Nordisk folktro, del 4: Troll

bild bortbyting

Troll i olika skepnader har funnits i den skandinaviska föreställningsvärlden i många århundraden. Både utseende och sinnelag kan variera, men de beskrivs ofta som fula. I den folkliga traditionen var trollen lika människor, medan de i modern tid har utvecklat mer särpräglade drag. De kan vara antingen småvuxna eller stora som jättar, men har i regel väl tilltagna näsor och omfångsrik buk. Ibland känns de igen på förekomsten av svans. Kläderna är vanligtvis slitna, smutsiga och trasiga. De kan besitta övermänsklig styrka och ha förmågan att på olika sätt förvränga synen på människor.

Trollen anses bo i bergssalar, där de samlar enorma rikedomar. Detta har gett upphov till uttrycket ”rik som ett troll”. I äldre tider kunde människor, framför allt kvinnor, råka ut för ”bergtagning”. De rövades då bort av trollen och hölls fångna i bergshålor, ibland för att giftas bort med ett troll. De som lyckades fly kom ofta tillbaka med en förändrad personlighet, vilket angavs som förklaring till dåtidens psykiska sjukdomar.

Trollen stjäl både föremål och mat från människorna och rövar ibland bort människobarn. Många berättelser skildrar hur trollkvinnor smugit in i människors hus och bytt ut barnet i vaggan mot sin egen trollunge. Denna s.k. bortbyting växer sedan upp i människofamiljen, men passar aldrig riktigt in. Exempelvis kan bortbytingen ha glupande aptit, vara omänskligt stark eller vägra att lära sig prata. En välkänd historia berättar om en bondmora som misstänkte att hon fått sitt barn utbytt. Hon gjorde då eld i spisen, lade bortbytingen på en bakspade och skrek att hon skulle steka trollungen. Genast uppenbarade sig då trollmamman i dörren, slet till sig sitt barn och lämnade tillbaka människobarnet.

Trollen är ljusskygga och kan förvandlas till sten om de träffas av solens strålar. Dessutom skyr de allt som har med kyrkan att göra och tål inte föremål av stål. För att skydda barn mot trollen var det därför viktigt att döpa dem tidigt eller lägga ett föremål av stål i vaggan. Man kunde också lägga stål i karet när man bryggde öl för att vara säker på att få ha det ifred.

I det moderna samhället är det få människor som kommit i kontakt med trollen, men undantag finns. Den franske nobelpristagaren i litteratur Jean-Marie Gustave Le Clézio fick 2008 se ett troll vid en bilfärd genom skogarna utanför Stockholm.

 

Fotnot: Bilden visar John Bauers illustration av Helena Nybloms saga om prinsessan Bianca Maria, som togs av trollen i utbyte mot en bortbyting. John Bauers skildringar av troll har i hög grad påverkat vår nutida bild av dem. Det kan du läsa mer om här.

 

Tryckta källor:

Egerkrans, Johan (2017), Nordiska väsen, B. Wahlströms bokförlag

Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren

Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag

Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag

 

Otryckta källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bergtagning

https://www.sydsvenskan.se/2008-10-09/jag-vantade-mig-inte-alls-det-har

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s