävulen har givit tar han tillbaka med ränta.
När man talar om fan, så är han i farstun.
Fan kan inte dölja klorna.
Fan hjälper de sina.
Det är för sent att läsa Fader vår när fan stigit in genom dörren.
När Gud kommer med döden stiger fan in med arvingarna.
Djävulen har mer än tolv apostlar.
Baktalaren har djävulen på tungan och dörrlyssnaren har honom i örat.
Den som rymmer från bödeln rymmer icke från satan.
Satan tycker om rika änkor och feta präster.
Den lede kan vara fan så vacker.
Det finns folk, som inte ens fan vill ha.
På fan behöver man icke skicka bud.
Om man målar fan på väggen, så börjar han snart dansa.
Fan är värst, när han står i predikstolen.
I brist på tjuv tar fan en biskop.
En kyrka är aldrig så full, att inte fan får rum.
Fan trivs bäst i fina sällskap.
Den som är rik, är fan lik.
Fan kan alla tungomål.
Den som tagit fan i båten, får ro honom i land.
Spotta inte på fan, han spottar igen.
Dygden i mitten, sa fan och satte sig mellan två poliser.
Djävulen är gammal och är inte bättre för det.
Djävulen fångar de flesta själarna i gyllene nät.
Var och en har sin djävul och somliga har två.
Människorna kryper till Gud, men de löper till fan.
Fan behöver aldrig predika för döva öron.
När fan blir sjuk vill han bli munk.
–
Källor:
Holm, Pelle (1980), Ett ord i rättan tid, Bonniers
Holm, Pelle (1973), Ordspråk och talesätt, Bonniers
Ström, Fredrik (1926), Svenskarna i sina ordspråk jämte sjutusen svenska ordspråk, Albert Bonniers förlag
Kulturminnet 