Troll i olika skepnader har funnits i den skandinaviska föreställningsvärlden i många århundraden. I äldre tid kunde både utseende och sinnelag variera och de troll vi föreställer oss idag har inte alltid mycket gemensamt med folktrons versioner. I den folkliga traditionen var trollen ofta lika människor, men kunde ha vissa utmärkande drag som avslöjade dem. De kunde vara antingen småvuxna eller stora som jättar och ibland var de försedda med fjädrar. I likhet med många andra väsen kunde de göra sig osynliga och ibland tog de skepnad av en trädstam eller sten. Den mer moderna tidens troll, med väl tilltagna näsor, omfångsrik buk och tovigt hår, började bli vanliga först mot 1800-talets slut. Det var också då de började avbildas med slitna, smutsiga och trasiga kläder. Längre tillbaka kunde de istället vara överraskande dyrbart klädda! Egenskaper som ärvts från äldre tiders troll är övermänsklig styrka och förmågan att på olika sätt förvränga synen på människor.
Trollen ansågs bo i bergssalar, där de samlade enorma rikedomar. I äldre tider kunde människor, framför allt kvinnor, råka ut för ”bergtagning”, då de rövades bort av trollen och hölls fångna i bergshålorna. Många som blivit bergtagna kunde senare berätta hur trollens boningar skimrade av guld och juveler från golv till tak — därav uttrycket ”rik som ett troll”. För att göra sig fri kunde den tillfångatagna läsa böner eller på annat sätt omnämna kristendomen eftersom hon då genast blev utslängd. När någon försvunnit kunde oroliga anhöriga be prästen att ringa extra hårt i kyrkklockorna; trollens öron skulle då börja värka, så att de lät den bergtagna gå fri. Ibland hände det emellertid att den som lyckades fly kom tillbaka med en förändrad personlighet och aldrig blev sig riktigt lik igen.
Trollen betraktades som tjuvaktiga och kunde stjäla både föremål och mat från människorna. Det hände också att de rövade bort människobarn. Många berättelser skildrar hur trollkvinnor smugit in i människors hus och bytt ut barnet i vaggan mot sin egen trollunge. Denna s.k. bortbyting växte sedan upp i människofamiljen, men passade aldrig riktigt in. Exempelvis kunde bortbytingen ha glupande aptit, vara omänskligt stark eller vägra att lära sig prata. En välkänd historia berättar om en bondmora som misstänkte att hon fått sitt barn utbytt. Hon gjorde då eld i spisen, lade bortbytingen på en bakspade och skrek att hon skulle steka trollungen. Genast uppenbarade sig då trollmamman i dörren, slet till sig sitt barn och lämnade tillbaka människobarnet.
Trollen beskrevs ofta som ljusskygga och kunde förvandlas till sten om de träffades av solens strålar. Dessutom skydde de allt som hade med kyrkan att göra och tålde inte föremål av stål. För att skydda barn mot trollen var det därför viktigt att döpa dem tidigt eller lägga ett föremål av stål i vaggan. Man kunde också lägga stål i karet när man bryggde öl för att vara säker på att få ha det ifred.
I det moderna samhället är det få människor som kommit i kontakt med trollen, men undantag finns. Den franske nobelpristagaren i litteratur Jean-Marie Gustave Le Clézio fick 2008 se ett troll vid en bilfärd genom skogarna utanför Stockholm.
Fotnot: Bilden visar John Bauers illustration av Helena Nybloms saga om prinsessan Bianca Maria, som togs av trollen i utbyte mot en bortbyting. John Bauers skildringar av troll har i hög grad påverkat vår nutida bild av dem. Det kan du läsa mer om här.
–
Tryckta källor:
Egerkrans, Johan (2017), Nordiska väsen, B. Wahlströms bokförlag
Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i Nordisk mytologi. Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén & Sjögren
Jäger, Jan och Jäger, Tor (2012), Lyktgubben, skogsfrun och andra väsen, Berghs förlag
Schön, Ebbe (2005), Folktrons ABC, Carlssons Förlag
Schön, Ebbe (2000), Älvor, troll och talande träd. Folktro om svensk natur, Semic
–
Otryckta källor:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Bergtagning
https://www.sydsvenskan.se/2008-10-09/jag-vantade-mig-inte-alls-det-har
Kulturminnet 